Amadeus 024

Osby'ba.

Två dagar passerade efter Amadeus misslyckade hämnd mot Berit Ruske. Amadeus tillbringade dessa dagar med att slicka sina sår i källarhålan på Solhemsgatan. Han låg utsträckt på sin hopfällbara säng, lyssnade på band i freestylen, rökte kopiösa mängder cigaretter och hade fullt upp med att försöka förstå hur rik han egentligen blivit. På den andra dagens sjuttonde timme gick plötsligt rikhetens omfattning upp för honom. Reaktionen lät inte vänta på sig utan han reste sig hastigt upp från sängen och utstötte ett högt lyckoskri. "OUAHOO!" Det kändes skönt. Han skrek en gång till, ännu lite högre; "OUAHOOOUAHOO!" och började dansa en hemkoreograferad sambadans som han också blandade upp med ett och annat quickstepsteg. Därefter höll han ett litet triumftal i sin ensamhet; "JAG ÄR RIK! JAG ÄR FRUKTANSVÄRT RIK! JAG ÄR SÅ RIK SÅ KLOCKORNA STANNAR! JAG BEHÖVER INTE LIGGA HÄR OCH DVÄLJAS I DVALA. JAG KAN GE BLANKA FAN I KARIN SOM HAR STULIT MIN LÄGENHET OCH BERIT RUSKE SOM FÖRSÖKER UTPRESSA MIG OCH MAMMA OCH ALLA JÄVLARS JÄVLAR! LENA OCH JAG SKA ÅKA TILL MALDIVERNA! ELLER TILL MALLORCA. BUMS FILLEBABBA!"
Varför skulle han stanna här en enda sekund till? Egentligen fanns det ingenting som höll honom kvar i det här unkna råtthålet. I stället skulle han omedelbart åka till Stockholm och hämta sin enorma penningsumma hos Susanne Welin för att sedan ta sig ner till Skåne i rappaste rappet. Gick det inget tåg så skulle han minsann specialchartra ett flygplan. Jajamensan.

Han satte sig på det första tåg som stannade vid stationen, lyckligtvis skulle det mot Stockholm, och tillbringade sedan resan med att fantisera om vad han skulle göra med alla pengar. Det var så vackert. Han såg sig själv ligga på en sandstrand på en liten Maldiviansk ö tillsammans med Lena Molinowski. De pussades och kramades och ibland kom en blågrön våg och sköljde över deras våtvarma kroppar och de drack tropiska drinkar ur urgröpta kokosnötskal och pussades lite till - och sedan hade han faktiskt lite svårt att föreställa sig vad som skulle hända men om han hade förstått alla sexbreven som fanns i Aktuell Rapport så skulle det hursomhelst bara bli bättre och bättre.
Amadeus var så innesluten i sin fantasi att han totalt missade de diskret utklädda polismännen Messer och Schmidt, som likt spårhundar följt honom från Solhemsgatan till tåget. Messer var dagen till ära utklädd till konduktör, en uniformering som han rekvirerat av den riktige konduktören så fort han kommit på tåget. På så sätt hade han ju en legitim anledning att med jämna mellanrum passera genom vagnen i avsikt att kolla av att Amadeus inte hade något fuffens för sig. Messer var lite dålig på Sveriges geografi men han gjorde så gott han kunde och drog till med ett ortnamn varenda gång han kom gående. När tåget närmade sig Södertälje central tillkännagav han; "JA DÅ VAR DET HÄSSLEHOLM NÄSTA - HÄSSLEHOLM NÄSTA GÅNG..." och fick på det sättet en hel pensionärsförening på väg till huvudstaden att råka i panik.
Den ordinarie konduktören satt i bara kalsongerna i sin tjänstekupé och hade därför svårt att på ett värdigt sätt bringa ordning i det kaos som Messer ställde till. Konduktören tog emot alla förfrågningar om huruvida passagerarna verkligen gått på rätt tåg hukande bakom en fördragen gardin och verkade om sanningen ska fram inte riktigt trovärdig.
Trovärdig verkade inte heller kriminalinspektör Schmidt som än en gång tvingats ikläda sig klänning och högklackade skor och nu under halvkvävda stönanden drog en av TR:s kaffevagnar fram och tillbaka genom tågsetet. De smala pumpsen klämde åt kring hans stortå och plågade honom svårt. "KAFFE THE MACKOR LÄSK, AJ FAN", kved han.
Amadeus kände sig törstig efter allt pussande på Maldiverna, så han köpte en flaska äppeljuice av Messer. Han betalade med en tusenkronorssedel och när Messer förvånat förklarade att han inte hade någon växel på en så stor sedel visade Amadeus sig från sin bästa och mest generösa sida. "Du kan behålla krafset", sade han.
Messer tog emot pengarna med illa dold förtjusning. Försök till bestickning, tänkte han, mutande av tjänsteman... Det blir ett år till på bunkern det.

Den här gången stannade inte Amadeus kvar på centralen. Han stötte inte heller ihop med någon mystisk människa med suspekta sexuella böjelser utan begav sig direkt till ABB och Susanne Welin. Mindre än en timme efter ankomsten till Stockholm hade han fått sina pengar och var alltså redo att åka ner till Skåne.
Skåne, den del av Sveriges avlånga land som han mest av allt längtade till just nu. Detta bördiga slättlandskap, denna Sveriges egen kornbod, denna plats där hans älskade längtansfullt satt och väntade på honom. Han ville inget hellre än att vara där i just detta nu. Utan att dröja så mycket som en millisekund till ville han ringa på dörren till Lenas föräldrars hus, truta med munnen och säga; "Jag är här nu älskling. Kyss mig." Fast så lätt skulle det förstås inte gå. Ännu var det ett par timmar kvar till det ljuva ögonblick då han skulle få möta sin själs älskade. Ännu måste han hålla ut en liten stund, ännu måste han kämpa för att hålla tillbaka de varma känslor som bubblade fram inne i hans bröst. Det slog honom plötsligt att han inte en endaste gång hört av sig till Lena fast han lovat att skicka brev till henne varje dag. Hon kanske trodde att han bedrog henne. Hon kanske inte ens trodde att han ville ha henne längre. Herre Jesus. Vad skulle han göra? Ringa så klart, och det omedelbart. Han kastade sig in i en taxi och körde raka vägen tillbaka till centralen där han började irra omkring på jakt efter en offentlig telefon. När han äntligen fann en telefonautomat insåg han att han faktiskt inte visste vilket telefonnummer Lena hade. Han fick ett hysteriskt anfall och skulle just slita loss telefonen från sladden, kasta den i marken och stampa sönder den till ett diffust plastmos, när ett par patrullerande poliser stannade utanför telefonkiosken för att kolla läget. (Förmodligen tyckte de att Amadeus verkade suspekt och att han liknade en potentiell telefonmarodör.) Amadeus såg poliserna komma och hejdade sig i sista stund. För att göra ett gott intryck och för att inte behöva riskera att hamna i arrest, tog han i stället av den snusnäsduk han bar runt halsen och började putsa telefonen med den. "Duktig telefon. Fin telefon", sade han milt och klappade på telefonen.
Poliserna nickade belåtet och gick vidare.
Amadeus försökte tänka logiskt. Att inte känna till ett telefonnummer var inte så farligt. Gamla kära Televerket visste bot för sådant. Det var bara att ringa till nummerupplysningen, så skulle allting ordna sig. 077975, eller 09775, eller 07597, eller... Det var inte klokt. Skulle han verkligen behöva ringa nummerupplysningen för att få reda på numret till nummerupplysningen? Amadeus blev så rasande att han nästan trodde att han skulle få ett epileptiskt anfall. Han gnisslade tänderna så hårt mot varann att det gjorde hemskt ont i tandköttet och tänkte för andra gången denna eftermiddag ge sig på telefonluren, när han som av en slump fick syn på en liten orangefärgad lapp vid sidan av telefonapparaten. Avgiftsfri nummerupplysning 07975, stod det. Han slappnade av, ända ner i ringmuskeln faktiskt, så att en illaluktande liten fis slapp ur honom innan han kunde kontrollera sig igen. Usch vad det luktade illa. Amadeus rös av obehag. Det fanns ingen som kunde slå av så sura pruttar som han, det tyckte han till och med själv. (En gång i tidernas begynnelse, hade fisandet varit en egenskap som väckt skräckblandad beundran i den närmsta bekantskapskretsen och ren skräck hos hans fiender, men i takt med att åren gick byttes denna beundran ut mot en intensiv ovilja att vistas i samma rum som Amadeus när han släppte väder. Han kände själv samma motvilja och brukade se till att så diskret som möjligt lämna rummet när olyckan var ett faktum.) Det hade han ingen möjlighet till nu men han fick försöka överleva i alla fall.
Fast besluten att bara andas genom munnen slog Amadeus de magiska siffror som skulle ge honom tillgång till Lenas telefonnummer. Efter en liten stund svarade det.
"Nummerupplysningen."
"Jag heter Amadeus B. Nilsdotter-Stenström (här följde en djup inandning) och jag undrar om du kunde hjälpa mig med ett telefonnummer." Amadeus drog in luft genom munnen så häftigt att han lät som en astmatisk dammsugare.
"Jaha..."
"Du förstår jag träffade den här tjejen och nu har hon åkt till sin morsa i Osby och jag skulle behöva ha telefonnumret dit på en gång för det är rätt akut att jag får tag i henne för att..." Han orkade inte mer utan blev tvungen att ta luren från munnen och ta ett par djupa andetag innan han kunde fortsätta. När han hyperventilerat färdigt förde han luren till örat igen och hörde telefonisten ropa på andra ändan av linjen.
"Hallå... Hallå... HALLÅ!"
"Hallå", svarade Amadeus. "Amadeus här. Vem är det jag pratar med?"
"Nummerupplysningen."
"Det var väldigt bra det. Jag skulle ha tag på ett telefonnummer."
"Du sa det. Vems nummer är det du ska ha tag i?" Telefonisten lät trött.
"Nu blir jag sur", grymtade Amadeus. "Är inte du en allmänhetens tjänare? Är inte min vilja din lag? Har inte Televerket ett publicserviceansvar? Jag ska prata med Tony om det här!"
"Vilken Tony?", frågade telefonisten.
"Hagström så klart. Det råkar vara min morbror. Vad heter du?"
Telefonisten ville inte svara på frågan. "Vad heter abonnenten?" frågade han istället hurtfriskt.
"Jag vet inte", svarade Amadeus sanningsenligt. "Men hennes dotter heter Lena Molinowski. Fast det är visst ett taget namn. Hon var gift med en som hette Molinowski, men dom är skilda nu."
"Herregud, hur ska jag kunna ta fram telefonnumret om du inte vet vem du ska ringa till?" Telefonisten suckade djupt. "Vet du vart hon bor?"
"I Osby."
"Jag tror nog att du kan ringa Tony om du vill. Det här uppdraget skulle inte ens han klara - så jag lär inte få sparken. Men du jag ska ge dig ett gott råd."
"Vad då?" Amadeus lät bedrövad.
"Åk till en telebutik och slå upp Osby i telefonkatalogen. Sen är det bara att börja ringa. Det fixar du snart. Det kan inte finnas mer än fem-sex tusen abonnemang där. DUMJÄVEL!"
Telefonisten kopplade bort Amadeus. Det lät "klick" i luren.
Det här var inte alls roligt. Vad skulle han göra nu? Amadeus tänkte febrilt och insåg sedan att det inte fanns något annat att göra än att följa telefonistens råd. Han fick sätta sig i en taxi och åka till telebutiken. Bedrövelses bedrövelse.
Först fick taxin köra honom till ett bankkontor där han växlade två tusenkronorssedlar till klingande mynt. Sedan åkte han till telebutiken på Ringvägen där han bad att få låna Kristianstadsdelen av telefonkatalogen.

Trettiotvå gånger ringde sedan han till vilt främmande människor och frågade dem om de möjligtvis kunde vara mammor eller pappor till en kvinna vid namn Lena Molinowski. Trettiotvå gånger fick han antingen förvånat förnekande svar eller fräcka förfrågningar om huruvida han var förståndshandikappad. Trettiotvå gånger bad han om ursäkt för att han trängt sig på. Trettiotvå gånger tog han ny sats igen och petade vidare på knapparna. Han såg visserligen stolt och upprätt ut där hans stod men hans kroppshållning motsvarade inte på något sätt den uppgivenhet han kände. Han var efter det trettioandra telefonsamtalet på vippen att ge upp. Trött i fingrarna var han - och trött på att upprepa sig - och trött på att nypa fast luren under hakan när han följde katalograden till slutet och tog fram telefonnumret. Om han inte fick ett ordentligt svar inom - tja, fem samtal till - så skulle han sluta för i så fall var det inte meningen att han skulle få träffa Lena. I så fall var hans "Joss" emot honom. (Vad Joss egentligen var visste han inte riktigt säkert, men han trodde att det var något österländskt. Han hade i alla fall läst om Joss i "Noble House".) Nå - fem gånger till skulle han försöka. Fem nummer. Inom ramen för dessa fem nummer, skulle han se om ödets gudinna var välvilligt eller avogt inställd. Men vänta nu - ödets gudinna? Var han inte kristen? Var han inte nästan mormon? Det här gick inte an.
"Milde herre Jesus hjälp", viskade han och petade fram nästa nummer på telefonen. Han väntade och väntade. Spänningen var i det närmaste olidlig. Amadeus kände kallsvetten bryta fram vid främre pannloben. Droppe efter droppe segade sig ner över hans panna och vidare nedför nästippen. Så klickade det till i luren.
"Eva Andersson", svarade en kvinna med fullt förståelig men uppenbart skånsk dialekt.
Amadeus kände instinktivt att han hittat rätt. Han vågade knappt ta till orda men samlade ändå ihop sig så pass mycket att han kunde stamma fram en inledning. "Hej... Jag heter, äh, jag heter Am-Am-Amadeus, äh, Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Jag undrar om ni möjligtvis kan vara, kan vara, kan vara..."
"Tala ur skägget unge man" sade den skånska rösten bryskt.
"JAG UNDRAR OM NI ÄR LENA MOLINOWSKIS MAMMA!", skrek Amadeus hysteriskt.
"Varför sade du inte det på en gång? Det är jag faktiskt. Vad var det du sade att du hette?"
Yippie! Lycka! God Joss! Full pott! Var det inte det han känt på sig?
"Amadeus", sade Amadeus. "Är Lena hemma?"
"Ett ögonblick bara. Hon är i trädgården men jag ska hämta henne."
"Tack." Amadeus passade på att mata telefonapparaten så full med femkronor som möjligt. När han hörde steg närma sig andra änden av linjen hade han etthundranittio kronor tillgodo.
Så svarade hon äntligen. "Lena Molinowski."
Amadeus hade peppat för det här ögonblicket hela dagen men det hjälpte inte. Han visste inte vad han skulle säga. Egentligen ville han alldeles på en gång betyga henne sin kärlek, tala om att han var på väg till henne och berätta att han varit henne obrottsligt trogen. Många var de saker han ville berätta. Han sade bara; "Hrm, grymt, hrm..."
"Amadeus?", sade Lena tveksamt. "Amadeus är det du?"
Det blev han tvungen att tillstå. "Lena", sade han sedan, "Lena jag kommer till dig. Om du visste hur mycket jag längtat. Jag kommer nu. Snart." (Det var visserligen inte så redigt som han skulle velat men det fick duga.)
Lena tänkte brista ut i ett jublande glädjeskri när hon plötsligt insåg att hon varit övergiven en längre tid och snabbt hejdade sig. "Sakta i backarna" sade hon. "Först hör jag inte ett ljud ifrån dig på flera veckor och sedan ringer du och säger att du tänker komma. Är du så säker på att jag vill det?"
Amadeus var rätt säker på att det var precis det hon ville - han kunde inte ens tänka sig något annat - men han kände på sig att det kanske inte var läge för att vara självsäker. "Snälla lilla Lena", sade han därför och skrapade med foten mot golvet. "Om du visste vad jag har haft för mig under den senaste tiden så skulle du inte säga så där till mig. Jag förstår att du undrat var jag hållit hus men jag har inte haft någon chans att meddela mig med dig. Jag kan inte berätta så mycket just nu. Jag kommer ner i stället."
Lena kände en viss tveksamhet. Visst ville hon se honom framför sig så fort som möjligt, men samtidigt var hon mån om sin självrespekt. Hon var inte den som släppte allt vad hon hade för händer och rusade iväg som en lydig hund när husse kallade. "Nja - jag vet inte."
"Men det vet jag. Snälla söta lilla Lena jag lovar dig att du inte kommer att ångra dig. Snälla säg att jag får komma."
Hon tänkte faktiskt säga nej, men så kom hon till besinning. Farväl stolthet. Det var faktiskt mannen hon älskade som ringde och bönade om att få träffa henne. "Okej..."
"Va?!"
"Okej sade jag. Kom hit. Men se till att ha en bra förklaring redo när du kommer."
Var det inget värre så. Förklaringar hade han i övermått. Amadeus sken upp i ett riktigt solvargsgrin som lyste upp hela telebutiken. "Inga som helst problem", betygade han. "Men jag är i Stockholm nu så det tar ett tag. Ett par timmar eller så. Vilken adress bor du på? Jag råkade glömma adressboken hemma."
"Ebbarpsvägen 38. Fråga efter vägen till campingen så kommer du rätt. Annars kan jag möta dig vid stationen."
"Det behövs inte. Jag vill gärna komma och ringa på din dörr. Min lilla pussinussinussi!"
"Va?" Vad sade han egentligen?
"Min lilla älskade älskling, sade jag."
"Jag tyckte att det lät som någonting annat men jag hörde väl fel."
Amadeus blev generad. Han ville inte erkänna att han kallat henne för sin lilla pussinussinussi. "Ja det var något sådant i alla fall."
"Då så."
Amadeus ville inte sluta prata med Lena. Det var så härligt att höra hennes stämma igen. Men ju fortare han lade på luren, desto fortare skulle han kunna åka ner till Osby och träffa henne på riktigt. Det var med hjälp av den vissheten som han klarade av att avsluta samtalet. "Lena min lilla sötnos, gå inte utanför dörren innan jag kommer. Jag är hos dig om ett par timmar."
"Hur skulle det gå till?"
Det visste han inte själv. Han visste bara att det på något sätt skulle gå. "Oroa dig inte för det du. Ha det så bra nu. Jag älskar dig."
"Och jag älskar dig."
"Så bra då. Hej då."
"Hej då..." Precis innan Amadeus skulle hänga upp telefonen i klykan ändrade han sig och förde den tillbaka till munnen igen. "LENA ÄR DU KVAR?", ropade han. "MIN LILLA PUSSINUSSINUSSI!" Han ropade för döva öron, men det spelade ingen roll. Det var med lätta och lyckligt trippande steg som Amadeus tog sig ut från telebutiken. Han var äntligen på väg.