Amadeus 002

Ett traumatiskt uppvaknande.

"Haga hey!" Det var en allvarligt menad karatespark - ämnad att döda - men den missade sitt mål med flera decimeter. Det enda han lyckades träffa var en halvvissen paraplyaralia som landade på korkmattan med en uppgiven duns. Det mesta av den snustorra blomjorden ramlade ut på golvet och de gulnade bladen föll av ett efter ett. En allt för tidig höststorm var allt han hade lyckats skapa. Telefonen - som var det tilltänkta offret för hans attack - stod däremot kvar på sin plats på sovrumsfönstrets karm och ringde med långa och retsamma signaler - signaler som upplevdes alldeles oerhört störande eftersom Amadeus B. Nilsdotter-Stenström för bara någon timme sedan kommit hem från en nattlig filosofisk diskussion med Beatrice Ericsson, och därför kände sig mycket trött och inte alls utsövd.

I hopp om att snart kunna trötta ut telefonmarodören gjorde Amadeus sitt bästa för att ignorera signalerna. Han drog kudden över huvudet och mumlade ett Hare Krishna i ett sista fåfängt försök att komma undan, men när inte ens åkallandet av hans tillfälliga favoritgud gjorde någon nytta gav han upp. Utan att öppna ögonen lyfte han handen och greppade telefonluren. "Hallå" sade han, men eftersom han hade kudden mellan örat och luren kunde han inte höra mer än ett svagt frasande, som av bomull. "Jag sade hallå! Det är Amadeus! Hallå! Vem är det?"
Det hördes fortfarande inget svar. Amadeus suckade tungt och skulle precis lägga på när han plötsligt hörde några halvkvävda ljud som med viss fantasi kunde tolkas som mänskligt tal. Mycket försiktigt öppnade han ena ögat och insåg vari bristen i kommunikation bestod. Han slängde ner kudden på golvet. "Hallå. Det är Amadeus."
"Ja hallå. Är detta Amadeus B. Nilsdotter-Stenström?"
"Mmm..."
"Hej. Jag heter Bosse Bluckert och jag ringer från arbetsförmedlingen."
Ve och fasa! Arbetsförmedlingen! Vad ont hade han gjort för att drabbas av detta? För bara några timmar sedan hade han i en god väns sällskap sökt utröna själva levandets innersta mysterier, och nu konfronterades han plötsligt med en arbetsförmedlare som visserligen representerade verkligheten, men som för Amadeus mest av allt framstod som ett hot mot hans personliga integritet. Det hade säkert med hans karma att göra. Han hade säkert inte varit riktigt så god som han borde ha varit på sista tiden. Nå, vad orsaken till detta hemska än var så var han ändå tvungen att försöka klara sig ur knipan.
Det fanns bara en sak att göra. Amadeus bestämde sig för att bli sjuk. "Host! Jaha?", kraxade han.
"Vi har fått in ett jobb som skulle kunna passa dig."
"Host host!"
Bluckert tog ingen som helst hänsyn till Amadeus skrällande sjukdomssignaler. "Jag fick ett telefonsamtal från sjukhemmet. De har tydligen åkt på någon influensa däruppe och det verkar som om halva personalstyrkan ligger hemma med feber. Skulle du kunna tänka dig att rycka in som vikarie ett par dagar?"
"Host!!!"
"Vilken besvärlig hosta du har. Röker du?"
Amadeus höll på att trilla ur sängen av häpnad. Inte nog med att han just blivit väckt mitt i den vackraste och våtaste dröm han drömt på mycket länge, nu blev han också terroriserad med intima frågor som han inte kände någon som helst lust att besvara. "HOST!"
"Grabben", sade Bluckert hurtfriskt. "Tror du att jag är komplett dum i huvudet? När man har jobbat tjugofem år i arbetsförmedlarbranschen så har man lärt sig att skilja på hosta och hosta. Inom sju minuter skall du finnas på mitt kontor med stämpelkortet i den ena handen och med mössan i den andra." Bluckert tystnade för en sekund, liksom för att ta sats. "I ANNAT FALL MISTER DU ALLT JÄVLA UNDERSTÖD DU HAR, DIN ARBETSSKYGGA JÄVEL!"
I och med det så gick luften totalt ur Amadeus "HHOOSSTT!!"
"Du tar dig. Det där lät nästan som riktig hosta. Fast du ska veta att nedräkningen har börjat. Nu har du bara sex minuter och tjugotre sekunder på dig." Bluckert kastade på luren.
Amadeus insåg att han gått på pumpen. Likt de flesta andra medborgare i landet skulle han nu vara tvungen att böja sig för det faktum att det var omöjligt att överleva utan pengar. Han skulle bli tvungen att arbeta. Ett par dagar eller så. Efter dessa dagar skulle han säkert kunna finna på något sätt att klara sig ifrån löneslaveriet igen.
"Jaja, livet har sina ups and downs", mumlade han för sig själv. "Man får inte ge sig så lätt. Fast det är nog bäst att låta Bluckert tro att han har vunnit."
Han tog på sig sina slitna jeans och en tröja, svalde en klunk av det kalla kaffe som hällts i koppen redan kvällen före, tände en John Silver med filter och var ute ur lägenheten inom loppet av en minut. Så började han att springa.

Svettig över hela kroppen (fast mest i skrevet och under armarna) och med rödmosigt ansikte kom Amadeus fem minuter senare instörtande på Bo Bluckerts kontor. Pulsen hade stigit till cirka tvåhundra slag i minuten. "Jag är här nu", kraxade han och såg på den brutale och mycket fule arbetsförmedlaren. "Och jag ger mig. Jag har ingen hosta och jag tar vilket jobb som helst."
"Så bra då", svarade den fete mannen bakom skrivbordet. "Fast nu har jag tyvärr inget jobb åt dig längre. Så fort jag pratat färdigt med dig ringde personalchefen från sjukhemmet igen. Det hade visst löst sig med personalfrågan."
"Löst sig Hur fan kan det lösa sig när alla är sjuka?"
"Det var visst bara någon som hade försovit sig. Ge mig ditt kort så får du en stämpel."
"Men."
"Seså, ge mig kortet nu! Det finns många arbetssökande som behöver träffa mig och jag har inte tid att prata med dig hur länge som helst."
"Men..."
"Men och men, stick nu. Jag har inte tid med dig längre."
Bo Bluckerts uppenbarelse i allmänhet - och hans buffelartade sätt i synnerhet - ansträngde Amadeus nerver till bristningsgränsen. Det lät visserligen skönt att slippa arbeta men det var hemskt fult att släpa hit honom i onödan och dessutom ha mage att sitta där och hånflina åt honom. Han kände sig tvungen att protestera. (Sådan var Amadeus nämligen. Han var inte den typen av människa som utan strid böjde sig för myndigheter och auktoriteter. I alla fall inte på en gång.) "MEN DET VAR JU MASSOR MED SJUKA, DU HADE JU MASSOR MED PLATSER!"
"Ja - jag kanske överdrev lite. Men det gjorde jag i så fall bara för att det alltid är lika roligt att få se lata människor springa." Bluckert såg hånfullt på Amadeus. "Du kan komma tillbaka i morgon så skall vi se om vi kan hitta något annat åt dig. Jag tror att BOB vill ha en saftblandare. 8.15, passar det?"
Amadeus reste sig upp, röd i ansiktet av återhållet raseri. I en tyst protest mot den obarmhärtiga behandlingen knöt han sin näve hårt i byxfickan. Att torka bajsiga pensionärer i stjärten motsvarade visserligen inte hans idealbild av ett arbete, men till och med det var bättre än att behöva ställa sig på ett fabriksgolv. Fan, tänkte han, fast det sade han inte. "Jaha, hej då", var i stället allt han fick ur sig innan han gick. Det kändes inte direkt som något triumfatoriskt uttåg från arbetsförmedlingen.
"Jag tror minsann att din förkylning blivit bättre" skrek Bo Bluckert i samma sekund som Amadeus lämnade kontoret. "Vad fan ska man ha vårdcentraler till, när det finns arbetsförmedlingar? Halleluja jag är Jesus!" Han reste sig upp från sin väl nedsuttna skinnfåtölj och gick ut till den handikappade receptionist som satt bakom en glasruta och delade ut kölappar till de arbetssökande. "I heel the lame, I heel the blind", sjöng han extatiskt. "Kom hit Birgitta, så ska jag förrätta handpåläggning på dig. Inga mirakel är för stora för mig idag."
Receptionisten hukade i sin rullstol.

Vilken vidrig dag! Att bli väckt på det där brutala sättet efter att knappt ha sovit en blund. Amadeus insåg tydligt och klart att dagen redan var förstörd. Har det börjat så här illa så kan det bara bli värre tänkte han därför. Mot morsan alltså.
(Vår unge hjälte var i de flesta aspekter en självständig ung man men han hade måhända inte lyckats så bra med sitt frigörande från moderns trygga famn som han skulle ha velat. Hon tycktes fortfarande tro att han bara var en liten pojke som behövde all den omsorg och omvårdnad som bara hon kunde ge. För det mesta tog han det med ro eftersom hennes beskyddande attityd gav honom betydande materiella fördelar, men ibland kunde han inte låta bli att önska sig en förändring av tingens ordning. Dessa tillfällen brukade i allmänhet inträffa när hennes infantiliserande hållning gentemot honom tog sig offentliga uttryck. Det var till exempel inte särskilt roligt att behöva förklara för sina vänner varför en äldre kvinna plötsligt bankade på dörren till hans lägenhet och som hon sade "krävde att få veta vem han hade hos sig". Det hade hänt flera gånger. Han var inte heller förtjust i hennes vana att hålla honom med underkläder. Det var smått pinsamt att behöva gå omkring i små rosa gosstrosor med färgglada mussepiggfigurer på - för att bara inte tala om de nallebjörnsmönstrade y-frontskalsonger som hon införskaffat i storpack från en rökskadeutförsäljning. Han hade räknat dem en gång och kommit fram till att han ägde nitton par.)
Men som sagt, en dag som den här verkade det bara vara i sin ordning att gå och besöka mamma. Det passade på något sätt in i mönstret. Hon kan lika gärna få gulla ihjäl mig tänkte han, så jag slipper ifrån denna existensiella vånda. Detta limbo i jordetid, detta gehenna, detta kaos! Med tunga steg påbörjade han sin golgatavandring.