Amadeus 003

Blodpudding ger tandvärk.

Eländet fortsatte mycket riktigt hemma hos mamma. Hon tog sig för med att bjuda sin son på blodpudding, totalt omedveten om vad detta innebar för hans själsliga tillstånd.
Precis som om jag fortfarande vore en liten blodfattig åttaåring tänkte Amadeus. Varför måste jag äta blodpudding? Jag som hatar den där geggiga illaluktande skosulan. Han ville mycket hellre ha tournedos med bearnaisesås istället.
"Men vad är det för fel på dig?", frågade mamma bekymrat, när hon sett sin älskade och enfödde son sitta och peta i den rikliga blodpuddingsportionen under en längre stund. "Amadeus varför äter du inte?"
Amadeus svarade inte omedelbart. Han satt försjunken i tankar som kretsade runt hur han så snabbt som möjligt skulle kunna få tag i pengar till en flaska vin och ett besök på korvkiosken. Så sakteliga tog en djävulsk plan form inne i Amadeus hjärna. Han skulle utsätta sin mor för ett bedrägeriförsök. När han sjösatte planen visade han inte en min utåt, men inombords log han i mjugg. "Jag har lite ont i en tand", klämde han till med. Det borde väl få hennes modershjärta att vekna. Kanske så mycket att han skulle få ett par hundra kronor till ett tandläkarbesök.
"Vad säger du? Lille pojke, har du ont i en tand?" Mamma såg bestört ut, som om hon omedelbart skulle vilja sluta honom i sin enorma famn och krama ihjäl honom. "Varför har du inte sagt det tidigare? Kom till mamsen så skall du få en kram. Du ska se att mamsens kramar hjälper dig precis som förr i tiden. Lilla plutten min, inte ska du gå och ha ont så länge mamma finns." Hon ojade sig ännu en gång och kastade sig över honom i en riktig björnmammeomfamning. "Att du inte har sagt något tidigare."
Det kändes som om Amadeus gick sönder, som om tarmarna mosades mot revbenen, som om hans njurar förvandlades till paté. "Aj! Mamma!.. Släpp..."
"Såja plutten min, nu känns det väl bättre", sade hon när hon efter en lång stund äntligen släppte taget. "Vad skulle du göra om du inte hade din mamsigamsi?" Hon såg bestört ut vid blotta tanken. "Tänk om du skulle ta och flytta hem till mig igen" fortfor hon sedan och lös upp. "Jag förstår väl att de där otäcka flickorna som du umgås med inte alls kan ta hand om min lille gullegris på ett riktigt sätt." Hon skakade sitt huvud och lyfte sitt pekfinger i en förmanande gest. "Att du inte sagt att du har ett litet tandtrollsilollsi till mamsigamsi. Gapa så får vi titta. Såja, gapa nu. Det gör inte ont. Lilla plutten min. Var gör det ont?"
Amadeus insåg att han försatt sig själv i en fruktansvärd situation. "Det är jätteskönt när du kramas mamsen", försökte han. "Men tror du inte att det vore bättre med ett tandläkarbesök? Om jag bara fick låna lite pengar av dig så kunde jag åka iväg till tandkliniken på en gång."
"Jovisst, självklart ska vi gå till tandläkaren. Lilla mamsen kommer givetvis att följa med. Du behöver inte gå själv. Min lille plutt. Gå och ha ont utan att få någon hjälp. Mamsen skall genast gå och ringa till tandläkaren."
"Vänta", ropade Amadeus förtvivlat. "VÄNTA!!!"
Mamma hade inte för avsikt att vänta. Med bastanta kliv stegade hon iväg i riktning mot telefonen. Amadeus kände desperationen svälla över alla breddar. Han måste göra något. Nu. Innan det var försent. Rent instinktivt och utan att för ett ögonblick överväga konsekvenserna av sitt handlande gick han till aktion. Han bad en kort bön och så skickade han med all den kraft han kunde uppbringa sitt huvud mot bordskanten. Kindbenet och den övre vänstra framtanden fick dela på smällen. Tanden rasade samman likt skyskraporna i filmen jordbävningen en gång gjorde - fastän de ackompanjerades av ett kakafoniskt stereol­jud. Amadeus framtand gav bara till ett kort krasande men när röken skingrades och dammet lade sig fanns ändå bara ett stort svart hål kvar.
"Fänta Mamma", läspade Amadeus fram. "Fänta en ftund."
Mamma vände sig om och fick syn på sin sons blodiga ansikte som tittade upp på henne från köksbordskanten. "VAD HÄNDE!?", utropade hon förskräckt. "VAD VAR DET SOM HÄNDE??!!.."
"Tandfärken förfann fifft. Tanden ockfå tror fag. Få fi behöfer nog inte gå till tandläkaren längre."
Det var ett korrekt konstaterande. Den tandläkare var inte av kvinna född som hade kunnat pussla ihop Amadeus vänstra framtand igen eftersom den för evigt låg i ruiner. Smärtan i munnen tilltog med enorm hastighet. Det pulserade som av glödande järn i hans käke och han undslapp sig ett gnyende.
När Amadeus mamma hörde sin sons vånda gav hon till ett kort empatiskt skri. Sedan skred hon till handling. Innan Amadeus ens hunnit säga "aj fad ont det gör", hade hon hunnit kasta sig över telefonen. Hon fick omedelbar kontakt med sjukhusets akutmottagning och efter bara ett par sekunder började hon att snattra upprört.
Ske guds vilja då, tänkte Amadeus lakoniskt. Jag bryr mig inte. Han drog sig in i ett autistiskt skal. Som i ett töcken hörde han något senare sin ömma moder säga;
"Mamma har pratat med farbror doktorn - så nu ska du se att allt blir bra! Vi fick komma på en gång." Hon lutade sig fram och strök honom varligt över håret. "Men Amadeus", fortsatte hon sedan, "nu har hela överläppen svullnat också..."
"Det är tandfärken fom förfann fom har kommit tillbaka och bara blir färre och färre. Den kanfke har fpridit fig till läppen ockfå."
"Ojne vojne! Stackars lille pojk... Kom så går vi till stationen på en gång."
"Till ftationen?"
"Vi måste ta tåget. Bilen är sönder."
"Men mamma... Kan fi inte ta en taxi, jag har få ont!"
Det var alldeles för sent att försöka påverka transportsättet. Mamma hade redan hunnit ut genom dörren och nu gick hon med raska steg mot järnvägsstationen, där tåget som skulle ta henne till det skickliga läkarteam som säkerligen redan stod beredda att göra sitt yttersta för att rädda hennes sons liv, snart skulle rulla in.
"MAMMA! Mamma fänta..."
Amadeus insåg snart det lönlösa i att ropa efter henne, och skyndade sig efter.