Årets sista dag...

Hur sammanfattar man 2008 då, personligt och på några rader?

Det var innehållsrikt, jobbigt, slitigt och smärtsamt på många sätt, men hade också stunder av lycka såklart.

Att genomgå en separation är inte enkelt på något sätt, inte heller att få i ordning på ett skabbigt gammalt hus och få det att kännas som ett hem, sen var det de dramatiska veckorna med min mammas sjukdom, skolverksinspektion, massor med "märkliga saker" som hände på jobbet och som verkligen krävde energi, Percys svåra sjukdom och död, flera andra goda vänner som också fått/haft/har cancer, allt berör en ju...

Det var gott att komma till Irland i alla fall, och Sydafrikaresan var ju en riktig höjdare och den senaste månaden tycker jag på något sätt att det känns som om jag lämnat en del skit bakom mig och att jag orkar titta lite framåt istället.

2009 hoppas jag ska bli ett år där jag kan få skörda lite frukter, ett år när jag kan hinna ut till sommarstugan ibland istället för att hålla på och tok-köra till Ikea eller K-Rauta varje ledig stund, ett år när jag kan ha tid och ork att bygga lite relationer igen, ett bättre år helt enkelt.

Vi får se hur det blir, man jag hoppas i alla fall.

Gott nytt år till er som läser det här. May the force be with you.

Ich bin schwer mude

Att jag fortfarande kom ihåg så mycket av skoltyskan... Eller ska det vara sehr mude? Det ska i alla fall vara ett tyskt u, ett sånt med prickar på, men det har inte mitt tangentbord. I alla fall så är jag trött...

Nope, det sket sig...

Han var bortom all räddning. Vaknade aldrig ur coman. Dödförklarades vid 15-tiden. Erbjöds därefter till grannens katt men ratades av densamme.

Naturupplevelse utanför verandan...

100-tals sidensvansar invaderar äppelträdet och börjar smaska på de äpplen som blivit kvar. Jag tror äpplena jäst på rätt bra och att alkoholhalten är hög, för när fåglarna ätit en stund så flyger de så vingligt. Jag går ut och tar några bilder och när jag kommit in igen hör jag en duns mot fönsterrutan i sovrummet. En stackars sidensvans har ägnat sig åt fylleflygning och inte märkt att han flugit åt fel håll. Han ligger för tillnyktring just nu, jag hoppas han klarar sig...

Med största sannolikhet den vackraste bild jag lyckats fånga i mitt liv...

Cecilia vilar sig en stund, Köpenhamn 1986.

Det är faktiskt skillnad på att fotografera nu och då. I dag smäller man av digitalkameran och får (oftast) en klockrent vass bild med schyssta ljusförhållanden, men förr, när man fotade med med en vanlig systemkamera, en oautomatisk sak där man fick fundera lite på tids- och bländarinställningar och skärpedjup, då blev det ibland "lite mer". Jag tycker att det här är en bild där skillnaden visar sig rätt tydligt. En mörk men ändå uttecknad silhuett med ett litet skimmer omkring, de där suddiga husfasaderna. Jag tycker om den, helt enkelt...

Ibland kan jag bli förbannad på mig själv för att jag aldrig haft tålamod att tillåta mig att bli "riktigt bra" på något av de mer estetiska uttrycken. Jag är (var) en hyfsad fotograf, jag skrev hyfsade låtar, spelar hyfsad gitarr, lagar hyfsat god mat, är en hyfsad skribent. Får väl låta mig nöja med det, men om jag i stället varit riktigt bra på något så kanske jag inte hade behövt slita med kvalitetsredovisningar och skolverksrapporter. (Nu gör jag väl det hyfsat bra också i och för sig, men prosan blir en annan...)

Nå, ingen anledning att deppa ihop för det. Allt jag ville säga var egentligen att jag var glad över att ha hittat den här bilden igen...

Några fler fynd från arkiven!

Det är så typiskt Joppe, han hinner alltid dricka sju öl när jag får i mig en. *S* Karneval i Köpenhamn, 1986 tror jag.

Underlig bild som i går kväll syntes mig passa med en passage ur John Holms Amerika.

Tom Bombadill rockar loss till förmån för ett apartheidfritt Sydafrika. 1985?

Det blev en filégryta med kronärtskockor och vitlök,

ris till den, helt okej om du frågar mig, jättegod sade de andra.... Några flaskor vin, lite ost och kex sedan, ett trevligt avbrott i tystnaden som annars lätt uppstår. Dessutom skruvades bokhyllelamporna fast så de nu lär sitta för tid och evighet. Härligt!

Lördag förmiddag,

dags att ge sig ut och handla lite, Bertil, Ylva, Pethra och Fredrik kommer och käkar lite mat ikväll... Vi får se vad det blir, jag har varit inne på Arla.se och rekat lite...

Underlig dröm igen...

Nu vaknade jag till vid nio-tiden (bfiactkoav910 som mamma brukar säga...) och var mycket upprymd. Jag var på Sri Lanka med Tom Bombadill, den starkaste uppsättningen... I Colombo skulle man ha en talangjakt och leta rätt på stadens hetaste band, som västerlänningar kunde vi ju bara inte låta bli att anmäla oss... Det blev kväll och det var utepark och trots att vi inte spelat ihop på många år var vi segervissa. När det var vår tur att gå upp på scenen skrek åskådarmassorna rakt ut. (De kanske trodde att jag var den nya flickidolen från Sverige, big fat mama...) Vi hade bestämt att vi skulle köra "genom dagar och nätter och år", för att vi var säkra på att vi kunde den helt orepeterat, men när den Lankesiske programledaren (jag tror att hela evenemanget var direktsänt i tv) presenterat oss så väste Lalle och Thomas bortifrån Keyboardhörnet; "pst Håkan, kom hit..." Jag sprang över och då sade de (med en mun) "Den här låten har vi aldrig spelat, den är efter vår tid, ta nåt annat i stället"...

AAARGGHH!!! Stor panik i drömmen.... De kan inte låten.... Publiken skriker "Tom Bombadill Tom Bombadill!!!" Vad ska vi göra?

"Vi får jamma... E-dur..."

Då ser Joppe och Johan alldeles förstörda ut. "Kan vi inte köra "Lycklig idiot" i stället"?

"Dom kan inte den heller, kom igen nu för fan."

Innan någon hinner protestera lägger jag någon slags blueslick i E och så börjar kakafonin. Det gnisslas och tjuts och Thomas Engel som aldrig varit någon större improvisatör överger sin farfisaorgel och börjar spela claves istället. Johan tuggar så intensivt på E-strängen att den går av och kommer fram och skriker i mitt öra; "Jag har en bättre begagnad sträng i fodralet, jag måste bara koka den först, har du en kaffekokare?"

"Nej inte på mig... Prata med arrangören."

Sen får jag för mig att spela solo men det kan jag ju inte, jag kan bara bluesskalan jag lärt mig av Peter Franzén. Jag kör den upp och ner ett par gånger, men extasen uteblir hos åskådarmassan så jag slutar rätt fort. Jag känner hur allt håller på att glida oss ur händerna.

Då kommer Lilian ut från sin körplats bakom högtalarna. I skinnpaj och med baskermössa. Hon tittar strängt på oss allihop och slår av hela brötet. Det blir isande tyst. 20.000 lankeser gör inte ett ljud av sig. Inte vi heller...

Sen tar hon ton; "I´ll never be your beast of Burden"...

Alla är med, det blir succé. Vi vinner, blir megakändisar, får gå före i kön på flygplatsen när vi ska åka hem, till och med före Boney M som är där på promotionturné...

Tolka den om ni kan, jag törs inte ens börja...

Aj-aj-aj!!! Ajajajajajaj!!!

Hemkommen från Gustavsvik och den traditionella juldagssimningen med barnen. Slog högerfoten hårt i forsen, kommer med största sannolikhet att halta de kommande två veckorna. Och sånt betalar man dyra pengar för...

Jag skojar bara, det var kul. Nu åker banen och Lise till Skåne dessutom, så det var väl ett ypperligt tillfälle att säga hej-då till dem.

Se vad för lik som drogs fram ur garderoben

Inte att undra på att Lankeserna gav mig smeknamnet "Lokko Nangi" - "Stora flickan"... Och kolla outfiten, adidasshorts med snoppskär och sexigt uppknäppt banlon-hawaii-skjorta. Det var tider det...

23:30, the party is over...

Vet inte om det var så mycket till party förresten, men julmat fick vi i oss och lilla nubben och tomten (den röda tomten, den snälla, inte den gröna elaka som säger "ful jul") kom och presenter överöstes främst barn men även vuxna. Jag tror de flesta fick vad de förtjänade.

Själv hade jag redan fått en "peng" av mamma att handla mig något för och det blev något så orginellt som en diapositivscanner... Jag har kartonger med gamla diabilder stående och det är en bildskatt som nästan aldrig blir kikad på, så nu får jag sätta igång och digitalisera den. Har prövat lite grann och det är många minnen som dyker upp när man kikar på de där gamla bilderna... För tillfället är jag på Sri Lanka för så där 20 år sedan... Men det är ett pillergöra så det kommer att ta tid.

Barnen var nöjda med sina klappar, Agnes närmast överväldigad av en rosa i-pod nano. Den var henne väl unnad. Hoppas hon håller ordning på den bara.

Nu ska jag slänga mig i julbadet, det tappas för fullt därute i badrummet. Dagen till ära har jag slängt i en gigantisk lavendelfizzer som jag förärades i julklapp av mina barn. Så i morgon kommer jag att gå runt och lukta gammal fag-hag. (Eller nåt...)

Nu är det julaftons morgon

och jag har typ "tokpaketerat" en massa presenter. Mina fingrar är inte vana vid den sortens jobb... Nevermind, jag gjorde så gott jag kunde.

Kan inte låta bli att bli lite statistikfreak. Nu slår jag förra årets 309. Det blir säkert några inlägg till. Men om inget drastiskt händer så tror jag det får vara nog vid nyåret 2008/09. Då har jag blogat i två år lite drygt, jag känner att jag upprätthåller mig vid samma teman och att jag kanske inte har så mycket att tillföra den här världen. Blondinbella har 50.000 träffar varje dag. Jag har, typ, om jag har en lycklig dag, 50...

Inte mycket att gråta över. Jag är väl inte bättre än så. (yngre...)

Vi får se. I alla fall; God jul till er alla... We love!

En riktigt god jul tillönskar jag er mer eller mindre trogna blogläsare...

Jag lär väl inte få så många träffar just den här dagen, men det vore kul med en liten tillbakahälsning från er som ändå läser. Kan ju alltid vara kul att kolla folks nätvanor.


Må ljuset skina över er, i dag och nästa dag och alla dem därefter.

Nu har jag varit ute i stora julruschen

och försökt att efter bästa förmåga tillgodose alla människors olika önskemål. Vi får väl se i morgon om jag lyckades med det...

Det känns lite konstigt att inte tillbringa "dan före dan" med sina barn, ingen gran att klä, ingen skinka att griljera... Å andra sidan hade det känts lika konstigt att åka dit ikväll. Vi får se till att i morgon blir en bra julafton för dem och för oss alla och det tror jag kommer att funka alldeles utmärkt.

Min största kris just nu är att jag har JÄTTELITE tejp. Vet inte riktigt hur jag ska få till det här med alla klapparna som ska slås in...

Det ordnar sig, i värsta fall får jag ta med "spillet" i säck och låta Agnes hjälpa mig i morgon. Hon älskar att slå in paket.

Nu ska jag sätta på Pogues och Kirsty MacColl och njuta av "A fairytale of new york". Det är jul för mig. Jag älskar den låten för dess svulstighet, för dess Shane McGowanska spritångor, för dess underbara lyrik ("I could have been someone" - "well so could anyone"...), för Kirsty MacColl:s underbara sång och för det typiskt irländska i den och för humorn och för, ja, typ, allt...

Kirsty MacColl dog alldeles för tidigt i en simolycka 2000, jag läste någonstans att hon räddade sin son undan en tok i en motorbåt men att hon själv blev påkörd på kuppen. Så synd. Jag håller hennes 90-talsplattor för några av årtiondets bästa.

22/12

Allt var lugnt och stilla... Jag jobbade med kvalitetsredovisningen ett par timmar, åkte sedan för att handla lite julklappar. (OBS! Lite! Det är inte lön förrän i morgon.) Åt en kebabtallrik hos vännerna på Kvarngatan. Mathz Lagerberg kom hit och tog en julfika, såg lite Sydafrikabilder och lånade med sig en och annan bra film hem. Jag ville så gärna att han skulle få med sig "Tillsammans är man mindre ensam" men den fanns inte här. Undrar just vem som lånat den? Såg sista avsnittet av Dexter och grät åt lyckan hos en nygift massmördare. Dexter är riktigt bra tv...

Så går en dag förbi och kommer aldrig åter.

Jag gick på julkonsert i Kumla kyrka

i kväll, kul att se Linda och Lena sjunga och stämningsfullt och riktigt vackert var det. Kyrkan var fullsatt, så det fick bli ståplats, det förvånade mig lite, men det var tydligen fler än jag som hade behov av lite andlighet den här kvällen... Frälsningsarmén var där med blåsorkestern också och de svängde riktigt bra...

Det lackar mot jul...

...och i den nya familjekonstellationen får man hitta på alternativa lösningar för att ändå kunna bibehålla en viss kontinuitet i traditionerna. Så har Agnes och jag de sista fyra-fem åren tillsammans lagat köttbullar till julaftonens middagsbord. Det kunde vi ju bara inte sluta med, så igår åkte vi först på bio och såg Lasse-Majas detektivbyrå (vi var rätt överens om att den var lite för barnslig) och sedan hem till mig och trillade köttbullar. De blev lika goda som vanligt. Så avslutade vi kvällen med en gammal western-klassiker (how the west was won med John Wayne) och fast den inte heller var särskilt bra så blev det ändå en fin kväll...

Horace lämnar, Englund träder in...

...och vem bryr sig?

Vet inte om det spelar så stor roll egentligen, men Peter Englund är definitivt en av vår tids stora författare och dessutom (i sammanhanget) ung. Han blir nog bra. Äntligen!!!

Svenska akademien har numera i alla fall sex författare som är födda efter andra världskrigets slut.

CATHRINE SONNERSTEDT

ska jag inte nämna ett ord om i den här blogen, för det har jag lovat henne...

Dock tillåter jag mig att generalisera en smula och konstaterar att "roliga historier" tydligen blivit inne hos kvinnor och att detta har något att göra med sms:funktionen på telefonen. Nu kan man äntligen berätta en historia utan att missa poängen. (Det kan Cathrine visserligen ändå, men det fanns ju också andra kvinnor runt bordet...)

Samarin, mitt hjärtas brösts tröst...

Nah, det rimmade ju inte ens...

I onsdags var jag på restaurang med Åbytorps förskola. Vi käkade julbord tillsammans. Det var verkligen jättegott, men mitt sociala arv skadade mig allvarligt.

"När man ska gå på julbord", har min pappa sagt i alla tider, "då ska man inte nöja sig med första bästa. Nej, man ska se över julbordets alla beståndsdelar och sedan kräset välja ut de mest luxuösa och dyra varorna och bara äta dem... Potatis till exempel, ratar man fullständigt, men ål, det är dyrt och gott det..."

Jag brukar skratta åt min pappa som flera gånger blivit hemkörd från julbord när han tryckt i sig en hel rökt ål och fått akut gallstensanfall, jag vet att jag tänkt "där fick du för ålen"...

Men i onsdags fick jag smak på ål. Den var ju så god. En bit först, sen en backning och ett par bitar till, sedan ytterligare ett par strax innan efterrätten...

Konsekvensen? Halsbränna hela natten, fyra gånger var jag uppe och drack Samarin och det var knappt att det hjälpte. Jag var handikappad hela dagen efter...

I dag har jag ätit jultårta tre gånger och druckit samarin två och nu ska jag på Lärarförbundets traditionella julfest. Hur ska detta sluta?

Kan man bli samarinberoende?

Det stolta fadershjärtat klappade hårt igår,

när Agnes var med i folkmusikgruppen på Kulturskolans julkonsert. Det svängde verkligen! Jättekul.

För 50:- får man det tvivelaktiga nöjet

att sitta och svettas i Kumlahallen och titta på ett simmande luciatåg, de simmar likt flyttfåglar - i v-formation - till förinspelad Luciamusik. Sen går de upp. Då hoppar nästa gäng i och simmar med facklor i 20 minuter. De simmar runt. De simmar rakt, de simmar i spiral. Sen går de upp. Min simmande dotter får agera ljusfond vid kanten, det tycker hon inte ens själv är roligt... Nästa år betalar jag gärna 50:- för att slippa en sådan ljusupplevelse.

Nu är det katastrof...

Jag har inte sett en hockeymatch på sex veckor tror jag, för det har bara varit bedrövligt och RUTTET!!! Men så tänkte jag, idag går jag dit i alla fall, bara två matcher kvar till juluppehållet och Mjölby hemma och chans att klättra ett par placeringar i tabellen i alla fall, om de nu skulle kunna vinna. Jaha. Vad står det efter första perioden? 0-6! Och det kunde varit mer. Nu skiter jag i det här. Ner i tvåan med er. Börja om. Sparka alla!!!

Söndag förmiddag,

vi har haft Hillevi som nattgäst och Agnes var glad och nöjd, det var första gången hon hade en kompis sovande över här. Sängen funkade bra och vi hade det trevligt så det var helt okej. Nu sitter de och kollar på Titanic ("den är ju så sorglig") och Tuva är på fotboll. Allt är lugnt och stilla och det är skönt.

Chefen berättade en Karajan-anekdot

som faktiskt var rätt härlig. Ni känner väl Herbert von Karajan? Nazistanstruken Österrikisk demondirigent med massivt ego, enligt många världens genom tiderna störste Beethoventolkare. (Kan jag inte uttala mig om, Beethoven är ingen större favorit för mig, däremot har jag några fina Vivaldikonserter som han tar sig igenom med bravur.)

Anyways:

Herbert von Karajan landade vid Kennedyflygplatsen i New York, plockade upp sitt bagage, tog sig genom customs & immigration och gick ut och visslade på en taxi.
"Vart ska´ru?" frågade taxichauffören.
"Kör mig vartsomhelst", svarade Karajan.
"Men hey man, New York är ju typ rätt stort, vart ska du?"
"Kör mig vartsomhelst."
"Men så där kan du väl inte säga, vart ska du?"
"Spelar ingen roll. Jag behövs överallt."

Det måste vara en skröna, men jag tyckte den var rätt skön. De flesta av oss är så rädda för att "ta plats". Vi kanske skulle behöva vara lite mer Karajanska ibland.

Jo men det var nog en värdig vinnare...

...eller...

Det här var första gången jag följde "Idol" med någon slags regelbundenhet, rätt trevlig fredagsunderhållning faktiskt och visst var det fantastiskt duktiga ungdomar som blev kvar till slutet. Svårt att säga något om att Kevin vann, men jag får väl ändå erkänna att jag smög iväg och skickade en stödröst på Alice när Agnes inte såg. Jag tyckte hon var cool, söt, att hon rockade rätt bra också.

Ja ja, världsligt...

Det är inte snön som faller....

sjöng Anders F för många år sedan, men det är det ju. Och jag är ingen snöfantast men jag satte mig ute på verandan och rökte och såg de fjäderlätta snöfjun som lagt sig på de kvarglömda äpplena på trädet och fann det... ...vackert... Lite ljusare i alla fall. Bara man slipper frysa.

Kikade också in på Hoffas blog alldeles nyss och såg ett första meddelande från Lombok. Det var för varmt och en massa ryssar skrev han. Synd om honom då. Not.

Julmat julmat...

Besökte Sjösidan igår, fick mig lite Libanesiskt julbord till livs, jag gillar verkligen det Libanesiska köket, man blir inte sådär äckligt fetmätt av den maten som av den svenska. Jag tror att mina bordskamrater var nöjda också, de flesta såg så där lagom bukstinna och päsiga ut efteråt.

Och i dag var det julbord på Skogstorp. Julanden for i mig innan jag åkte iväg i morse och jag plockade med mig gitarren "utifallattom". Så blev det "Snart kommer änglarna att landa" till kaffet, det är nog den mest innerliga julsång jag vet och vad annat kan man längta efter än lite "fred och lugn i natt i mänskoland"?

Extremt svårt att sova, vaknade vid halvfem,

lätt förskräckt av en konstig dröm som jag minns rätt tydligt. Jag tror man kan beskriva den som en slags blandning av "Groundhog day" där Bill Murray på grund av sitt dåliga karma får återuppleva samma dag hela tiden och ett Stephen Kingskt scenario där jag tillsammans med några vänner hamnat på en konstig plats (misstänkt lik Tarsta fornborg) som vi inte kommer ifrån. Vi får (oklart av vem) i uppdrag att göra vårt mikrouniversum beboeligt och bekvämt men så fort vi lyckats (första gången blir det fantastiskt bra, det ser nästan ut som Elronds hus i Vattnadal) så sveper det in en dimma som tar bort allt vi gjort och vi får börja om igen. Tarsta fornborg blir en torr öken, hemska fiender syns på kanterna, människor dör (av sjukdomar och yttre våld) omkring mig, till slut är det bara jag kvar. Jag begraver mina vänner och kämpar med att få öken-Tarsta beboeligt igen och när jag lyckats så kommer vännerna tillbaka, levande igen. Vi får några bra dagar innen dimman kryper över kanterna igen och då blir Tarsta en djungel full av spindlar och tusenfotingar och strax efter vaknar jag med fuktig kudde...

Typ.

Undrar vad Freud skulle säga om den, med förändringar och omöjliga uppdrag och grottekvarnstematiken. Får nog ringa akutpsyk i morgon. *S* Eller skriva min alldeles egna skräckroman.

Spegel spegel på väggen där...

Ibland brukar jag av närstående få höra "du kan ju ingenting", inte så ofta när det gäller specifika ämneskunskaper förstås, men däremot när det handlar om mer praktiska ting...

Nu har jag haft den där hallspegeln stående mot väggen i 3-4 månader, den borde ju inte vara svår, 4 fästen bara och så schjupp så sitter den där... Men det skulle mätas och det skulle kalibreras och fixas och till slut kände jag bara "Bertil, kom hit!!!"

Idag kom Bertil och det visade sig att det inte alls var så enkelt. Här fick måttas, jämkas, läsas, sväras, göras, göras om, hämta slagborr till betongvägg, pluggas, pluggas en gång till, sedemera fästas med spik och inpillrade trådar för att den inte skulle ramla bort.

Han klarade det naturligtvis, det skulle jag aldrig ha gjort, det är skillnaden mellan oss tror jag. Men jag känner mig i alla fall inte fullständigt dum i huvudet längre. Är det svårt för Bertil så är det svårt för mig också.

Janne & Thomas är på väg till Lombok, någonstans utanför Bali,

pratade med dem igår, mitt i den stora tvättningen/packningen. Jag är inte ett dugg avundsjuk. Nej då. Sån är inte jag.

Må de få vatten i sina snorklar varenda gång de går i vattnet. Luspudlar.

Agnes ger sig inte...

Så nu är det dags för övernattningskalas i Scoutstugan igen, åtta brudar bjudna denna gång. Jag förstår inte lockelsen i att mitt i den gråkalla höstvintern sitta och kura i en faluröd stuga mitt ute i ingenting, men om jag nu ska ha en teori så tror jag att det kan handla om just det där med längden på festligheten. Det blir ju i alla fall en 17-18 timmar. Till Agnes glädje. Till förälderns förtvivlan....

Manchego, timmermans och rackabajsare...

Lämnat barnen till Lise och stillheten råder. Trött är jag så det skriker om det så det kanske är lika bra det...

Tur till ICA-maxi i alla fall, saknar en del basvaror. Så är det ju svårt att bara passera den där delikatessdisken utan att handla något litet. En timmermanskorv och en liten bit manchego har blivit standard på sistone, men "rackabajsare" har jag aldrig ätit förut. Det är mannen som är före mig i kön som får mig på spåret, han beställer dessa korvar som om det vore den mest självklara sak i världen. Kan han så kan jag. "1 timmerman, 3 hg manchego och 2 rackabajsare", säger jag med myndig röst.

Efter att ha ätit denna fantastiska korv kan jag bara jubla. Chili. Vitlök. Peppar. Allt annat jordens starka. Mums!!!

Det gick ju jättebra att rögkas, som Tuva uttrycker det.

En baggis egentligen, tyckte hon efteråt. Dessutom blev hon så översållad med gåvor av alla snälla sjuksköterskor och lekterapitanter att hon mycket väl kunde tänka sig en ny njurröntgen redan nästa vecka.

Det ska vi väl innerligt hoppas att hon slipper.

Jag konstaterar i alla fall att jag blev positivt överraskad av bemötandet på USÖ, det skedde helt på barns villkor, vänligt, tryggt, ingen stress, bra förklaringar på vad som skulle hända. Sjukvården får så mycket kritik men i det här fallet var allt bara fin-fint.

Tuva bearbetar sin ångest på klassiskt vis. Hon skriver sig ur den.

Hon är dessutom en säker stilist, sina sex år till trots och nog kan man förstå att hon funderar en hel del på den där njurröntgen och hur det kommer att kännas. Vi får hoppas och tro att det går bra. Jag vet att Tuva hellre skulle haft sin mor med sig som stöd, men jag får göra mitt bästa.

Jag börjar bli allvarligt oroad över min pension...

Förra året vet jag att jag i alla fall skulle få 1 kr/månad i pension från Fora, men nu har det sjunkit till 0 kr. Kan det bli så illa att jag blir skyldig Fora pengar och måste betala dem pengar istället? Det här ger mig ångest.