När barnen - äntligen - slocknat i kväll satte jag mig framför teven en stund. Hamnade mitt i "Debatt" som slog någon slags världsrekord i lägstanivå, kände jag i alla fall. Först det dödligt seriösa ämnet om "Rasism inom sjukvården" som jag skulle kunna tycka mycket om, i det fall jag ens orkade formulera mig om det. Men det gör jag inte. Det är väl så självklart att alla människor har rätt til respekt.
Men sen det här andra. "Kan man anse det som ett konstverk att simulera en psykos, låtsas vara suicid, bli intagen, spöa på vårdare, sjuksköterskor, läkare, skrika och oroa patienter, bli bälteslagd, e.t.c.". Klart man inte kan. Det skulle kunna bli ett bra socialpolitiskt reportage om man genomförde det konsekvent, absolut, men konst kan det aldrig bli. Hur skulle det kunna bli det? Konst handlar väl om att få människor att betrakta en verklighet ur någon annans (ibland mest oanade) perspektiv, inte om att ljuga ihop något.
Vad kunde Hitler ha sagt i så fall; "Jag tyckte egentligen om judar, det var bara en installation..." George W Bush; "Nämen Irak och Saddam och massförstörelsevapen, ni får se det som konst..."
NN: "Jag spöade på min kvinna men det var inte misshandel, det var konstnärsskap. Jag ville se henne gul & blå..."
Jag blir rent existensialistisk och skriver "Vi får alla ta ansvar för våra handlingar, alltid." Konst eller okonst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar