Ritva är död

Ritva, min goda vän och förtrogna, min allrakäraste syster, min mest rättframma kritiker och sanningssägare, mitt mest godhjärtade stöd. Hur kan du dö ifrån mig? Vem ska nu ringa mitt i natten och påminna mig om föräldraskapets förpliktelser (men samtidigt tala om för mig att jag är "den bästa pappan"), vem ska nu påminna mig om mitt eget människovärde, vem ska nu kämpa för alla små och svaga människors rättighet att vara människor?

Ritva är den starkaste kvinna jag mött. Jag kommer att sakna henne så oerhört. Jag gör det redan. Jag önskar att den där jävla telefonen skulle ringa upp precis nu och att jag omedelbart skulle få stå till svars inför något hon hört av någon annan, vore det inom privatlivet eller jobbet spelade ingen roll...

För ungefär en vecka sedan vaknade jag mitt i natten. Jag hade drömt en mardröm. Det var Ritva som ringde och sade "nu Håkan, nu är det inte mycket kvar". Jag viftade hela upplevelsen i från mig. Men om det någonsin funnits en människa som lyckats få fram sina meddelanden, alldeles oavsett om det varit telefonavbrott, strokes eller avbrutna internetförbindelser, så är det Ritva. Spöken tror jag inte på, kanske inte liv efter döden heller, men den drömmen kan inte bara ha varit en dröm.

Förlåt mig Ritva för att jag inte tog dig på allvar och ringde upp dig. Jag hade bara så fullt upp med annat just då. Jag tror kanske du kände det också, och förstod...

Kvar i min telefon har jag i alla fall de meddelanden du skickade när du fått svårt att prata. De får bli några tillfällighetsreliker. Så småningom kommer jag inte att behöva dem heller.

Du är i frid nu, men min värld, vår levandes värld, har förändrats. Den har just blivit lite fattigare.