...och i det sista programmet måste jag ha fått alla hjärnceller på plats (äntligen) för jag kunde Minneapolis på 8:an, Gällivare på 10:an, prickade årtalet lika snabbt som vinnarna och fixade Edinburgh på 8:an...
Har aldrig hänt förut så jag är omåttligt stolt.
Sen grät jag två gånger till Louise Hoffsten som jag tycker är så otroligt stark och vacker och välsjungande och mindes när jag och Janne (densamme som ni ser i dagens Janne) besökte det norraste av Skottland (Wick & Thurso fast det i vårt fall blev Thurso) och blev inbokade hos en mycket gammal tant som blev själaglad när vi kunde sjunga "Amazing grace" för henne. Vi sjöng den en gång, sedan en andra gång, sedan blev vi ombedda att sjunga den en tredje gång medans hon ringde sin syster i Australien och det gjorde vi såklart också...
Amazing Grace - förunderlig nåd...
Kanske handlar allt i slutändan om att kunna minnas alla goda delar av sitt liv, om att slippa vara arg och bitter.
I takt med att jag återupptäcker alla de här bilderna från "mitt tidigare liv" så inser jag att jag faktiskt varit med om många stora saker, mer än de flesta... Jag behöver inte vara bitter, bara komma på vad jag ska göra för värdefullt med den andra halvan av mitt liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar