Äntligen har jag förstått vad det innebär att vara medelålders.

Jag är 44 år, var 34 när Agnes kom, 39 när Tuva kom till världen. Jag är medelålders. Det innebär att jag har en tioåring och en femåring hemma, en mamma som är 70 och en pappa som är 75 och att jag måste hantera deras åldrar och kriser samtidigt som jag ska försöka förhålla mig någorlunda värdigt till min egen ålder. Inte att undra på att jag snabbt håller på att bli gråhårig. Alla bara gnäller.

"WAAAHHHH!!!"

"Vad är det Agnes?"

"Min kompis sade till en annan kompis att hon ville ge bort sitt kompisarmband till henne bara för att jag bara är snäll ibland!!!"

"Men det måste väl vara nåt missförstånd?"

"JAG HATAR HENNE!!!"

(...)

"WAAAAHHHH!!!"

"Vad är det Tuva?"

"JAG VILL HA GODIS!!! JAG VILL SE PÅ FILM!!!"

"Men det är dags att gå och lägga sig nu."

"JAG VILL JAG VILL JAG VILL!!!"

(...)

"WAAAAHHH!!!"

"Vad är det Arne?"

"ALLA MINA KOMPISAR HAR DÖTT. DET HÄR LIVET ÄR MENINGSLÖST OCH SÅ HAR JAG TAPPAT EN FRAMTAND!!!"

"Men du har ju T kvar."

"Ja han ja."

(...)

"WAAAHHH!!!"

"Vad är det Gunvor?"

"JAG HAR ALLA SJUKDOMAR SOM FINNS I HELA VÄRLDEN. OCH LIDL-KEXEN ÄR SLUT!!!"

"Du har ju i alla fall inte Aids."

"Nej inte än..."