nåh, näh, gruffel grymt grymt...

Ingen rolig ishockeymatch, inte alls, få stryk av Skåre på det där sättet, de inbilska Karlstadsungtupparna... Och jag kände hur jag satt och hetsade upp mig på den där förskräcklige domaren och verkligen höll på att resa mig ur stolen och tala om för honom precis hur dålig han var. Men man får passa sig för att svära och leva rövare när det är skolbarn i lokalen, särskilt om de går på ens egen skola. Så jag höll nästan tand för tunga. (Mestadels.) Jag sade i alla fall inte allt jag ville säga. (Något blev väl ändå kvar inombords...) Tror jag.

Amadeus 003

Blodpudding ger tandvärk.

Eländet fortsatte mycket riktigt hemma hos mamma. Hon tog sig för med att bjuda sin son på blodpudding, totalt omedveten om vad detta innebar för hans själsliga tillstånd.
Precis som om jag fortfarande vore en liten blodfattig åttaåring tänkte Amadeus. Varför måste jag äta blodpudding? Jag som hatar den där geggiga illaluktande skosulan. Han ville mycket hellre ha tournedos med bearnaisesås istället.
"Men vad är det för fel på dig?", frågade mamma bekymrat, när hon sett sin älskade och enfödde son sitta och peta i den rikliga blodpuddingsportionen under en längre stund. "Amadeus varför äter du inte?"
Amadeus svarade inte omedelbart. Han satt försjunken i tankar som kretsade runt hur han så snabbt som möjligt skulle kunna få tag i pengar till en flaska vin och ett besök på korvkiosken. Så sakteliga tog en djävulsk plan form inne i Amadeus hjärna. Han skulle utsätta sin mor för ett bedrägeriförsök. När han sjösatte planen visade han inte en min utåt, men inombords log han i mjugg. "Jag har lite ont i en tand", klämde han till med. Det borde väl få hennes modershjärta att vekna. Kanske så mycket att han skulle få ett par hundra kronor till ett tandläkarbesök.
"Vad säger du? Lille pojke, har du ont i en tand?" Mamma såg bestört ut, som om hon omedelbart skulle vilja sluta honom i sin enorma famn och krama ihjäl honom. "Varför har du inte sagt det tidigare? Kom till mamsen så skall du få en kram. Du ska se att mamsens kramar hjälper dig precis som förr i tiden. Lilla plutten min, inte ska du gå och ha ont så länge mamma finns." Hon ojade sig ännu en gång och kastade sig över honom i en riktig björnmammeomfamning. "Att du inte har sagt något tidigare."
Det kändes som om Amadeus gick sönder, som om tarmarna mosades mot revbenen, som om hans njurar förvandlades till paté. "Aj! Mamma!.. Släpp..."
"Såja plutten min, nu känns det väl bättre", sade hon när hon efter en lång stund äntligen släppte taget. "Vad skulle du göra om du inte hade din mamsigamsi?" Hon såg bestört ut vid blotta tanken. "Tänk om du skulle ta och flytta hem till mig igen" fortfor hon sedan och lös upp. "Jag förstår väl att de där otäcka flickorna som du umgås med inte alls kan ta hand om min lille gullegris på ett riktigt sätt." Hon skakade sitt huvud och lyfte sitt pekfinger i en förmanande gest. "Att du inte sagt att du har ett litet tandtrollsilollsi till mamsigamsi. Gapa så får vi titta. Såja, gapa nu. Det gör inte ont. Lilla plutten min. Var gör det ont?"
Amadeus insåg att han försatt sig själv i en fruktansvärd situation. "Det är jätteskönt när du kramas mamsen", försökte han. "Men tror du inte att det vore bättre med ett tandläkarbesök? Om jag bara fick låna lite pengar av dig så kunde jag åka iväg till tandkliniken på en gång."
"Jovisst, självklart ska vi gå till tandläkaren. Lilla mamsen kommer givetvis att följa med. Du behöver inte gå själv. Min lille plutt. Gå och ha ont utan att få någon hjälp. Mamsen skall genast gå och ringa till tandläkaren."
"Vänta", ropade Amadeus förtvivlat. "VÄNTA!!!"
Mamma hade inte för avsikt att vänta. Med bastanta kliv stegade hon iväg i riktning mot telefonen. Amadeus kände desperationen svälla över alla breddar. Han måste göra något. Nu. Innan det var försent. Rent instinktivt och utan att för ett ögonblick överväga konsekvenserna av sitt handlande gick han till aktion. Han bad en kort bön och så skickade han med all den kraft han kunde uppbringa sitt huvud mot bordskanten. Kindbenet och den övre vänstra framtanden fick dela på smällen. Tanden rasade samman likt skyskraporna i filmen jordbävningen en gång gjorde - fastän de ackompanjerades av ett kakafoniskt stereol­jud. Amadeus framtand gav bara till ett kort krasande men när röken skingrades och dammet lade sig fanns ändå bara ett stort svart hål kvar.
"Fänta Mamma", läspade Amadeus fram. "Fänta en ftund."
Mamma vände sig om och fick syn på sin sons blodiga ansikte som tittade upp på henne från köksbordskanten. "VAD HÄNDE!?", utropade hon förskräckt. "VAD VAR DET SOM HÄNDE??!!.."
"Tandfärken förfann fifft. Tanden ockfå tror fag. Få fi behöfer nog inte gå till tandläkaren längre."
Det var ett korrekt konstaterande. Den tandläkare var inte av kvinna född som hade kunnat pussla ihop Amadeus vänstra framtand igen eftersom den för evigt låg i ruiner. Smärtan i munnen tilltog med enorm hastighet. Det pulserade som av glödande järn i hans käke och han undslapp sig ett gnyende.
När Amadeus mamma hörde sin sons vånda gav hon till ett kort empatiskt skri. Sedan skred hon till handling. Innan Amadeus ens hunnit säga "aj fad ont det gör", hade hon hunnit kasta sig över telefonen. Hon fick omedelbar kontakt med sjukhusets akutmottagning och efter bara ett par sekunder började hon att snattra upprört.
Ske guds vilja då, tänkte Amadeus lakoniskt. Jag bryr mig inte. Han drog sig in i ett autistiskt skal. Som i ett töcken hörde han något senare sin ömma moder säga;
"Mamma har pratat med farbror doktorn - så nu ska du se att allt blir bra! Vi fick komma på en gång." Hon lutade sig fram och strök honom varligt över håret. "Men Amadeus", fortsatte hon sedan, "nu har hela överläppen svullnat också..."
"Det är tandfärken fom förfann fom har kommit tillbaka och bara blir färre och färre. Den kanfke har fpridit fig till läppen ockfå."
"Ojne vojne! Stackars lille pojk... Kom så går vi till stationen på en gång."
"Till ftationen?"
"Vi måste ta tåget. Bilen är sönder."
"Men mamma... Kan fi inte ta en taxi, jag har få ont!"
Det var alldeles för sent att försöka påverka transportsättet. Mamma hade redan hunnit ut genom dörren och nu gick hon med raska steg mot järnvägsstationen, där tåget som skulle ta henne till det skickliga läkarteam som säkerligen redan stod beredda att göra sitt yttersta för att rädda hennes sons liv, snart skulle rulla in.
"MAMMA! Mamma fänta..."
Amadeus insåg snart det lönlösa i att ropa efter henne, och skyndade sig efter.

Det var inte mödan värt...

...eller jo, förstås, om man räknar in möjligheten att umgås med människor man tycker om så var det ju såklart det, men själva Skolforum i sig är en grovt överskattad företeelse - en riktig månglarnas marknad där höj- och sänkbara skötbord i mångmiljonklassen trängs med ryggscannnande massagestolar och hutlöst dyra klassrums- och personalrumsinredningar, alltsammans sånt man bara kan drömma om att ha råd med. Men 14 timmar i buss och i Älvsjö blev för mycket av det goda. Till slut bedömde vi utställningsmontrarnas kvalitet efter de cellofanpaketerade kolornas beskaffenhet och när jag dömde ut Studentlitteraturs "skitställe" på grund av deras äckliga citronkarameller så fnittrade Linda så hon nästan kissade på sig. Det var det roligaste på hela resan.

Vi hörde ett par kvinnor prata om Lärares yrkesetik och en kvinna från RFSL berätta om deras utbildningsverksamhet och det var också ganska okej, men nu behöver jag inte åka dit på ett par år minst.

Dansk socialrealism

är ytterligare ett skäl till att jag kommer att ha svårt att somna.

Såg "Bänken" och blev så fruktansvärt berörd. Fy vilken obehaglig (men på något otroligt sätt ändå vacker) film. Det gick åt lite näsdukar kan jag säga. Köp den för en femtiolapp, det är den värd.

Men herregud det är väl bara att gå och lägga sig!!!

Fast jag har sån ångest för att missa bussen i morgon bitti att jag knappt inte törs somna. Jag menar 06.15, vad är det för stolleprov? Bara för att ta sig upp till skolforum...

Ja ja, bara att fatta mod och ta sig i kragen.

Nu har det höstats i stugan.

Ett säkert tecken på att vi verkligen bytt årstid är att studsmattan tagits in. Vi får leva med det men jag längtar redan till våren.

Hurrah! Hurrah!

Marie Kilk är föreslagen som förbundsdirektör för Sydnärkes utbildningsförbund. LGH ska i så fall bli utvecklingsledare. Det var tammefan bland det bästa jag hört i hela mitt liv, ur "alla" perspektiv.

Alla "särskilda" superlativ om Marie vore kränkande ur ett genusperspektiv. Det är bara att gratulera SUF till en mycket kompetent chef. M.K är strateg, men också oerhört mycket "människa". Det borde alla chefer vara.

Amadeus 002

Ett traumatiskt uppvaknande.

"Haga hey!" Det var en allvarligt menad karatespark - ämnad att döda - men den missade sitt mål med flera decimeter. Det enda han lyckades träffa var en halvvissen paraplyaralia som landade på korkmattan med en uppgiven duns. Det mesta av den snustorra blomjorden ramlade ut på golvet och de gulnade bladen föll av ett efter ett. En allt för tidig höststorm var allt han hade lyckats skapa. Telefonen - som var det tilltänkta offret för hans attack - stod däremot kvar på sin plats på sovrumsfönstrets karm och ringde med långa och retsamma signaler - signaler som upplevdes alldeles oerhört störande eftersom Amadeus B. Nilsdotter-Stenström för bara någon timme sedan kommit hem från en nattlig filosofisk diskussion med Beatrice Ericsson, och därför kände sig mycket trött och inte alls utsövd.

I hopp om att snart kunna trötta ut telefonmarodören gjorde Amadeus sitt bästa för att ignorera signalerna. Han drog kudden över huvudet och mumlade ett Hare Krishna i ett sista fåfängt försök att komma undan, men när inte ens åkallandet av hans tillfälliga favoritgud gjorde någon nytta gav han upp. Utan att öppna ögonen lyfte han handen och greppade telefonluren. "Hallå" sade han, men eftersom han hade kudden mellan örat och luren kunde han inte höra mer än ett svagt frasande, som av bomull. "Jag sade hallå! Det är Amadeus! Hallå! Vem är det?"
Det hördes fortfarande inget svar. Amadeus suckade tungt och skulle precis lägga på när han plötsligt hörde några halvkvävda ljud som med viss fantasi kunde tolkas som mänskligt tal. Mycket försiktigt öppnade han ena ögat och insåg vari bristen i kommunikation bestod. Han slängde ner kudden på golvet. "Hallå. Det är Amadeus."
"Ja hallå. Är detta Amadeus B. Nilsdotter-Stenström?"
"Mmm..."
"Hej. Jag heter Bosse Bluckert och jag ringer från arbetsförmedlingen."
Ve och fasa! Arbetsförmedlingen! Vad ont hade han gjort för att drabbas av detta? För bara några timmar sedan hade han i en god väns sällskap sökt utröna själva levandets innersta mysterier, och nu konfronterades han plötsligt med en arbetsförmedlare som visserligen representerade verkligheten, men som för Amadeus mest av allt framstod som ett hot mot hans personliga integritet. Det hade säkert med hans karma att göra. Han hade säkert inte varit riktigt så god som han borde ha varit på sista tiden. Nå, vad orsaken till detta hemska än var så var han ändå tvungen att försöka klara sig ur knipan.
Det fanns bara en sak att göra. Amadeus bestämde sig för att bli sjuk. "Host! Jaha?", kraxade han.
"Vi har fått in ett jobb som skulle kunna passa dig."
"Host host!"
Bluckert tog ingen som helst hänsyn till Amadeus skrällande sjukdomssignaler. "Jag fick ett telefonsamtal från sjukhemmet. De har tydligen åkt på någon influensa däruppe och det verkar som om halva personalstyrkan ligger hemma med feber. Skulle du kunna tänka dig att rycka in som vikarie ett par dagar?"
"Host!!!"
"Vilken besvärlig hosta du har. Röker du?"
Amadeus höll på att trilla ur sängen av häpnad. Inte nog med att han just blivit väckt mitt i den vackraste och våtaste dröm han drömt på mycket länge, nu blev han också terroriserad med intima frågor som han inte kände någon som helst lust att besvara. "HOST!"
"Grabben", sade Bluckert hurtfriskt. "Tror du att jag är komplett dum i huvudet? När man har jobbat tjugofem år i arbetsförmedlarbranschen så har man lärt sig att skilja på hosta och hosta. Inom sju minuter skall du finnas på mitt kontor med stämpelkortet i den ena handen och med mössan i den andra." Bluckert tystnade för en sekund, liksom för att ta sats. "I ANNAT FALL MISTER DU ALLT JÄVLA UNDERSTÖD DU HAR, DIN ARBETSSKYGGA JÄVEL!"
I och med det så gick luften totalt ur Amadeus "HHOOSSTT!!"
"Du tar dig. Det där lät nästan som riktig hosta. Fast du ska veta att nedräkningen har börjat. Nu har du bara sex minuter och tjugotre sekunder på dig." Bluckert kastade på luren.
Amadeus insåg att han gått på pumpen. Likt de flesta andra medborgare i landet skulle han nu vara tvungen att böja sig för det faktum att det var omöjligt att överleva utan pengar. Han skulle bli tvungen att arbeta. Ett par dagar eller så. Efter dessa dagar skulle han säkert kunna finna på något sätt att klara sig ifrån löneslaveriet igen.
"Jaja, livet har sina ups and downs", mumlade han för sig själv. "Man får inte ge sig så lätt. Fast det är nog bäst att låta Bluckert tro att han har vunnit."
Han tog på sig sina slitna jeans och en tröja, svalde en klunk av det kalla kaffe som hällts i koppen redan kvällen före, tände en John Silver med filter och var ute ur lägenheten inom loppet av en minut. Så började han att springa.

Svettig över hela kroppen (fast mest i skrevet och under armarna) och med rödmosigt ansikte kom Amadeus fem minuter senare instörtande på Bo Bluckerts kontor. Pulsen hade stigit till cirka tvåhundra slag i minuten. "Jag är här nu", kraxade han och såg på den brutale och mycket fule arbetsförmedlaren. "Och jag ger mig. Jag har ingen hosta och jag tar vilket jobb som helst."
"Så bra då", svarade den fete mannen bakom skrivbordet. "Fast nu har jag tyvärr inget jobb åt dig längre. Så fort jag pratat färdigt med dig ringde personalchefen från sjukhemmet igen. Det hade visst löst sig med personalfrågan."
"Löst sig Hur fan kan det lösa sig när alla är sjuka?"
"Det var visst bara någon som hade försovit sig. Ge mig ditt kort så får du en stämpel."
"Men."
"Seså, ge mig kortet nu! Det finns många arbetssökande som behöver träffa mig och jag har inte tid att prata med dig hur länge som helst."
"Men..."
"Men och men, stick nu. Jag har inte tid med dig längre."
Bo Bluckerts uppenbarelse i allmänhet - och hans buffelartade sätt i synnerhet - ansträngde Amadeus nerver till bristningsgränsen. Det lät visserligen skönt att slippa arbeta men det var hemskt fult att släpa hit honom i onödan och dessutom ha mage att sitta där och hånflina åt honom. Han kände sig tvungen att protestera. (Sådan var Amadeus nämligen. Han var inte den typen av människa som utan strid böjde sig för myndigheter och auktoriteter. I alla fall inte på en gång.) "MEN DET VAR JU MASSOR MED SJUKA, DU HADE JU MASSOR MED PLATSER!"
"Ja - jag kanske överdrev lite. Men det gjorde jag i så fall bara för att det alltid är lika roligt att få se lata människor springa." Bluckert såg hånfullt på Amadeus. "Du kan komma tillbaka i morgon så skall vi se om vi kan hitta något annat åt dig. Jag tror att BOB vill ha en saftblandare. 8.15, passar det?"
Amadeus reste sig upp, röd i ansiktet av återhållet raseri. I en tyst protest mot den obarmhärtiga behandlingen knöt han sin näve hårt i byxfickan. Att torka bajsiga pensionärer i stjärten motsvarade visserligen inte hans idealbild av ett arbete, men till och med det var bättre än att behöva ställa sig på ett fabriksgolv. Fan, tänkte han, fast det sade han inte. "Jaha, hej då", var i stället allt han fick ur sig innan han gick. Det kändes inte direkt som något triumfatoriskt uttåg från arbetsförmedlingen.
"Jag tror minsann att din förkylning blivit bättre" skrek Bo Bluckert i samma sekund som Amadeus lämnade kontoret. "Vad fan ska man ha vårdcentraler till, när det finns arbetsförmedlingar? Halleluja jag är Jesus!" Han reste sig upp från sin väl nedsuttna skinnfåtölj och gick ut till den handikappade receptionist som satt bakom en glasruta och delade ut kölappar till de arbetssökande. "I heel the lame, I heel the blind", sjöng han extatiskt. "Kom hit Birgitta, så ska jag förrätta handpåläggning på dig. Inga mirakel är för stora för mig idag."
Receptionisten hukade i sin rullstol.

Vilken vidrig dag! Att bli väckt på det där brutala sättet efter att knappt ha sovit en blund. Amadeus insåg tydligt och klart att dagen redan var förstörd. Har det börjat så här illa så kan det bara bli värre tänkte han därför. Mot morsan alltså.
(Vår unge hjälte var i de flesta aspekter en självständig ung man men han hade måhända inte lyckats så bra med sitt frigörande från moderns trygga famn som han skulle ha velat. Hon tycktes fortfarande tro att han bara var en liten pojke som behövde all den omsorg och omvårdnad som bara hon kunde ge. För det mesta tog han det med ro eftersom hennes beskyddande attityd gav honom betydande materiella fördelar, men ibland kunde han inte låta bli att önska sig en förändring av tingens ordning. Dessa tillfällen brukade i allmänhet inträffa när hennes infantiliserande hållning gentemot honom tog sig offentliga uttryck. Det var till exempel inte särskilt roligt att behöva förklara för sina vänner varför en äldre kvinna plötsligt bankade på dörren till hans lägenhet och som hon sade "krävde att få veta vem han hade hos sig". Det hade hänt flera gånger. Han var inte heller förtjust i hennes vana att hålla honom med underkläder. Det var smått pinsamt att behöva gå omkring i små rosa gosstrosor med färgglada mussepiggfigurer på - för att bara inte tala om de nallebjörnsmönstrade y-frontskalsonger som hon införskaffat i storpack från en rökskadeutförsäljning. Han hade räknat dem en gång och kommit fram till att han ägde nitton par.)
Men som sagt, en dag som den här verkade det bara vara i sin ordning att gå och besöka mamma. Det passade på något sätt in i mönstret. Hon kan lika gärna få gulla ihjäl mig tänkte han, så jag slipper ifrån denna existensiella vånda. Detta limbo i jordetid, detta gehenna, detta kaos! Med tunga steg påbörjade han sin golgatavandring.

Amadeus 001

Prolog.

Ömt och varsamt kysste Amadeus B. Nilsdotter-Stenström sin Beatrice Ericsson farväl. Därefter vandrade han stilla hemåt i den mörka natten. Han visslade högt och ljudligt där han gick under gatlyktornas sken och det gjorde han därför att det var länge sedan han känt sig så lycklig och tillfreds med sitt liv. Tänka sig att han - HAN! - hade erövrat stadens vackraste kvinna. Tänka sig att han - HAN! - hade gjort henne till sin. Amadeus kände att det liv han levde hade mycket gott att ge. Allt gick honom i händerna nu för tiden. Allt.

Amadeus - det bortglömda mästerverket.

Det känns som om preskriptionstiden gått ut för den ungdomssynd till skrivning som jag gjort mig skyldig till. (Tillsammans med Göran A ska jag väl tillägga, fast han kom bara med morbida ideér som jag sedan fick göra begripliga.) I vilket fall som helst är jag mogen för att låta Amadeus go public här på blogen. Som en följetong typ, han gör sig bäst i lagom doser.

Jag etiketterar honom just som Amadeus så blir han lätt att hitta.

Äntligen har jag förstått vad det innebär att vara medelålders.

Jag är 44 år, var 34 när Agnes kom, 39 när Tuva kom till världen. Jag är medelålders. Det innebär att jag har en tioåring och en femåring hemma, en mamma som är 70 och en pappa som är 75 och att jag måste hantera deras åldrar och kriser samtidigt som jag ska försöka förhålla mig någorlunda värdigt till min egen ålder. Inte att undra på att jag snabbt håller på att bli gråhårig. Alla bara gnäller.

"WAAAHHHH!!!"

"Vad är det Agnes?"

"Min kompis sade till en annan kompis att hon ville ge bort sitt kompisarmband till henne bara för att jag bara är snäll ibland!!!"

"Men det måste väl vara nåt missförstånd?"

"JAG HATAR HENNE!!!"

(...)

"WAAAAHHHH!!!"

"Vad är det Tuva?"

"JAG VILL HA GODIS!!! JAG VILL SE PÅ FILM!!!"

"Men det är dags att gå och lägga sig nu."

"JAG VILL JAG VILL JAG VILL!!!"

(...)

"WAAAAHHH!!!"

"Vad är det Arne?"

"ALLA MINA KOMPISAR HAR DÖTT. DET HÄR LIVET ÄR MENINGSLÖST OCH SÅ HAR JAG TAPPAT EN FRAMTAND!!!"

"Men du har ju T kvar."

"Ja han ja."

(...)

"WAAAHHH!!!"

"Vad är det Gunvor?"

"JAG HAR ALLA SJUKDOMAR SOM FINNS I HELA VÄRLDEN. OCH LIDL-KEXEN ÄR SLUT!!!"

"Du har ju i alla fall inte Aids."

"Nej inte än..."

Frost på marken

frost på bilrutorna, kallt kallt kallt. Jag fryser som en häst travar, eller hur man nu ska uttrycka sig i hästform, som en löddrande springare, som ett galopperande kallblod, typ. Fast kallare. Ska det vara så här i ett halvår nu?

Det finns barnkultur och det finns Hayao Miyazaki.

Jag har många filmer i min samling, men vad jag kan minnas har jag bara med berått mod köpt en enda "barnfilm" i självisk avsikt att ställa den i min egen hylla. Miyazakis "Spirited away". Vilken fantastisk film, vilken berättarglädje, vilka karaktärer, vilken skönhet.

"Spirited away" fick mig att upptäcka Hayao Miyazaki, sen såg jag "Prinsessan Mononoke" och insåg att det inte var ett "one-time-wonder". "Kikis delivery service" hittade jag med engelsk text och "Det levande slottet" gick Agnes och jag och såg på bio. Nu har jag sett "Min granne Totoro" och blivit frälst igen. Underbar film. Disney och Pixar kan gå och gömma sig.

Jag är en ung rebell nånstans långt därinne

men det måste vara jäkligt långt in, för nu börjar jag oroa mig för att jag fått prostatabesvär. Det går inte en natt utan att jag vaknar och behöver rusa och kissa. Jag får nog gå till doktorn. Typ. Urolog eller geriatriker, det är frågan...

Talking to the boys!!!

Var lite orolig där ett tag när det var alldeles tyst från Stockholm. Men nu vet jag. Det cocoonas och planeras SydAfrikaresor. God bless!!! Och som jag skrev i en kommentar i Hoffas blog (till tonerna av "Glory bells"): Jag är inte avundsjuk. (Hallelujah!)

T.H och J.O kanske inte riktigt greppar låten? Kolla in Bruce. Hallelujah!!!

Äntligen fredag...

...vad nu det ska betyda? Jag trivs ganska bra med mitt jobb just nu så det är inte så att jag längtar särskilt mycket till helgen av den anledningen. Men visst är det skönt att kunna konstatera att man kan göra veckobokslut. I alla fall med ett jobb som liksom aldrig "blir färdigt". Vad är jag nöjdast med den här veckan då? Samtalet med Hardemoiterna i tisdags tror jag, för det var viktigt. Surast över? Att jag inte varit nätverksansluten sedan i onsdags. Det skulle se ut det, om det inte vore en landsortsskola...

Nu ska jag ha en bira, sen ska jag laga tacos. Ariba!

Kumlanytt

Kumlanytt.se är en trevlig sida för Närkingar i förskingringen. Där finns lite av varje. Rekommenderas!

Bonfire of vanities

Vi kan prata om saken om ni lär er stava ordentligt först!

Hittade den här på min dörr i eftermiddags. Härligt med företagsamma barn!

Min kompis Wille är en skön kille.

Wille är Agnes kompis Wilmas storebror. Han är rätt funktionshindrad faktiskt, vilket inte hindrar honom från att vara världens skönaste kille. I lördags skulle Wilma sova över här och Wille var med och lämnade av henne och sovgrejorna.

Först fick jag en bamsekram. Sen fick jag känna på både arm- och benmuskler. Sen såg han mig i ögonen och sade "Ja du Håkan, tänk om du inte hade mig, hur skulle det vara då?"

Betydligt tråkigare

Storebror var större

Och här ser vi Storebror själv sitta och hånle.

Hör honom prata sin bästa engelska på:

Svenskhockeytv

...brukar vara så för det mesta. Men det är ingen skam att förlora en hockeymatch om man krigar hela vägen. Det gjorde Kumla igår och då är det bara att gratulera Örebro till vinsten. Den var rättvis.

Ett bra sätt att göra sig hatad.

Klipper och klistrar från Aftonbladets web;

"Rektor utsatt för dödshot

”Din jävla landsförrädare, såna som du borde skjutas”

Rektorn och chefen för förskoleverksamheten i Filipstads kommun har dödshotats efter att hon påpekat att kyrkbesök inte överensstämmer med läroplanen, skriver Nya Wermlands-Tidningen. ”Din jävla landsförrädare, såna som du borde skjutas”, lyder ett av de meddelande som talats in på hennes mobilsvar.

Hoten har polisanmälts. Ulrik Lindström på kriminalpolisen i Värmland säger till NWT:

– Det är hot från personer som tycker att hon gjort fel.

Bakgrunden är att rektorn har instruerat personalen i förskoleverksamheten att inte ta med sig barnen till kyrkans julkrubba på första advent. Motivet till det är att kyrkobesök strider mot läroplanens tankar om att inte påverka barnen i religiösa eller politiska frågor. Föräldrar ska enligt läroplanen kunna lämna sitt barn till förskolan utan att behöva oroa sig för att barnet ska bli ensidigt påverkat av bland annat religion.

Intensiv debatt

Beslutet har startat en intensiv debatt i Filipstads kommun. En folkpartistisk och en kristdemokratisk kommunpolitiker samt flera förskollärare har gått till storms mot förskolechefen och personalen har sagt att de hotats med tjänsteanmärkning om de trots allt tog med sig barnen till kyrkan.
Men detta tillbakavisar rektorn. – Det kommer inte att utgå skriftliga förbud om någonting och vi kommer inte att svinga med domarklubban mot förskolorna. Det enda jag vill få fram är att man bör ha det som står i läroplanen i åtanke och att man börjar diskutera, reflektera och tänka igenom vad vi har för vanor kvar från en annan tid och om det finns skäl att ompröva vissa saker, säger rektorn till Filipstads Tidning.

Svensk tradition

Hon drar paralleller till att Skolverket sagt att skolavslutningar gärna får hållas i kyrkan, men att de inte bör innehålla några religiösa inslag. Ett julspel som beskriver kristi födelse måste emellertid betraktas som ett ”religiöst inslag”.

Förskolelärarna anser att julspelet tillhör en ”svensk tradition” och att det inte handlar om att aktivt försöka pådyvla barnen någon religion.

Julspelet i kyrkan står dock i direkt strid med läroplanen, anser rektorn."

Vad tänker jag då?

Att hon har rätt i sak fast det blir omöjligt att göra en sådan strikt tillämpning av läroplanen, om inte annat för de reaktioner det väcker, både vid sommaravslutningar och vid juletid. Men inte ska man behöva bli mordhotad för det? Man kan ju fundera på vad det kristna kärleksbudskapet är värt om man vill skjuta någon för att man "tycker att hon gjort fel". (Fast det är väl någon tokdåre som väljer att utnyttja situationen.)

Jag tycker nog att man kan gå iväg på ett julspel, man kan ju faktiskt diskutera "det man sett" efteråt...

Tjejkalas

är man ju van vid vid det här laget, men Tuva har bara två jämnåriga förskolekompisar som är lika gamla. Det skulle ha blivit ett väldigt litet kalas så både hon och vi tyckte att det kanske var en bra idé att bjuda med killarna också.

"Du får gärna klä ut dig" ville Tuva att det skulle stå på inbjudan. Uppmaningen hörsammades. Vad fick vi se? Vackra prinsessor i askungeklänningar och en pirat, en spindelman och ett skelett... Fascinerande hur könsrollsmönstren slagit igenom redan i femårsåldern.

Det blev ett trevligt kalas. Tuva var nöjd. Hon fick en puss av Anton när han skulle gå hem, han kastade sig över henne och brottade ner henne och hon fnittrade lätt hysteriskt men såg lycklig ut.

Armageddon!!!

Vaknade inrullad i svettvåta lakan efter en mardröm som verkligen innehöll jordens undergång, en slocknande sol och den "sista dagen/natten". Den var vidrig och innehöll bland annat en pappa som ville lämna tillbaka lånade dvd-filmer innan det var försent (och frågade "är det nåt du vill fråga mig innan JAG dör?"), (Men hallå, vi ska faktiskt dö allihopa!!!), en kusin som ringde upp och ville ställla mig till ansvar för alla missgärningar jag begått i forn- och nutid, barnen som inte ville vara med och äta "någon slags sista måltid" utan hellre leka med kompisar och Lise som var sur för att inte trädgården var i ordning. Strax innan jag vaknade satt jag vid datorn och försökte få iväg epost med sista hälsningar till nära och kära, men bredbandet lade av hela tiden...

Undrar vad Freud skulle ha fått ut av den drömmen?

Kumla-Hammarö 11-1

Så ska det se ut. Nu slipper man slipa grillorna närmsta veckan i alla fall... (Som någon kaxig fjollträskare föreslagit i ett tidigare inlägg...)

Fast det är såklart inte bra att divisionettserierna är så gräsligt ojämna. Det blir mest synd om alla inblandade parter.

Min mening med livet...

...oh, how superserious...

Nej jag vet inte, egentligen... Men om jag nu ska skapa någon slags mening, för mig själv i alla fall, så är det väl i så fall att inse att jag fortplantat mig och måste föra över någon slags "livskunskap" till min avkomma.

Agnes vägrade så sent som i våras att sluta på fritids av en enda anledning. "Men pappa, om jag är själv hemma och måste gå på toa och det inte finns något papper där..."

"Då kniper du med benen och springer ut och hämtar en ny rulle".

"Men om det är slut i köksgarderoben också???"

"Då tar du en bit bomull..."

"Åh fy vad äckligt, jag tänker aldrig sluta på fritids..."

Nu har hon ändå "skolat ut sig själv" och slutar 31/10. Jag får ladda med toarullar både här och där.

När vi satt och pratade innan hon skulle somna i går kväll sade hon plötsligt: "Tänk när jag ska flytta hemifrån, det ska bli skitkul..."

"Ja det kommer det säkert att bli, men som tur är dröjer det ju några år än..."

"Men är det inte jättesvårt att veta vad som ska finnas i ett kylskåp?"

"Jo det är klart att det är en av de viktiga saker man måste ha koll på när man ska bli vuxen, men det är ju roligt också, och när man inte har några barn kanske det inte gör så mycket om man missar en och annan sak, eller det gör vi ju än ibland, det händer ju att vi inte har mjölk eller fil hemma... Men annars kommer jag ihåg att det var jättekul att börja ta det ansvaret för sig själv, värre var det kanske att städa och tvätta..."

"Vad då? Ska jag tvätta själv?" (Stor oro.)

"Ja det måste man väl, eller..."

"Jag kommer att vara barn rätt länge än va?"

"Ett bra tag till."

Annat är det med Tuva som är i sin femårsallmaktsperiod.

När jag hämtade Tuva på förskolan häromdagen och pratade med förskolläraren Charlotte, sade Tuva plötsligt (mycket myndigt); "förresten vet jag vad VIKARIE är..."

"Okej..."

"Det är när man får hål i tänderna."

Bra Tuva. Dig kan man lära lite mer om livet. *S*

Sen gick vi mot hemmet. Vi träffade Jenny, Adrians mamma. Hon beklagade att Adrian inte kunde komma på Tuvas femårskalas, de hade fullt upp ändå den helgen.

"Men det gör inget", sade Tuva och såg "klokochförstående" ut. "Det står ju på inbjudan... Kom om du inte kan ringa."

Easy shopping

- ni vet den där postorderkatalogen man får med jämna mellanrum, den som är perfekt att ha med sig in på toaletten så man kan få lite förströelse under tiden man förrättar sina behov nummer två...

Jag upphör aldrig att förvånas över hur skickligt man i marknadsföringssammanhang kan förhålla sig till det svenska språket. Särskilt duktiga tycker jag de där företagen som säljer "prydnadssakssamlarobjekt" är.

Nu lockade företaget "Bradford Limited" med

"Samlarserien Thomas Kinkade´s christmas express" - ett elektriskt tåg med UPPLYSTA tågvagnar med härliga julmotiv skapade av "LJUSETS MÄSTARE", Thomas Kinkade!"

Inte illa va? För bara 6 x 797:- får man ett "komplett" kit med spår och allt. Och lyser gör det lilla jultåget också.

Och garantin sen då: Vi lovas att det här - på heder och samvete - är:

"Det enda upplysbara elektriska tåg som återger konst av den berömde Thomas Kinkade!"

Inte illa. Det rycker i köptarmen.

Men vem fan är Thomas Kinkade?

Slow down the fart!

En prakthangover.

Svengelska är ett roligt språk!

Vad sägs om "I have a backsmell", den är en klassiker.

I´m covered in bees

Eva L har bedrivit Eddie Izzard-forskning på Youtube och hittat följande klipp:

I like my women like I like my coffee, in a plastic cup.

Han är så sjukt rolig.

Slängde iväg ett mail

till Ulf Johansson, chefredaktör för Nerikes Allehanda.

Hej!

Undrar bara helt stillsamt hur ni tänker när ni väljer att publicera människor som är missnöjda med sina chefer och som därför så fult generaliserar över en hel yrkeskår?

Skulle ni ha tagit in insändare som påstod att att alla "McDonaldsmänniskor är gravt alkoholiserade" eller "alla chefredaktörer har valt sitt yrke därför att de är så pissesura på sin lön som lokaltidningsreportrar..."

På "svara snabbt" dessutom?

Den svenska grundskolan kan alla ha en åsikt om - alla har ju gått där. Vi (skolledare, grundskollärare, förskollärare, fritidspedagoger och barnskötare) tillhör de mest utsatta grupper som finns när det gäller "offentlig granskning". Det kanske är bra. Det är det säkert. Men varför elda på med insändare från två uppenbara "rättshaverister"?

Jag fattar liksom inte.

Hälsningar

Håkan Sandberg
Rektor

Igår fick jag svar:

Hej!

Jag tycker nog att du spetsar till det i dina jämföreselseexempel. Men visst är det så att jag som chefredaktör liksom exempelvis rektorer får räkna med att ta rejält kritik. Jag brukar bli ganska tufft angripen, men det får jag acceptera. Som du säkert såg har vi också publicerat motinlägg från rektorer.

Med vänlig hälsning

Ulf Johansson
Nerikes Allehanda

Jag tycker nog att han missade poängen. Men han kanske har fullt upp med att bemöta världsopinionen angående rondellhundspubliceringen?

Idag kunde man i den fortsatta debatten om rektorsskapet bland annat läsa att dödsskjutningen av den 16:årige pojken i Karlskrona i helgen sannolikt inte skulle ha hänt om rektor och personal i pojkens skola tagit sitt ansvar och varit välutbildade i antimobbning.

*Suck* Allt går att leda i bevis om man vill det. Och Na-Nt hänger på. Synd.

Rektorshatet breder ut sig i Nerikes Allehanda

Snart får man väl beteckna sig som "skyddsvärd minoritet" och be om hjälp.

Vi (skolledare)

får "anställa medarbetare trots att vi inte har vare sig personalvetar- eller psykologutbildning"

är "gravt alkoholiserade och förmår därför inte upprätthålla riktiga jobb" - som exempelvis ett läraryrke.

kan "inte se att vi egentligen inte är ämnade för detta kall därför att vi vill ha samma lön som en erfaren gymnasielärare"

förstår inte "vikten av utbildning och akademiska examina" utan hankar oss fram med hjälp av studieförbundskurser.

...och en hel del annat smått och gott...

Skulle vilja se Na publicera samma åsikter om undersköterskor, murare, typografer e.t.c.

Det skulle aldrig kunna hända. Men skolan är allas älskling och allas hatobjekt och då är det plötsligt legitimt.

*Suckar mest*

Tillsammans är man mindre ensam

var ju en riktigt bra bok. Nu är filmen här. Med Audrey Tautou dessutom. *Plötsligt mycket sugen på att gå på bio*

Idoldyrkan ägnar jag mig sällan åt med A.T är världens vackraste och mest karismatiska skådespelerska och hennes ögon kan man bara drunkna i.

Edit 9/11. Nu har jag sett den. Je t´aime Audrey!!! C´est adorable!!! Pardon my french!

Vad fort det går

fort fort fort är det oktober, riktig höst. Klargul, kall och vacker släcker den alla omöjliga drömmar om en evig sommar. Inte gör det mig så mycket. Jag trivs bättre i verkligheten.

Vi vandrade runt Dovra sjöar med Stene skolas barn igår. En riktig höstvandring. Luften var tung av återhållet regn och hällarna hala av vatten och fallna löv. Det var vackert.