Även en kort resa kan innebära ett stort steg.
I går eftermiddag var jag så förbannad på bägge mina döttrar att jag hotade dem med att "aldrig mer försöka göra något trevligt med så otacksamma ungar..."
Då hade bägge två tjurat sig igenom den apdyra bowlingtimma de själva tvingat sig till. Först hade Tuva staket och slog ner många käglor och då var hon jätteglad och Agnes jättesur. Sen visade Tuva verklig storhet och sade "okej jag kör väl utan staket då". Hon gick ut finfint och slog 18 poäng på de två första rutorna, men sedan tappade hon tålamodet och började kasta klotet i rännan. Då blev Agnes jätteglad och Tuva jättesur... I mitten stod jag och sade vuxenklokheter som "vi tävlar inte mot varann, man tävlar med sig själv" och "ni är ju i två olika klasser". Så småningom sade jag: "Håll truten och sluta tjura, annars är det bara att snöra av sig bowlingskorna och åka hem"... Då fattade de inte varför jag var sur...
Men jag tror ändå något gick in, för idag var bägge två ett under av trevlighet, mot varandra och mot mig.
Vi tog bussen som sagt, gick förbi myrornas och tittade men hittade inget av intresse, lunch på Pacos sedan, sen liten shoppingtur, rädda barnens konstutställning på slottet och eftermiddagsfika på Märtas café.
De kan om de bara vill. Skönt det...
2 kommentarer:
Hehe, du är för snäll. Gör som jag, spöa dem hänsynslöst. Besegra dem alltså, inte slåss. Om det inte lyckas av egen skicklighet så fuskar jag. Barnen är förstås lite mulna men det går sanbbt över. De är vana att mamma vinner. Och jag är nöjd. För jag vann ju!
Visst är jag hemsk?
Klart jag spöar dom och säger "såklart är jag bäst, ever", det är mer den inbördes hackordningen mellan syskonen som är ett problem...
5 år emellan borde innebära "vi är i olika viktklasser". Men icke...
Nej du är inte hemsk. Du är mänsklig. Alla människor som är sådana befruktar min värld.
Skicka en kommentar