Vaknar sent, 11.45,

inte så konstigt antar jag, efter att ha varit uppe halva natten och sett på hockey, men däremot en märklig känsla... Förr sov jag sent jämt, bara för att det var så skönt att få snooza ner sig i täcket en stund till. Nattmänniska har jag alltid varit... Sen kom barnen och då försvann själva möjligheten att kunna ligga länge en morgon. Nu finns den igen och då blir jag nästan sur på mig själv för att halva dagen försvunnit. Måste vara ett masochistiskt drag. Borde jag inte njuta i stället?