Amadeus 024

Osby'ba.

Två dagar passerade efter Amadeus misslyckade hämnd mot Berit Ruske. Amadeus tillbringade dessa dagar med att slicka sina sår i källarhålan på Solhemsgatan. Han låg utsträckt på sin hopfällbara säng, lyssnade på band i freestylen, rökte kopiösa mängder cigaretter och hade fullt upp med att försöka förstå hur rik han egentligen blivit. På den andra dagens sjuttonde timme gick plötsligt rikhetens omfattning upp för honom. Reaktionen lät inte vänta på sig utan han reste sig hastigt upp från sängen och utstötte ett högt lyckoskri. "OUAHOO!" Det kändes skönt. Han skrek en gång till, ännu lite högre; "OUAHOOOUAHOO!" och började dansa en hemkoreograferad sambadans som han också blandade upp med ett och annat quickstepsteg. Därefter höll han ett litet triumftal i sin ensamhet; "JAG ÄR RIK! JAG ÄR FRUKTANSVÄRT RIK! JAG ÄR SÅ RIK SÅ KLOCKORNA STANNAR! JAG BEHÖVER INTE LIGGA HÄR OCH DVÄLJAS I DVALA. JAG KAN GE BLANKA FAN I KARIN SOM HAR STULIT MIN LÄGENHET OCH BERIT RUSKE SOM FÖRSÖKER UTPRESSA MIG OCH MAMMA OCH ALLA JÄVLARS JÄVLAR! LENA OCH JAG SKA ÅKA TILL MALDIVERNA! ELLER TILL MALLORCA. BUMS FILLEBABBA!"
Varför skulle han stanna här en enda sekund till? Egentligen fanns det ingenting som höll honom kvar i det här unkna råtthålet. I stället skulle han omedelbart åka till Stockholm och hämta sin enorma penningsumma hos Susanne Welin för att sedan ta sig ner till Skåne i rappaste rappet. Gick det inget tåg så skulle han minsann specialchartra ett flygplan. Jajamensan.

Han satte sig på det första tåg som stannade vid stationen, lyckligtvis skulle det mot Stockholm, och tillbringade sedan resan med att fantisera om vad han skulle göra med alla pengar. Det var så vackert. Han såg sig själv ligga på en sandstrand på en liten Maldiviansk ö tillsammans med Lena Molinowski. De pussades och kramades och ibland kom en blågrön våg och sköljde över deras våtvarma kroppar och de drack tropiska drinkar ur urgröpta kokosnötskal och pussades lite till - och sedan hade han faktiskt lite svårt att föreställa sig vad som skulle hända men om han hade förstått alla sexbreven som fanns i Aktuell Rapport så skulle det hursomhelst bara bli bättre och bättre.
Amadeus var så innesluten i sin fantasi att han totalt missade de diskret utklädda polismännen Messer och Schmidt, som likt spårhundar följt honom från Solhemsgatan till tåget. Messer var dagen till ära utklädd till konduktör, en uniformering som han rekvirerat av den riktige konduktören så fort han kommit på tåget. På så sätt hade han ju en legitim anledning att med jämna mellanrum passera genom vagnen i avsikt att kolla av att Amadeus inte hade något fuffens för sig. Messer var lite dålig på Sveriges geografi men han gjorde så gott han kunde och drog till med ett ortnamn varenda gång han kom gående. När tåget närmade sig Södertälje central tillkännagav han; "JA DÅ VAR DET HÄSSLEHOLM NÄSTA - HÄSSLEHOLM NÄSTA GÅNG..." och fick på det sättet en hel pensionärsförening på väg till huvudstaden att råka i panik.
Den ordinarie konduktören satt i bara kalsongerna i sin tjänstekupé och hade därför svårt att på ett värdigt sätt bringa ordning i det kaos som Messer ställde till. Konduktören tog emot alla förfrågningar om huruvida passagerarna verkligen gått på rätt tåg hukande bakom en fördragen gardin och verkade om sanningen ska fram inte riktigt trovärdig.
Trovärdig verkade inte heller kriminalinspektör Schmidt som än en gång tvingats ikläda sig klänning och högklackade skor och nu under halvkvävda stönanden drog en av TR:s kaffevagnar fram och tillbaka genom tågsetet. De smala pumpsen klämde åt kring hans stortå och plågade honom svårt. "KAFFE THE MACKOR LÄSK, AJ FAN", kved han.
Amadeus kände sig törstig efter allt pussande på Maldiverna, så han köpte en flaska äppeljuice av Messer. Han betalade med en tusenkronorssedel och när Messer förvånat förklarade att han inte hade någon växel på en så stor sedel visade Amadeus sig från sin bästa och mest generösa sida. "Du kan behålla krafset", sade han.
Messer tog emot pengarna med illa dold förtjusning. Försök till bestickning, tänkte han, mutande av tjänsteman... Det blir ett år till på bunkern det.

Den här gången stannade inte Amadeus kvar på centralen. Han stötte inte heller ihop med någon mystisk människa med suspekta sexuella böjelser utan begav sig direkt till ABB och Susanne Welin. Mindre än en timme efter ankomsten till Stockholm hade han fått sina pengar och var alltså redo att åka ner till Skåne.
Skåne, den del av Sveriges avlånga land som han mest av allt längtade till just nu. Detta bördiga slättlandskap, denna Sveriges egen kornbod, denna plats där hans älskade längtansfullt satt och väntade på honom. Han ville inget hellre än att vara där i just detta nu. Utan att dröja så mycket som en millisekund till ville han ringa på dörren till Lenas föräldrars hus, truta med munnen och säga; "Jag är här nu älskling. Kyss mig." Fast så lätt skulle det förstås inte gå. Ännu var det ett par timmar kvar till det ljuva ögonblick då han skulle få möta sin själs älskade. Ännu måste han hålla ut en liten stund, ännu måste han kämpa för att hålla tillbaka de varma känslor som bubblade fram inne i hans bröst. Det slog honom plötsligt att han inte en endaste gång hört av sig till Lena fast han lovat att skicka brev till henne varje dag. Hon kanske trodde att han bedrog henne. Hon kanske inte ens trodde att han ville ha henne längre. Herre Jesus. Vad skulle han göra? Ringa så klart, och det omedelbart. Han kastade sig in i en taxi och körde raka vägen tillbaka till centralen där han började irra omkring på jakt efter en offentlig telefon. När han äntligen fann en telefonautomat insåg han att han faktiskt inte visste vilket telefonnummer Lena hade. Han fick ett hysteriskt anfall och skulle just slita loss telefonen från sladden, kasta den i marken och stampa sönder den till ett diffust plastmos, när ett par patrullerande poliser stannade utanför telefonkiosken för att kolla läget. (Förmodligen tyckte de att Amadeus verkade suspekt och att han liknade en potentiell telefonmarodör.) Amadeus såg poliserna komma och hejdade sig i sista stund. För att göra ett gott intryck och för att inte behöva riskera att hamna i arrest, tog han i stället av den snusnäsduk han bar runt halsen och började putsa telefonen med den. "Duktig telefon. Fin telefon", sade han milt och klappade på telefonen.
Poliserna nickade belåtet och gick vidare.
Amadeus försökte tänka logiskt. Att inte känna till ett telefonnummer var inte så farligt. Gamla kära Televerket visste bot för sådant. Det var bara att ringa till nummerupplysningen, så skulle allting ordna sig. 077975, eller 09775, eller 07597, eller... Det var inte klokt. Skulle han verkligen behöva ringa nummerupplysningen för att få reda på numret till nummerupplysningen? Amadeus blev så rasande att han nästan trodde att han skulle få ett epileptiskt anfall. Han gnisslade tänderna så hårt mot varann att det gjorde hemskt ont i tandköttet och tänkte för andra gången denna eftermiddag ge sig på telefonluren, när han som av en slump fick syn på en liten orangefärgad lapp vid sidan av telefonapparaten. Avgiftsfri nummerupplysning 07975, stod det. Han slappnade av, ända ner i ringmuskeln faktiskt, så att en illaluktande liten fis slapp ur honom innan han kunde kontrollera sig igen. Usch vad det luktade illa. Amadeus rös av obehag. Det fanns ingen som kunde slå av så sura pruttar som han, det tyckte han till och med själv. (En gång i tidernas begynnelse, hade fisandet varit en egenskap som väckt skräckblandad beundran i den närmsta bekantskapskretsen och ren skräck hos hans fiender, men i takt med att åren gick byttes denna beundran ut mot en intensiv ovilja att vistas i samma rum som Amadeus när han släppte väder. Han kände själv samma motvilja och brukade se till att så diskret som möjligt lämna rummet när olyckan var ett faktum.) Det hade han ingen möjlighet till nu men han fick försöka överleva i alla fall.
Fast besluten att bara andas genom munnen slog Amadeus de magiska siffror som skulle ge honom tillgång till Lenas telefonnummer. Efter en liten stund svarade det.
"Nummerupplysningen."
"Jag heter Amadeus B. Nilsdotter-Stenström (här följde en djup inandning) och jag undrar om du kunde hjälpa mig med ett telefonnummer." Amadeus drog in luft genom munnen så häftigt att han lät som en astmatisk dammsugare.
"Jaha..."
"Du förstår jag träffade den här tjejen och nu har hon åkt till sin morsa i Osby och jag skulle behöva ha telefonnumret dit på en gång för det är rätt akut att jag får tag i henne för att..." Han orkade inte mer utan blev tvungen att ta luren från munnen och ta ett par djupa andetag innan han kunde fortsätta. När han hyperventilerat färdigt förde han luren till örat igen och hörde telefonisten ropa på andra ändan av linjen.
"Hallå... Hallå... HALLÅ!"
"Hallå", svarade Amadeus. "Amadeus här. Vem är det jag pratar med?"
"Nummerupplysningen."
"Det var väldigt bra det. Jag skulle ha tag på ett telefonnummer."
"Du sa det. Vems nummer är det du ska ha tag i?" Telefonisten lät trött.
"Nu blir jag sur", grymtade Amadeus. "Är inte du en allmänhetens tjänare? Är inte min vilja din lag? Har inte Televerket ett publicserviceansvar? Jag ska prata med Tony om det här!"
"Vilken Tony?", frågade telefonisten.
"Hagström så klart. Det råkar vara min morbror. Vad heter du?"
Telefonisten ville inte svara på frågan. "Vad heter abonnenten?" frågade han istället hurtfriskt.
"Jag vet inte", svarade Amadeus sanningsenligt. "Men hennes dotter heter Lena Molinowski. Fast det är visst ett taget namn. Hon var gift med en som hette Molinowski, men dom är skilda nu."
"Herregud, hur ska jag kunna ta fram telefonnumret om du inte vet vem du ska ringa till?" Telefonisten suckade djupt. "Vet du vart hon bor?"
"I Osby."
"Jag tror nog att du kan ringa Tony om du vill. Det här uppdraget skulle inte ens han klara - så jag lär inte få sparken. Men du jag ska ge dig ett gott råd."
"Vad då?" Amadeus lät bedrövad.
"Åk till en telebutik och slå upp Osby i telefonkatalogen. Sen är det bara att börja ringa. Det fixar du snart. Det kan inte finnas mer än fem-sex tusen abonnemang där. DUMJÄVEL!"
Telefonisten kopplade bort Amadeus. Det lät "klick" i luren.
Det här var inte alls roligt. Vad skulle han göra nu? Amadeus tänkte febrilt och insåg sedan att det inte fanns något annat att göra än att följa telefonistens råd. Han fick sätta sig i en taxi och åka till telebutiken. Bedrövelses bedrövelse.
Först fick taxin köra honom till ett bankkontor där han växlade två tusenkronorssedlar till klingande mynt. Sedan åkte han till telebutiken på Ringvägen där han bad att få låna Kristianstadsdelen av telefonkatalogen.

Trettiotvå gånger ringde sedan han till vilt främmande människor och frågade dem om de möjligtvis kunde vara mammor eller pappor till en kvinna vid namn Lena Molinowski. Trettiotvå gånger fick han antingen förvånat förnekande svar eller fräcka förfrågningar om huruvida han var förståndshandikappad. Trettiotvå gånger bad han om ursäkt för att han trängt sig på. Trettiotvå gånger tog han ny sats igen och petade vidare på knapparna. Han såg visserligen stolt och upprätt ut där hans stod men hans kroppshållning motsvarade inte på något sätt den uppgivenhet han kände. Han var efter det trettioandra telefonsamtalet på vippen att ge upp. Trött i fingrarna var han - och trött på att upprepa sig - och trött på att nypa fast luren under hakan när han följde katalograden till slutet och tog fram telefonnumret. Om han inte fick ett ordentligt svar inom - tja, fem samtal till - så skulle han sluta för i så fall var det inte meningen att han skulle få träffa Lena. I så fall var hans "Joss" emot honom. (Vad Joss egentligen var visste han inte riktigt säkert, men han trodde att det var något österländskt. Han hade i alla fall läst om Joss i "Noble House".) Nå - fem gånger till skulle han försöka. Fem nummer. Inom ramen för dessa fem nummer, skulle han se om ödets gudinna var välvilligt eller avogt inställd. Men vänta nu - ödets gudinna? Var han inte kristen? Var han inte nästan mormon? Det här gick inte an.
"Milde herre Jesus hjälp", viskade han och petade fram nästa nummer på telefonen. Han väntade och väntade. Spänningen var i det närmaste olidlig. Amadeus kände kallsvetten bryta fram vid främre pannloben. Droppe efter droppe segade sig ner över hans panna och vidare nedför nästippen. Så klickade det till i luren.
"Eva Andersson", svarade en kvinna med fullt förståelig men uppenbart skånsk dialekt.
Amadeus kände instinktivt att han hittat rätt. Han vågade knappt ta till orda men samlade ändå ihop sig så pass mycket att han kunde stamma fram en inledning. "Hej... Jag heter, äh, jag heter Am-Am-Amadeus, äh, Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Jag undrar om ni möjligtvis kan vara, kan vara, kan vara..."
"Tala ur skägget unge man" sade den skånska rösten bryskt.
"JAG UNDRAR OM NI ÄR LENA MOLINOWSKIS MAMMA!", skrek Amadeus hysteriskt.
"Varför sade du inte det på en gång? Det är jag faktiskt. Vad var det du sade att du hette?"
Yippie! Lycka! God Joss! Full pott! Var det inte det han känt på sig?
"Amadeus", sade Amadeus. "Är Lena hemma?"
"Ett ögonblick bara. Hon är i trädgården men jag ska hämta henne."
"Tack." Amadeus passade på att mata telefonapparaten så full med femkronor som möjligt. När han hörde steg närma sig andra änden av linjen hade han etthundranittio kronor tillgodo.
Så svarade hon äntligen. "Lena Molinowski."
Amadeus hade peppat för det här ögonblicket hela dagen men det hjälpte inte. Han visste inte vad han skulle säga. Egentligen ville han alldeles på en gång betyga henne sin kärlek, tala om att han var på väg till henne och berätta att han varit henne obrottsligt trogen. Många var de saker han ville berätta. Han sade bara; "Hrm, grymt, hrm..."
"Amadeus?", sade Lena tveksamt. "Amadeus är det du?"
Det blev han tvungen att tillstå. "Lena", sade han sedan, "Lena jag kommer till dig. Om du visste hur mycket jag längtat. Jag kommer nu. Snart." (Det var visserligen inte så redigt som han skulle velat men det fick duga.)
Lena tänkte brista ut i ett jublande glädjeskri när hon plötsligt insåg att hon varit övergiven en längre tid och snabbt hejdade sig. "Sakta i backarna" sade hon. "Först hör jag inte ett ljud ifrån dig på flera veckor och sedan ringer du och säger att du tänker komma. Är du så säker på att jag vill det?"
Amadeus var rätt säker på att det var precis det hon ville - han kunde inte ens tänka sig något annat - men han kände på sig att det kanske inte var läge för att vara självsäker. "Snälla lilla Lena", sade han därför och skrapade med foten mot golvet. "Om du visste vad jag har haft för mig under den senaste tiden så skulle du inte säga så där till mig. Jag förstår att du undrat var jag hållit hus men jag har inte haft någon chans att meddela mig med dig. Jag kan inte berätta så mycket just nu. Jag kommer ner i stället."
Lena kände en viss tveksamhet. Visst ville hon se honom framför sig så fort som möjligt, men samtidigt var hon mån om sin självrespekt. Hon var inte den som släppte allt vad hon hade för händer och rusade iväg som en lydig hund när husse kallade. "Nja - jag vet inte."
"Men det vet jag. Snälla söta lilla Lena jag lovar dig att du inte kommer att ångra dig. Snälla säg att jag får komma."
Hon tänkte faktiskt säga nej, men så kom hon till besinning. Farväl stolthet. Det var faktiskt mannen hon älskade som ringde och bönade om att få träffa henne. "Okej..."
"Va?!"
"Okej sade jag. Kom hit. Men se till att ha en bra förklaring redo när du kommer."
Var det inget värre så. Förklaringar hade han i övermått. Amadeus sken upp i ett riktigt solvargsgrin som lyste upp hela telebutiken. "Inga som helst problem", betygade han. "Men jag är i Stockholm nu så det tar ett tag. Ett par timmar eller så. Vilken adress bor du på? Jag råkade glömma adressboken hemma."
"Ebbarpsvägen 38. Fråga efter vägen till campingen så kommer du rätt. Annars kan jag möta dig vid stationen."
"Det behövs inte. Jag vill gärna komma och ringa på din dörr. Min lilla pussinussinussi!"
"Va?" Vad sade han egentligen?
"Min lilla älskade älskling, sade jag."
"Jag tyckte att det lät som någonting annat men jag hörde väl fel."
Amadeus blev generad. Han ville inte erkänna att han kallat henne för sin lilla pussinussinussi. "Ja det var något sådant i alla fall."
"Då så."
Amadeus ville inte sluta prata med Lena. Det var så härligt att höra hennes stämma igen. Men ju fortare han lade på luren, desto fortare skulle han kunna åka ner till Osby och träffa henne på riktigt. Det var med hjälp av den vissheten som han klarade av att avsluta samtalet. "Lena min lilla sötnos, gå inte utanför dörren innan jag kommer. Jag är hos dig om ett par timmar."
"Hur skulle det gå till?"
Det visste han inte själv. Han visste bara att det på något sätt skulle gå. "Oroa dig inte för det du. Ha det så bra nu. Jag älskar dig."
"Och jag älskar dig."
"Så bra då. Hej då."
"Hej då..." Precis innan Amadeus skulle hänga upp telefonen i klykan ändrade han sig och förde den tillbaka till munnen igen. "LENA ÄR DU KVAR?", ropade han. "MIN LILLA PUSSINUSSINUSSI!" Han ropade för döva öron, men det spelade ingen roll. Det var med lätta och lyckligt trippande steg som Amadeus tog sig ut från telebutiken. Han var äntligen på väg.

Röda rummet har man ju hört talas om, men rosa rummet?

Akta dig Agnes, här är det migränvarning. Men det var ju "priciss" den här nyansen du ville ha.

100-års-fest för Rolf och Gertrud i lördags,

officersmässen i Sannahed. Massor med människor av alla de slag. En riktigt trevlig fest. En sån ska jag också ha när jag fyller hundra.

Har man inget annat för sig en fredagskväll

kan man ju alltid se på Roy Anderssons "Du levande". Det gjorde jag till för en liten stund sedan och jag är alldeles tagen. Vilken extraordinärt tragiskt rolig film. Det enda som kan tävla med detta under av ångest, förvirring och tristess är väl livet självt, för visst händer det att verkligheten överträffar dikten.

"Servisen var över tvåhundra år!"

"Då blir det elektriska stolen, första andra tredje..."

"Försök och tänk på nåt annat Benny!"

Odödliga repliker!

Det funkade ju, då kan jag lägga ut min windows-moviemaker-debut också, fast den har några månader på nacken...

Britt, vad säger du? Det här är väl nästan min fjärde stjärna???

Ah, man kan också publicera rörliga bilder... Måste ju bara kolla om det här fonkar...

Liten tv-intervju med äldre och yngre generationer av släkten Sandberg i samband med bestigningen av det i de södra delarna av Närke så berömda "Kaffeberget". (Icke att förväxla med det i Sydafrika belägna "Kaffrer-berget")

Mest för test som sagt...

Jag är en hänsynslös arbetsgivare...

"The world according to barnarbetarslaven Tuva". På väg till jobbet.

Även de exploaterade behöver näring.

"Rensa stuprännan fortare!!!"

Jo så är det. Jag utnyttjar både barn och gamlingar. Men vi hade det ganska bra där i stugan. Jag fick städa efter vintern och Arne räfsade löv och Agnes rensade stuprännor. Det kändes bra.

Stort tillfälle för Tuva i helgen

Att få ha en kompis sovande över för första gången. Och att denna kompis var Hedvig.

För att travestera Uggla: "pam-pam, var fan é mitt kök?"

Det är ju liksom bara - borta??!! Och nu måste jag ha ett nytt kök och det är supermegasvårt att välja för alla kök är ju så snygga...

I dag kommer Skolverket på besök,

i morgon också... Vi ska nagelfaras in i minsta lilla hörn för att se om vi håller en godtagbar kvalitet på undervisningen i våra skolor. Det är självklart bra att bli granskad med "ogrumlade" ögon och jag är säker på att det finns saker vi kan göra bättre, men det känns ungefär som att gå iväg till en tentamen, hyfsat allroundkunnig men inte riktigt säker på vilka frågor som ska komma. Nå, come as it may...

I natt dog Percy

Det känns så orättvist och ledsamt, även om det var väntat. Jag har förlorat en god vän och världen har blivit lite fattigare och torftigare. Vi hann med hur många timslånga samtal som helst under resorna till och från rektorsutbildningen, med Percy var det aldrig svårt att tala, han älskade att diskutera och få formulera sig, det riktigt kluckade i honom när han fick till en lyckad ordvändning. Percy var stor och glad och lite bullrig, men också en lyssnande och varm humanist. Det är precis så jag ska minnas honom, som en mycket varm och levande människa.

The times they are a changing Percy. Nu går inte Rotmosexpressen från torget mer. Du fattas oss.

Var på Wobbler med vännerna från Hardemo förskola och skola,

åt örtmarinerad lammfilé med chevrémousse, grillad zuccini och palsternacksgratäng, drack ett portugisiskt rödvin till det, hette det Meia Pippa kanske? Vinet var okej (lite syltigt gummiaktigt och antagligen i huvudsak en cabernet sauvignon ) och maten mycket god. Wobbler är en sån där trevlig restaurang som leverererar vad den lovar, snyggt och inte allt för tillkrånglat, inte superbilligt men plånboken ångestskriker i allafall inte. Trevligt hade vi också, så här sitter jag nu, lagom bukstinn och vitlöksdoftande.

Hey! You! You´re touching my närgräns!

Slowly slowly It´s rollin´

Målaremästare M jobbar för fullt, i dag hade jag en snickare hos mig för att titta på köket, golven i smårummen blir förhoppningsvis lagda nästa vecka, Johnny "Cash" Åsenlund kommer på tisdag för att räkna på badrummet. Det blir nog ett hem så småningom, men fy vad mycket att tänka på. Och mamma såg besviken ut i dag när hon insåg att till och med köksluckorna skulle bytas.

"Men dom var nu nästan nya..."
"Jag vet, och jättefina, men skåpen under håller ju på att vittra bort."
"Ja men i alla fall..."
"Men jag kanske kan sälja dem på blocket..."
"Ja för dom var ju nästan nya..."

Svårt att visa hänsyn till "det dög ju när vi bodde där" samtidigt som man håller på att rensa rent. Men det är ju som det är.

Amadeus 023

Mamma och Antonsson.

Lanseringen av Mormor MaMaMia blev ett totalt fiasko. I stället för att som Antonsson och Chreutzenstierna trott appellera till skilda samhällsgrupperingar lyckades Mormor MaMaMia genom sin blotta uppenbarelse skapa ett totalt kaos. Hon upplevdes som direkt frånstötande. Försäljningen av de produkter som Mormor MaMaMia satts att lansera sjönk katastrofalt.
Anton Antonsson och Victoria Creutzenstierna kände snålblåsten vina omkring öronen. De riskerade att med bli med sina arbeten om inget drastiskt inträffade. Anton Antonsson och Victoria Chreutzenstierna satt därför i många och långa nattliga krismöten och manglingar för att försöka enas om en hållbar strategi. Vad de till sist kom fram till var följande; De var tvungna att lägga skulden på någon annan. Vidare kände de sig tvingade att så långt det överhuvudtaget var möjligt förneka allt samröre med Mormor MaMaMia. Chreutzenstierna och Antonsson kom slutligen överens om att Antonsson inte för en dag till kunde stanna kvar under samma tak som Mormor MaMaMia.

Antonsson försökte göra avskedet så skonsamt som möjligt. De satt hemma hos mamma och tittade på Falcon Crest när han med så saklig röst han kunde, förklarade för henne att den passion han en gång känt hade flytt sin kos och att han inte ville att de skulle träffas mer. (I alla fall inte just nu.) "Ibland blir det så här", sade han och strök henne över den morotsfärgade tuppkammen. "Men vi är väl vuxna människor. Vi måste väl kunna skiljas som vänner? Eller vad säger du? Det kan vi väl?"
"BUU-HUU-UU... Skiljas som vänner... SNYFT! Hur kan du säga något så dumt? JAG ÄLSKAR DIG JU! BUU-HUU-HUU!!!"
"Ja men snälla lilla du, du måste väl respektera det faktum att jag inte kan känna någonting som liknar kärlek för dig längre. Förälskelsen är slut. Det måste du förstå."
"JAG HATAR DIG!!! BUU-HUU-HUU! DIN ATTANS SOL-OCH-VÅRARE!"
"Fast nu är det ju faktiskt jag som har försörjt dig och inte tvärt om."
"DET SPELAR INGEN ROLL! JAG HATAR DIG I ALLA FALL. DU HAR SPELAT MED MINA KÄNSLOR. DU HAR GJORT SÅ JAG HAR FÖRLORAT KONTAKTEN MED MIN ENDE SON! BUU-HUU-HUU!!! DU HAR FÅTT MIG ATT SKÄMMA UT MIG OFFENTLIGT! JAG SKA TAMMEFAN MÖRDA DIG DIN JÄVLA JÄVEL!" Mamma förlorade plötsligt all verklighetsförankring. Hon lösgjorde sig från Antonssons grepp och sprang med hysteriska steg ut i köket för att hämta den laserslipade förskäraren.
Antonsson tog det säkra före det osäkra och smet. Innan han försvann passade gan påå att snappa åt sig det kontrakt som han en gång i tidernas begynnelse upprättat med Amadeus mor. Ytterdörren slog igen i samma ögonblick som mamma kom tillbaka med en förskärare som i rumsbelysningens sken glittrade kallt av stål. "AIYEAO!", utropade hon. "VAR ÄR DU DIN LÖMSKA SKIT?" I samma stund hörde hon Anton Antonssons Mercedez starta och när hon sprang fram till fönstret kunde hon se de klarröda bakljusen försvinna bort i mörkret.
Hon stod ensam i världen. Vem kunde hjälpa henne? Det fanns bara en och denne någon var Amadeus. Fast inte just nu. Först skulle hon slicka sina sår, och skrika ut sin plåga likt en gråterska från Mellanöstern.

Amadeus och polisen.

Efter ett par dagar kände sig Amadeus så trygg och säker att han så smått började fundera på om han skulle åka upp och hämta pengarna hos Susanne Welin. Men tänkte han, det skadar nog inte att de blir kvar där uppe ett tag till. Ju längre jag har kvar dem, desto längre räcker de. Det är svårt att slösa bort pengar som man inte har. Kanske ska jag köpa mig ett litet hus. Det är ett bra sätt att förränta kapitalet på - eller om jag kanske ska köpa aktier. Det tål att tänka på, det gör det.
Amadeus bestämde sig för att göra någonting roligt. Han hade lite svårt för att komma på vad han skulle hitta på, men så slog det honom att det var väldigt länge sedan han besökte systembolaget och startade en kö.

När han stegade in på systemet märkte han direkt att det var en perfekt dag för att starta en kö eftersom det bara fanns två kassörskor i hela butiken. Amadeus ställde sig vid sidan av ett tag för att iaktta expediterna och ganska snart såg han att den äldre damen var klart snabbast. Det var självklart därför som han valde hennes kö. När han kom fram till kassan bad han kassörskan ta fram varunytt. Han bläddrade i broschyren en liten stund och började sedan förhöra sig om diverse viner. Han ville ha reda på vilka som var torra och vilka som var mindre torra och om kassörskan måhända kunde rekommendera några såsom varande särskilt prisvärda. Efter femton minuter var kön redan halvvägs framme vid dörren. Då passerade den andra kassörskan bakom ryggen på kassörskan som Amadeus talade med.
"Du", ropade Amadeus ljudligt och vinkade till sig den yngre kassörskan. "Vänta. Var det inte du som hjälpte mig att köpa ett vitt vin till gravlaxkrustader och ett rött vin till köttbullar för inte så länge sedan?"
Kassörskan såg frågande ut men verkade ändå lite stolt över att vara ihågkommen. "Nja", svarade hon. "Jag vet inte..."
"Jo", sade Amadeus ivrigt. "Jag minns mycket väl att det var du. Du talade så varmt om hur bra just de vinerna passade för att binda hop en kväll och du hade så rätt. Det blev en mycket lyckad afton och flickan som jag bjudit in på middag blev förälskad i mig omedelbart. Det sade bara klick. Nu ska min flickvän komma till mig ikväll, och vi ska förlova oss. Kan inte du hjälpa mig att hitta rätt bland vinets vindliga irrgångar en gång till? Så lovar jag att bjuda dig på bröllopet."
Tänk att hon - en vanlig oansenlig systembolagskassörska - varit så behjälplig i kärleken. Hon ville gärna erbjuda sitt kunnande ännu en gång. "Jovisst, gärna. Vad ska du ha servera för mat?"
"Jag tänkte mig en laxpaté till förrätt och sedan en cognacsflamberad oxfilé med rödvinssås som huvudrätt och friterad camembert efteråt. Så jag behöver ett vitt vin till patén och ett rött till köttet och så kanske ett dessertvin till efterrätten och möjligtvis också en apertif."
Amadeus såg belåtet hur de båda kassörskorna började diskutera olika alternativ. Efter en stund var de djupt inne i en högljudd argumentation om diverse viners respektive förträfflighet. Köerna till de båda kassorna ökade hela tiden.
Efter ungefär tjugo minuter satte han in stöten. "Jag har lite bråttom förresten. Kan jag få en Diamant och en Parador och en liten flaska Körsbärsvin."
När han betalat och var på väg ut passade han på att se sig omkring. Butiken var full av irriterat mumlande människor. Amadeus flinade elakt och vandrade hem till sin källare.

När han kom hem smög han upp till Karin för att hämta ett vinglas. Han såg att det låg en lapp på köksbordet och kunde inte låta bli att kasta ett öga på den.

Amadeus!

Jag vet nog att du är här och smyger ibland. (Dessutom vet jag att du har stulit min adressbok och att du ligger förskräckligt risigt till om du inte genast lämnar tillbaka den. Jag har vänner i hög polisiär ställning.) I vilket fall som helst så ska du ringa 119700 och fråga efter Åkesson. Det är bråttom.

Karin

Amadeus skyndade sig att slå telefonnumret och när han hörde vem som svarade besannades genast hans värsta mardrömmar.
"Polisen, godmiddag."
Amadeus blev väldigt torr i halsen men till slut fick han ändå fram följande; "Hrm, god middag. Kan jag få tala med Åkesson."
"Det går bra det. Ett ögonblick bara."
Samtalet kopplades vidare. Amadeus tyckte att det dröjde en evighet innan Åkesson svarade. Så småningom hördes ändå en barsk stämma; "Kriminalinspektör Åkesson."
"Goddag. Hej. Jag heter Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Jag fick ett meddelande om att jag skulle ringa det här numret, men nu förstår jag att det måste vara ett skämt. Hej då."
"Inte så bråttom om jag får be. Det var bra att du ringde och det här är inget skämt. Jag skulle vilja prata med dig. Kan du komma hit i morgon vid ettsnåret?"
"Ja det kan jag väl antar jag. Vad gäller det?"
"Det kan vi tala om när vi ses. Ska vi säga i klockan ett i morgon då?"
"Ja. Adjö då."
"Hej."
Amadeus kände sig mycket sjuk. Hade den där förskräckliga Ruske verkligen anmält honom till polisen? Livet kändes hårdare än det gjort på mycket länge. Om han bara vågade ta livet av sig. Det skulle vara den bästa utvägen. Amadeus försökte fördjupa sig i en bok om japanska seppukumetoder för att förtränga det stundande sammanbrottet men det visade sig vara omöjligt. Han fick inget sammanhang i meningarna. Amadeus tyckte egentligen inte att han hade gjort något fel. Han kunde inte rå för att folk skickade pengar till honom. Och han skrev ju faktiskt i annonsen att han bara önskade ett svar. Inte kunde han rå för att folk inte brydde sig om vad han skrev. Förresten så hade han ju inte ens läst några brev utan bara tagit ett kuvert ur högen. Han tänkte minsann inte hamna i fängelse för att folk inte kunde läsa hans annons på rätt sätt. Amadeus lade pannan i djupa veck, för att försöka komma fram till en lösning.
"Ja", utropade han plötsligt. Nu visste han hur han skulle kunna lösa problemet. Att han inte tänkte på det på en gång. Det var ju så Dudley Moore gjorde i filmen "En fru för mycket".
Amadeus försökte lista ut hur förhöret skulle komma att framskrida. Först frågar han nog vad jag heter och sedan kommer han att tala om varför jag är polisanmäld tänkte han. Sen då? Sen kommer han att fråga vad jag gjort med alla annonssvar och hur många svar jag fått och sedan...
Hela kvällen tränade Amadeus på vad han skulle svara. Så väl förberedd hade han aldrig varit förr. Inte ens när han hade skrivningar i skolan. Han kände sig trygg när han gick och lade sig.

Morgonen därpå hade nervositeten infunnit sig igen. För att lugna magen köpte han sig en frukostbulle på Sveas konditori, innan han tog tåget till Örebro. Det kändes lite bättre när han fått något i sig.
När han anlände till Örebro hade han fortfarande en bra stund på sig innan han skulle möta sitt öde så han tog tillfället i akt att gå in i Nikolaikyrkan och meditera. Samtidigt som han mediterade upprepade han potentiella frågor och svar för sig själv. Genomgången gjorde honom bara mer skärrad, så det var med mycket darriga ben han 13.00 klev in genom dörren till polishögkvarteret vid stortorget.
Han blev visad vägen till andra våningen och med en stor tjock klump i halsen knackade han på dörren till Åkessons rum.
"Kom in", hördes det där inifrån.
"Goddag, jag sku..."
"Goddag på dig, var så god och sitt."
Amadeus noterade att Åkesson var i femtiofemårsåldern och att han gav intryck av att vara en bestämd och tillknäppt person. Amadeus kände att han egentligen behövde gå på toaletten men för att inte visa sig allt för nervös bestämde han sig ändå för att stanna kvar och hålla sig så länge det gick.
"Jaha", sade Åkesson. "Vet du varför du är här?"
"Amadeus B. Nilsdotter-Stenström", svarade Amadeus, precis som han planerat. Det tog en liten stund innan det gick upp för honom att han visserligen svarat helt rätt fast på fel fråga.
"Jag tänkte just komma till det." Kriminalinspektör Åkesson log lite snett. "Fast nu ville jag höra om du visste varför jag ville prata med dig."
"Jag har bränt dom." Nej! Angst! Gott im himmel. Det här stämde inte alls. Vad i hela friden skulle han svara nu? Amadeus blundade hårt, för att försöka bringa lite ordning i tankeverksamheten. När han en kort stund senare tittade upp, såg han att Åkesson under tiden hunnit sätta på sig ett par metallbågade glasögon. Iförd dessa brillor såg han precis ut som Amadeus gamla svensklärare; Niklas Ekentoft. (Ekentoft var en mästare på att avslöja fusk. Mer än en gång hade Amadeus med skammens rodnad blossande på kinderna fått lämna klassrummet efter att ha blivit ertappad med att försöka lura till sig ett bättre betyg i svenska.) All lust att ljuga rann av Amadeus. Han bestämde sig i stället för att försöka ge ett undvikande svar. "Jag vet inte om det möjligtvis kan vara för den annons jag satt in i tidningen om att jag hade en BMW att skänka bort." Oops, tänkte han. Nu svarade jag fel.
"Det stämmer", svarade Åkesson. "Kan du börja från början."
Med tårar i ögonen och med magen i uppror började han sin historia. Han var så ärlig han kunde även om han kanske omedvetet lade in en del färgningar i sin framställning. I sin berättelse var han en rättrogen mormon och han berättade hur bilen hjälpt honom att komma till insikt om vilken mening hans liv hade. "Genom att se på bilen och genom den påminna mig om hur förgängliga de materiella tingen var, blev jag till en ny människa. Vad skulle jag med den gamla bilen? Jag bestämde mig helt enkelt för att skänka bort den för att vinna lite andlighet istället."
Åkesson nickade då och då, men han sade ingenting.
"Det var då alltihop spårade ur, när jag fick massor med svar istället för bara ett. Jag fick panik och brände upp alla svaren utom ett som jag drog på måfå."
Kriminalinspektör Åkesson öppnade äntligen munnen. "Men hur kan det komma sig att du satte in en annons på en bil som du inte ägde? Du har ju aldrig haft någon bil."
"Jag har visst haft en bil", svarade Amadeus förnärmat. "Men den har jag skickat iväg för länge sen. Den är redan bortskänkt."
"Ljug inte för mig. Du har aldrig ägt någon bil. Jag har kollat det med bilregistret, och de är säkra på sin sak."
"Men jag har faktiskt skänkt bort bilen. Jag skickade den med posten i förra veckan."
Åkesson såg förbryllad ut. Han tog upp en cigarrcigarill ur skrivbordslådan och började intensivt att tugga på densamma medan han försökte analysera vad Amadeus sagt. "Skickade du den med posten?"
"Javisst. Och bilen har jag lagligen köpt. Titta här, jag har till och med kvittot med mig." Amadeus räckte över inköpsnotan från leksaksaffären till Åkesson som betraktade den en lång stund. "Menar du att det var en leksaksbil du skänkte bort?"
"Men det är väl självklart. Har jag någonsin påstått något annat?"
"Men i annonsen står det inget om att det inte skulle vara en riktig bil."
"Det förstår väl alla. Ingen är väl så dum att han skänker bort en riktig bil."
Åkesson tog fram en pärm från hyllan. Den var märkt med texten Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Bedrägeri. 12 NB 7865 YK 28 B. "Vi ska se på annonsen", sade han dystert och bläddrade i akten. "Få se nu, BMW 3.0 TI, inköpt 1986, bortskänkes..."
"Där ser du", skrek Amadeus triumfatoriskt. "Om det hade varit en riktig bil så borde det ha stått årsmodell i stället för inköpt. Jag har inte försökt lura någon!"
"Jag kan inte bevisa något. Men nog verkar det lite konstigt. Anmälaren påstår hur som helst att du medvetet försökt lura till dig pengar."
Amadeus såg förorättad ut. "Det har jag inte!", sade han mycket bestämt.
"Hon är i och för sig känd hos polisen sedan tidigare eftersom hon brukar anmäla allt och alla så jag antar att jag kan lägga ner fallet. Det var i alla fall bra att du tog dig tid att komma hit och klara upp alltihop. Har du tid att ta en kopp kaffe innan du går?"
"Tackar som frågar." (Amadeus hade bestämt sig för att ge ett så hederligt intryck som möjligt och att dricka kaffe tillsammans med kriminalinspektören var att ge ett gott och hederligt intryck.)
Dessvärre hade inspektören bara sladdrigt automatkaffe att bjuda på. Det smakade otäckt och Amadeus mage kom i olag igen.
När han tackat för sig och sagt adjö till Åkesson fick han skyndsamt ila till toaletten. Det var ändå med en känsla av lättnad inom sig han vandrade ut från polishuset. Allt hade slutat bättre än han från början kunnat föreställa sig.

Den japanska hämnden.

Ju mer vår unge hjälte tänkte på den obehagliga situation han hamnat i på grund av Berit Ruskes illasinnade sinne, desto mer övertygad blev han om att hon gjort sig förtjänt av en gruvlig hämnd. Om det stämde som polisen sade - och det gjorde det säkert - så var hon redan före sitt ingripande mot Amadeus välkänd på polisstationen och det innebar alltså att hon redan tidigare utfört liknande nidingsdåd mot andra oskyldiga individer.
Tänk om han kunde få tag på alla dessa förfördelade människor. Då kunde de bilda en hemlig sammanslutning vars främsta och enda mål skulle vara att radera ut Ruskes gestalt från jordens yta.
Det skulle vara mumma det men Amadeus insåg att det kanske skulle bli svårt att genomföra. Det var nämligen inte alls omöjligt att flera av dessa oskyldiga människor inte hade någon lust att ge sig tillkänna. I likhet med honom själv kanske de utfört någon aktivitet som visserligen inte var olaglig, men måhända lite ljusskygg.
Han fick nog utföra sin hämnd ensam. En japansk hämnd som inte bara slog till mot Ruske själv utan också mot hennes avkommor och deras avkommor intill fjärde led, om det nu fanns några sådana. (Amadeus var en passionerad läsare av all slags litteratur som på det ena eller andra sättet berörde kinesiskt och japanskt levnadssätt. Med förtjusning drog han sig till minnes hur familjen Struan i James Clavells roman "Tai Pan" utförde hemska dåd mot familjen Brock och hur hämnden fortsatte flera generationer senare i boken "Noble House" av samme författare.)
Så skulle hämnden mot Ruske bli. En försiktig början riktad mot Ruske själv och sedan ett slag mot hennes säkert minst lika lömska avkomma utdelat antingen av Amadeus själv eller av Amadeus arvinge. Det fanns ett litet problem med den delen av planen, nämligen det faktum att Amadeus för tillfället inte hade någon arvinge, men det skulle säkert ordna sig så småningom. Om inte annat så kunde han alltid importera ett barn från något fattigt land i sydamerika.
Amadeus tänkte börja sin hämnd genom att ringa upp Ruske och skrämma henne. Hotsamtal per telefon var riktigt otäcka, det visst han av egen erfarenhet eftersom han väl kom ihåg alla de gånger som Bo Bluckert ringt och hotat honom med jobb. Hot skulle det alltså bli, han tänkte terrorisera henne med telefonsamtal dygnet runt och förställa rösten så att Ruske skulle tro att det var massor med olika människor som ringde och ville hämnas. Sedan, efter alla telefonsamtalen, var det lämpligt att börja skicka saker till henne. Olika former av hemska brev med bombatrapper och halvruttna råttor och avskurna öron. Överhuvudtaget allt som kunde räknas som normalt i en japansk hämnd. Efter det skulle hon säkert vara mör. Egentligen var Amadeus så pass arg att han nästan ville ta livet av kärringen omedelbart, men för att hämnden skulle bli riktigt bra skulle hon först få lida i ett tiotal år allraminst. Sedan kunde han göra slut på henne. Det var bara rätt åt henne. Hon hade säkert själv skrämt livet ur många äldre med sina gemena polisanmälningar.
Amadeus njöt av den tillfredsställande känsla som dessa tankar gav honom. Det var skönt att sitta med trumfkort på hand, det var skönt att han visste att Berit Ruske snart skulle vara en blöt manet, illa klämd mellan hans hårda japanska hämndnypor.
Den hårdhänte Amadeus gick till telefonkiosken och ringde. Han letade fram Ruskes telefonnummer i katalogen och petade sedan med stenhårda fingrar fram hennes nummer. Det tog flera signaler innan hon svarade.
"Ruske."
"Du ska få lida Ruske, oj vad du ska få lida. Ha!" Han sade det med sin mörkaste och mest maskulina stämma och han var säker på att den lilla enkla inledningen halvt om halvt skrämde livet ur henne.
"Du ska dö en plågsam död, din jävla kärring!"
"Jag förstår att det är Amadeus B. Nilsdotter-Stenström som jag har äran att prata med", vräkte Ruske ur sig helt utan förvarning.
Amadeus blev dödsförskräckt.
"En sak ska du veta", fortsatte Ruske.
Amadeus kastade på luren. Han flämtade hysteriskt och var tvungen att nypa sig hårt i armen för att kunna lugna ner sig. Hur kunde hon veta att det var han? Av alla de myriader människor hon anmält genom århundradena? Tänk om hon skulle anmäla honom en gång till för olaga telefonhot. En gång kunde han klara av att dupera polisen men det skulle ALDRIG gå två gånger. Amadeus knäskålar klapprade mot varann.
En sån jävla kärring. Det gick inte att hämnas på en sådan. Det var nog bäst att låta hämnden vila för tillfället. Men någon gång i framtiden skulle han minsann låta den japanska hämnden drabba Ruske och hennes avkomma, intill nittonde led. Med den tanken blev han lugn igen.

Ny dag, nya möjligheter...

Lade ni märke till den positiva vinklingen på rubriken. Man skulle kunna ana att jag gått en positivitetskurs. (Fast det har jag inte.)

Nå, låt mig nu för ett ögonblick vara fördomsfull mot vår grannland i väst:

Två norrmän möttes på stan och stod och pratade med varandra en stund.
"Vet du, igår köpte jag mig en toalettborste."
"Greit! Var den bra då?"
"Akkurat. Men jag tycker nog ändå att det är bättre med toalettpapper."

(Historien hämtad från Kamratposten. Jag prenumererar den åt Agnes, men ibland funderar jag på om det inte lika mycket är för min skull. Man lär sig mycket av den tidningen.)

Första dagen

Målarmästaren skrapar bort en mycket seg och motsträvig gammal strukturtapet i det som ska bli mitt sovrum.

Och här inne ska Agnes husera. Det ska bli "chock-rosa".

PRE

Ja, ungefär så då... Lite lagom suddigt så där.

Så är föräldrarna inflyttade...

...på Kvarngården.

Man är ju inte äldre än man gör sig såklart, och nuförtiden heter det väl snarare seniorboende eller +55-boende eller något annat fiffigt, inte servicehus eller ålderdomshem i alla fall. Jag hoppas verkligen det blir bra för dem, att de känner att det är rätt, att de inte behöver hålla på och fundera en massa över husmålningar och gräsklippningar och allt annat... Vi får väl se.

Tar med kameran i dag

J & T har ju efterfrågat lite "före och efter-bilder" på min extreme home makeover. Var sak har sin tid och i dag kan jag i alla fall ta förebilderna.

Tack gode Gud för Bertil!

Jag tror att det är ganska få förunnat att ha vänner som man känt i sisådär 35 år eller mer. Bertil och jag började i Fylsta skola samtidigt. Han kom från Lappland och var smal som en stör och lätt neurotisk, jag var ett litet intelligent fetto som skulle "flyttas upp" en klass. Vi blev bänkkompisar. Det måste ha varit 1971. Han är fortfarande min vän och nu ska vi åka och kolla på golv till nya huset och jag är så jäkla tacksam för att det finns en kille som Bertil som kan följa med och som också vet vad vi ska titta på.

Seklets nostalgikick

har just drabbat mig - rätt in i veka livet. Lade beslag på Carin Mannheimers kultförklarade tv-serie "Lära för livet" från 1976 och kom som i chock. Var vi sådana? Var det så där? Hade jag sådana kläder på mig? Prickade hon rätt? Jag tror tammesjutton det.

En del av mina äldsta vänner upphör aldrig att förvåna sig över att Håkan, som skoltrött och uttråkad slutade grundskolan med ett medelbetyg på 1,8, så småningom trasslade sig fram till ett rektorsjobb.

Jag har tänkt på det där många gånger. Jag HATADE skolan. Tror kanske att det finns ett drag av revanschlusta i hela resan efter det. Och sen brukar jag tänka "ingen unge ska behöva känna som jag gjorde då, att den inte passar in för att den är annorlunda". Vi ska se till att alla får plats...

Tänker jag på det viset är erfarenheterna jag gjorde kanske i alla fall mest av godo.

Nå, "Lära för livet" rekommenderas i alla fall till alla som upplevde den svenska grundskolan på sjuttiotalet. Ni kommer att skratta och gråta, lite av varje.

Ibland är det gott med skräpmat

särskilt om ett supermeal kostar 39:- Men fy vad jag känner mig bukstinn. Det hade räckt med hamburgaren känner jag, pommesfrittisarna skulle jag ha kunnat hoppa över.

I dag gjordes husaffären upp

"på riktigt" och nu har jag ett hus som ska rustas och ingenting kan jag. Tur att jag har goda vänner som förstår lite mer. Bertil kom och hjälpte mig att mäta golvyta och så får vi se vad Debora ska ha för att lägga parkett och lite annat. Det får väl bli som det kan antar jag... Det blir säkert bra.

Äntligen lite vackert väder

Det var så pass fint att vi kunde ta en tur till stugan och sätta upp studsmattan i alla fall. Gott. Fast det blåste kalla vindar i Tjugesta. Passerade Ikea på vägen hem, kikade på en soffa och handlade lite porslin.

Jag vet inte vad det är med mig

Jag måste ha en allvarlig psykisk åkomma. Nästan varje vecka får jag stora känsloutbrott när jag tittar på "Så ska det låta". I går till exempel, då satt jag och grät av rörelse. När Linda Bengtzing och Brolle sjöng "Glory Glory Halleluja". Det kan väl inte vara normalt? Frida från "Oh, Laura" var ju också kanonbra. Förra veckan var jag så arg att jag nästan grät då också, för att man släppt in Carola, som ju uppenbarligen inte hade koll på någonting. Det var förnedring på bästa sändningstid och sånt är ju direkt upprörande, i stil med "Du kan inte städa men det kan vi" på tv 4.

Nah, jag får väl leva med det, programmakarna (program-makarna???) kanske har lyckats helt enkelt, men Linda Bengtzing??? Elin på jobbet och jag var ju överens om att vi inte riktigt förstod hennes storhet. Jag får väl göra en megapudel...

Andra artister jag bölat till i the history of "Så ska det låta":

Helen Sjöholm

Tommy Körberg

Bröderna Rongedal

Sarah Dawn Finer

Mannen med den stora munnen

Ett gäng till

Jag får ringa akutpsyk på måndag...

Jag noterar till min förtjusning att HOFFA

är på väg in i blogvärlden igen. Han hade inte skrivit ett enda inlägg på den här sidan 2008, det har han förresten fortfarande inte, men en bild har han fått till i alla fall... En bild av en... ...stol... ...som heter Lindberg...

Skönt. Nu är snart tingens ordning återställda.

I dag skulle jag bli husägare

var det tänkt, men min bankkvinna Margareta var sjuk, så jag får förbli egendomslös över helgen. Får väl leva med det.

Jag skulle vilja skriva något om människans existensiella villkor

men jag kommer tillkorta, i alla fall när det gäller "coola formuleringar". Livet är vad livet är. Det kanske är så man måste se det. Hållpunkter du måste förbi. Födelse, uppväxt, det däremellan, åldrandet, döden...

Hälsade på P i går, hade inte sett honom på ett par veckor. Förundrades över hur mycket han fysiskt förändras från gång till annan, lite "ljusare", lite "genomskinligare", men ändå samma P som jag känt så länge...

Så har jag R att ta hand om. Hon ringde häromdagen, lätt euforisk, hade kommit på att hennes begravning skulle kunna sluta med att alla deltog i en hejaramsa för Leksand...

Jag kunde inte förmå mig till att säga att jag hoppas Mora blir kvar... Jag kunde inte ens skratta åt eländet.

Vad är väl en separation i jämförelse? Nothing. Intet. Och i slutändan är det kanske bara ett inte. Call me neggo...

Amadeus 022

Karin gör en upptäckt.

Karin tyckte att det var underligt att Amadeus inte kom tillbaka. Hon tyckte att hon hållit honom på sträckbänken länge nog, så pass länge att han rimligtvis bara borde ha en sak i huvudet vid det här laget. (Henne.) Något måste alltså ha gått fel i hennes planering. Inte kunde det väl vara hennes sexappeal som börjat avta? Hon trodde inte det eftersom han från början reagerat precis efter beräkningarna. Det måste alltså ligga någon okänd faktor bakom. Killen kanske hade haft någon svårartad sexuell upplevelse som låg som ett psykologiskt hinder i vägen. Kanske hade han någon gång blivit skrämd av en elak kvinna. Nå, om inte annat så skulle han väl komma tillbaka när han blev hungrig. Vad Karin kunde förstå hade han inte överdrivet gott om pengar. Till dess kunde hon väl ge sig till tåls.
Men det kliade lite grann i de nedre regionerna, det gjorde det faktiskt. Det kunde inte vara bra för en kvinna som haft ett så aktivt sexliv att plötsligt avhålla sig helt från dylika aktiviteter. Hon kanske skulle ta och titta efter i sin adressbok, kolla upp om det inte kunde finnas någon liten gullig sak som inte bodde allt för långt från Kumla. (Det borde det göra, hon hade ju faktiskt haft kunder från hela mellansverige.) För en gångs skull kanske hon till och med skulle göra det för sitt eget nöjes skull och alldeles gratis. Hon tände en cigarett medan hon funderade och så bestämde hon sig. Det kunde absolut inte skada att se efter vilka små gullpluttar som fanns att tillgå.

En timme senare hade Karin letat igenom lägenheten tre gånger. Hon blev mycket bestört när hon insåg att adressboken inte bara var förlagd utan definitivt försvunnen. Omedelbart kände hon paniken komma krypande. I den boken fanns ju telefonnumren både till den lokale säpochefen i Borås, han som brukade vilja bli upphängd i stortårna och killad med en fjäder tills han började stamma, och till förre hälso och sjukvårdsministern som mest var inne på gyttjebrottning och smisk och gurkor i stjärten. Dessutom fanns där en hel del lokala potentater med ännu mer speciella böjelser. Hon var alltså tvungen att få tillbaka adressboken. Det var nog bäst att Kenneth Kvist - den lokale Boråssäpon - fick reda på vad som hade hänt, så fort det överhuvudtaget var möjligt.

Upprensande.

Amadeus bestämde sig för att det var dags att ta en ny tur ut i skogen, en tur av ett betydligt ohederligare och mindre heligt slag än den han företog förra gången. Han tog fram sin ryggsäck och packade den proppfull med alla de kuvert han ända fram till för bara för bara någon dag sedan varit så glad över att få. (Nu var de bara ännu en av de många tunga bördor han tvingades bära). Men om han bara lyckades bära dem en liten bit till så skulle han kanske kunna undanröja bevisen på ett snyggt sätt. Han skulle nämligen elda upp breven. Med hjälp av ett gammaldags hedniskt eldsoffer skulle han låta de synbara tecknen på sin skuld gå upp i rök och därmed kroppsligen och andligen befria honom.
Han tog sin cykel och körde ner till Shellmacken vid E4:an där han införskaffade en flaska T-röd och ett ekonomipaket braständstickor. Så trampade han iväg på den lantligt idylliska grusväg som ledde upp till Åbytorp. En kvart senare svängde han in på Sillagatan och fortsatte köra mot skogen. Så körde han genom tunneln under motorvägen och fortsatte till det privata grustag som han tydligt kunde minnas att han vid ett flertal tillfällen besökt när han var liten pilt. (Mamma tyckte att det var så mysigt just där att hon ofta tog med honom dit. Varför hon gjorde det kunde han inte riktigt förstå. Han fick alltid så mycket sand i munnen när han lekte.)
Han fick lägga sig på marken och genomföra några avslappningsövningar när han kom fram eftersom cykelturen tagit så hårt på honom. Inom sig hörde han Lars-Eric Uneståhls lågmälda mässande; "Du känner dig helt lugn, lugn och fin, inom dig har du ett rum, försök att finna det rummet, möblera det som du vill, se till att du trivs..." Amadeus höll på att somna när hans inre rum plötsligt började brinna. Han gav till ett kort skri, vaknade till och ruskade på sig. Det måste vara ett omen. Bäst att sätta fart omedelbart.
Inne i skogen som låg bredvid grustaget började han att bryta torra grenar och kvistar. Han var noga med att bara ta smågrenar under stora skyddande grenar på fullvuxna granar för att hundraprocentigt gardera sig mot upptäckt. När han fått ihop många grenar av varierande tjocklek och beskaffenhet så gick han bort från skogen och ner i grusgropen. Där skrapade han undan sand så att han fick en stor frilagd yta. (Elden skulle minsann inte få en chans att sprida sig). Så grävde han ett dike rakt igenom den tilltänkta eldytan för att försäkra sig om ett bra luftdrag. Därefter lade han ner lite ris och några kraftigare grenar i gropen. Så alternerade han mellan kuvert och grenar ända tills han fått ihop en stor hög. Det var med en känsla av lycka och tillfredsställelse som han hällde på T-spriten och tände på.
Vilken härlig brasa det blev. Nästan som när han och en kamrat en gång stulit en cykel från cykelstället vid Vialundskolan och fjuttat på framdäcket bara för att se om det verkligen skulle ryka så mycket som de trodde. Det var allt bra trevligt med eld.
Men det blev inte tillräckligt mycket fart på brasan tyckte han. Det borde brinna mer. Han kanske skulle ta till det där cykeltricket ändå. Snabbt sprang han bort till cykeln och skruvade loss framdäcket. Så gillrade han upp det som ett grillgaller ovanför elden och skovlade upp de halvbrunna kuverten och granresterna på gallret. Genast blev det betydligt mycket mera fyr. Yippie! Amadeus satte sig belåtet ner och tittade på elden. Gud vad fint det brann. Men rök det inte lite väl mycket? Och luktade det inte konstigt? Nästan som... SOM GUMMI!!!
Med ens kom han ihåg fortsättningen på historien om cykeln vid Vialundskolan. Det rök som satan den gången också och skolans rektor kom omedelbart utrusande från sin expedition för att se vad som stod på. Han banade väg genom den pubertala massan med ungdomar och drabbades av vådlig hosta i samma stund som han skulle höra sig för om vad som pågick.
"Uh-huh uh-huh, skingra er, host-host", lät det om rektorn.
Ingen förstod vad han sade så han fick ropa om och om igen och dessutom handgripligen tvinga sig fram. När han nått de förkolnade resterna av cykeln avkrävde han omedelbart massan ett besked om de skyldigas namn. Ingen sade något just då men tydligen fanns det en Quisling bland eleverna eftersom Amadeus och hans kamrat blev någon timme senare uppkallade till rektorsexpeditionen och ställda till ansvar för nidingsdådet. Amadeus försökte hålla sig kall men hans kamrat bröt gråtande samman och erkände alltsammans och tvingade därigenom unge Nilsdotter-Stenström att göra detsamma. Rektorn ringde hem till Amadeus mamma som belade honom med utegångsförbud varje lördagskväll i tre veckor och dessutom konfiskerade hans fickpengar ända till cykeln var betald. Så hade det slutat då och nu hade han nästan gjort samma tabbe igen. Han måste skynda sig att släcka elden innan någon kände gummilukten och kallade dit brandkåren. Det värsta var att han inte hade något vatten. Ångesten gav honom emellertid oanade krafter och han kände hur det rann till i blåsan. Efter ett visst fumlande med gylfen fick han upp sin snopp och urinerade därefter med kraftig stråle på den rykande elden. När han inte kunde klämma fram en enda liten droppe till stoppade han in sin brandsläckare och rörde om i kolresterna. (Med en pinne.) Efter en timmes omväxlande omrörande och stampande var hela högen släckt och endast en spröd ljusgrå aska återstod. Amadeus kände sig lättare till mods men var ännu inte helt säker på att han lyckats förstöra bevisen. Han hade läst om att polisen kunde undersöka aska och med stor visshet dra slutsatser om vad askan varit innan den blev just aska. (I det här fallet alltså brev, granbitar, cykeldäck och kuvert.) För att säkert se till att ingen skulle kunna avslöja honom grävde han därför upp askan och hällde den i ryggsäcken. Så tog han sin lemlästade cykel och ledde den till Kumla igen. Väl hemma smög han in i den gemensamma duschen i källaren och spolade ner askan i toaletten. Eftermiddagen tillbringade Amadeus så med att febrilt försöka göra ren ryggsäcken.

SÄPO.

Kenneth Kvist var upprörd. Han var också förvirrad och uppbragt och generad och ledsen och rädd. Det enda negativa epitet som inte passade in på honom var handlingsförlamad. Han förde samman sina händer och bröt fingrarna mot varann så att ett ljudligt knäppande hördes. Så lutade han sig tillbaka i fåtöljen och ropade in sin sekreterare. "Ann-Inger, skynda dig in hit."
"Kommer." Ann-Inger Skoogh reste sig från sin plats vid skrivbordet och skyndade in i chefens rum. "Vad ville du Kenneth?"
"Var är agent Cochroach någonstans?"
"Jag tror att han är hemma och vilar sig. Han kom tillbaka från mellanöstern igår och vad jag kan förstå så var det visst rätt tufft där nere. Han fick eliminera ett fyrtiotal Israeler hörde jag. MOSSAD allihop."
"Jag måste träffa honom omedelbart. Du får ringa till honom."
"Är det så akut? Kan du inte lugna dig en dag eller två? Eller ta agent Butterfly istället?" (Ann-Inger Skoogh var i största hemlighet och på avstånd förälskad i agent Cochroach, som i hennes tycke var den modigaste och mest manlige man som vandrade på jordskorpans yta. Nu ville hon beskydda honom från ytterligare ett farligt uppdrag så tätt inpå det andra.)
"Agent Butterfly? Nej det går inte. Jag måste ha Cochroach. Ring nu." Agent Butterfly var Boråssäpos skickligaste kvinnliga agent. Hon kunde avrätta en fullvuxen muskelbyggare med en enkel knäpp på näsan och skulle i och för sig säkert duga till uppdraget. Det var bara det att Kvist inte ville blanda in henne i den här härvan. Han kunde helt enkelt inte förklara för henne att han genom vissa avvikande sexuella preferenser blivit indragen i något som kunde utvecklas till en utpressningssituation och att han ville att hon skulle ta hand om det hela. (Det vore bara för pinsamt. Dessutom skulle ett sådant avslöjande omintetgöra alla möjligheter till förlustelser med agent Butterfly på den årligt återkommande personalfest som snart skulle gå av stapeln.)

Agent Cochroach stapplade exakt femtio minuter senare in på Kenneth Kvists kontor. Han hade ena armen i band efter sitt möte med de specialtränade Israeliska agenterna och dessutom en sjörövarlapp över ena ögat. Den fick honom att likna Moshe Dayan. "Hej på dig Kvist", sade agent Cochroach med trött röst. "Vad ville du?"
"Tjenare Cochroach. Du ser lite tagen ut. Sätt dig."
"Tack." Agent Cochroach släntrade fram till och kastade sig ner i besöksstolen. "Nå, hur var det nu?"
Kenneth Kvist visste inte riktigt hur han skulle kunna föredra ärendet på ett för honom själv inte allt för komprometterande vis. Han började lite försiktigt. "Jo du förstår, jag har en god vän som har hamnat i lite av ett blåsväder."
"Jaha..."
"Ja, och nu tänkte jag att vi skulle hjälpa honom att reda ut det hela. Så här ligger det till..."
Kvist berättade om sin gode vän, som befann sig relativt högt upp på samhällsstegen och som i allt väsentligt var en mycket god människa, även fast han hade lite annorlunda smak när det handlade om sex. Agent Cochroach fick vidare höra att Kvists gode vän mer eller mindre av misstag, eller ska vi kanske säga av oförstånd, haft vissa kontakter med en prostituerad kvinna vid namn Karin Andersson, och att kvinnan ifråga gjort vissa anteckningar om dessa kontakter i en svart liten anteckningsbok som nu hade förkommit. Vännen hade frågat Kvist om han kunde hjälpa till med att återfinna den lilla svarta anteckningsboken och Kvist kunde inte se varför inte SÄPO skulle kunna hjälpa till med en sådan sak. Särskilt inte när den här vännen var en sådan nära vän till Kvist som han var och när han egentligen inte hade gjort något olagligt utan bara något dumt.
"Jag menar", sade Kvist slutligen och lade eftertryck bakom orden, "varför ska han behöva gå omkring och oroa sig för den här lilla petitessen? Han har viktigare saker för sig. Saker som rör Sveriges säkerhet."
Agent Cochroach hade situationen klar för sig. Han kliade sig bakom örat och tittade iskallt på Kenneth Kvist.
"Så nu ska jag leta rätt på den här boken alltså?"
"Jag tänkte liksom det", svarade Kvist förbindligt.
"Det ska väl gå bra antar jag." Agent Cochroach såg självsäker ut.
"Det gör det säkert", sade Kvist och log sitt allra vackraste leende. "Du får börja leta i Kumla. Mannen vi tror har lagt vantarna på anteckningsboken heter Stenström. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström för att vara exakt. Du ska få tillgång till närmare uppgifter så snart jag har kontaktat kollegorna i Örebro."
"Bra", sade agent Cochroach kort. "Vad ska jag göra med honom, när jag har funnit boken?"
"Det beror lite på omständigheterna. Först får du givetvis ta reda på huruvida han har förstått vilket brännbart stoff han sitter inne med. Har han det så kanske det är lika bra att eliminera honom. Har han det inte så kanske det räcker med en tillrättavisning. Du får använda ditt eget omdöme men jag ger dig alla befogenheter för det här uppdraget. Är det förstått? ALLA BEFOGENHETER!"
"Jo. Jag förstår." Agent Cochroach visade tänderna i ett grymt flin. "Alla befogenheter."
"Bra. Åk hem och vila dig nu. Det är möjligt att du kommer att behöva det."

Till storstaden.

Så var det dags att göra sig omaket att åka upp till Stockholm för att byta ut alla frimärken mot skönt prasslande kontanter. Där skulle ingen känna igen honom och i landets huvudstad växlades säkerligen icke oansenliga mängder frimärken varje dag in i reda pengar.
Tidigt på måndagsmorgonen packade Amadeus därför ner alla frimärken i en väska och tog tåget till den kungliga huvudstaden. Han åkte första klass, för det tyckte han att han hade råd med nu när han fått så många bidrag från skilda håll. Biljetten betalade han med tummade och väl använda tiokronorssedlar. Amadeus hade sammanlagt fått 6668 kuvert varav 963 stycken innehållit sedlar istället för frimärken. Han hade alltså fått ihop över 130.000 kronor, och när han räknade sedlarna i morse så hade han 19.260 kronor i kontanter. Livet kändes inte alls så hopplöst längre och Amadeus insåg att han nog kunde kosta på sig en kopp kaffe i restaurangvagnen.
När han gick iväg passerade han två äldre damer som satt längst fram i vagnen. Han tyckte sig känna igen vissa familjära drag hos de två kvinnorna och han fick också en känsla av att de på något sätt skärskådade honom. Det var kanske inte så mycket att bry sig om, antagligen var han lite paranoid nu när han gick omkring med så mycket sedlar och frimärken på sig.
När han nådde restaurangvagnen slog det honom att de två gråhåriga damerna hade vissa likheter med poliserna som jagat honom för den otrevliga våldtäkten. Det kanske var deras mammor. Han beställde en kopp kaffe och en tunnbrödsklämma med renkött och gick och satte sig i rökkupén. Samtidigt som han tuggade i sig den norrländska specialiteten och smuttade på sitt kaffe, funderade han över hur han skulle kunna omöjliggöra en polisiär upptäckt av sitt lilla bedrägeri. Han log i mjugg när han kom på lösningen. Vilken idé! På så sätt skulle polisen aldrig kunna säga något. Amadeus fick lite svårt att sitta still i sin bekväma förstaklassfåtölj. Han kände att han ville handla snabbt för att få sitt obehagliga lilla problem ur världen.
Stockholms central var lika ruschig som vanligt, det såg Amadeus så fort han klev av tåget. (Visserligen hade han bara varit i Stockholm en gång förut, men den gången var det också mycket folk där och han hade sett på teve flera gånger att det brukade vara människor på centralen för det mesta, så han tyckte ändå att han med ganska stor säkerhet kunde dra den slutsatsen.)
Han visste inte riktigt vart han skulle ta vägen och såg sig därför om efter någon att fråga. Han ryckte flera gamla tanter i kapporna, men de såg bara förskräckta ut och försvann ifrån honom så fort de någonsin kunde. Så var det med storstadsmänniskorna, alltid lika stressade och jäktade. Amadeus längtade redan tillbaka till lilla Kumla. Men stod det inte en trevlig man i läderjacka vid det runda räcket och vinkade åt honom? Det måste vara en vänlig själ som lagt märke till Amadeus prekära belägenhet och som nu erbjöd sin hjälp. Med beslutsamma steg tågade Amadeus dit. "Hej", sade han när han kommit fram. "Jag heter Amadeus och kommer från..."
"Vem tror du är intresserad av din livshistoria lille vän?" Den skäggprydde mannen som såg ut att vara i medelåldern avbröt honom abrupt. "Ska du hänga med hem?"
Vilket konstigt bemötande. Amadeus kände sig förvirrad. Att först mer eller mindre bli avsnoppad när han försökte vara artig och presentera sig och ögonblicket därpå bli hembjuden till en man som han inte känt i mer än femton sekunder. Amadeus funderade över vad det betydde men bestämde sig till sist för att vara vänlig tillbaka. "Det är klart att jag kan följa med hem till dig", försökte han. "Men egentligen har jag faktiskt inte tid. Du förstår, jag är här i affärer."
"Jag förstår. Du ska ha betalt alltså." Den skinnklädde mönstrade Amadeus uppifrån och ner. Han verkade nöjd med vad han såg. "Suger du av den för tvåhundra spänn?"
Vad skulle han suga av? Amadeus blev än mer förvirrad. Hade människan glasspinnar hemma eller vad menade han? Det var nog bäst att schappa. "Jag måste sticka. Men tack för pratstunden."
Han lade benen på ryggen och sprang ut till de väntande taxibilarna. Kvar vid räcket stod den skinnklädde mannen och skakade sitt huvud. "Varför kom han hit då?", mumlade han för sig själv.
De närmaste fyra timmarna tillbringade Amadeus sedan antingen i en taxibil på väg till diverse postkontor eller inne i dessa postkontor, i full färd med att lösa in de frimärken han så hett åstundade att bli av med. Under resans gång hann han dessutom se det mesta av Stockholm och dess förorter och att hela kalaset gick på över tvåtusen kronor spelade ingen som helst roll. Vår unge hjälte var ju stadd i kassa.
När de sista frimärkshäftena förvandlats till reda pengar bad han att bli körd till något centralt beläget ställe. Han blev avsläppt vid kungsträdgården och betalade taxichauffören de tvåtusen som taxametern stod på. Dessutom gav han en femhundrakronorssedel i dricks till den häpne föraren.
Så vandrade han till synes planlöst omkring i city ett tag. (Planlöst var det egentligen minst av allt. Han hade visst en plan, det var bara det att han var så hemlig. Som James Bond nästan i filmen Octopussy. Han var på jakt efter en modellaffär.) Så småningom hittade han just en sådan butik uppe vid Norrmalmstorg och där slank han in och köpte en exakt kopia av en BMW 3.0 TI. Amadeus Bond Nilsdotter-Stenström bad expediten att skriva ett kvitto, bakdaterat till den 4/7, 1989 och för det kvittot betalade han tvåhundra kronor extra, så hela affären gick lös på 554 kronor.
Därefter sökte han upp en telefonkiosk och ringde till Asea Brown Boweris kontor i Stockholm. Om han inte missminde sig totalt arbetade hans gamla klasskamrat Susanne Welin där.
"ABB, godmiddag."
"Godmiddag. Susanne Welin tack."
"Ett ögonblick." Han hann precis fiska upp en cigarett innan hans samtal kopplades igenom.
"ABB, Susanne Welin."
"Hej Susanne. Det är Amadeus. Kommer du ihåg mig?"
"Hej Amadeus! Det var länge sen. Jag tror knappt att jag har hört ett ljud från dig sedan vi slutade skolan. Är du i Stockholm?"
"Ja, fast bara högst tillfälligt. Jag skall åka utomlands lite senare idag i affärer och jag en del grejor som jag inte hinner åka hem med innan, så nu undrar jag om jag kunde jag få lämna dem hos dig så länge?"
"Jamenvisst, självklart. Men vad är det för grejor då? Det är väl inget olagligt?"
"Nej då, det är bara lite papper, men det är onödigt att släpa på dem ända till Brasilien. Om du tar hand om dem så bjuder jag på krogen när jag kommer tillbaka."
"Okej. Det ska bli kul att se dig igen. När kommer du?"
"Om en halvtimme ungefär. Går det bra?"
"Javisst. Ska vi säga så?"
"Okej. Hej."
"Hej."

Amadeus fimpade sin cigarett mot den rosa delen av telefonkatalogen och gick ut i storstadsluften igen. Han kände att han började få flyt på tillvaron. Kuverten var borta, han hade en bil att skänka bort, pengarna var inlösta och snart förda i säkerhet. Han skyndade in på NK och köpte ett litet välgjort kassaskrin. Så smög han in pengarna i detsamma och bad expediten slå in skrinet i wellpapp och omslagspapper. När han betalat tog han en taxi till ABB:s kontor. Inne i taxin fäste han kassaskrinsnyckeln vid sin nyckelknippa.
Besöket hos Susanne tog bara två minuter. Amadeus kramade om henne och uttryckte sin belåtenhet med att se henne men ursäktade sig snart med att hans plan skulle gå ifrån honom, om han inte skyndade sig. Amadeus tog sig till centralen och hann precis med tretåget hem.
Nu hade han bara åttatusen kronor på sig - som han sparat för plötsliga utgifter - och det kunde ingen sätta dit honom för. På tåget författade han följande brev;

Kära medmänniska, jag måste säga att jag greps av ditt brev och av den berättelse du gav. Ditt liv verkar i mångt och mycket ha genomgått samma faser som mitt eget och jag tycker mig i det du skrivit kunna se konturerna av en varm och innerlig människa. En person som bryr sig om sina vänner men också om andra personer i sin omgivning. Jag har därför beslutat att skänka min bil till dig. Jag ber dig bara om en sak; använd bilen som jag har gjort. Placera den så att du alltid kan se den. Och lova mig att du varje gång du kastar ett öga på bilen tänker på att köttet är förgängligt och att det endast är anden som består. Tänk sedan på alla de människor i vår värld som lurar andra och som slåss och kämpar för att bygga upp en mur runt omkring sig, en mur av själlösa ting. Varför gör de detta? Jo, därför att de söker dölja sin rädsla och osäkerhet. De tror att de genom materiella ting kan få en bättre tillvaro och ett härligare liv. När du liksom jag efter tid inser ägandets fel och tingens förgänglighet - med andra ord; när du en dag finner att du kan leva i anden, ja då är du mogen att skänka bilen till nästa person som behöver omvändelse. Jag ber för att du ska få samma nytta av bilen som jag haft.

Med vänlig hälsning

Din broder AM.EN

Amadeus blev nästan lite rörd, när han läste igenom vad han skrivit. Han hade ingen aning om att han kunde få ihop någonting så vackert.

Hemma i Kumla igen gick han direkt till posten och tog en fotostatkopia på brevet. Dessutom köpte han en brun postpåse av den största storleken och packade ner bilen i den. Ett kuvert hade han sparat och brevets avsändares namn och adress skrev han på postpåsen som han sedan lämnade in den för frankering och avsändning. Efter väl förrättat värv vandrade Amadeus sedan hem till sin källare, både glad och nöjd.

Messer och Schmidt, som haft fullt upp med att försöka följa Amadeus alla manövrar under dagen släpade sig hem med trötta och svullna fötter. Inte hade de blivit klokare av det här. De hade egentligen inte förstått någonting, utom att polisfötter definitivt inte ska förpackas i pumps.

1/4, våren är här och man får luras...

Jag har inte lyckats så bra med mina små "lur" men blivit blåst ett par gånger. Det bjuder jag så gärna på. Jag kom lite som i chock när jag hittade en (lyckligtvis död och uppstoppad) mullvad inkilad i pappershögarna på kontoret men när jag väl konstaterat att det var ett däggdjur och ingen fågelspindel så gick pulsen ner igen. Lärarna vid Stene skola är så fiffiga...

Så skiner solen så man kommer ihåg att det är "gött att leva". Bara det...