Norman Mailer R.I.P

Norman har packat ihop kofferten och dragit ill det stora krogslagsmålet på andra sidan regnbågsbron. Det var lite ledsamt att läsa även om han uppnått en rätt aktningsvärd ålder, 84 år blev han visst.

I mitt tycke stod Norman Mailer för ett av Amerikas största författarskap och han var intressant ända in i det sista. (Hitlerboken har jag inte läst än, men "Evangelium enligt Jesus" var riktigt bra.) Jag skulle instämt i Fylkings "äntligen!!!" om Horace läst upp hans namn någon gång, men så blev det inte och nu är det väl kört antar jag, för postuma litteraturpris delas väl sällan eller aldrig ut?

Mailerklassiker som bör återfinnas i var mans bokhylla::

De nakna och de döda

En amerikansk dröm

Bödelns sång

Hårda killar dansar inte

Patrioten

Bödelns sång är berättelsen om Gary Gilmores liv och död - otroligt stark. Den filmades 1984, Tommy Lee Jones och Rosanne Arquette gjorde huvudrollerna. Sevärd men inte alls lika briljant som boken såklart.

Vi kanske behöver "en perfekt liten moralist" ibland, för att få syn på oss själva.

Stephen King är en sån. Han är dessutom den absolute mästaren i "skrämma-skiten-ur-dig-litteratur". Filmatiseringarna blir som de blir, oftast mediokra eller genomruttna men ibland riktigt bra. Men King är bäst i tryckt form, helt klart. Då får man skapa sina egna bilder.

Jag älskar det han gör med mig, älskar att bli skrämd, tyckte nog, som jag väl skrev för ett tag sedan, att till och med Håfströms nya 1408 funkade ganska bra.

Nu har jag ägnat ett par kvällar åt att se om "The stand" igen, det var några år sedan sist kan jag säga. Funkar helt okej om man bara låter bli att tänka på "specialeffekterna"som emellanåt inte klarat tidens tand.

S.K är moralist "in a twisted way". The bad guys dör (så gott som) hela tiden. Har dom varit "lite schyssta" kan dom få dö med värdighet, annars inte... Det är inte det stora problemet. Problemet är att det inte finns några garantier för att man överlever, ens om man är en vidimierad "good guy".

Det finns nyheter och så finns det GODA nyheter.

Det här är en god nyhet. Tobbe Holm återvänder till Kumla hockey. Jag som kände mig så desillusionerad och trött efter Sunnematchen, frustrerad rentav. Sur. Nu steg adrenalinhalten högst betydligt. Jag menar, elitseriens mest utvisade spelare 2002-2003, om inte annat så står det för lite fighting spirit, han var till och med värre än Thomas "Bulan" Berglund som bland konnessörer anses vara den största grisen i elitseriens historia.

Jag är en väldigt timid människa. Jag tycker inte om våld. Men jag kan tycka att det är uppfriskande med ett hockeykurr emellanåt.

Holm tog titeln 2002-2003, Emil Kåberg lyckades med samma bedrift 2004-2005. När får vi hem honom igen?

Ibland kanske man måste skämta för att inte livet ska framstå som alldeles outhärdligt.

"Men varför sköt Pekka-Eric alla sina skolkamrater?"

"Han hade ju glömt kniven hemma..."

Precis så kommer jag på mig själv med att tänka när jag läser om massakern i Finland och så börjar jag fnittra, och det är naturligtvis fullständigt orationellt och egentligen är jag nog mest grinfärdig. Men skratt och gråt kan ligga nära varann ibland.

Egentligen tycker jag bara att det är så förbaskat sorgligt att en ung kille kan bygga upp ett sådant hat inom sig att han kan genomföra något sådant och att samhället missat att "något var på gång". Det borde inte kunna ske.

Så funderar jag på vad det berodde på, egentligen.

Amadeus 006

I glada vänners lag.

Dagen därpå cyklade Amadeus B. Nilsdotter-Stenström i vild förtvivlan mot stationen. Han hade exakt trettiosju sekunder tillgodo när han svängde förbi Sveas bageri och in på stationsgatan. Pedalerna gick som ångbåtshjul och ekrarna i hjulen var omöjliga att urskilja som individuella enheter. För en betraktare som inte var van vid att se en stressad potentiell tågresenär uppbringa sina sista krafter, utgjorde han med största sannolikhet en häpnadsväckande åsyn. Det långa håret kastades bakåt av fartvinden, hans ögon tårades av luftmotståndet och läpparna var förvridna till ett snett och något ansträngt grin. "Kom igen då!", hördes han utropa - liksom för att uppmana sig själv att uttömma sina allra sista krafter.

Så var han framme. Han kastade ifrån sig cykeln bakom pressbyråkiosken och hivade sig över staketet som skiljde cykelparkeringen från perrongen. I samma ögonblick såg den gamle rödnäste stationsexpeditören Olofsson ut genom sitt fönster. Åsynen av den långhårige ligist som så uppenbart förbröt sig mot SJ:s reglemente genom att inte begagna sig av gångtunneln, gav Olofsson en lätt känning av hjärtflimmer. Han trevade i kavajfickan efter sina nitroglycerinpiller men ångrade sig på halva vägen och plockade i stället fram fickpluntan från dess plats bakom pärmen med godsklareringsblanketter. En ordentlig klunk brännvin special återförde honom till livet igen. Han skakade på huvudet och muttrade något ohörbart. (Sannolikheten för att han uttryckte sitt förakt för dagens ungdom var mycket stor.)

Amadeus såg upp mot den gula monitor som i eldskrift ropade ut att tåget som han tänkt ta just denna dag var hela trettiofem minuter försenat. Det var ju typiskt. Han jagade nästan livet ur sig för att mötas av ett hånleende från en tevemonitor. Han drog sig till minnes vad arbetsförmedlaren Bluckert sagt för ett par dagar sedan - "det är alltid roligt att se lata människor springa" - och drabbades av en paranoid insikt. Herregud, det verkade som om de satt det i system. Med tanke på att ohängda konduktörer understundom dristade sig till att pungslå en stressad stackare som inte hunnit införskaffa sina färdhandlingar på konventionellt sätt på tjugofem kronor extra för att skriva ut en biljett ombord på tåget var förseningen ändå inte helt av ondo. Amadeus insåg att han skulle hinna gå in på stationen och köpa sig en biljett. Han tog samma väg tillbaka och stationsexpeditör Olofsson fick ett nytt anfall av hjärtflimmer när han såg Amadeus kliva över spåret ännu en gång.
"Det är ju fullständigt otroligt" sade Olofsson för sig själv. "Helt otroligt! Ingen respekt för lagen, ingen hyfs ingen aktning. Hur ska det gå för Sverige?"

Amadeus klev in på stationen och stegade fram till luckan. "Min gode man" sade han vänligt. "Är det möjligt att av eder få köpa ett stycke biljett?"
"Du ska inte gå över spåret."
"Skall jag tolka det som ett ja eller ett nej?"
Olofsson verkade smått förvirrad. "Det kan komma tåg" påpekade han. "Det kan komma tåg och du kan bli överkörd. Du får inte gå över spåret."
Amadeus ignorerade den gamle mannens svammel. "Hur mycket kostar det? Lågpris minigrupp till Örebro."
Olofsson trodde sig ha hört fel. Den slyngeln kunde väl inte ha sagt minigrupp? Han var ju så uppenbart ensam. "Femton kronor..."
"Är det med personalrabatt?"
Den gamle statstjänstemannen började misstänka att han drabbats av Ahlzheimers sjukdom. Personalrabatt? Ensamma människor som ville köpa minigruppbiljetter? Det var tur att han bara hade ett halvår kvar till pensioneringen. "Jo", svarade han till sist. "Det är det väl."
"Då ska jag be att få köpa en dylik biljett."
Olofsson tryckte på knappen och datorn rasslade igång och spottade ut en biljett. Han lämnade ut den och fick betalt.
"En sak till bara", sade Amadeus.
"Jaha?"
"Gäller ångerveckan om resan inte skulle vara till belåtenhet?"
Stationsexpeditören bleknade och övervägde blixtsnabbt möjligheten att gå i förtidspension. Innan han hunnit svara på frågan försvann Amadeus iväg, glatt visslande på Marseljäsen.
Olofsson spanade likt en hök ut genom fönstret och såg till sin fasa hur Amadeus ännu en gång hoppade över hönsnätstaketet. Olofsson grät.

Amadeus var på väg till Örebro för att träffa Gurra och Berra som ringt till honom för mindre än en timme sedan. Berra och Gurra hade just kommit hem från Köpenhamn och enligt det telefonsamtal som föregått Amadeus cykeltur fanns det ömsom vin - eller rättare sagt öl - och ömsom vatten att hämta hos Gurra. Egentligen ville Amadeus inte ha någon öl eftersom han som bäst höll på att bli mormon, och han skulle nog inte ha åkt om det inte hade varit för det här med bilderna på Beatrice. Amadeus stod ståndaktig ända fram till den sekund när bilderna kom på tal. Han skulle ju faktiskt bli mormon - och mormoner drack vare sig sprit eller öl - det visste han eftersom Wilbert och Graham talat om det för honom. Men när Gurra talade om att Berra i sin ägo hade ett antal nakenbilder föreställande Beatrice Ericsson - och att han enligt uppgift tagit dem själv - höll Amadeus på att gå i bitar. Amadeus hyste en innerlig förhoppning om att kunna inleda ett kärleksförhållande till Beatrice. Han hade faktiskt varit hemma hos Bea för bara ett par dagar sedan. Berra och Bea - det var fullständigt vidrigt. Hur kunde hon? Mormon eller inte mormon - han insåg att han var tvungen att reda ut begreppen.
Det var alltså på grund av detta trauma som Amadeus nu stod vid järnvägsstationen och bidade sin tid. Även om han flinade inombords vid tanken på hur han lyckats sätta stationsgubben på pottkanten, ville den obehagliga känslan av vanmakt inte släppa sitt grepp om honom. Tänk om Beatrice bara velat träffa honom i brist på andra och bättre möjligheter. Därför att Berra varit på jobbet till exempel. Hade inte Berra jobbat nattskift på ERA i sommar? Nej - detta måste kollas upp. Omedelbart!

Fiatvagnen rullade sent omsider in på stationen. Amadeus steg på och placerade sig strategiskt vid det dubbla säte som fanns längst bak i den halva av vagnen som var reserverad för rökare. Där fanns gott om plats för hans långa skankor till ben. Först övervägde han att ta av sig gymnastikskorna och lägga upp fötterna på sätet men av omtanke om resten av passagerarna så lät han bli. Fötter som under längre tid varit instängda i ett par väl ingångna gymnastikskor hade en tendens att lukta gammal gorgonzolaost. Det visste han.
Den knappt tolv minuter långa tågresan förflöt helt utan incidenter.

Sedan han passerat gångtunneln under järnvägsgatan vek han av in på en mindre sidogata. Han smet in i servicebutiken och inhandlade de chipspåsar han lovat att medföra och lyxade till och med till det hela genom att samtidigt också införskaffa ett paket gräddfil och en påse paprikadipmix. Någon minut senare stod han utanför Gurras dörr. Han tryckte på ringklockeknappen och hörde snart steg inifrån lägenheten. Dörren öppnades och Gurra stack ut huvudet och såg glad ut.
"Hej broder Amadeus! Välkommen. Stig in i mitt enkla gemak och känn dig som hemma. Jag ska precis gå och duscha men du kan väl ta en öl så länge. Berra sitter inne i rummet och väntar på sällskap."
"Okej. Ska jag blanda ihop dipen?"
"Gör det." Gurra försvann i riktning mot duschen.
Amadeus hängde av sig kavajen och gick in i vardagsrummet för att hälsa på Berra. Berra lös upp när han fick syn på Amadeus.
"Polarn!", sade Berra.
"Howdy'ba."
"Hallå Amadeus. Läget?"
"Bra'ba. Själv?"
"Knallar..."
Om nu någon skulle undra varför Amadeus plötsligt föll in i ett sådant torftigt språkbruk så berodde det på hans unika förmåga att anpassa sig till andra människors vokabulär. Denna kameleontiska förmåga hade han innehaft ända sedan spröda barndomsår och det hände att han själv förvånades över sin förmåga att tala med visa män på de visas språk och med idioter på idioters tungomål. Nu var Berra visserligen inte alls någon idiot men hans verbala uttrycksförmåga var minst sagt en aning begränsad. Med tanke på att Berra mer eller mindre blivit utslängd från skolan redan efter sjunde klass, när han i ett svagt ögonblick nypt sin tyskfröken i stjärten och kallat henne för "mein liebling", var det heller ingenting att undra på. Det brutala svenska skolsystemet hade för evigt dömt Berra till en tillvaro i halvanalfabeternas värld.
"Ska hämta en bärs", sade Amadeus. "Vill du ha?"
"Sure man."
Amadeus gick ut i köket. Han vispade ner gräddfilen och paprikadipen i en tupperwareskål och ställde in den i kylskåpet. Så plockade han ut två elefantölsflaskor som han ställde på ett silverfat.
Någon öppnare hittade han inte men det lilla problemet löste Berra galant när Amadeus burit in ölen. Han tog en av flaskorna och placerade den i sin vänstra ögonhåla, knep till med ögonbrynet och slog till på flaskans bakre kant. Med ett förväntansfullt pluppande öppnades flaskan och dess gyllengula maltinnehåll var omedelbart redo för konsumtion. Berra gav flaskan till Amadeus och genomförde så samma procedur med den andra flaskan.
Amadeus var mycket imponerad. "Wow! Hur gjorde du det där?", frågade han.
"Träning grabben. Massor med träning. Fast det räcker inte med träningsvilja. Man måste ha talang också."
Amadeus ville också kunna öppna ölflaskor med ögat och han trodde nog att han hade den talang som krävdes.
"Och ett ögonbryn som pallar", fortsatte Berra. "Har man inte det så kan man lika gärna låta bli. Jag har sett de som försökt sig på det här knepet och blivit av med ena ögat. Gosse, det här är ingenting för amatörer." Berra viftade ivrigt med sitt vänstra ögonbryn för att understryka vad han just hade sagt.
Amadeus teg och begrundade visdomsorden. Så bestämde han sig för att det nog fick räcka med att kunna öppna ölflaskor med cigarrettändare. Han reste sig upp och gick fram till stereobänken. Efter en stunds plockande med skivorna hittade han vad han sökte; "Oh bondage, up yours", med Poly Styrene och X-ray specs. Han lade plattan på skivtallriken och placerade pickupen på rätt spår. När saxofonintrot bölade igång drog han upp volymen till max och gick tillbaka till soffan.
"Jobbar du fortfarande på Eriksson?" brölade Amadeus när han kommit tillbaka. Han ville så snabbt som möjligt leda in samtalet på rätt vägar.
"Jobba? Jag?" Berra såg närmast förnärmad ut. "Näru. Jag har jobbat som städare på SCB till för en vecka sedan. Jag var förresten iväg till arbetsförmedlingen i torsdags. Alltså kärringen var helt slut. Kan du ta vilket jobb som helst frågade hon mig. I princip svarade jag. Vad då i princip frågade hon då. Jag tar i princip vilket jobb som helst menar jag svarade jag då. Så länge det bara är jävligt bra betalt och man inte behöver jobba mer än två timmar om dan. Är du en sån där dagdrivare frågade hon mig då och då svarade jag att ja i princip är jag nog det och då tog det hus i helsike och hon sade att hon i princip skulle se till att jag miste mitt arbetslöshetsunderstöd omedelbart om jag inte höll käften och tog det jobb som hon gav mig. Vilken tjurig kärring den där, och inte hade hon nån humor heller. Jag ska börja på Evaldssons grafiska på måndag." Berra skakade på huvudet för att visa hur oförstående hon hade varit.
Amadeus kände sig mycket lättad när han hörde Berras berättelse. Möjligheten att han ändå inte varit något andrahandsval för Beatrice kvarstod alltså fortfarande. Det kunde fortfarande hända att hon velat vara tillsammans med Amadeus av egen fri vilja. Även fast det var jobbigt för honom tog han till sist mod till sig och ställde frågan rätt ut. "Beatrice då? Är du tillsammans med henne?"
"Nä inte polar jag med henne. Hon är ju stans groupie!"
"Va?"
"Ja hon knullar ju med varenda musiker i stan."
"Beatrice?" Amadeus såg bestört ut. "Men hon har ju varit tillsammans med Krister Svensson i flera år."
"När han varit hemma ja. Men dessemellan har hon glatt och villigt särat på benen för alla som har kunnat ta ett ackord på gitarr."
Vad var det här för illasinnade rykten? Amadeus trodde knappt sina öron. Det måste helt enkelt vara fel annars skulle hela hans tillvaro rasa samman. "Har jag aldrig hört" sade Amadeus sammanbitet.
"Larva dig inte nu. Alla vet det ju. Till och med din morsa skulle jag tro. Hon kommer säkert att se till att du inte kommer i närheten av Beatrice. Hon är ju mån om sin sons rykte."
Gurra, som precis kommit in i rummet, nyduschat väldoftande och vattenkammad som den värste charmör, flinade till. "Haha. Lägg av nu Berra. Du får inte trakassera Amadeus. Han kan väl inte rå för att hans mamma tycker så mycket om honom."
Amadeus fann det för gott att byta samtalsämne. "Det var inte dumt med en elefantöl. Vad gjorde ni i Danmark förresten?"
"Söp som små svin", svarade Gurra. "Vidare gick vi på ströget, köpte brass i Christiania, käkade Pepes pizza med mozzarellaost, knullade danskor - allt det där man ska göra i Danmark. Vi hade semester helt enkelt. Fast jag är tröttare nu än jag var när vi åkte."
"Jag kan tänka mig det.
"Jag kanske ska purra lite käk förresten", sade Gurra. "Vad önskas?"
"En röd med bröd", sade Berra. "Och en bärs tack."
"Sammalunda", sade Amadeus.
"Vill ni inte ha en lille till?"
"Självklart", svarade Amadeus, som nu var så uppbragt över de vidriga ryktena om Beatrice Ericsson att han totalt glömt bort sina mormonska nykterhetslöften. "Eller kanske rent av en store. Vad har ni för märke?"
"Vad sägs om en gammeldansk bitter dram som gör gott efter dagens dont?"
"Det blir alldeles utmärkt det. Ge mig en bamse är du snäll."

En timme senare hade festen kommit igång ordentligt. Gurra berättade med stor inlevelse om hur de lyckats lura tullen och smugglat in tjugo burkar elefantöl var.
"Han frågade vems resväskorna som stod i bagageutrymmet var och då var vi tysta som i graven och när han skulle gå och hämta polisen för att genomföra konfiskation så greppade vi varsin väska och sprang som satan ut mot Helsingborg. Sen tog vi pågatåget till Landskrona och åkte vidare därifrån. Det finns ingen tull i Landskrona."
"Det är helt rätt grabbar", skrockade Amadeus som efter ytterligare tre elefantöl och ett par dricksglas fyllda till bredden med gammeldansk kommit över det mesta av det motstånd han från början känt mot att dricka sprit. "Vill man smuggla öl så måste man vara driftig. Från det ena till det andra, kan man få se bilderna nu?"
"Vilka bilder?"
"Dom på Bea."
"Nähädu. Du är alldeles för ung för att få se sådana bilder."
"Larva er inte. Får jag titta."
"Det finns inga bilder" svarade Gurra med ett leende. "Vi bara drev med dig. Du lät så tveksam till att komma hit att jag blev tvungen att köra med en fint. Alla vet ju att du är kåt på Beatrice så jag tänkte att ett par fiktiva bilder skulle kunna få dig att ändra dig."
Han hade blivit lurad! Han hade blivit utsatt för infama lögner! Han hade blivit sviken av sina bästa vänner! Amadeus blev arg. Han blev rent av förbannad. En vild och okontrollerad tjurrusning av bästa proffsfotbollsmodell förde honom ut till köket. I kylskåpets sidofack stod en flaska Ballantines. Utan att för ett ögonblick tänka sig för tog han fram den. Med en hysterisk gest slog han av flaskhalsen mot diskbänkskanten och satte den splittervassa mynningen till munnen. Med djupa klunkar försökte han döva sin ångest - och till viss del så lyckades han faktiskt. Hjärtverksamheten sjönk till det nästan normala och hyperventilationen gick ner. Han tog den halvdruckna flaskan med sig och återvände in till de förbryllade vännerna.
"Vad var det som hände?", frågade Gurra bestört. "Fick du något i halsen?"
Amadeus kunde inte hålla tårarna tillbaka. Med hackande och snörvlande röst började han berätta om de föregående dagarnas händelser; från arbetsförmedlaren Bluckerts elakheter över besöket hos doktorn fram till mysteriet med de försvunna Mormonerna och den fruktansvärda besvikelse han känt när han fått höra talas om Beatrices svekfullhet och falskhet. Han avbröt sig då och då för att ta en klunk ur whiskyflaskan och blev allt ostadigare på rösten ju längre berättelsen fortskred. Till sin obeskrivliga fasa insåg han snart att hans två vänner inte förstod det traumatiska och tragiska i det han hade att förtälja. De satt och flinade åt honom istället. Leendena blev bredare och bredare och förbyttes så småningom mot öppna gapskratt.
"Du är ju tammefan inte klok", vräkte Gurra ur sig. "Jag tror jag dör. Jag har aldrig hört något roligare."
"Lätt för dej å schäja..." Amadeus reste sig upp och vinglade till. "Hoppschan. Jag tror vischt att det är lite halkigt på golvet" fortsatte han sluddrande. "Men du Gurra... Jag tror att jag måschte åka hem nu. Jag mår lite dååligt. Jag.. ÅÅÅ!!!"
Amadeus rusade mot toaletten. Berra och Gurra studerade hans vingliga färd över rumsgolvet och lyssnade sedan intresserat till de vådliga hulkanden som hördes från toaletten.
"Han är för rolig den där", sade Gurra.
"Mmm. Far out alltså."
Gurra reste sig upp och gick fram till hemlighusets dörr. "Hörru Amadeus", ropade han. "Hur är det med dig?"
"HHHUUUULLLKKK!!!"
"Ropar du på Ulrik?"
"Jag dööörrr!"

Det gjorde han visserligen inte men att han verkligen kände sig som om hans bortgång var nära förestående var helt klart. Det var svårt att andas när de konvulsiska uppkastningarna kom med så periodisk regelbundenhet. Det blev en mycket lång och svår natt.

Avdelningen EXTREMT dåliga ursäkter:

"Men Tuva, du ser ju ut som en Zombie där framför teven. Du måste äta upp din fil!

"Jamen..."

"Vad då men?"

"Jamen trosorna sitter ju fast i stjärten..."

Achmed - the dead terrorist

Missa inte Achmed, han är en riktigt cool polare. Jag skrattade. Mycket!

I princip är jag av den bestämda uppfattningen att Sverigedemokrater inte ska negligeras eller skämtas bort

"Han puttade mig så nu leker jag inte mer med honom", sade Kronlid argt.

Det finns all anledning att bemöta dem med största möjliga allvar, gör vi det inte är risken stor att vi har dem i riksdagen efter nästa val. De kan säkert locka till sig en del nymoralister också, nu när våra "nya" moderater återigen bevisat sig.

Det är bara det att ibland är det så svårt att göra just det. Klipper följande ur Nerikes Allehandas web-upplaga:

"Sprickan inom Sverigedemokraterna i landstinget har nu vuxit sig så stor att problemet kan komma att tas upp på partinivå.I valet 2006 fick Sverigedemokraterna tre mandat i Örebro läns landsting. Det innebar att det nya partiet fick anställa två sverigedemokrater i landstinget: ett oppositionsråd på halvtid samt en politisk sekreterare. Båda ersätts med skattepengar, helt enligt reglerna.Sedan i våras har oppositionsrådet David Kronlid och partisekreteraren Lars Flemström haft svårt att samarbeta. Det har lett till att David Kronlid håller sig undan arbetsplatsen på landstingets kansli i Örebro.

– Jag har inte viljat ha något bråk, kommenterar David Kronlid konflikten.

Vad är det som har hänt egentligen?

– Grejen är den att han (läs Lars Flemström) gav sig på mig och knuffade ut mig ur vårt gemensamma tjänsterum.

Vad var orsaken till handgripligheterna?

– Han blev arg för en liten småsak."

Snyggt jobbat grabbar. Jag tänker på mina tio år i förskolan. Det hände rätt ofta att man fick hjälpa en del gossar att reda ut "han-puttade-mig-och-jag-är-arg-på-han-konflikter". Men de barnen var i alla fall inte äldre än fem år.

Jag är så lycklig, jag är så lycklig...

Tack Britt för att jag får lära mig lite mer om photoshop. Det är ju nästan som om man blir konstnär.

Om politikerna fuskar med skatten så kan minsann jag också...

...Så tycker tydligen en majoritet av det svenska folket om man ska lita på Aftonbladet. (Det är väl i och för sig tveksamt.)

Jag tycker det låter som en oerhört primitiv version av någon slags "det-är-inte-mitt-fel-etik" som jag inte riktigt begriper. Varför blir det mer legitimt att strunta i lagen bara för att någon annan gjort det tidigare? Och om man nu tycker så, hur kan man i samma mening känna sig moraliskt indignerad för att det finns skattefuskande moderater? Var det förresten någon som trodde något annat?

När jag bytte jobb från förskollärare till skolledare tog det inte mer än ett par veckor innan jag blev uppringd av en kvinna från skattebetalarnas förening. Hon tyckte nog att jag var dum i huvudet som dels inte ville "gå med i klubben" och dels uttryckte åsikten "om jag nu tjänar tiotusen mer i månaden än tidigare så tycker jag att det är okej att jag betalar lite mer i skatt också".

Sparkat i en tå igen, det gör jag minst tre gånger i veckan.

Agnes brukar bara titta på mig när jag kvider av smärta och väser fram något odefinierat svärord typ helvetes jävlar eller så. Sen lägger hon huvudet på sned och säger med sin vänligaste röst "men pappa, du är verkligen klumpig" och då inser jag verkligen att hon är sin mors dotter.

Men jag har en annan teori. Jag är inte alls klumpig. Jag tror att det här fenomenet drabbar alla som har lika stora eller större fötter än jag. (47:or alltså.) Det är bara det att jag är så jämnstor och proportionellt vacker att ingen inser att mina fötter är så mycket större än andras och att de därför lättare fastnar på/i olika föremål och objekt i golvnivå.

Någon enda gång har det hänt att jag önskat att jag varit en kinesisk flicka från tiden före kulturrevolutionen, eller, äh, det var väl på artonhundratalet när jag tänker efter, fått mina fötter snörda och sluppit ifrån sådana här bekymmer, men det hade sannolikt inte varit mödan värt.

(Låt mig också slå fast följande så ingen får för sig något annat: Jag är förstås mycket medveten om att snörningen av flickors fötter var ett uttryck för det patriarkaliskfeodalistiska samhällets systematiska repressivitet mot kvinnor. I flertalet kulturer har kvinnor genom århundradena fråntagits möjligheten till fullständig rörelsefrihet. I Japan kläddes geishor i skyhöga träskoliknande skor och så snäva kimonor att de endast kunde trippa fram över den rike mannens bonade salsgolv. I Kina lindades kvinnliga spädbarns fötter så att all naturlig tillväxt hindrades och deras fötter blev så missformade att de knappt kunde gå. Av någon anledning tyckte män att den här begränsningen av rörelseförmåga var något attraktivt och här kommer likheten med dagens västvärld, för vad är egentligen höga klackar om inte en begränsning i rörelseförmåga?)

Så. Nu var det sagt. Man måste ju vara någorlunda feministiskt och politiskt korrekt i alla fall. Det är bara det att det gör så jäkla ont i mellantån.

Loppmarknad på Folkets hus idag,

till förmån för fattiga barn i Brasilien eller vad det nu var, man får betala 250:- för ett bord och de pengarna går till "saken", sen får man ta profiten själv. Lise och barnen är redan iväg och packar upp våra "överblivna rester från ett hem", jag ska ge mig efter när jag röjt upp i köket. Intentionen är att få mindre saker här hemma, jag hoppas att dom inte köper lika mycket som dom säljer bara.

Städfynd från Loppisröjningen

Min kompis Janne tänkte sig en framtid som konstnär.

Amadeus 005

Möte med missionärer.

Amadeus försökte verkligen att så snabbt som möjligt förtränga hela den olycksaliga dag då han tvingats förödmjuka sig själv inför en streber till statstjänsteman. (En streber med klart sadistiska tendenser.) Han försökte också glömma att hans mor skämt ut honom inför ett helt sjukhus och att han utsatts för en kränkande och smärtsam behandling av en inkompetent mytoman till läkare, liksom han också försökte sublimera handfängslen och den vanvettiga anklagelse om våldtäkt som riktats emot honom. (Tragiskt nog hade han bara diffusa minnen av det enda han egentligen inte ville glömma bort, den medicinska undersökning som den söta sjuksköterskan genomfört med sådan precision.)
Han tog en kall avrivning i duschen, men den förstärkte bara de obehagliga minnena så han stängde snabbt av vattnet igen, torkade sig på en inte allt för ren handduk och satte på en platta med meditativ musik i stället.
Det gick inte bra att meditera heller. Han lyckades inte ens uppnå det första stadiet av koncentration eftersom mantrarabblandet ideligen avbröts av små envetna tankar av typen "kärringjävel", "fascistiska snutsvin" och "nu får det fanimej vara nog".
I ren desperation lade han sig ner på sängen och försökte smeka sig själv till stillhet, men det psykiska och fysiska utmattningstillstånd han befann sig i omöjliggjorde till och med det, eftersom han helt enkelt inte kunde få erektion.
Likt en osalig ande började han i stället att vanka runt inne i lägenheten. En kort sekund övervägde han möjligheten att låta sig drabbas av en reaktiv psykos - och på det sättet sjunka in i glömskans behagliga ickevärld - men när det slog honom att något sådant säkert skulle medföra ytterligare ett sjukhusbesök förkastade han tanken. Han kunde förstås ta livet av sig, men hans panikartade rädsla för smärta skulle definitivt vålla problem. Möjligtvis skulle han kunna ta livet av sig lite grann - kanske låta bli att andas en liten stund eller äta en dubbel dos treo - men där någonstans skulle gränsen gå. "Finns det då inget jag kan göra för att slippa ifrån denna skam?!", gnällde han i sitt ångestladdade tillstånd.
Hans vankande hade fört honom ut till badrummet. Han tände badrumslampan och lät dess obarmhärtiga sken avslöja hans såriga ansiktes motbjudande anblick i den tandkrämsbefläckade spegeln. Just som han stod där och stirrade på sig själv drabbades han av ett tillstånd av insikt och förståelse. Så är det ändå mitt fel tänkte han nyktert. Om jag inte hade försökt lura min egen mamma på en del av hennes ynkliga lön så skulle det här aldrig ha hänt. Gud har sänt sin straffdom över mig. Jag är för evigt förtappad. En utstött spetälsk i det moderna Sverige. Ja! Jag har förtjänat allt.
Hans svullna ansikte fick något fridfullt över sig. Han höll på att försona sig med sitt öde.
Det var då det ringde på dörren. Amadeus kände en obehaglig ilning krypa efter ryggraden. Vem kunde det vara? Var det polisen som kom för att hämta honom till ännu ett brutalt förhör? Var det mamma som kom med en påse nybakade bullar till tröst? Eller var det någon av hans bekanta som ville få honom med ut på en ölrunda? I så fall skulle denne någon snart få sig ett gott skratt på Amadeus bekostnad. Han skulle nog inte öppna. Han klarade inte av att se en annan människa i ögonen denna dag. Det var bara det att dörrklockan ringde gång efter annan med en mycket ilsken och enveten signal och att den okände marodören inte nöjde sig med att ringa på klockan utan snart nog också började banka på dörren. Det lät som om någon stod och hamrade med en slägga mot hans fina och nästan nymålade ytterdörr.
Det var hamrandet som fick honom att ompröva sitt beslut. Han skulle se efter vem det var och om det visade sig vara nödvändigt så skulle han nog öppna i alla fall. Försiktigt smög han sig ut i hallen och kikade genom dörrögat.
Två helt främmande ynglingar stod utanför dörren. Amadeus hade inte sett någon av dem förut. Förutom de prydliga svarta kostymer de bar hade de vita skjortor med långa kragsnibbar på sig och svartvitrandiga matchande slipsar. Det var definitivt inga poliser som stod därute, det insåg Amadeus redan vid första ögonkastet och dessutom blev han lite nyfiken över vad dessa unga män kunde vilja honom. Han hakade av säkerhetskedjan och öppnade dörren.
"Ja tack", sade den längre av de två blonda ynglingarna och satte sin bruna mockasko i dörrspringan. "Vi stiger gärna in. Gud vare med er i tiden, här kommer vi med frälsning och friden."
Amadeus lade omedelbart märke till den underliga dialekt som den finnige unge mannen talade med. Det lät ungefär som när moster Gullan från Karlstad bräkte på fast ändå lite annorlunda. Hur Amadeus än försökte så kunde han ändå inte riktigt placera dialekten.
"Jag heter Graham", sade den långe blonde mannen, "och detta är min gode vän Wilbert. Han pekade på sin följeslagare. "Vi kommer från den vandrande Mormonkyrkan. Känner du till oss?"
Amadeus blev lite förbryllad. "Mormoner har jag förstås hört talas om men jag kan inte säga att jag är så där oerhört familjär med den vandrande Mormonkyrkan. Men det är väl ni som får gifta er med flera kvinnor utan att skilja er mellan varven?"
"Mycket roligt, ha ha", svarade Graham fastän han inte såg det minsta road ut. "Men du har fel. Den vandrande mormonkyrkan är den enda rättrogna Mormonsekten i världen. Vi har daglig kontakt med vår profet Joseph Smith som bor i himmelen. Vi tror på honom och på Mormons bok som den nedtecknades på guldplåtarna som hittades i Utahöknen. Det är utifrån vår grupp som de andra Mormonsekterna har bildats men de är inte rättroende."
"Jaså inte", svarade Amadeus, aningen uttråkat. (Han hade redan börjat tappa intresset för sina gäster.) "Det låter i och för sig oerhört intressant men jag måste nog ändå be er gå. Jag bekänner mig till Hare Krishna och dessutom är jag på väg till ett bönemöte i vårt tempel så ni får nog försöka värva någon annan är jag rädd. Min granne till exempel. Han skulle behöva lite andlig spis." (Det påståendet var en ren lögn och inte ens en vit sådan. Amadeus granne var en fet och allmänt elak skohandlare som brukade bulta i väggen så fort Amadeus ens andades högre än normalt. Att skicka två Mormonmissionärer till honom var bara en liten och anspråkslös hämndaktion men allt som kunde reta den tjocke grisen var av godo tyckte Amadeus.)
"Vad hette han sade du? Harry Krister? Vem är det?"
"Hare Krishna. Inte Harry Krister. Han är jättebra och om man tror på honom så får man klippa sig som en punkare och ha en röd fin klänning på sig."
"Men du har ju ingen klänning - och icke heller är du punkklippt."
"Jag ska klippa mig i morgon. Gå nu!" Amadeus försökte fösa de båda unga männen mot dörren men tyvärr hade de redan hunnit ganska långt in i rummet och verkade inte alls angelägna att ge sig av.
"Vi väntar gärna här tills du kommer tillbaka från ditt bönemöte." Det var Wilbert som äntligen öppnade munnen. "Vi har ändå inte sovit något på hela natten så det kan vara skönt för oss att få vila lite grann."
Amadeus började misstänka att missionärerna i själva verket inte alls var så fromma som de utgav sig för att vara. Kanske det var ett par brutala våldsbrottslingar han hade framför sig. Kanske de skulle binda honom vid en stol och utsätta honom för vådlig och smärtsam tortyr. Kanske skulle de komma att stjäla allt han hade i lägenheten.
"Nej, det går nog inte" försökte han. "Jag menar - vi känner ju inte ens varann." Amadeus tänkte febrilt. Kunde han måhända hälla hett kaffe över deras könsorgan och ringa polisen medan de skrek ut sin smärta? Vore det en tillämplig metod att kunna undgå att bli mördad?
"Vad har du gjort med läppen?", frågade Graham plötsligt. "Har du varit med om en bilolycka?"
"Anförtro dig till oss. Vi är ljusets tjänare", fyllde Wilbert i. "Vi är utsända för att hjälpa dig i ditt armod."
"Vi är här som dina vänner och vi stannar här till också du har fått skåda ljuset. Gud skyddar de sina från bilolyckor." Graham grep tag i Amadeus arm och puttade honom mot soffan i vardagsrummet.
Amadeus insåg att det där med kaffet och polisen nog inte var någon vidare bra idé. Polisen ville han absolut inte träffa igen.
"Du behöver uppenbarligen vår ledning", sade Wilbert och pekade mot soffbordet. "En yngling som du bör inte läsa tidningar av den typ som ligger där."
Amadeus kände hur skammens rodnad spred sig över ansiktet på honom. Hans inbundna årgångar av aktuell rapport låg utspridda över bordet och avslöjade obarmhärtigt att han trots sin väna uppenbarelse och sitt oskyldiga änglaansikte egentligen inte var något annat än en simpel porrnyttjare och onanist. Om Gud fick reda på det här så skulle hans snopp skrumpna ihop och bli svart och falla av.
"Sitt nu ner och lyssna på oss", sade Wilbert och pressade ner Amadeus i soffan.
Där blev han sedan sittande.

Amadeus ryckte till och tittade på klockan. Var det verkligen redan mer än tre timmar sedan de vandrande Mormonerna börjat redogöra för sin livsåskådning? Hur fort hade inte tiden gått? Vilket fantastiskt budskap avlevererade de inte? Varför hade han inte fått höra det här för flera år sedan? Hur skulle han kunna visa att han verkligen sympatiserade med dem? Han tänkte efter en lång stund. Så kom han på det. Han kunde bjuda dem på mat. "Hör ni grabbar är ni hungriga?", frågade han. "Skall jag sätta på lite mat? Jag har potatismos och fiskpinnar eller vita bönor och prinskorv."
"Tag vadhelst du har. Vi lever huvudsakligen på andlig spis och icke allena på lekamligt intag, men potatismos och fiskpinnar är helt okej även om det förmodligen inte är himmelens produkt."
"Ja blodpudding är kanske nyttigare och andligare men det är sannerligen också otäckare." (Detta desorienterade uttalande som knappast var relevant för samtalet var ett resultat av den förvirring som uppstått i Amadeus hjärna. Han kände sig lycklig och fri och andligen upplyst, men gårdagens trauma påverkade honom fortfarande på många olika sätt.)
Wilbert tittade konstigt på Amadeus men gjorde inget påpekande om saken. "Så är det nog" sade han bara. "Prisa Herren för blodpuddingens nyttighet men visst hade det varit bra om han gjort så att blodpudding smakade fiskpinnar och fiskpinnar smakade blodpudding."
"Ja, och tänk om blodpudding smakade tournedos med bearnaisesås." Amadeus såg extatisk ut vid blotta tanken.

För varje timme som förflöt visade sedan de vandrande mormonerna allt tydligare hur fattigt Amadeus tidigare liv hade varit. Amadeus kände hur han ville gå ut i världen och berätta för alla människor han mötte hur fint man kunde leva om man bara gick med i den vandrande Mormonkyrkan.
"Wilbert", sade han därför ivrigt. "Jag vill hjälpa er i ert arbete. Jag vill också gå ut och omvända människor. Hur kan jag få den möjligheten?"
Wilbert log stort och slöt Amadeus till sig i en varm omfamning. "Jag har väntat på den frågan. Först och främst måste du utbilda dig och det kan du bara göra på vårt träningsläger i Utah."
"Utah?" Amadeus såg bekymrad ut. "Kostar det mycket att komma dit?"
"Inte alls. Kyrkan betalar både biljetter och uppehälle. Det enda du måste göra är att helt ge dig hän åt kyrkan."
"Va?"
"Om du bara lovar att ägna dig helt åt missionerande så hjälper vi dig att komma till vår utbildning", förtydligade sig Wilbert.
"Du kan lita på oss", sade Graham. "Vi ordnar allt. Och på träningslägret serverar man tournedos varje dag."
Det argumentet bet på Amadeus. "Visst", sade han utan minsta tvekan. "Jag åker. Jag vill gärna missionera och för tournedos gör jag i stort sett vad som helst."
"Låtom oss då hämta de kontraktspapper som behövs i vårt rullande kontor som finns strax här utanför", sade Graham samtidigt som han blinkade åt Wilbert.
"Ja! Låtom oss göra det", svarade Wilbert och blinkade tillbaka.
De två Mormonerna reste sig som på ett givet tecken. Under ömsesidiga blinkningar och åtbörder försvann de ut. Amadeus lade visserligen märke till de försåtliga blinkningarna men ifrågasatte inte alls de två vandrande Mormonernas ärlighet. Han undrade bara om de drabbats av tics.
Nej, Amadeus misstänkte ingenting. Han kände sig bara lycklig och salig. Nu skulle han börja ett nytt liv! Amadeus B. Nilsdotter-Stenström, vandrande mormon i religionens tjänst. Han kände sig som en korsriddare på väg mot det heliga landet. "Fuck you Harry Krister", utropade han extatiskt i samma ögonblick som Graham och Wilbert kom tillbaka in i rummet.
"Bra Amadeus!", kommenterade Graham. "Äntligen har du insett att vägen till frälsning inte går genom mystiska österländska religioner. Skriv bara på här så ska du se att din eviga och himmelska lycka är gjord." Han räckte över ett sextiotresidigt finstilt kontrakt.
Amadeus - som var till den milda grad indoktrinerad att han inte för ett ögonblick ens övervägde att läsa igenom innehållet - tog emot gulddoublépennan som Wilbert höll fram. Med ett heligt uttryck i ansiktet skrev han under.
"Halleluja!", utropade Wilbert. "Halleluja!"
"Men bäste broder" sade Graham snabbt. "Fick vi inte helt plötsligt väldigt bråttom?"
"Jo, vi måste gå på en gång. Vi ska ju träffa översteprästen i Tabernaklet i Fjugesta om fem minuter. Men var inte orolig Amadeus, vi hör av oss snart."
"Får jag papperet", sade Wilbert girigt och slet kontraktet ur Amadeus hand.
"Men", sade Amadeus hjälplöst, "men..."
"See you later alligator."
De vandrande mormonerna rusade ut ur Amadeus lägenhet. Vår unge hjälte stod kvar och kände förvirringen tillta. Jag vill också träffa översteprästen, tänkte han. Han kände sig plötsligt alldeles väldigt övergiven.

Jag har fått ett erbjudande jag inte förstår...

Vattenfall tillskriver mig och berättar att jag för bara 2 öre extra per kwh kan slippa få kärnkraftsel i min ledning, betalar jag bara lite mer så kan jag få en lite miljövänligare el, vatten- eller vindframställd.

Låter ju bra, jag var ju visserligen lite för ung för att få lägga min röst på linje 3 i folkomröstningen 1980, men jag minns definitivt Dag Vag:s "Hellre aktiv idag än radioaktiv i morgon".

Men sen tänker jag: Hur kan dom lova det? Det finns väl bara en "el-pipeline" in i huset, in i Kumla för den delen, eller Sverige runt, det där måste väl vara bullshit?

Förklara gärna den som begriper, hur jag ska kunna veta att elen som kommer in i mitt hus är av en "särskild sort"...

Är det för att jag nuförtiden har så löjligt låga krav på underhållning

som jag kommer på mig själv med att gråta en skvätt när Sonja Aldén och Thomas vad han nu heter i Doobeedo kör igenom Di Leva:s "Vi har bara varandra"?

Njaeee... Dom gör den ju snyggt. Det är en bra låt. S.A har faktiskt lite stjärnglans över sig...

Jag får väl leva med att vara en känslig människa.

Vikingaliv

Dick Harrison och Kristina Svensson har skrivit en kanonfin bok om vikingar, "Vikingaliv". Me like. Lite mer substansiellt än Hermann Lindqvist, inte lika pompöst som Peter Englund, bra presenterad populärhistoria alltså. Dessutom snyggt redigerad.

Amadeus 004

På sjukhuset.

Den unga och mycket söta sjuksköterskan Lena Molinowski stod och gäspade utanför regionssjukhusets akutintag. Hon kände sig uttråkad och intill döden trött och det var därför som hon med viss otålighet väntade på den unge pojke vars mor hade ringt för en liten stund sedan. Uppenbarligen hade någon form av katastrof inträffat eftersom modern var så chockad. Lena tog själv emot samtalet och hon gjorde verkligen sitt bästa för att få fram uppgifter om vari skadan bestod och om hur allvarlig dess art var, men det var svårt att bringa någon ordning i kvinnans förvirrade uttalanden.
"Ansiktet", upprepade kvinnan gång på gång. "Hans ansikte, hans ansikte."

Lena Molinowski hade just lämnat ett misslyckat förhållande bakom sig. Hon befann sig alltså i det tragiskromantiska sinnestillstånd som endast den som vet hur det är att älska någon utan att få någon kärlek tillbaka kan befinna sig i. Hennes tankar svävade hela tiden fram och tillbaka. Ena sekunden tänkte hon på den sluskige polack vars efternamn hon bar, hur han tvingade henne att älska iförd gummikorsett och lårhöga stövlar, och i nästa ögonblick drömde hon en ljuvlig dagdröm om en omtänksam äkta make som med glädje dammsög lägenheten varje måndag och torsdag och som inte alls drog sig för att tömma kattlådan när behovet var påkallat.
I grunden var hon en enkel och rättfram själ. Hon lockades in i sjuksköterskeyrket av en kallelse som hade sitt ursprung i ett idogt vitaserienläsande. Hon ville vara sina medmänniskor till nytta och hjälp. Hon ville rentav göra en insats. Det enda hon önskade sig tillbaka var att andra människor behandlade henne på ett liknande sätt - med välvilja och förståelse.
Varför var Stanislaw så elak mot mig, tänkte hon sorgesamt. Varför envisades han med att ge mig smisk på bara stjärten så ofta? Kunde det bero på hans heta polska temperament? Eller låg måhända förklaringen i någon traumatisk upplevelse i hans barndom?
Hon tvingades avbryta sina funderingar när ett omaka par dök upp från en tvärgata. En kvinna i övre medelåldern iförd lodenrock och baskermössa och med ett hysteriskt uttryck i ansiktet och en långhårig ung man vars ansiktsdrag var dolda bakom halvt förtorkade blodkaskader. Lena Molinowski insåg att hennes patient var på ingång och tog fram sin mest professionella min. "Jag antar att det var ni som ringde för en stund sedan", sade hon när mor och son Nilsdotter-Stenström nått fram till ingången. "Varsågoda och kom med mig." Hon visade dem vägen till väntrummet.
"Min son har skadat sig" sade Amadeus mamma, halvt upprört, halvt förvirrat.
"Jo, jag ser det. Men det ska vi nog kunna ta hand om. Lugn bara. Frun kanske kan sitta och vänta här så länge."
"Är ni inte riktigt klok", svarade fru Nilsdotter-Stenström argt. "Jag ska med in. Min pojke är inte van vid att vara ensam hos doktorn!"
"Men mamma", inflikade Amadeus. "Du kan faktifkt fänta här. Jag kan gå in fälv."
"Kommer aldrig på fråga! Jag följer med in. Den här elaka systern ska inte få vara dum mot dig."
"Men mamma..."
"Nog pratat. Kom nu!"
Lena suckade tyst för sig själv. Hon hade sett det så många gånger förr. Det fanns fler fall av extrema bindningar mellan föräldrar och vuxna barn än man någonsin skulle kunna ana och det ena fallet var minsann mer bisarrt än det andra. "Jaha, men varsågoda och följ med här då."
De avtågade mot undersökningsrummet. Lena gick först, med den vita sjuksköterskeklänningen svajande sedesamt runt sina ben, Amadeus kom strax efter och sist gick mamma Nilsdotter-Stenström, vakande likt en hök.
"Om du lägger dig på britsen så kommer doktorn om ett ögonblick." Syster Lena pekade mot sängen. Han är säkert vacker under allt blod tänkte hon när hon lämnade rummet för att hämta doktorn. En känsla började växa i hennes inre - en skälvande liten förnimmelse av sympati - och kanske till och med något mer. Hon rodnade lätt för sig själv.

"Jaha, hur var det här då?", frågade den gråhårige läkare som efter ett par minuter kom in i rummet.
"Jo, jag..." försökte Amadeus. Mer hann han inte säga innan mamma avbröt honom.
"Han hade tandvärk. Så blev det värre och värre och till sist sprack läppen upp. Kan ni rädda hans liv? Kommer han att bli krympling? Är han hänvisad till ett liv i rullstol?"
"Normalt sett så hamnar man inte i rullstol av att ha ont i munnen" svarade läkaren och gjorde sitt bästa för att dölja ett leende. Han skulle just börja undersöka patienten när han av någon anledning plötsligt kände sig misstänksam. Det var någonting i pojkens mors hysteriska uppsyn som gjorde honom besvärad. Och läppar brukade inte spricka av tandvärk, inte vad han hade fått lära sig på medicinarutbildningen i alla fall. Han drog sig till minnes ett samtal han fått från polisens våldsrotel tidigare under dagen och så lade han ihop två och två. "Ursäkta mig ett ögonblick" sade doktorn och skyndade ut ur rummet.

Lena Molinowski stod i laboratoriet och tittade på ett avföringsprov när doktorn kom inrusande.
"Syster, ring genast till polisen. Det är ingen galopperande tandvärk med sprucken läpp som komplikation vi har fått in. Jag har en känsla av att vi har en våldtäktsman i undersökningsrummet, en våldtäktsman som mött ett offer som var starkt nog att försvara sig."
"Va?" Syster Lena häpnade. Kunde hon verkligen ha missbedömt den unge mannen så?
"En jävla sexgalning sade jag. Ring nu. Jag uppehåller honom så länge."
"Okej."
"Sådana där jävlar borde kastreras" muttrade den luttrade doktorn när han gick tillbaka till undersökningsrummet. "Ett par snabba snitt med skalpellen bara." Nå, lagens långa arm fick väl ta hand om honom. Rättvisan skulle säkert segra till slut.

"Då ska vi se vad det är som fattas dig" sade läkaren glatt när han återvände in till Amadeus. Doktorn satte ena armen mot Amadeus bröstkorg och klämde på så sätt fast honom i ett säkert grepp. Med den fria handen greppade han en sylvass skalpell och gjorde ett snabbt snitt genom luften. Det svischade till när det vassa knivbladet närmade sig Amadeus mun. "Gapa stort nu lille vän."
"Fänta lite." Amadeus försökte resa sig upp.
"Sitt kvar bara" svarade doktorn och satte det vassa verktyget rakt på den blottlagda tandnerven.
"AIIIY!" Amadeus skrek som han aldrig gjort förr. Det gjorde så ont!
"Vad är det som händer?" frågade mamma, lätt oroad över läkarens brutala attityd. "Måste ni kalla in specialister?"
Doktorn svarade inte på mammas frågor men däremot tryckte han skalpellen mot Amadeus tandkött ytterligare en gång.
"AIIIIIY, FLUTA, AAAIIIIYYYYY!!!" Amadeus kallsvettades. Tårar rann likt spolarvätska över de blodbesudlade kinderna och gjorde små rena spår i blodsörjan. "AIIY!"
Lena Molinowski tittade in genom dörren. "Polisen är på väg hit" meddelade hon snabbt och försvann igen.
Amadeus kände kväljningar av smärtan och blev yr. Svetten rann i breda floder över hans ansikte.
"Varför har ni ringt efter polisen", frågade Amadeus mamma.
"Det vet du nog", svarade läkaren. "Du borde skämmas som har satt en sån perverterad jävel till världen."
"AAJJJ! Åh jag måfte kräkaf." Amadeus hulkade till och kräktes kraftigt. Blodpudding och små tandflisor rann nerför hans haka.
Syster Lena kunde nästan inte titta på Amadeus när hon någon minut senare återvände in i rummet. En sådan behandling kunde han ändå inte ha gjort sig förtjänt av. Den lille stackaren. Han som verkade vara så trevlig.
Lena åtföljdes av två kortklippta män i svarta läderrockar.
"Det här är kriminalinspektörerna Nils Messer och Bertil Schmidt", sade hon. "De är från sedlighetsroteln."
"Är detta den misstänkte?" frågade inspektör Schmidt och såg kallt på Amadeus.
"Det är det", svarade läkaren. "Vi förstod att det måste vara han. Skadan stämmer precis med efterlysningen."
"Kom med här grabben" sade inspektör Messer kallsinnigt och tog tag i Amadeus arm för att rycka upp honom från britsen.
"Aj. Vafan fyfflar du med? Jag har fäl inte gjort nåt..."
"Försök inte lura mig gosse. Bertil, kan du komma hit med handbojorna?"
"Visst."
Med två väl intränade grepp låste Bertil Schmidt fast Amadeus händer bakom ryggen. Så vände han sig mot Amadeus mamma. "Vem är ni förresten?"
"Jag är pojkens mor." Amadeus mamma såg skärrad ut. "Vad menar ni med det här? Visserligen har han alltid varit svår att fostra, men att han skulle komma i klammeri med rättvisan det trodde jag väl ändå inte." Mamma vände sig mot Amadeus och gav honom en örfil av sådan dignitet att även den högra framtanden ruckades från sitt fäste. (Den satt dock kvar på sin plats.) "Din drummel", väste hon brutalt. "Har jag inte sagt åt dig att du ska ge fan i att snatta centerrullar. Du kommer att sluta i fängelse precis som din far. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?" Hon lät som om hon skulle brista ut i gråt. "Nå, jag vet inte vad som hänt" fortsatte hon sedan. "Jag är hur som helst helt oskyldig och behöver gå hem till potatisen som står på kokning så att den inte bränner fast."
"Jag är rädd att er son har gjort sig skyldig till något betydligt allvarligare än att snatta godisrullar", sade Schmidt lugnt. "Han är misstänkt för våldtäkt."
Mamma bleknade. "Det kan inte vara sant", sade hon tvivlande. "Vad grundar ni den misstanken på?"
"Bland annat på det faktum att hans ansiktsskador överensstämmer med de som våldtäktsmannens senaste offer påstår sig ha tillfogat gärningsmannen."
"Jamen jag såg ju när han slog sig. Det var minsann ingen kvinna som gav honom de här såren. Min stackars pojke ramlade mot bordskanten och slog ut en tand."
"Hur ska vi kunna veta att ni inte försöker skydda honom? Ni är hans mor. Era yttranden skulle knappast kunna tjäna som bevis vid en rättegång."
Amadeus moder fylldes plötsligt av beskyddarinstinkt. "Det måste väl ändå gå att bevisa att det inte var han. På något sätt."
"Om han lämnade ett spermaprov kanske", sade Nils Messer.
"Det är klart att han gör det" svarade mamma, som genast såg sin sons chans till räddning från fängelselivets fasor. Hon stirrade stint på Amadeus. "Eller hur?", frågade hon uppfordrande.
"Jofifft. Fadfomhelft." Amadeus var uppgiven. Skulle denna mardröm aldrig få ett slut?
"Ska mamma hjälpa dig?", frågade hans ömma moder ömt.
"NEJ FÖR FAN! JAG GÖR DET FÄLV!"
"Med händerna bakom ryggen?" inflikade syster Lena. "Och hur skulle det gå till om jag får fråga?"
Amadeus insåg att det skulle bli svårt. Han kunde visserligen framkalla erektion bara genom att tänka syndiga tankar men därifrån till att verkligen få orgasm var steget dessvärre rätt långt. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Att låta mamma pillra honom på kotten var helt otänkbart. Då tog han hellre ett flerårigt fängelsestraff.
Räddningen kom från ett oväntat håll. "Jag kanske kan vara behjälplig" sade syster Lena och log sitt raraste leende.
(Nu skulle man kanske kunna tro att Lena Molinowski försökte utnyttja den svårartade belägenhet som Amadeus hamnat i, men så var ingalunda fallet. Det fanns inga som helst baktankar dolda under detta extravaganta erbjudande. Syster Lena hade helt enkelt bestämt sig för att tro på Amadeus oskuld och då såg hon det som naturligt att erbjuda honom sin hjälp. Så snäll och uppoffrande var hon nämligen.)
Amadeus försökte le men misslyckades skändligen. Slutligen lyckades han ändå grymta fram ett godkännande.
"Kan vi gå in i det andra undersökningsrummet", frågade syster Lena och såg på de bägge poliserna.
De konfererade en stund, och så nickade de.
"Okej", sade Bertil Schmidt. "Men du är personligen ansvarig för att han inte försvinner."
"Jag ska göra så gott jag kan", svarade Lena Molinowski blygt. Så gick de.

Knappt femton minuter senare återvände de till den väntande skaran. Amadeus ansikte hade antagit en frisk rosig färg även om det inte syntes så bra under allt det levrade blodet.
"Här", sade Lena och lämnade över en pappmugg till inspektör Messer som med en min av avsmak genast vidarebefordrade densamma till doktorn.
"Kan du kolla det här?", frågade Messer.
"Visst" sade doktorn och försvann ut till laboratoriet.
Lena tog tillfället i akt att under väntetiden tvätta av Amadeus ansikte. Hon gjorde det mycket försiktigt eftersom hon ansåg att han redan lidit nog. När blodet försvann och Amadeus verkliga jag började visa sig stärktes hon ytterligare i sin förvissning om att han inte kunde vara den skyldige. Han såg ju så snäll ut, även om han verkade lite medtagen.
Doktorn återvände in i rummet. "Saken är klar", sade han. "Det här är inte vår man."
Poliserna såg närmast besvikna ut. De försvann omedelbart, utan att ens be om ursäkt för den brutala behandlingen. Amadeus fick ropa tillbaka dem för att bli av med handbojorna och han tyckte att det var mycket förödmjukande att behöva be dessa galna bufflar till poliser om hjälp.
Doktorn tycktes inte heller ångra sig, men en gång i tidernas begynnelse hade han ju avlagt en läkared där han högtidligt svurit på att tjäna mänskligheten så han insåg vari hans plikt bestod. "Ska vi plåstra ihop dig då?", sade han, och skred till verket med hantverksmässig precision och med ångvältsmässig försiktighet.
Amadeus mamma var tydligt chockad över händelseutvecklingen. Hon ojade sig visserligen då och då men i stort sett lät hon doktorn hållas utan att själv rycka in som ställföreträdande läkare. När Amadeus var ihopsydd och klar att bege sig hem kom syster Lena fram till honom. Hon smög ner en lapp i hans byxficka.
"Mitt telefonnummer", sade hon mjukt. "Ifall du skulle vilja fortsätta behandlingen privat. Fast då blir det ju utan handbojor förstås", tillade hon fnittrande.
"Fure bejbi! Jag ringer fnart", sade Amadeus.

Att sätta in stifttanden var en mycket smärtsam process. Som tur var slapp han i alla fall ifrån arbetet på BOB. Man ansåg inte att han var kvalificerad nog.

Jag tycker nästan lite synd om Reinfeldt

inte nog med att hans närmaste sviker honom gång efter annan, han får ta rätt på röran och dessutom har han lika stora sorgsna bruna ögon som Lady i "Lady & Lufsen". Bara det... Kan inte vara så roligt att se ut som en förälskad och brunstig cockerspanieltik.

Schenströmaffären vet jag inte vad jag ska säga om annars. Det är klart att det kanske hade blivit lite rörigt om Ryssen invaderat just den där kvällen, eller om Marsianerna landat på rymdbasen i Kiruna, men annars kan jag inte bli så upprörd för att hon ville ha lite rödtjut. Jag funderar mest på vad det var för hak Ulrica var på och hur de kunde ha så modesta priser.

– På två personer har de druckit mellanöl och vin för 945 kronor, säger nyhetschef Ann Lagercrantz. För den summan får man 21 mellanöl eller 12 stora glas vin, motsvarande en hel bag-in-box, på den aktuella krogen.

(Aftonbladet)

När vi var iväg med ledningsgruppen till Båsenberga hade jag också en barnota på 500:- men för de pengarna fick jag inte mer än ett vin-kit till maten, en sexa whisky (Laphroig visserligen men ändå) och två öl...

Oh Laura, har ni hört???

Linda tipsade mig om "Oh Laura", jag lyssnade och fastnade omedelbart. Snyggt, skirt, välproducerat, riktigt riktigt bra, lite Zelmani, A-camp, Missy Higgins, åt det hållet. (Vilket i sig betyder att man "hört det förut" men hur många riktigt orginella band kommer det egentligen nuförtiden?)

Nåh, men, rekommenderas...