"...åh-åh-åh, sommartid..."
Vad ska det vara bra för, egentligen? Jag och kossorna tycker att det är jättejobbigt...
söndag, mars 30, 2008
Kände mig för en sekund lite elak
för mitt fonetiska påhopp på Höganäs vandrarhem och lågprishotell. Tänkte "hans gitarrspel hade ju faktiskt inget med rumsvärmen att göra". Men sen ändrade jag mig igen. Slipprigare fisk har jag sällan träffat. Det fanns sålunda en anledning till att Agnes kallade honom för "Ålen". Det finns visst ett vandrarhem i Jonstorp också. Ta det i stället.
lördag, mars 29, 2008
Drömmar kostar ingenting...
...men särskilt mycket realism finns det inte i dem... 08.30 gick jag upp. Det känns inte som om det var länge sen...
Det finns människor som faktiskt gör skillnad...
Vid en morgonsamling vid rektorsutbildningen fick vi se och lyssna till MLK:s stora medborgarrättstal. (Som ett exempel på skicklig retorik alltså. Annars var han såklart bekant redan innan... Jag besökte dr King:s grav 1983 när jag hälsade på Ylva som jobbade som au pair i Atlanta GA.)
Jag hittade en transkription, se bara;
I am happy to join with you today in what will go down in history as the greatest demonstration for freedom in the history of our nation.
Five score years ago, a great American, in whose symbolic shadow we stand today, signed the Emancipation Proclamation. This momentous decree came as a great beacon light of hope to millions of Negro slaves who had been seared in the flames of withering injustice. It came as a joyous daybreak to end the long night of their captivity.
But one hundred years later, the Negro still is not free. One hundred years later, the life of the Negro is still sadly crippled by the manacles of segregation and the chains of discrimination. One hundred years later, the Negro lives on a lonely island of poverty in the midst of a vast ocean of material prosperity. One hundred years later, the Negro is still languishing in the corners of American society and finds himself an exile in his own land. So we have come here today to dramatize a shameful condition.
In a sense we have come to our nation's capital to cash a check. When the architects of our republic wrote the magnificent words of the Constitution and the Declaration of Independence, they were signing a promissory note to which every American was to fall heir. This note was a promise that all men, yes, black men as well as white men, would be guaranteed the unalienable rights of life, liberty, and the pursuit of happiness.
It is obvious today that America has defaulted on this promissory note insofar as her citizens of color are concerned. Instead of honoring this sacred obligation, America has given the Negro people a bad check, a check which has come back marked "insufficient funds." But we refuse to believe that the bank of justice is bankrupt. We refuse to believe that there are insufficient funds in the great vaults of opportunity of this nation. So we have come to cash this check — a check that will give us upon demand the riches of freedom and the security of justice.
We have also come to this hallowed spot to remind America of the fierce urgency of now. This is no time to engage in the luxury of cooling off or to take the tranquilizing drug of gradualism. Now is the time to make real the promises of democracy. Now is the time to rise from the dark and desolate valley of segregation to the sunlit path of racial justice. Now is the time to lift our nation from the quick sands of racial injustice to the solid rock of brotherhood. Now is the time to make justice a reality for all of God's children.
It would be fatal for the nation to overlook the urgency of the moment. This sweltering summer of the Negro's legitimate discontent will not pass until there is an invigorating autumn of freedom and equality. Nineteen sixty-three is not an end, but a beginning. Those who hope that the Negro needed to blow off steam and will now be content will have a rude awakening if the nation returns to business as usual. There will be neither rest nor tranquility in America until the Negro is granted his citizenship rights. The whirlwinds of revolt will continue to shake the foundations of our nation until the bright day of justice emerges.
But there is something that I must say to my people who stand on the warm threshold which leads into the palace of justice. In the process of gaining our rightful place we must not be guilty of wrongful deeds. Let us not seek to satisfy our thirst for freedom by drinking from the cup of bitterness and hatred.
We must forever conduct our struggle on the high plane of dignity and discipline. We must not allow our creative protest to degenerate into physical violence. Again and again we must rise to the majestic heights of meeting physical force with soul force. The marvelous new militancy which has engulfed the Negro community must not lead us to a distrust of all white people, for many of our white brothers, as evidenced by their presence here today, have come to realize that their destiny is tied up with our destiny. They have come to realize that their freedom is inextricably bound to our freedom. We cannot walk alone.
As we walk, we must make the pledge that we shall always march ahead. We cannot turn back. There are those who are asking the devotees of civil rights, "When will you be satisfied?" We can never be satisfied as long as the Negro is the victim of the unspeakable horrors of police brutality. We can never be satisfied, as long as our bodies, heavy with the fatigue of travel, cannot gain lodging in the motels of the highways and the hotels of the cities. We cannot be satisfied as long as the Negro's basic mobility is from a smaller ghetto to a larger one. We can never be satisfied as long as our children are stripped of their selfhood and robbed of their dignity by signs stating "For Whites Only". We cannot be satisfied as long as a Negro in Mississippi cannot vote and a Negro in New York believes he has nothing for which to vote. No, no, we are not satisfied, and we will not be satisfied until justice rolls down like waters and righteousness like a mighty stream.
I am not unmindful that some of you have come here out of great trials and tribulations. Some of you have come fresh from narrow jail cells. Some of you have come from areas where your quest for freedom left you battered by the storms of persecution and staggered by the winds of police brutality. You have been the veterans of creative suffering. Continue to work with the faith that unearned suffering is redemptive.
Go back to Mississippi, go back to Alabama, go back to South Carolina, go back to Georgia, go back to Louisiana, go back to the slums and ghettos of our northern cities, knowing that somehow this situation can and will be changed. Let us not wallow in the valley of despair.
I say to you today, my friends, so even though we face the difficulties of today and tomorrow, I still have a dream. It is a dream deeply rooted in the American dream.
I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal."
I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood.
I have a dream that one day even the state of Mississippi, a state sweltering with the heat of injustice, sweltering with the heat of oppression, will be transformed into an oasis of freedom and justice.
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.
I have a dream today.
I have a dream that one day, down in Alabama, with its vicious racists, with its governor having his lips dripping with the words of interposition and nullification; one day right there in Alabama, little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls as sisters and brothers.
I have a dream today.
I have a dream that one day every valley shall be exalted, every hill and mountain shall be made low, the rough places will be made plain, and the crooked places will be made straight, and the glory of the Lord shall be revealed, and all flesh shall see it together.
This is our hope. This is the faith that I go back to the South with. With this faith we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope. With this faith we will be able to transform the jangling discords of our nation into a beautiful symphony of brotherhood. With this faith we will be able to work together, to pray together, to struggle together, to go to jail together, to stand up for freedom together, knowing that we will be free one day.
This will be the day when all of God's children will be able to sing with a new meaning, "My country, 'tis of thee, sweet land of liberty, of thee I sing. Land where my fathers died, land of the pilgrim's pride, from every mountainside, let freedom ring."
And if America is to be a great nation this must become true. So let freedom ring from the prodigious hilltops of New Hampshire. Let freedom ring from the mighty mountains of New York. Let freedom ring from the heightening Alleghenies of Pennsylvania!
Let freedom ring from the snowcapped Rockies of Colorado!
Let freedom ring from the curvaceous slopes of California!
But not only that; let freedom ring from Stone Mountain of Georgia!
Let freedom ring from Lookout Mountain of Tennessee!
Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi. From every mountainside, let freedom ring.
And when this happens, when we allow freedom to ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of God's children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual, "Free at last! free at last! thank God Almighty, we are free at last!"
Jag hittade en transkription, se bara;
I am happy to join with you today in what will go down in history as the greatest demonstration for freedom in the history of our nation.
Five score years ago, a great American, in whose symbolic shadow we stand today, signed the Emancipation Proclamation. This momentous decree came as a great beacon light of hope to millions of Negro slaves who had been seared in the flames of withering injustice. It came as a joyous daybreak to end the long night of their captivity.
But one hundred years later, the Negro still is not free. One hundred years later, the life of the Negro is still sadly crippled by the manacles of segregation and the chains of discrimination. One hundred years later, the Negro lives on a lonely island of poverty in the midst of a vast ocean of material prosperity. One hundred years later, the Negro is still languishing in the corners of American society and finds himself an exile in his own land. So we have come here today to dramatize a shameful condition.
In a sense we have come to our nation's capital to cash a check. When the architects of our republic wrote the magnificent words of the Constitution and the Declaration of Independence, they were signing a promissory note to which every American was to fall heir. This note was a promise that all men, yes, black men as well as white men, would be guaranteed the unalienable rights of life, liberty, and the pursuit of happiness.
It is obvious today that America has defaulted on this promissory note insofar as her citizens of color are concerned. Instead of honoring this sacred obligation, America has given the Negro people a bad check, a check which has come back marked "insufficient funds." But we refuse to believe that the bank of justice is bankrupt. We refuse to believe that there are insufficient funds in the great vaults of opportunity of this nation. So we have come to cash this check — a check that will give us upon demand the riches of freedom and the security of justice.
We have also come to this hallowed spot to remind America of the fierce urgency of now. This is no time to engage in the luxury of cooling off or to take the tranquilizing drug of gradualism. Now is the time to make real the promises of democracy. Now is the time to rise from the dark and desolate valley of segregation to the sunlit path of racial justice. Now is the time to lift our nation from the quick sands of racial injustice to the solid rock of brotherhood. Now is the time to make justice a reality for all of God's children.
It would be fatal for the nation to overlook the urgency of the moment. This sweltering summer of the Negro's legitimate discontent will not pass until there is an invigorating autumn of freedom and equality. Nineteen sixty-three is not an end, but a beginning. Those who hope that the Negro needed to blow off steam and will now be content will have a rude awakening if the nation returns to business as usual. There will be neither rest nor tranquility in America until the Negro is granted his citizenship rights. The whirlwinds of revolt will continue to shake the foundations of our nation until the bright day of justice emerges.
But there is something that I must say to my people who stand on the warm threshold which leads into the palace of justice. In the process of gaining our rightful place we must not be guilty of wrongful deeds. Let us not seek to satisfy our thirst for freedom by drinking from the cup of bitterness and hatred.
We must forever conduct our struggle on the high plane of dignity and discipline. We must not allow our creative protest to degenerate into physical violence. Again and again we must rise to the majestic heights of meeting physical force with soul force. The marvelous new militancy which has engulfed the Negro community must not lead us to a distrust of all white people, for many of our white brothers, as evidenced by their presence here today, have come to realize that their destiny is tied up with our destiny. They have come to realize that their freedom is inextricably bound to our freedom. We cannot walk alone.
As we walk, we must make the pledge that we shall always march ahead. We cannot turn back. There are those who are asking the devotees of civil rights, "When will you be satisfied?" We can never be satisfied as long as the Negro is the victim of the unspeakable horrors of police brutality. We can never be satisfied, as long as our bodies, heavy with the fatigue of travel, cannot gain lodging in the motels of the highways and the hotels of the cities. We cannot be satisfied as long as the Negro's basic mobility is from a smaller ghetto to a larger one. We can never be satisfied as long as our children are stripped of their selfhood and robbed of their dignity by signs stating "For Whites Only". We cannot be satisfied as long as a Negro in Mississippi cannot vote and a Negro in New York believes he has nothing for which to vote. No, no, we are not satisfied, and we will not be satisfied until justice rolls down like waters and righteousness like a mighty stream.
I am not unmindful that some of you have come here out of great trials and tribulations. Some of you have come fresh from narrow jail cells. Some of you have come from areas where your quest for freedom left you battered by the storms of persecution and staggered by the winds of police brutality. You have been the veterans of creative suffering. Continue to work with the faith that unearned suffering is redemptive.
Go back to Mississippi, go back to Alabama, go back to South Carolina, go back to Georgia, go back to Louisiana, go back to the slums and ghettos of our northern cities, knowing that somehow this situation can and will be changed. Let us not wallow in the valley of despair.
I say to you today, my friends, so even though we face the difficulties of today and tomorrow, I still have a dream. It is a dream deeply rooted in the American dream.
I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal."
I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood.
I have a dream that one day even the state of Mississippi, a state sweltering with the heat of injustice, sweltering with the heat of oppression, will be transformed into an oasis of freedom and justice.
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.
I have a dream today.
I have a dream that one day, down in Alabama, with its vicious racists, with its governor having his lips dripping with the words of interposition and nullification; one day right there in Alabama, little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls as sisters and brothers.
I have a dream today.
I have a dream that one day every valley shall be exalted, every hill and mountain shall be made low, the rough places will be made plain, and the crooked places will be made straight, and the glory of the Lord shall be revealed, and all flesh shall see it together.
This is our hope. This is the faith that I go back to the South with. With this faith we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope. With this faith we will be able to transform the jangling discords of our nation into a beautiful symphony of brotherhood. With this faith we will be able to work together, to pray together, to struggle together, to go to jail together, to stand up for freedom together, knowing that we will be free one day.
This will be the day when all of God's children will be able to sing with a new meaning, "My country, 'tis of thee, sweet land of liberty, of thee I sing. Land where my fathers died, land of the pilgrim's pride, from every mountainside, let freedom ring."
And if America is to be a great nation this must become true. So let freedom ring from the prodigious hilltops of New Hampshire. Let freedom ring from the mighty mountains of New York. Let freedom ring from the heightening Alleghenies of Pennsylvania!
Let freedom ring from the snowcapped Rockies of Colorado!
Let freedom ring from the curvaceous slopes of California!
But not only that; let freedom ring from Stone Mountain of Georgia!
Let freedom ring from Lookout Mountain of Tennessee!
Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi. From every mountainside, let freedom ring.
And when this happens, when we allow freedom to ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of God's children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual, "Free at last! free at last! thank God Almighty, we are free at last!"
fredag, mars 28, 2008
Ett par inlägg längre ner
lovade jag att skriva några rader om "Hotellet som Gud glömde". So be it.
Om ni närmar er Höganäs och behöver en säng för natten, vänd er absolut inte till "Höganäs Vandrarhem och Lågprishotell". Det är det skabbigaste, thrashigaste, "åligaste" ställe ni kan komma till. Norman Bates skulle älska att bo där. Hans mamma också.
Vi sov i 5 graders värme. Jag lovar. Eller 5 graders kyla, beroende på hur man ser det. Och när vi påpekade det dagen efter så hade man tusen ursäkter.
"Men nai skoulle jou ha vraidit pou termostauten..."
"Men det fanns ju ingen termostat?"
"Nae men det satt jou en slangklaemma daer."
"Och?"
"Ja men daet vaer jou baera att loussa påu den maed en skrouvmaejsel."
"Men det står ingenstans att man måste ha skruvmejsel med sig till Höganäs vandrarhem för att kunna få värme."
"Maen vi var jou haer till halvtrae. Nai skoule jou ha sagt te ouss."
"Men det stod ju på lappen i receptionen att ni bara var här mellan 17.00 och 19.00..."
"Jamen jag var ju troubadour."
"Jaså. Är det du som är trubaduren? Mannen som kostar 500:- i timmen och benämns som "fantastisk" i reklambladet?"
"Jaou, daet aer jaeg."
"Vore bättre om du koncentrerade dig på värme i hotellrum..."
"Jaeg kan Praud Marry utantill..."
"You bet. Man vi har frusit hela natten. Kan vi få kompensation?"
"Naee...."
Unt so weiter. Som sagt; åk inte dit!!!!
Om ni närmar er Höganäs och behöver en säng för natten, vänd er absolut inte till "Höganäs Vandrarhem och Lågprishotell". Det är det skabbigaste, thrashigaste, "åligaste" ställe ni kan komma till. Norman Bates skulle älska att bo där. Hans mamma också.
Vi sov i 5 graders värme. Jag lovar. Eller 5 graders kyla, beroende på hur man ser det. Och när vi påpekade det dagen efter så hade man tusen ursäkter.
"Men nai skoulle jou ha vraidit pou termostauten..."
"Men det fanns ju ingen termostat?"
"Nae men det satt jou en slangklaemma daer."
"Och?"
"Ja men daet vaer jou baera att loussa påu den maed en skrouvmaejsel."
"Men det står ingenstans att man måste ha skruvmejsel med sig till Höganäs vandrarhem för att kunna få värme."
"Maen vi var jou haer till halvtrae. Nai skoule jou ha sagt te ouss."
"Men det stod ju på lappen i receptionen att ni bara var här mellan 17.00 och 19.00..."
"Jamen jag var ju troubadour."
"Jaså. Är det du som är trubaduren? Mannen som kostar 500:- i timmen och benämns som "fantastisk" i reklambladet?"
"Jaou, daet aer jaeg."
"Vore bättre om du koncentrerade dig på värme i hotellrum..."
"Jaeg kan Praud Marry utantill..."
"You bet. Man vi har frusit hela natten. Kan vi få kompensation?"
"Naee...."
Unt so weiter. Som sagt; åk inte dit!!!!
...snart så är det fredag då försöker vi igen...
Det är till och med fredag i dag.
Vi (Tom Bombadill) var förband till Ulf Dageby en gång i tiden, på Göranssonska gården i Lindesberg, vi drack lite öl efteråt, jag minns att jag frågade honom hur det kändes att vara national-ikon och påhittare av så många klatschiga fraser. Han var rätt nöjd med det vad jag kan minnas. Lite självgod till och med. Men det må vara honom ursäktat med tanke på vad han faktiskt åstadkommit.
"Vi fortsätter att spela rock´n roll men vi håller på att dö..."
"Ha-de-rattan-da-da-umpa-pa!!!"
"Om du letar efter röka när du är i Göteborg
Vad ville jag ha sagt med detta nu då? Att livet är en fest såklart. Och att det är fredag. Mer kan ingen människa begära.
Vi (Tom Bombadill) var förband till Ulf Dageby en gång i tiden, på Göranssonska gården i Lindesberg, vi drack lite öl efteråt, jag minns att jag frågade honom hur det kändes att vara national-ikon och påhittare av så många klatschiga fraser. Han var rätt nöjd med det vad jag kan minnas. Lite självgod till och med. Men det må vara honom ursäktat med tanke på vad han faktiskt åstadkommit.
"Det är nån som våldtar din mamma på storvaruhusets golv..."
"Vi fortsätter att spela rock´n roll men vi håller på att dö..."
"Ha-de-rattan-da-da-umpa-pa!!!"
"Om du letar efter röka när du är i Göteborg
upp vid Näckrosdammen, Vasaparken eller femmans torg
kom ihåg skvallerbytta bing bång sitter som på nålar
ett-tu-tre är bängen där och trålar
och torskar du finns ingen förmildrande omständighet..."
Vad ville jag ha sagt med detta nu då? Att livet är en fest såklart. Och att det är fredag. Mer kan ingen människa begära.
torsdag, mars 27, 2008
Håkan Hellström är tillbaka...
(Har han någonsin varit borta?)
"För sent för Edelweiss" får i alla fall mig på riktigt gott humör. Dig också säkert.
"För sent för Edelweiss" får i alla fall mig på riktigt gott humör. Dig också säkert.
Lise och jag ska inte bo tillsammans längre
Det känns väl okej att skriva det här nu, när familj och vänner är informerade "personligen" sedan en tid tillbaka och när jag - dag för dag - inser att "ryktet redan spridit sig".
Vi har varit tillsammans sedan 1989, nästan 20 år... Det är klart att det finns mycket sorg och smärta i att inse att vi inte längre är riktigt bra för varann, men nu är det som det är och då får vi också förhålla oss till det.
Våra kloka och insiktsfulla barn kommer att bo hos oss "varannanveckovis" och vi förutsätter att det kommer att funka bra.
Lise bor kvar på Baldergatan. Jag köper mina föräldrars hus (och eftersom jag redan fått frågan ett par gånger; "Nej, jag har aldrig bott där...") och räknar med att flytta in "ordentligt" i mitten av maj eller så.
Vi har varit tillsammans sedan 1989, nästan 20 år... Det är klart att det finns mycket sorg och smärta i att inse att vi inte längre är riktigt bra för varann, men nu är det som det är och då får vi också förhålla oss till det.
Våra kloka och insiktsfulla barn kommer att bo hos oss "varannanveckovis" och vi förutsätter att det kommer att funka bra.
Lise bor kvar på Baldergatan. Jag köper mina föräldrars hus (och eftersom jag redan fått frågan ett par gånger; "Nej, jag har aldrig bott där...") och räknar med att flytta in "ordentligt" i mitten av maj eller så.
onsdag, mars 26, 2008
Jag ska nu byta roll,
ta på mig kavajkostymen, besöka personalkontoret och agera facklig förtroendeman för skolledarna. Undrar just vad de tycker vi är värda för löneökning i år. Ska bli riktigt spännande. En kvalificerad gissning är... *pampampampam* ...3,5%
tisdag, mars 25, 2008
Vi fick i alla fall en riktigt härlig vårdag i Skåne, innan vintern slog till med kraft igen,
tog oss en tur till Kullaberg, och till "Mölle by the sea". Det var jättefint må ni tro, vilket skulle bevisas av ovanstående bilder. Kul att träffa Connie och Bruno också, kändes som det var länge sedan. Det som inte var lika roligt var att tvingas bo på "Hotellet som Gud glömde", men det förtjänar ett alldeles eget inlägg tror jag, så att ni ska veta vad ni till varje pris ska undvika om ni ska bo i Höganäs.
lördag, mars 22, 2008
fredag, mars 21, 2008
Kanal 9 - hallå...
Blev jag hembjuden till slutspelshockey av bästgrannen P.B. Sitter vi där med chips, popcorn och alkohol, väntar på att få se Emil Kåberg in action, och så kommer....
Fidel Castro...
I och för sig en schysst och rättvinklad dokumentär om en man med slutspelsskägg, men vart fasen tog Emil vägen????
Lovar runt och håller tunt den där kanalen. Vi fick på en dvd med "best of three crownor" och det var säkert lika bra underhållning, men hockey ärändå bäst "live".
Fidel Castro...
I och för sig en schysst och rättvinklad dokumentär om en man med slutspelsskägg, men vart fasen tog Emil vägen????
Lovar runt och håller tunt den där kanalen. Vi fick på en dvd med "best of three crownor" och det var säkert lika bra underhållning, men hockey ärändå bäst "live".
torsdag, mars 20, 2008
Förgivettaganden...
Usch. Först går jag på barnplaceringsträff och förväntar mig att få påskgodis av K bara för att hon alltid brukar vara så duktig på att skämma bort oss med sådant... Sedan är jag så dum så jag benämner det och frågar om hon inte måste gå upp till kontoret en gång till och hämta godiset som saknas.
Jag ser direkt på blicken jag får till svar att det var hon som behövde godis den här gången. Inte blir det bättre av att två personer till snart väller in och frågar var godisskålarna tagit vägen.
Sorry K, jag lovar att dubbelbjuda nästa gång.
Sen läser jag på NA:s websida att pappan till de döda barnen i Arboga avförts från utredningen. Åh fy fan! Stackars man! Inte nog med att han har mist sina två barn, han har också (av mig och många andra) omedelbart betraktats som "den som gjorde det".
Hur lätt har vi människor inte för att skapa oss "sanningar"? Som lika ofta sedan avbekräftas...
Jag ser direkt på blicken jag får till svar att det var hon som behövde godis den här gången. Inte blir det bättre av att två personer till snart väller in och frågar var godisskålarna tagit vägen.
Sorry K, jag lovar att dubbelbjuda nästa gång.
Sen läser jag på NA:s websida att pappan till de döda barnen i Arboga avförts från utredningen. Åh fy fan! Stackars man! Inte nog med att han har mist sina två barn, han har också (av mig och många andra) omedelbart betraktats som "den som gjorde det".
Hur lätt har vi människor inte för att skapa oss "sanningar"? Som lika ofta sedan avbekräftas...
5 minuter i rampljuset...
...och vips har man fått sparken.
Så kan det gå om man deltar i fyrans nya "realityunderhållning" "Rent hus" och visar upp sin totala oförmåga att ens klara de mest basala städningsbehov. Aftonbladet berättar att det hände Johanna Ekberg som var med i det första programmet med sin pojkvän Henrik.
Jag såg faktiskt det programmet, inte för att jag sökte upp det men för att jag satt vid tv:n och var så trött så jag inte ens orkade byta kanal. Jag blev illamående av det jag såg. Dels för att paret faktiskt hade det riktigt vidrigt hemma och inte verkade förstå det själva, men också därför att tv fyra gått över alla gränser i "vi-skiter-i-människors-integritet-om-de-är-så-puckade-att-de-ställer-upp".
Jag tyckte det var värre än Jerry Springer.
Människor är så dumma att de ställer upp på sånt här, det har bevisats gång efter annan. Den här gången blev konsekvensen tydlig.
Så kan det gå om man deltar i fyrans nya "realityunderhållning" "Rent hus" och visar upp sin totala oförmåga att ens klara de mest basala städningsbehov. Aftonbladet berättar att det hände Johanna Ekberg som var med i det första programmet med sin pojkvän Henrik.
Jag såg faktiskt det programmet, inte för att jag sökte upp det men för att jag satt vid tv:n och var så trött så jag inte ens orkade byta kanal. Jag blev illamående av det jag såg. Dels för att paret faktiskt hade det riktigt vidrigt hemma och inte verkade förstå det själva, men också därför att tv fyra gått över alla gränser i "vi-skiter-i-människors-integritet-om-de-är-så-puckade-att-de-ställer-upp".
Jag tyckte det var värre än Jerry Springer.
Människor är så dumma att de ställer upp på sånt här, det har bevisats gång efter annan. Den här gången blev konsekvensen tydlig.
tisdag, mars 18, 2008
Vad är det för krafter som släpps lösa
när någon bestämmer sig för att hugga ihjäl 2 små barn och försöka göra detsamma med deras mamma? Är det ren ondska? Någon form av svartsjukeutlöst psykos? Något annat jag inte ens kan fantisera om?
Det är helt obegripligt, mycket obehagligt och oerhört ledsamt. Dessutom nära inpå. Man kan inte ens gömma sig bakom att det skedde under ett folkmord i Rwanda och därför inte gick att identifiera sig med. Det hände i lilla Arboga. Den idylliska åstaden, småstaden, Arboga som stoltserar med en gata som heter Paradisgränd.
Det är helt obegripligt, mycket obehagligt och oerhört ledsamt. Dessutom nära inpå. Man kan inte ens gömma sig bakom att det skedde under ett folkmord i Rwanda och därför inte gick att identifiera sig med. Det hände i lilla Arboga. Den idylliska åstaden, småstaden, Arboga som stoltserar med en gata som heter Paradisgränd.
söndag, mars 16, 2008
Åh vilket party...
Så var det gjort då. Det var som jag tänkte. Jag mötte många människor jag inte sett på många år och det kändes bra med de flesta. Någon skulle jag kanske kunna ha väntat trettio år till med att träffa utan att det gjort för mycket, men på det hela taget var det faktiskt en rätt trevlig tillställning.
lördag, mars 15, 2008
Aaargh, men seriously, terrible headache...
...jobbigt med folk som fyller 40...
Fast trevligt också såklart. Men jag är rädd för att jag inte kommer att kunna ge en riktigt rättvis bild av mig själv i kväll, lite trist när man möter människor man kanske inte träffat på 30 år, men å andra sidan, what to do?
Nah, det blir säkert jättebra. Kommer klassens buse och ska spöa upp mig så lägger jag mig över honom bara.
Fast trevligt också såklart. Men jag är rädd för att jag inte kommer att kunna ge en riktigt rättvis bild av mig själv i kväll, lite trist när man möter människor man kanske inte träffat på 30 år, men å andra sidan, what to do?
Nah, det blir säkert jättebra. Kommer klassens buse och ska spöa upp mig så lägger jag mig över honom bara.
fredag, mars 14, 2008
Händelserik helg på gång...
40-års-fest för Fredrik L i kväll, det ser vi ju fram mot såklart. Och i morgon är det klassfest. 30 år har gått sedan vi slutade grundskolan. Vi får se hur det blir, vilka som ska slåss med vilka och allt det där. Jag hoppas förstås att de flesta blivit vuxna, men riktigt säker kan man ju aldrig vara.
Hemma igen, inga brutna ben...
Mest skadad av alla blev naturligtvis den ende icke skidåkaren, d.v.s. jag. Ett stort blåmärke på benet efter att ha skrapat i bastuaggregatet och ett mindre hål i huvudet efter att ha fått billuckan i pannan. Men annars var det väl bra. typ. Eller... För min del kan det faktiskt kvitta precis lika med skidsemester. Men Lise och Agnes och Tuva kan ju åka igen...
söndag, mars 09, 2008
Amadeus 021
Nätet dras åt.
"Nu har jag fått det bekräftat." Schmidt såg belåten ut när han viftade med telexet som just anlänt från Borås. "Karin Andersson drev mellansveriges största bordell till för ett par månader sedan. Boråskollegorna tror att hon fortfarande är spindeln i nätet men att hon känt marken börja gunga under fötterna på sig och därför dragit sig tillbaka."
"Det var som fan. Har du kollat upp något om kunderna?"
"Jag kan väl säga så mycket att kollegorna var rätt tystlåtna om den saken. Jag blev tvungen att höra mig för lite diskret."
Messer såg nyfiken ut. "Och...", sade han frågande.
"Och det verkar som om en hel del av landets höjdare brukade besöka det där gamla postorderlagret med jämna mellanrum. Mycket mer fick jag inte höra. SÄPO har tydligen belagt ärendet med rigorös sekretess."
Messer visade sin besvikenhet alldeles tydligt. Han hade gärna velat höra lite mer snaskiga detaljer. Men det här var ju ännu ett indicium som talade för Nilsdotter-Stenströms skuld. Kunde han bo ihop med en bordellmamma så var han säkert också kapabel att utföra grymma våldtäkter. Vem visste vilka vidriga videofilmer som brukade avnjutas i parets gemensamma lägenhet. Säkerligen både "Gummikliniken" och "Piskorgier i klostret". "Ska vi sy in honom då?", sade Messer ivrigt och kände efter om han hade tjänstevapnet i kavajen.
"För vad?", kontrade Schmidt. "För att han umgås med ett gammalt luder? Vi får nog vänta ett tag till."
"Vad du är petig", envisades Messer. "Vi kan väl trä en säck över huvudet på honom och dunka sanningen ur kroppen på honom med våta gummibatonger. Jag har förresten en kompis som är tandläkare. Jag såg en film med Dustin Hoffman i förra veckan - Maratonmannen - och där fanns det en del jävligt fräcka scener."
"VI VÄNTAR, sade jag", skrek Schmidt.
"Ja..."
BMW!!!
Det var med viss spänning som Amadeus skyndade iväg till Solhemsgatan igen. Han smög sig mycket försiktigt ner i källaren (eftersom han absolut inte ville att Karin skulle få syn på honom) och började packa ner sin imponerande samling av tomma vinbuteljer i kartonger och kassar. Det tog en bra stund innan han var färdig och riktigt arbetsamt var det. Svettdropparna trillade från näsan när han idogt lyfte lantvinsflaskor från lagerhyllorna och ner i kartonger. När han var färdig så räknade han sin skörd. Inte illa. Etthundraarton stycken vinare och två små explorerflaskor. Det blir en bra slant det, tänkte han belåtet. Med all den energi som bara en mycket entusiastisk ung man kunde uppbringa lastade han sedan kassarna på cykeln och vinglade iväg till systemet.
Usch vad tungt och besvärligt det var att cykla med alla flaskorna. Han var alldeles trött och törstig när han kom fram, men eftersom han numera var stadd i kassa kunde han kosta på sig att köpa ett par öl. Sex stycken Pripps fatöl blev det. Han lastade ner dem i ryggsäcken och begav sig mot posten.
Så satt han inne på posten och väntade på sin tur. Sannerligen - började inte allt reda upp sig ändå? Amadeus kunde inte alls förstå varför han varit så orolig ett tag. En sån smart kille som han behövde inte oroa sig för små dumheter. Och hans plan blev bara bättre ju mer han tänkte på den. Den var vattentät in i minsta detalj. Maskeradligan kunde gå och gömma sig. Ha!
När den digitala kösystemstavlan blippade fram hans nummer gick han fram till kassan. "Hej", sade han obesvärat. "Ett postfack tack. Det största ni har."
"Då måste du fylla i lite papper först. Här ska du se." Kassörskan plockade fram en ansökningsblankett som hon lämnade ut genom luckan. "Om du fyller i blanketten så ska jag hämta en nyckel."
Han gjorde som hon sade och hann precis rycka loss och stoppa på sig den ballografpenna han skrivit med innan kassörskan kom tillbaka. Etthundrafemtiofem kronor fick han betala men det bekom honom inte alls. Det ska snart vara intjänat tänkte han och log i mjugg. Han bad om att få ett par papper av kassörskan och cyklade sedan med lätta tramptag ner till Sveas konditori där han beställde en kopp kaffe och en budapestbakelse. Sveas budapestbakelser var berömda över hela Närkesslätten eftersom de var så saftiga och goda och alldeles lagom mandarinspäckade.
När kaffet var urdrucket och bakelsen njutningsfullt aväten lade han pannan i djupa veck och började författa en annons. Han tyckte själv att texten blev mycket lyckad;
Bortskänkes.
BMW 3.0 TI inköpt 1986 bortskänkes. På grund av religiös omvändelse tänker jag skänka bort min nästan nya BMW till en behövande kristen medmänniska. Du skall vara rak i tron och spritfri. Sänd ett brev till mig innehållande svarsporto och tjugo kronor så skänker jag bilen till dig. Obs! Endast en göre sig besvär då jag icke har mer än en bil att skänka.
Svar till AM.EN."
Först tänkte han skriva under med sitt namn, men slutligen bestämde han sig ändå för att använda signatur. AM.EN. passade bra tyckte han. AMadeus B. Nilsdotter StENström. Han var allt en riktigt festlig kille.
Amadeus tog sig snabbt tillbaka till Solhemsgatan igen och när han genom att tre gånger ringa på dörren och därpå snabbt springa och gömma sig i källartrappan förvissat sig om att Karin inte var hemma tassade han in i sitt forna hem. Det var med ett visst vemod han blickade ut över sina före detta tillhörigheter. Han var visserligen inte på något sätt beroende av materiella ting, men det fanns ändå en hel del småsaker som hade ett visst affektionsvärde. Hon skulle inte bry sig om att han tog med sig några små föremål, det var han säker på.
Han krängde av sig ryggsäcken och rafsade ner det viktigaste däri. Freestylen och några riktigt bra band, en flanellpyjamas, Torgny Lindgrens "Till sanningens lov" som han nyss börjat läsa, några brev och fotografier, två par mussepiggkalsonger och de gula tangakalsongerna, en varm tröja och en del annat. Han hittade också Karins adressbok vid telefonen och utan att egentligen tänka närmare på saken stoppade han ner den också. Så satte han sig i soffan och ringde in sin annons till Dagens Nyheter, Nerikes Allehanda, Örebro-Kuriren och den kristna tidningen Dagen. Amadeus bad att få svaren sända till Box 2134, 692 01 Kumla.
Så långt var allt väl. Nu var frågan vart han skulle bo medan han väntade på att svaren skulle börja droppa in. Vart som helst men inte hos Karin, så mycket var säkert. Fast han kanske skulle kunna stanna ändå, utan att hon visste det. Det fanns gott om plats nere i källarförrådet när vinflaskorna var ivägburna och en gammal tältsäng hade han ju, så varför inte. Det rörde sig bara om några dagar. Fast det var ju det här med spindlarna förstås.
Innan Björklund rustade huset delade hyresgästerna på den dusch som fanns i källaren. Amadeus hyste en panisk skräck för smådjur i allmänhet och smådjur med många ben i synnerhet. En morgon när han sömndrucket famlat sig ner till duschen och slagit på densamma fann han sig själv stirrande rakt in i ett par av de många ögonen på en monstruös spindel av den allra största och mest behårade sorten. Enligt vad Amadeus senare berättade för alla som ville höra på (och för en del andra också) så fick spindeln syn på honom, varpå den genast började röra sig framåt med hotfullt kravlande benrörelser och med vidöppna käftar. Amadeus rusade upp i lägenheten igen och ringde Björklund, polisen, mamma, civilförsvaret och anticimex. När mamma och Björklund anlände hade det åttabenta monstret redan krupit tillbaka till sin håla och stod inte att finna någonstans. Polisen kom överhuvudtaget inte och det gjorde inte civilförsvaret heller. Anticimex skulle däremot ha ryckt ut om inte Björklund lyckats få stopp på dem. Mamma och Björklund var nämligen helt överens om att Amadeus endera sett i syne eller starkt överdrivit spindelns storlek och aggressivitet. Amadeus vägrade duscha i en hel månads tid. Efter det tröttnade hans kamrater på stanken och släpade ner honom till källaren för en rituell tvångsavtvättning. Med tiden hade minnet av monstret sjunkit tillbaka i hans inre och nuförtiden kunde han besöka källaren igen även om han fortfarande tyckte att det var olustigt.
Spindlar eller inte spindlar, Amadeus var hur som helst tvungen att reda sig ett bo i källaren. Vad skulle han annars göra när hans egen mor förskjutit honom och när hans älskade befann sig på annan ort och när hans lägenhet beboddes av en manodepressiv kvinna i övre övergångsåldern. Snabbt plockade han till sig sitt stormkök och några kastruller och gick ner för att se efter hur det såg ut.
Rent ut sagt för jävligt var det. Skiten låg som en svart hinna över lagerhyllorna och golvet, råttorna skrek i grannförrådet och det hängde (precis som han hade anat) spindelnät både högt och lågt. Han öppnade en öl och läppjade på den samtidigt som han beskådade röran. Nå, tänkte han beslutsamt, ska jag kunna sova här i natt är det nog bäst att sätta fart på en gång.
Amadeus hämtade en hink i städförrådet, fyllde den med vatten från duschen och blandade i lite Fenom. (Fenom var SKITBRA! Det visste han eftersom han sett reklamfilmen massor med gånger. Han visste också att "Den gula hinnan det är känt den borstas bort med PEPSODENT", men nu var ju hinnan svart så då kanske det inte skulle gå så bra att använda tandkräm.)
En halvtimma senare luktade det mysigt rent i det lilla förrådet om man bortsåg från den obetydliga bidoft av potatislager som helt enkelt vägrade ge med sig hur mycket han än putsade och fejade. Den fick han leva med. Glad och nöjd spikade Amadeus upp den lilla "Hemkärahemtavlan" ovanför tältsängen. Han såg sig omkring och fann att han lyckats göra det lila krypinet riktigt mysigt, om man exempelvis jämförde med hur koncentrationslägerfångarna tvingats bo i Treblinkas ogästvänliga kaserner. Han öppnade en öl till och lade sig ner på sängen och funderade.
Det var inte förrän då som det faktiskt gick upp för honom att han tänkte bebo den källare där han en gång i världen mött det fruktansvärda spindelmonstret. Han kissade nästan på sig lite grann i byxorna när sanningen uppenbarade sig. Det gick bara inte. Spindeln växte i hans minne från den i och för sig ganska stora jaktspindel som det faktiskt varit, till något som mer liknade "Honmonstret" i Tolkiens saga om ringen - eller "Det" i Stephen Kings bok med samma namn. Spindeln antog helt enkelt gigantiska proportioner. Hjältarna i Stephen Kings bok utförde en chudritual för att ta död på sitt monster men Amadeus kom inte riktigt ihåg hur den man genomförde den. Han hade några diffusa minnen om att man skulle bita sig själv i tungan och det lät lite äckligt tyckte han, så det var nog ingenting för honom. Honmonstret blev visst spetsat av ett alvsvärd om han inte missminde sig men något sådant hade han inte.
Hur skulle han då kunna skydda sig? Genom att hämta en brödkniv från sin före detta lägenhet och sedan ligga sömnlös och vaka på nätterna? Nej. Genom att stjäla grannens harpungevär och ligga sömnlös på nätterna och vaka då? Nej. Genom att ta hönsnätsrullen som stod instoppad under källartrappan och tillverka ett moskitnät som var tillräckligt starkt för att skydda honom från spindelns vassa tänder och giftiga gift? Ja.
Det tog honom en dryg timme att få i ordning nätet men när han var färdig så var han nöjd. Nu kunde han sova lugnt. Han drack ur de öl han hade kvar och gick och lade sig. Vår hjälte var i väntans tider.
Den företagsamma Asta.
Asta Kristensson skulle utan tvekan ha kunnat bli en bra detektiv. Ett par dagars väntan utanför Lena Molinowskis lägenhet fick henne att inse att den kvinna hon hatade mer än någon annan i världen med största sannolikhet var bortrest.
Asta skulle alltså utan att ha riskerat att bli upptäckt kunnat brutit sig in i lägenheten och vandaliserat den totalt. Hon skulle ha kunnat förvandlat soffbordet till kaffeved, lagt ost på CD-skivorna och låtsats att de var knäckebrödssmörgåsar, spridit sina exkrementer över köksgolvet. Hon skulle kort sagt ha kunnat ställt till med en hel del oreda. Men det räckte ändå inte. Blodshämnd var vad hon lovat sig själv att utkräva och blodshämnd skulle det bli. Något annat dög inte. (Utom möjligtvis blöjhämnd.) Det kändes som om det var bråttom. Hon var alltså tvungen att få tag i Lena Molinowskis nuvarande vistelseadress.
Asta smög sig in i trapphuset och kikade försiktigt ner i brevinkastet. Hon hade tydligen inte eftersänt posten i alla fall eftersom morgontidningar brev och diverse direktreklam låg i en stor hög på hallmattan. Så synd. Annars hade det bara varit att gå ner till posten och höra sig för om eftersändningsadressen. Blommorna då? Asta sprang ut på gatan igen och kikade in genom Molinowskis fönster. De såg välmående ut. Alldeles för välmående för att inte ha fått något vatten under den tid det tagit för bunten med tidningar och brev att samlas. Då måste någon vattna hennes blommor och denne någon borde rimligtvis känna till var Molinowski befann sig. Frågan var alltså vem denne någon var. Antagligen en granne.
Hennes antagande visade sig vara riktigt. Vid tredje påringningen fick Asta napp. Den gamla dam som öppnade sin dörr skötte om Lena Molinowskis blommor när hon var borta och visst kunde hon ge Asta adressen. Det ville hon gärna göra när Asta talat om att hon hade ett viktigt ärende till Lena och att hon var tvungen att få tag på henne snarast möjligt. Självklart.
Asta mös när hon gick hem med den eftertraktade adressen i handväskan. Osby, tänkte hon. Here I come!
Planen går i lås - och i baklås.
De tre dygn som Amadeus tillbringade i och i närheten av källaren kändes som de längsta dygn han upplevt i hela sitt dittillsvarande liv. Han försökte få tiden att gå genom ge sig ut på långa stärkande promenader, men när han för fjärde gången stötte på en av de poliser som bråkat med honom på sjukhuset gav han upp. I stället drog han sig tillbaka under sitt hönsnät och mediterade över livets och dödens mysterier. På den fjärde dagens morgon bestämde han sig för att han väntat länge nog. Med spänd förväntan smög han iväg till postkontoret för att vittja sin fångst.
Resultatet var bättre än han någonsin skulle ha kunnat föreställa sig. När Amadeus släpat hem säcken och räknat breven fann han att sjuhundrasjuttioåtta personer svarat på hans annons. Femhundraåttiotre personer hade skickat med frimärken och resten hade lagt ner pengar i kuverten.
"Jag visste det, jag visste det", sade Amadeus för sig själv. "Jag visste att det var en fantastisk ide."
Hans största problem var hur han skulle kunna lösa in alla dessa frimärken utan att väcka misstankar. På posten i Kumla kunde det absolut inte ske, för om han gjorde det där så skulle hela staden veta om det inom ett par timmar. Det är nog bäst att jag åker upp till Stockholm och får det gjort tänkte han. I storstaden är man anonym och alienerad. Där bryr sig ingen om en man som vill växla frimärken till likvida medel.
Men var skulle han göra av alla dessa frimärken tills vidare? Och vart skulle han göra av den stora mängden kuvert och brev? Han beslöt sig för att lägga alla breven i en kasse och gömma dem i det tomma källarutrymme som tidigare rymt ved och koks. Frimärkena och pengarna fick ligga i ryggsäcken så länge.
Den natten sov han gott och drömde söta drömmar om ett behagligt liv i sus och dus.
Morgonen därpå gick han till postkontoret för att lämna tillbaka boxnyckeln och för att försöka få lite pengar tillbaka på hyran. När han ändå fanns på plats så tittade han i boxen en gång till. Tänka sig - denna dag var boxen om möjligt ännu fullare. "Wow", skrek Amadeus överlyckligt. "Boxen är helt full idag. Det är nästan för bra för att vara sant." Han stängde snabbt igen sin box och sprang till Kvantum för att köpa sig en stor flaska Coca Cola med tillhörande plastkasse. (Drycken hällde han ut, den var bara ett camouflage för att plastpåseinköpet inte skulle väcka misstankar.) Så jagade han upp till posten igen för att tömma boxen.
Han orkade nästan inte bära hem alla breven.
Han räknade till niohundrafyrtiotre stycken nya kuvert - varav etthundrasjuttiofyra stycken innehöll kontanter. Amadeus trodde knappt sina ögon. Han hade fått över tretusen kronor i kontanter till på bara en natt, för att inte tala om alla dessa frimärken. Snart skulle han kunna starta en frimärksaffär. Tänk om han skulle ta och sätta in en annons till. Amadeus kände sig alldeles vimmelkantig. Tänk vad mycket pengar. Han skyndade sig att gömma kuverten där han lagt de andra.
Så smög han ut till telefonkiosken för att ringa SJ. Han skulle kontrollera tågtider till Stockholm eftersom han var av den bestämda uppfattningen att frimärkena måste lösas in snarast möjligt. När han stod med telefonen mot örat slog det honom att han kanske skulle få ännu mer post nästa dag. Snabbt lade han på luren igen och beslöt sig för att vänta ytterligare en dag. Så väldigt bråttom var det faktiskt inte.
Nästa dag kunde han glädja sig åt att hämta 1142 nya kuvert - varav 297 stycken innehöll sedlar i stället för frimärken. Amadeus var glad och upprymd och aningen konfunderad. Vilken typ av människor var egentligen så naiva och godtrogna att de utan att tveka skickade pengar till en vilt främmande person? Han beslöt sig för att läsa igenom några av följebreven för att måhända komma gåtans lösning lite närmare.
Just som han satt sig bekvämt tillrätta för att börja läsa hörde han någon komma gående ner för källartrappan. Han släckte ljuset i sitt bås och lade sig tyst ner för att lyssna. Efter en liten stund blev det tyst igen. Amadeus gläntade försiktigt på källardörren och spanade ut. Han kunde inte se någon människa därute, så han stängde dörren igen och stoppade på sig frimärkena och pengarna. Kuverten slängde han ner i plastkassen som fick stå kvar i skrubben. När han slog igen dörren hörde han någon som rusade upp för trappan och ut på gården. Amadeus skyndade sig efter och fick se en man som satte sig i en bil och körde iväg. Även fast han bara hann se en kort skymt av mannen var han säker på sin sak. Det var en av de där två poliserna igen. Höll hans lilla bedrägeri på att gå i stöpet? Amadeus bestämde sig för att redan nästa dag göra sig av med postboxen alldeles oavsett om breven hade slutat komma eller inte. Det här var alldeles för riskabelt för att han skulle våga fortsätta längre. Han kanske skulle skicka tillbaka pengarna? Nja, fullt så mycket ångest hade han inte än.
Morgonen därpå skulle Amadeus avsluta sina skumraskaffärer på posten. Han tänkte egentligen inte titta i boxen men hans medfödda nyfikenhet gjorde det omöjligt för honom att låta bli. Ve och fasa, boxen var full igen. Han hade tappat kontrollen över händelseförloppet.
Han kunde inte låta breven ligga kvar eftersom de skulle utgöra en bevisbörda utan like om de hittades. Åh vad han ångrade att han inte hyrt boxen under falskt namn. Amadeus skyndade sig att stoppa ner kuverten i sin ryggsäck och funderade på att omedelbart emigrera till Nya Zeeland. Landet på andra sidan jorden verkade lockande - men vetskapen om att hans själs älskade fanns i Osby avhöll honom från att sätta planen i verket. I stället sade han upp postfacket med omedelbar verkan och bad om att alla försändelser som kom till boxen i fortsättningen skulle återsändas till adressaterna. Postmästare Sonnerstedt såg konfunderad ut men lovade ändå att se till saken. Någorlunda nöjd åkte Amadeus hem för att räkna sin pengar.
Så många sköna kuvert där var. Han sprättade och sprättade och kunde vid ett hastigt överslag se att högen med reda pengar var större idag än någon gång tidigare. Så kom han plötsligt till ett kuvert som vare sig innehöll pengar eller frimärken. Allt som låg i kuvertet var ett brev. Besynnerligt, tänkte Amadeus, här är tydligen någon som inte vill ha någon BMW. Han tittade närmare på brevet och blev omedelbart kallsvettig när han såg den maskinskrivna texten;
Amadeus B. Nilsdotter-Stenström, du är en lömsk och illasinnad bedragare som jag kommer att anmäla till polisen! Du har ingen BMW, och förmodligen har du inte tänkt skaffa någon heller. För fyra dagar sedan skickade jag ett brev till dig innehållande tjugo kronor i frimärken. När jag inte fick något brev med bilnycklar tillbaka så besökte jag Nerikes Allehanda. Efter ett kortare samtal med en kvinna på annonsavdelningen fick jag reda på ditt namn och din adress. Med hjälp av dessa uppgifter var det inga som helst problem att via pastorsexpedition, bilregister och banker kontrollera att du är pank och att du inte äger någon bil. Jag begär nu att du antingen skänker mig en BMW 3.0 TI, alternativt ger mig pengar motsvarande värdet av denna bil. Om du inte uppfyller mina villkor ser jag ingen annan utväg än att polisanmäla dig.
Arga hälsningar
Berit Ruske
Massör
Ångestens mara red honom hårt när han insåg vad som hänt. Nu förstod han varför polisen förföljt honom under den senaste tiden. De hade så klart blivit kontaktade av det här fruntimret. Vad skulle han ta sig till? Snabbt sprättade han upp resten av kuverten och räknade ihop pengarna.
"Nu har jag fått det bekräftat." Schmidt såg belåten ut när han viftade med telexet som just anlänt från Borås. "Karin Andersson drev mellansveriges största bordell till för ett par månader sedan. Boråskollegorna tror att hon fortfarande är spindeln i nätet men att hon känt marken börja gunga under fötterna på sig och därför dragit sig tillbaka."
"Det var som fan. Har du kollat upp något om kunderna?"
"Jag kan väl säga så mycket att kollegorna var rätt tystlåtna om den saken. Jag blev tvungen att höra mig för lite diskret."
Messer såg nyfiken ut. "Och...", sade han frågande.
"Och det verkar som om en hel del av landets höjdare brukade besöka det där gamla postorderlagret med jämna mellanrum. Mycket mer fick jag inte höra. SÄPO har tydligen belagt ärendet med rigorös sekretess."
Messer visade sin besvikenhet alldeles tydligt. Han hade gärna velat höra lite mer snaskiga detaljer. Men det här var ju ännu ett indicium som talade för Nilsdotter-Stenströms skuld. Kunde han bo ihop med en bordellmamma så var han säkert också kapabel att utföra grymma våldtäkter. Vem visste vilka vidriga videofilmer som brukade avnjutas i parets gemensamma lägenhet. Säkerligen både "Gummikliniken" och "Piskorgier i klostret". "Ska vi sy in honom då?", sade Messer ivrigt och kände efter om han hade tjänstevapnet i kavajen.
"För vad?", kontrade Schmidt. "För att han umgås med ett gammalt luder? Vi får nog vänta ett tag till."
"Vad du är petig", envisades Messer. "Vi kan väl trä en säck över huvudet på honom och dunka sanningen ur kroppen på honom med våta gummibatonger. Jag har förresten en kompis som är tandläkare. Jag såg en film med Dustin Hoffman i förra veckan - Maratonmannen - och där fanns det en del jävligt fräcka scener."
"VI VÄNTAR, sade jag", skrek Schmidt.
"Ja..."
BMW!!!
Det var med viss spänning som Amadeus skyndade iväg till Solhemsgatan igen. Han smög sig mycket försiktigt ner i källaren (eftersom han absolut inte ville att Karin skulle få syn på honom) och började packa ner sin imponerande samling av tomma vinbuteljer i kartonger och kassar. Det tog en bra stund innan han var färdig och riktigt arbetsamt var det. Svettdropparna trillade från näsan när han idogt lyfte lantvinsflaskor från lagerhyllorna och ner i kartonger. När han var färdig så räknade han sin skörd. Inte illa. Etthundraarton stycken vinare och två små explorerflaskor. Det blir en bra slant det, tänkte han belåtet. Med all den energi som bara en mycket entusiastisk ung man kunde uppbringa lastade han sedan kassarna på cykeln och vinglade iväg till systemet.
Usch vad tungt och besvärligt det var att cykla med alla flaskorna. Han var alldeles trött och törstig när han kom fram, men eftersom han numera var stadd i kassa kunde han kosta på sig att köpa ett par öl. Sex stycken Pripps fatöl blev det. Han lastade ner dem i ryggsäcken och begav sig mot posten.
Så satt han inne på posten och väntade på sin tur. Sannerligen - började inte allt reda upp sig ändå? Amadeus kunde inte alls förstå varför han varit så orolig ett tag. En sån smart kille som han behövde inte oroa sig för små dumheter. Och hans plan blev bara bättre ju mer han tänkte på den. Den var vattentät in i minsta detalj. Maskeradligan kunde gå och gömma sig. Ha!
När den digitala kösystemstavlan blippade fram hans nummer gick han fram till kassan. "Hej", sade han obesvärat. "Ett postfack tack. Det största ni har."
"Då måste du fylla i lite papper först. Här ska du se." Kassörskan plockade fram en ansökningsblankett som hon lämnade ut genom luckan. "Om du fyller i blanketten så ska jag hämta en nyckel."
Han gjorde som hon sade och hann precis rycka loss och stoppa på sig den ballografpenna han skrivit med innan kassörskan kom tillbaka. Etthundrafemtiofem kronor fick han betala men det bekom honom inte alls. Det ska snart vara intjänat tänkte han och log i mjugg. Han bad om att få ett par papper av kassörskan och cyklade sedan med lätta tramptag ner till Sveas konditori där han beställde en kopp kaffe och en budapestbakelse. Sveas budapestbakelser var berömda över hela Närkesslätten eftersom de var så saftiga och goda och alldeles lagom mandarinspäckade.
När kaffet var urdrucket och bakelsen njutningsfullt aväten lade han pannan i djupa veck och började författa en annons. Han tyckte själv att texten blev mycket lyckad;
Bortskänkes.
BMW 3.0 TI inköpt 1986 bortskänkes. På grund av religiös omvändelse tänker jag skänka bort min nästan nya BMW till en behövande kristen medmänniska. Du skall vara rak i tron och spritfri. Sänd ett brev till mig innehållande svarsporto och tjugo kronor så skänker jag bilen till dig. Obs! Endast en göre sig besvär då jag icke har mer än en bil att skänka.
Svar till AM.EN."
Först tänkte han skriva under med sitt namn, men slutligen bestämde han sig ändå för att använda signatur. AM.EN. passade bra tyckte han. AMadeus B. Nilsdotter StENström. Han var allt en riktigt festlig kille.
Amadeus tog sig snabbt tillbaka till Solhemsgatan igen och när han genom att tre gånger ringa på dörren och därpå snabbt springa och gömma sig i källartrappan förvissat sig om att Karin inte var hemma tassade han in i sitt forna hem. Det var med ett visst vemod han blickade ut över sina före detta tillhörigheter. Han var visserligen inte på något sätt beroende av materiella ting, men det fanns ändå en hel del småsaker som hade ett visst affektionsvärde. Hon skulle inte bry sig om att han tog med sig några små föremål, det var han säker på.
Han krängde av sig ryggsäcken och rafsade ner det viktigaste däri. Freestylen och några riktigt bra band, en flanellpyjamas, Torgny Lindgrens "Till sanningens lov" som han nyss börjat läsa, några brev och fotografier, två par mussepiggkalsonger och de gula tangakalsongerna, en varm tröja och en del annat. Han hittade också Karins adressbok vid telefonen och utan att egentligen tänka närmare på saken stoppade han ner den också. Så satte han sig i soffan och ringde in sin annons till Dagens Nyheter, Nerikes Allehanda, Örebro-Kuriren och den kristna tidningen Dagen. Amadeus bad att få svaren sända till Box 2134, 692 01 Kumla.
Så långt var allt väl. Nu var frågan vart han skulle bo medan han väntade på att svaren skulle börja droppa in. Vart som helst men inte hos Karin, så mycket var säkert. Fast han kanske skulle kunna stanna ändå, utan att hon visste det. Det fanns gott om plats nere i källarförrådet när vinflaskorna var ivägburna och en gammal tältsäng hade han ju, så varför inte. Det rörde sig bara om några dagar. Fast det var ju det här med spindlarna förstås.
Innan Björklund rustade huset delade hyresgästerna på den dusch som fanns i källaren. Amadeus hyste en panisk skräck för smådjur i allmänhet och smådjur med många ben i synnerhet. En morgon när han sömndrucket famlat sig ner till duschen och slagit på densamma fann han sig själv stirrande rakt in i ett par av de många ögonen på en monstruös spindel av den allra största och mest behårade sorten. Enligt vad Amadeus senare berättade för alla som ville höra på (och för en del andra också) så fick spindeln syn på honom, varpå den genast började röra sig framåt med hotfullt kravlande benrörelser och med vidöppna käftar. Amadeus rusade upp i lägenheten igen och ringde Björklund, polisen, mamma, civilförsvaret och anticimex. När mamma och Björklund anlände hade det åttabenta monstret redan krupit tillbaka till sin håla och stod inte att finna någonstans. Polisen kom överhuvudtaget inte och det gjorde inte civilförsvaret heller. Anticimex skulle däremot ha ryckt ut om inte Björklund lyckats få stopp på dem. Mamma och Björklund var nämligen helt överens om att Amadeus endera sett i syne eller starkt överdrivit spindelns storlek och aggressivitet. Amadeus vägrade duscha i en hel månads tid. Efter det tröttnade hans kamrater på stanken och släpade ner honom till källaren för en rituell tvångsavtvättning. Med tiden hade minnet av monstret sjunkit tillbaka i hans inre och nuförtiden kunde han besöka källaren igen även om han fortfarande tyckte att det var olustigt.
Spindlar eller inte spindlar, Amadeus var hur som helst tvungen att reda sig ett bo i källaren. Vad skulle han annars göra när hans egen mor förskjutit honom och när hans älskade befann sig på annan ort och när hans lägenhet beboddes av en manodepressiv kvinna i övre övergångsåldern. Snabbt plockade han till sig sitt stormkök och några kastruller och gick ner för att se efter hur det såg ut.
Rent ut sagt för jävligt var det. Skiten låg som en svart hinna över lagerhyllorna och golvet, råttorna skrek i grannförrådet och det hängde (precis som han hade anat) spindelnät både högt och lågt. Han öppnade en öl och läppjade på den samtidigt som han beskådade röran. Nå, tänkte han beslutsamt, ska jag kunna sova här i natt är det nog bäst att sätta fart på en gång.
Amadeus hämtade en hink i städförrådet, fyllde den med vatten från duschen och blandade i lite Fenom. (Fenom var SKITBRA! Det visste han eftersom han sett reklamfilmen massor med gånger. Han visste också att "Den gula hinnan det är känt den borstas bort med PEPSODENT", men nu var ju hinnan svart så då kanske det inte skulle gå så bra att använda tandkräm.)
En halvtimma senare luktade det mysigt rent i det lilla förrådet om man bortsåg från den obetydliga bidoft av potatislager som helt enkelt vägrade ge med sig hur mycket han än putsade och fejade. Den fick han leva med. Glad och nöjd spikade Amadeus upp den lilla "Hemkärahemtavlan" ovanför tältsängen. Han såg sig omkring och fann att han lyckats göra det lila krypinet riktigt mysigt, om man exempelvis jämförde med hur koncentrationslägerfångarna tvingats bo i Treblinkas ogästvänliga kaserner. Han öppnade en öl till och lade sig ner på sängen och funderade.
Det var inte förrän då som det faktiskt gick upp för honom att han tänkte bebo den källare där han en gång i världen mött det fruktansvärda spindelmonstret. Han kissade nästan på sig lite grann i byxorna när sanningen uppenbarade sig. Det gick bara inte. Spindeln växte i hans minne från den i och för sig ganska stora jaktspindel som det faktiskt varit, till något som mer liknade "Honmonstret" i Tolkiens saga om ringen - eller "Det" i Stephen Kings bok med samma namn. Spindeln antog helt enkelt gigantiska proportioner. Hjältarna i Stephen Kings bok utförde en chudritual för att ta död på sitt monster men Amadeus kom inte riktigt ihåg hur den man genomförde den. Han hade några diffusa minnen om att man skulle bita sig själv i tungan och det lät lite äckligt tyckte han, så det var nog ingenting för honom. Honmonstret blev visst spetsat av ett alvsvärd om han inte missminde sig men något sådant hade han inte.
Hur skulle han då kunna skydda sig? Genom att hämta en brödkniv från sin före detta lägenhet och sedan ligga sömnlös och vaka på nätterna? Nej. Genom att stjäla grannens harpungevär och ligga sömnlös på nätterna och vaka då? Nej. Genom att ta hönsnätsrullen som stod instoppad under källartrappan och tillverka ett moskitnät som var tillräckligt starkt för att skydda honom från spindelns vassa tänder och giftiga gift? Ja.
Det tog honom en dryg timme att få i ordning nätet men när han var färdig så var han nöjd. Nu kunde han sova lugnt. Han drack ur de öl han hade kvar och gick och lade sig. Vår hjälte var i väntans tider.
Den företagsamma Asta.
Asta Kristensson skulle utan tvekan ha kunnat bli en bra detektiv. Ett par dagars väntan utanför Lena Molinowskis lägenhet fick henne att inse att den kvinna hon hatade mer än någon annan i världen med största sannolikhet var bortrest.
Asta skulle alltså utan att ha riskerat att bli upptäckt kunnat brutit sig in i lägenheten och vandaliserat den totalt. Hon skulle ha kunnat förvandlat soffbordet till kaffeved, lagt ost på CD-skivorna och låtsats att de var knäckebrödssmörgåsar, spridit sina exkrementer över köksgolvet. Hon skulle kort sagt ha kunnat ställt till med en hel del oreda. Men det räckte ändå inte. Blodshämnd var vad hon lovat sig själv att utkräva och blodshämnd skulle det bli. Något annat dög inte. (Utom möjligtvis blöjhämnd.) Det kändes som om det var bråttom. Hon var alltså tvungen att få tag i Lena Molinowskis nuvarande vistelseadress.
Asta smög sig in i trapphuset och kikade försiktigt ner i brevinkastet. Hon hade tydligen inte eftersänt posten i alla fall eftersom morgontidningar brev och diverse direktreklam låg i en stor hög på hallmattan. Så synd. Annars hade det bara varit att gå ner till posten och höra sig för om eftersändningsadressen. Blommorna då? Asta sprang ut på gatan igen och kikade in genom Molinowskis fönster. De såg välmående ut. Alldeles för välmående för att inte ha fått något vatten under den tid det tagit för bunten med tidningar och brev att samlas. Då måste någon vattna hennes blommor och denne någon borde rimligtvis känna till var Molinowski befann sig. Frågan var alltså vem denne någon var. Antagligen en granne.
Hennes antagande visade sig vara riktigt. Vid tredje påringningen fick Asta napp. Den gamla dam som öppnade sin dörr skötte om Lena Molinowskis blommor när hon var borta och visst kunde hon ge Asta adressen. Det ville hon gärna göra när Asta talat om att hon hade ett viktigt ärende till Lena och att hon var tvungen att få tag på henne snarast möjligt. Självklart.
Asta mös när hon gick hem med den eftertraktade adressen i handväskan. Osby, tänkte hon. Here I come!
Planen går i lås - och i baklås.
De tre dygn som Amadeus tillbringade i och i närheten av källaren kändes som de längsta dygn han upplevt i hela sitt dittillsvarande liv. Han försökte få tiden att gå genom ge sig ut på långa stärkande promenader, men när han för fjärde gången stötte på en av de poliser som bråkat med honom på sjukhuset gav han upp. I stället drog han sig tillbaka under sitt hönsnät och mediterade över livets och dödens mysterier. På den fjärde dagens morgon bestämde han sig för att han väntat länge nog. Med spänd förväntan smög han iväg till postkontoret för att vittja sin fångst.
Resultatet var bättre än han någonsin skulle ha kunnat föreställa sig. När Amadeus släpat hem säcken och räknat breven fann han att sjuhundrasjuttioåtta personer svarat på hans annons. Femhundraåttiotre personer hade skickat med frimärken och resten hade lagt ner pengar i kuverten.
"Jag visste det, jag visste det", sade Amadeus för sig själv. "Jag visste att det var en fantastisk ide."
Hans största problem var hur han skulle kunna lösa in alla dessa frimärken utan att väcka misstankar. På posten i Kumla kunde det absolut inte ske, för om han gjorde det där så skulle hela staden veta om det inom ett par timmar. Det är nog bäst att jag åker upp till Stockholm och får det gjort tänkte han. I storstaden är man anonym och alienerad. Där bryr sig ingen om en man som vill växla frimärken till likvida medel.
Men var skulle han göra av alla dessa frimärken tills vidare? Och vart skulle han göra av den stora mängden kuvert och brev? Han beslöt sig för att lägga alla breven i en kasse och gömma dem i det tomma källarutrymme som tidigare rymt ved och koks. Frimärkena och pengarna fick ligga i ryggsäcken så länge.
Den natten sov han gott och drömde söta drömmar om ett behagligt liv i sus och dus.
Morgonen därpå gick han till postkontoret för att lämna tillbaka boxnyckeln och för att försöka få lite pengar tillbaka på hyran. När han ändå fanns på plats så tittade han i boxen en gång till. Tänka sig - denna dag var boxen om möjligt ännu fullare. "Wow", skrek Amadeus överlyckligt. "Boxen är helt full idag. Det är nästan för bra för att vara sant." Han stängde snabbt igen sin box och sprang till Kvantum för att köpa sig en stor flaska Coca Cola med tillhörande plastkasse. (Drycken hällde han ut, den var bara ett camouflage för att plastpåseinköpet inte skulle väcka misstankar.) Så jagade han upp till posten igen för att tömma boxen.
Han orkade nästan inte bära hem alla breven.
Han räknade till niohundrafyrtiotre stycken nya kuvert - varav etthundrasjuttiofyra stycken innehöll kontanter. Amadeus trodde knappt sina ögon. Han hade fått över tretusen kronor i kontanter till på bara en natt, för att inte tala om alla dessa frimärken. Snart skulle han kunna starta en frimärksaffär. Tänk om han skulle ta och sätta in en annons till. Amadeus kände sig alldeles vimmelkantig. Tänk vad mycket pengar. Han skyndade sig att gömma kuverten där han lagt de andra.
Så smög han ut till telefonkiosken för att ringa SJ. Han skulle kontrollera tågtider till Stockholm eftersom han var av den bestämda uppfattningen att frimärkena måste lösas in snarast möjligt. När han stod med telefonen mot örat slog det honom att han kanske skulle få ännu mer post nästa dag. Snabbt lade han på luren igen och beslöt sig för att vänta ytterligare en dag. Så väldigt bråttom var det faktiskt inte.
Nästa dag kunde han glädja sig åt att hämta 1142 nya kuvert - varav 297 stycken innehöll sedlar i stället för frimärken. Amadeus var glad och upprymd och aningen konfunderad. Vilken typ av människor var egentligen så naiva och godtrogna att de utan att tveka skickade pengar till en vilt främmande person? Han beslöt sig för att läsa igenom några av följebreven för att måhända komma gåtans lösning lite närmare.
Just som han satt sig bekvämt tillrätta för att börja läsa hörde han någon komma gående ner för källartrappan. Han släckte ljuset i sitt bås och lade sig tyst ner för att lyssna. Efter en liten stund blev det tyst igen. Amadeus gläntade försiktigt på källardörren och spanade ut. Han kunde inte se någon människa därute, så han stängde dörren igen och stoppade på sig frimärkena och pengarna. Kuverten slängde han ner i plastkassen som fick stå kvar i skrubben. När han slog igen dörren hörde han någon som rusade upp för trappan och ut på gården. Amadeus skyndade sig efter och fick se en man som satte sig i en bil och körde iväg. Även fast han bara hann se en kort skymt av mannen var han säker på sin sak. Det var en av de där två poliserna igen. Höll hans lilla bedrägeri på att gå i stöpet? Amadeus bestämde sig för att redan nästa dag göra sig av med postboxen alldeles oavsett om breven hade slutat komma eller inte. Det här var alldeles för riskabelt för att han skulle våga fortsätta längre. Han kanske skulle skicka tillbaka pengarna? Nja, fullt så mycket ångest hade han inte än.
Morgonen därpå skulle Amadeus avsluta sina skumraskaffärer på posten. Han tänkte egentligen inte titta i boxen men hans medfödda nyfikenhet gjorde det omöjligt för honom att låta bli. Ve och fasa, boxen var full igen. Han hade tappat kontrollen över händelseförloppet.
Han kunde inte låta breven ligga kvar eftersom de skulle utgöra en bevisbörda utan like om de hittades. Åh vad han ångrade att han inte hyrt boxen under falskt namn. Amadeus skyndade sig att stoppa ner kuverten i sin ryggsäck och funderade på att omedelbart emigrera till Nya Zeeland. Landet på andra sidan jorden verkade lockande - men vetskapen om att hans själs älskade fanns i Osby avhöll honom från att sätta planen i verket. I stället sade han upp postfacket med omedelbar verkan och bad om att alla försändelser som kom till boxen i fortsättningen skulle återsändas till adressaterna. Postmästare Sonnerstedt såg konfunderad ut men lovade ändå att se till saken. Någorlunda nöjd åkte Amadeus hem för att räkna sin pengar.
Så många sköna kuvert där var. Han sprättade och sprättade och kunde vid ett hastigt överslag se att högen med reda pengar var större idag än någon gång tidigare. Så kom han plötsligt till ett kuvert som vare sig innehöll pengar eller frimärken. Allt som låg i kuvertet var ett brev. Besynnerligt, tänkte Amadeus, här är tydligen någon som inte vill ha någon BMW. Han tittade närmare på brevet och blev omedelbart kallsvettig när han såg den maskinskrivna texten;
Amadeus B. Nilsdotter-Stenström, du är en lömsk och illasinnad bedragare som jag kommer att anmäla till polisen! Du har ingen BMW, och förmodligen har du inte tänkt skaffa någon heller. För fyra dagar sedan skickade jag ett brev till dig innehållande tjugo kronor i frimärken. När jag inte fick något brev med bilnycklar tillbaka så besökte jag Nerikes Allehanda. Efter ett kortare samtal med en kvinna på annonsavdelningen fick jag reda på ditt namn och din adress. Med hjälp av dessa uppgifter var det inga som helst problem att via pastorsexpedition, bilregister och banker kontrollera att du är pank och att du inte äger någon bil. Jag begär nu att du antingen skänker mig en BMW 3.0 TI, alternativt ger mig pengar motsvarande värdet av denna bil. Om du inte uppfyller mina villkor ser jag ingen annan utväg än att polisanmäla dig.
Arga hälsningar
Berit Ruske
Massör
Ångestens mara red honom hårt när han insåg vad som hänt. Nu förstod han varför polisen förföljt honom under den senaste tiden. De hade så klart blivit kontaktade av det här fruntimret. Vad skulle han ta sig till? Snabbt sprättade han upp resten av kuverten och räknade ihop pengarna.
lördag, mars 08, 2008
Det började ju så bra...
Ibland kan det vara rena poesin att läsa DN:s kontaktspalt.
"Friska lundar,
lugna vatten,
ord och beröring
kan vi ge varandra.
56-årig sund kvinna
önskar jämlike att njuta, utvecklas
och snickra tillsammans med
på livets ocean"
Gud så vackert. "Friska lundar, lugna vatten"... Lundell kunde inte gjort det bättre.
Men så bär det inte riktigt till slutet.
"och snickra tillsammmans med"
Varför denna plötsliga socialrealism? Du nöjer dig inte med hans vackra inre. Du ska ha en man som inte bara är mjuk och följsam utan också en jävel på att snickra. Snacka om att ställa överkrav... Sen undrar jag också vad det är man behöver snickra när man befinner sig på havet? Hål i båten förstås om det är akut...
Annars vet jag inte.
Snyggaste kontaktannonsen jag sett skrev nog ändå Lundell i "Tid för kärlek" 1984:
Jag har den här
kuken
och humor
och en kropp som väger
runt sjuttifem
och ljusblå ögon
och visserligen
dricker jag lite för mycket då och då
men två gånger om året
går jag igenom omfattande fastor
vilket innebär att jag bara
äter elva månader om året
och jag läser böcker
jag skriver böcker till och med
och jag är någorlunda
begåvad
men framför allt vill jag framhålla
att jag har två saker
som för en kvinna måste anses vara
absolut nödvändiga
nämligen
kuk och humor
Vad skulle det stå i min egen kontaktannons då?
Möt mig;
Jag är 45 år och gråhårig,
fet, ful och snäll,
din bästa vän om du inte sviker mig,
jag har tillräckligt bra lön
för att kunna köpa mig en hantverkare
om det måste snickras,
poetiska ambitioner nog
för att inte behöva
benämna livet som en vattensamling
och en livshållning som konstant pendlar mellan
cynism och naivism
Jag är Freddie i Terror på Elm Street,
J.N i Shining,
Pippi på rymmen
många fler personligheter
passa dig
Nah, tur man inte ska ut på äktenskapsmarknaden...
fredag, mars 07, 2008
Nu börjar det hetta till i hockeykvalet...
Roland lär väl sitta som på nålar redan antar jag. Vi får se vad Örebro Hockey har att ställa upp mot Norrländskt stål. Sist jagade han upp sig med sms-invektiv av typen "Hata IFK-Kumla". Vad det nu hade med saken att göra... Han är så ivrig, Roland...
torsdag, mars 06, 2008
Snöglopp i går, nu lyser solen igen...
...då är det Mars.
Läste förresten Eva Dahlgrens "Konsten att närma sig ett träd" alldeles nyss. (39.90 på Lidl!!!"). Hon har en hel del innanför pannbenet den tjejen, och ett fantastiskt språk. Önskar mig en hundradel av den kreativiteten.
Läste förresten Eva Dahlgrens "Konsten att närma sig ett träd" alldeles nyss. (39.90 på Lidl!!!"). Hon har en hel del innanför pannbenet den tjejen, och ett fantastiskt språk. Önskar mig en hundradel av den kreativiteten.
måndag, mars 03, 2008
Amadeus 020
Inackorderad i eget hem.
Ingenting blev bättre dagen därpå. Polisen kunde inte göra något. (Amadeus hade av egen fri vilja skrivit över alla sina möbler på de två mormonerna och en snabb koll i polisregistret visade att de var rena som snö.) Hyresgästföreningen bara skrattade åt honom. (Han var ju inte ens medlem så varför skulle de bry sig?) Advokathjälp hade han definitivt inte råd med. Amadeus såg sig alltså nödsakad att be Karin att få stanna en natt till i sin förra lägenhet. Han bockade artigt och skrapade med foten när han frågade.
"Nja", svarade Karin tveksamt. "En natt till går väl bra men om du vill stanna längre får du nog börja betala för dig. Inte för att jag är snål men jag är mån om mitt rykte. Folk kan få för sig så mycket." Hon reste sig upp och gick in i sovrummet.
Livet tedde sig plötsligt mycket eländigt för Amadeus. Inte brydde han sig särskilt mycket om vad omgivningen tyckte om hans förhållande till Karin men däremot brydde han sig väldigt mycket om att han inte hade några pengar att betala henne med. En natts respit var alltså allt han hade, sedan skulle han befinna sig ute på gatan. Hemlös. Utblottad. En tiggare utan namn och rykte.
Nå - det där med pengarna fick ordna sig i morgon. Just nu hade han andra problem att åtgärda. Amadeus ville så gärna gå in i sovrummet och hämta ett par rena kalsonger men det fick han inte för Karin. Han hade försökt smyga sig in tidigt på morgonen men då blev hon arg på honom och röt högt och verkade allmänt irriterad och sur så Amadeus skyndade sig ut därifrån med svansen mellan benen. Men nu ville han faktiskt duscha och det kändes inte som om det var någon mening med det om han inte fick byta kalsonger också. Amadeus bestämde sig för att göra ett nytt försök. Hon kanske bara hade ett dåligt morgonhumör.
Försiktigt smög han sig fram till sovrumsdörren och knackade på. Tio sekunder senare var han brutalt ivägschasad igen. Då hade han fått höra att sovrummet var Karins privata rum. Köket kunde han däremot få gå in i. Och vardagsrummet.
"Men mina kalsonger då?", utropade han förtvivlat. "Jag kan väl få ett par kalsonger."
"Jag kommer ut med ett par", ropade Karin tillbaka. "Men understå dig inte att försöka smyga dig in hit igen. Då åker du ut fortare än kvickt."
Han gick och satte sig i köket. En liten stund senare kom Karin ut med hans kalsonger. Varför hade hon tagit de rosa med nallebjörnar på? (Som det nästan inte fanns någon resår i.) Var det bara för att bråka med honom? Han hade ett par jättesnygga citrongula tangakalsonger som var mycket skönare. (Som han köpt själv. Mamma var inte alls inblandad i de citrongula kalsongerna.)
När han duschat satte han sig i soffan och läste tidningen. Han fick se syokonsulenten Håkanssons dödsannons och i det ögonblicket föll åtminstone en sten från hans hjärta. Han hade visserligen inte direkt önskat livet ur den gamle mannen men sanningen låg kanske inte så långt därifrån. Nu slapp han bekymra sig över hur han skulle kunna få fram pengar till honom.
På kvällen tittade de på teve. De satt framför teven hela kvällen utan att egentligen säga någonting till varann och Amadeus tyckte att det var synnerligen pinsamt. Det måste väl finnas något sätt att upprätta en förtrolig kontakt med Karin. Han bestämde sig för att inleda en konversation om något neutralt. "Brukar du titta på några teveserier?", frågade han försiktigt, och tittade blygt på sin hyresvärdinna.
"Inte så många", svarade Karin. "Normalt hinner jag inte sitta så mycket framför teven."
Amadeus såg förbryllad ut.
"Jag har alltid jobbat på kvällarna", förtydligade hon sig. Så sade hon inget mer.
Nu hade han i alla fall försökt. Och eftersom han misslyckats så kapitalt fanns det bara en sak att göra; att gå till sängs. Han kände sig med ens väldigt trött. Men det var lite svårt att krypa till kojs när Karin satt på hans sovplats. Han fick försöka ge henne en liten vink om att det var dags att sova.
"Jag tycker nästan aldrig att det är något bra på teve", sade han diskret. "Man blir bara trött och vill gå och sova." Amadeus kände sig nöjd med det fina sätt varpå han lyckats få fram sitt budskap. Nu måste hon väl ändå stänga av teven och gå in till sig.
Karin reagerade emellertid inte alls, så han blev tvungen att försöka igen. "Tycker inte du att det är skönt att gå och lägga sig med en bra bok? Jag älskar att ligga och läsa. Det är så rogivande."
"Jag läser nästan aldrig", svarade Karin kort.
Klockan kvart över elva var det sista programmet slut och Amadeus fick äntligen gå och lägga sig. Han hade svårt att somna. Tankarna for i raketfart mellan Kumla och Osby. Åh vad han längtade efter Lena. Han ville trycka in sin näsa mellan hennes bröst och stoppa tummen i hennes navel. Han ville definitivt inte vara här längre.
Morgonen därpå åt Amadeus och Karin frukost tillsammans. Amadeus lade märke till att Karin bar en oerhört oanständig morgonrock. Den var mer än halvgenomskinlig och det verkade inte som om hon hade något annat på sig under den. Det oroade honom mycket att han trots allt elände fann den medelålders kvinnan attraktiv. Han hade sina skäl att tycka illa om henne, men det hjälpte inte. Hans tankar drogs hela tiden till, till... Till Mamma?! Jesus hjälpe honom. Var han mitt uppe i en Freudiansk konflikt? Var det oidipuskomplexet som gjorde sig gällande? Amadeus försökte genast att låta bli att titta på Karin men det var inte så lätt.
Hon märkte det. "Du tittar så konstigt. Har du aldrig sett en kvinna klädd i morgonrock tidigare?"
Han rodnade. "Jodå, jag har sett massor. Men jag tror inte att jag har tittat särskilt mycket åt ditt håll."
"Jag har nog sett att du har gluttat även om du gör det i smyg. Men det gör inget, vi flickor vill egentligen gärna att ni pojkar tittar på oss."
"JAG HAR INTE TITTAT!", skrek han, halvt hysteriskt. "DET ÄR NATURLIGT ATT TITTA NÄR MAN TILL EXEMPEL SKICKAR BRÖDFATET, MEN ANNARS HAR JAG INTE TITTAT!!!"
Amadeus ville gärna byta samtalsämne men Karin verkade synnerligen förtjust över att kunna hetsa honom. "Här" sade hon och räckte över brödfatet med en yvig gest. De feta brösten hoppade bakom den halvgenomskinliga negligén. "Nu kan du titta. Det är ju bara naturligt."
"JAG TITTAR INTE!!!" Frustrerat vände han sig bort.
"Vet du att jag är ogift?", fortsatte Karin
"Jag bryr mig inte. Jag ska flytta idag." Han lade armarna i kors, mycket demonstrativt.
"Jag har aldrig haft någon stadig pojkvän heller."
"Hör du inte vad jag säger. Jag bryr mig inte!"
"Nej men lille vän vad du var putt då."
Han hörde själv hur otrevlig han lät. Artigheten krävde att han skulle säga något. "Vad jobbar du med?", frågade han.
"Ingenting just nu. Jag lever på förräntat kapital. Men jag hade en firma i Borås förut. Mest kvällsjobb."
"Jaha."
"Du behöver inte flytta om du inte vill."
Vad nu då? Varför denna helomvändning? Amadeus anade oråd. "Vi får se om jag hittar nånstans att bo. Jag är van vid att bo själv."
"Du gör som du vill. Jag ska åka och handla efter frukost. Vill du ha något särskilt?"
"Inte vad jag kan komma på."
Karin reste sig och gick.
På kvällen packade Karin upp en stor kartong som visade sig innehålla en ny video. Så bjöd hon på vitt vin och kyckling. Efter Rapport satte hon på videon och den film hon hyrt. Det var en porrfilm som hette "Nitton bockar i västra tyrolens klippiga porrberg joddlar ut sina extaser tillsammans med fäbodjäntan Bodil 37. (19 m 1 fl)".
Amadeus tyckte att det var fruktansvärt pinsamt att behöva sitta och titta på en pornografisk film tillsammans med Karin. Han förstod inte ens titeln. (19 m 1 fl). Vad kunde det betyda? Det måste vara någon slags distributionskod. Mamma skulle aldrig kunna tänka sig att se på sån film men Karin skrattade nästan oavbrutet.
"Herregud vad löjligt", frustade hon och slog sig på knäna. "Bara fusk! Jag har aldrig sett någon karl som kan hålla ut så länge."
"Jaså."
"Dom sa i Borås att det här var en komisk film och det stämmer. Precis som om någon skulle gilla att bete sig på det där viset. Ha!"
Amadeus visste inte alls vad han skulle säga. "Ha!", instämde han därför. Lite rätt hade hon ju. Amadeus skulle själv inte gilla att bli avsugen, om det stod arton män i lederhosen runt omkring honom. Särskilt inte om de sjöng tyrolervisor.
Efter en oändligt svår kväll tog filmen slut och Amadeus kunde gå till sängs. En sak framstod som fullständigt klar. Han var tvungen att komma bort från Karin. En kärring som tyckte om att titt på porr tillsammans med en ung grabb som Amadeus måste vara pervers. Han ville inte bo tillsammans med en pervers kärring! Redan nästa dag skulle han fly!
Amadeus somnade till sist. Till sin förtvivlan vaknade han senare under natten och insåg att han var kär. Karin verkade rejäl och trygg och hon var vacker och visst hade hon gett honom inviter hela dagen. Han försökte motstå frestelsen i det längsta men till slut gick det inte längre. Han smög sig upp ur sängen och fram till sovrumsdörren. Sakta och försiktigt öppnade han dörren och kikade in. Karin låg och sov. I ljuset från gatlyktan utanför kunde han se hennes moderliga silhuett avteckna sig mot sängen. Hon var naken. En Afrodite! En Venus från Milo! Det var bara för mycket. Amadeus kände hur modet svek honom. Han skulle precis smyga tillbaka igen, när han hörde Karins röst.
"Amadeus! Stå still!" Hon reste sig upp i halvsittande ställning, och tittade strängt på honom. "Vad är du för en gluttare? Först tittade du så mycket på mig vid frukostbordet att ögonen höll på att trilla ur huvudet på dig och nu smyger du dig på mig nattetid!" Hon lät uppbragt. "Har du svårt med flickor i egen ålder? Gå och lägg dig igen din stygging!"
Han skämdes som en hund när han kröp ner under sin filt igen. Hur hade han tyckt sig kunna se något vackert hos det där aset? Det kanske var han som var pervers.
Amadeus somnade visserligen, men han fick ingen god sömn. Han såg nakna kvinnokroppar marschera förbi honom i ändlösa rader. De stannade vid hans säng och poserade för honom och när hans kropp reagerade så som mäns kroppar plägar göra i dylika situationer hånskrattade de åt hans ynkliga penis och hans övertro på sin egen potens. Alla utom en. Lena. Hon grät när hon gick förbi. "Amadeus", sade hon, milt och sorgmodigt. "Hur kan du göra så här mot mig? Jag som älskar dig så."
När han vaknade hade han bestämt sig. Mot Osby!
Ett telefonsamtal.
Det kändes inte alls så roligt att ha semester. Visst pysslade mamma om henne som förr i världen och visst kunde hon koppla av och ägna sig åt det hon ville men hon kände sig ändå ledsen till mods. Lena kunde inte alls förstå varför Amadeus inte hörde av sig som han lovat. (Att det berodde på så olyckliga omständigheter som det faktiskt gjorde kunde hon ju inte ha en aning om och att hon själv lovat att skicka brev till honom hade hon förträngt.) För tillfället halvlåg hon i en av de två badenbadenstolar som stod på hennes föräldrars gräsmatta. I handen höll hon den senaste delen av sagan om Isfolket och på det lilla trädgårdsbordet stod ett glas med hemgjort äppelvin, i vilket det simmade två vackert röda hallon. Inte ens den svalkande drycken smakade så gott som den brukade göra. Lena var utkörd på gården. Hon hade väntat och väntat och fört så pass mycket suckande oväsen vid köksbordet att hennes mamma bett henne att gå ut och låta i stället.
Hon ville så gärna att han skulle ringa. Det skulle på något sätt vara ett bevis på att han verkligen brydde sig om henne.
"Suck!" Hon satte sig tillrätta i stolen. (Men om nu inte berget kom till Muhammed...) "Suck! Pust!" Det var lika obekvämt i alla fall. (Så fick väl Muhammed gå till berget.) Hon reste sig upp och gick in till telefonen.
Det var Karin som svarade och vad Lena fick höra var följande; "Kvitt kvitt, nej du, han har faktiskt inte kommit hem än, men jag kan ju be honom ringa när han dyker upp, om du ger mig telefonnumret."
Lena mumlade något om att hon skulle återkomma och kastade på luren. Sedan sprang hon raka vägen upp på sitt rum och kastade sig på sängen och storgrät. Mamma sprang efter och undrade hur det var fatt men något vettigt svar fick hon inte.
"Gå!", snyftade Lena. "Jag vill vara ensam."
"Men kan du inte berätta för mig?"
"Gå sade jag."
Så då gjorde mamma det. Lena låg däremot kvar och snyftade i flera timmar. Hon hittade sin gamla nalle på soffan och tog honom till sig som tröst. Det var skönt att krama om sin gamle vän men inte ens han kunde få henne att känna sig särskilt mycket bättre till mods. Kunde hon inte lita på Amadeus? Vem var den där kvinnan? Lena Molinowski övervägde allvarligt möjligheten att gå i kloster.
Förskjuten.
Tjugo minuter över tio ringde Amadeus på sin moders dörr. Han väntade. Så ringde han igen. Och väntade. Amadeus ringde länge. Han tyckte själv att signalen borde kunna uppväcka de döda så det var nog ingen hemma.
Amadeus gick grubblande ner för trappan igen. Han kände sig modstulen. Var skulle han nu kunna söka hjälp? Han kände att han inte för ett enda ögonblick till klarade av att stanna kvar i den äckliga håla han nu bebodde. Och absolut inte hos Karin. Han ville inte höra mer av hennes ogrundade insinuationer. Så hörde han hur mamma öppnade dörren bakom hans rygg. "Mamma!" skrek han och klev upp för hela trappan i ett enda steg.
"Mamma?", svarade någon, med mörk och maskulin röst.
Det var Anton Antonsson. Amadeus blev alldeles kall. Han hejdade sig omedelbart mitt i det stora steget, ställde sig i försvarsställning och stirrade argt på Antonsson.
"Vad vill du?", sade Antonsson.
"Jag tänkte hälsa på min mamma. Jag hoppas att jag inte stör eller kommer olämpligt på något sätt." Amadeus kände en våldsam lust att slita tag i Antonsson och trycka ner tänderna i halsen på honom. Höll den där slemmiga typen fortfarande på och stötte på hans mamma? Amadeus kunde se sin egen mamma ligga i Antonssons armar. Han kände kväljningarna stocka sig i luftstrupen. Om han hade ätit någon frukost innan han rymt från Karin så skulle han antagligen ha kräkts upp den.
"Vem är det älskling", ropade mamma inifrån huset.
"Mor mor, det är jag mor!", ropade Amadeus till svar. Han kände sig chockad och uppriven i sitt inre. Ropade hon älskling till det där slemmiga krypet?
"Är det du Amadeus? Kom in så får du kaffe", gastade mamma.
Amadeus steg in och kände hur det luktade illa i huset. Det måste vara doftrester efter Antonssons rakvatten. "Vad är det som luktar", sade han när han fick syn på sin mor. "Har du en död råtta i skafferiet?"
"Jag känner ingen lukt", svarade mamma.
Antonsson tycktes i alla fall förstå vinken. "Jag går nu", sade han avmätt till Amadeus mamma. "Kom över till ateljen om en timme så tar vi bilderna till dammsugarkampanjen."
Amadeus satte sig ner och tittade begrundande på sin mamma. "Dammsugarkampanjen?", sade han frågande.
"Amadeus", sade hans mor glädjestrålande. "Det här med Mormor MaMaMia är alldeles fantastiskt. Jag har fått ett kontrakt som löper på två år. Det ger mig en klumpsumma på fyrahundratusen och dessutom är jag garanterad ett arvode på tjugotusen kronor per kampanj och Anton säger att det kan bli mer om det går bra. Jag är så lycklig. Anton och jag ska gifta oss till vintern, i Seglora kyrka."
Fyrahundratusen på ett bräde - och tjugotusen i månaden... Då hade hon i alla fall råd att hjälpa honom med en tågbiljett till Osby och kanske också med en blygsam summa som skulle täcka mat och omkostnader. Ett par tusen eller så. Men vad sade mamma egentligen? Plötsligt gick det upp för Amadeus vad det var för nyhet hon så lömskt hade släppt ifrån sig alldeles i slutet av tillkännagivandet.
"Du ska väl inte gifta dig med den där slemma typen? Han verkar vara en typisk sektledartyp som den där Shejke eller vad han heter. Du ska se att han kommer att piska dig och rycka dig i håret när ni väl har gift er."
"Du pratar. Han är jättegullig. Jag får blommor varje dag och han är så världsvan. Du må tro att det här är min STORA chans." Hon lade tyngd bakom den sista meningen.
Amadeus beslöt sig för att byta samtalsämne. Det var nog säkrast, annars finns risken att mamma inte alls ville hjälpa honom med pengar. "Det blir nog bra mamma. Vill du ha bara ha honom till din äkta make att älska i nöd och i lust så blir det säkert bra."
"Just det", sade mamma belåtet.
"Mamma" Amadeus såg bedjande ut. Han tittade på sin mor med stora sorgsna cockerspanielögon. "Jag har fått ett litet problem."
"Jaså?"
"Mina möbler har blivit stulna och lägenheten också. Jag har ingenting kvar i hela världen."
"Vad är det du säger?" Mamma såg skeptisk ut. "Hur kan man bli bestulen på en lägenhet? Du är tydligen lika snurrig som vanligt."
Nu hade han visserligen varit med om ett mirakel i Viaskogen och lovat Gud att aldrig mer ljuga, men efter det som hänt med Karin och mormonerna var han inte längre så säker på att han var troende. En liten nödlögn kunde han nog ta till för att slippa hamna i dålig dager.
"Det är lite svårt att förklara men jag har blivit tvingad att skriva på ett papper där det står att jag skänkt alla mina möbler och min lägenhet till två elaka killar. Om jag vägrade så skulle dom bryta av dina ben, sade dom." (Det var nästan sant i alla fall.)
"Bryta av mina ben. Nej nu ljuger du allt." Mamma såg på Amadeus med genomträngande blick.
"Det är sant. Jag lovar. Dom kom hem till mig för över en månad sedan och visade bilder på dig. Så sade dom att dom visste vart du bodde och vart du brukade gå och handla och det märkes att dom spanat länge och förberett det här. Jag skulle ha berättat allt tidigare men jag ville inte oroa dig innan jag var tvungen." Nu var det kört igen. Amadeus kände att han ännu en gång snärjt in sig i lögner. Nå - det var för sent att ändra sig.
"Varför skulle någon göra så? Det verkar helt osannolikt."
"Säg inte det. Jag har talat med polisen, anonymt givetvis, och de berättade för mig att det på sista tiden förekommit flera misshandelsfall mot mogna kvinnor med ensamstående söner. Det är visst en liga som härjar." Amadeus pustade ut. Han kände att han började få till en historia som hängde ihop, att det liksom fanns en tråd i den, och att mammas pengar redan var så gott som nedstoppade i hans plånbok. "Jag skrev under pappren och efter det så har jag försökt att spana efter förbrytarna. Jag ska ta dem själv utan polisens inblandning, för är det något som jag retar mig på så är det när nån vill vara dum mot dig lilla mamsen. Det är bara det att det har kommit en kvinna och flyttat in i min lägenhet så nu undrar jag om jag kanske kunde få låna lite pengar av dig." Amadeus ville jubla. Han hade mamma fångad som i en liten ask. "Jag skall minsann visa dem hur det går när man hotar min mamma", bredde han på. "Dessutom skall jag tvinga dem att betala tillbaka pengarna som de fått för mina möbler och min lägenhet", fortsatte han. "Jag har fått ett tips om att en av rånarna bor i Osby så jag tänkte åka dit omedelbart, fast jag har inga pengar till tågbiljetten."
"Hur kan du hitta på något så dumt? Du får låna min telefon i stället. Ring genast till polisen och anmäl alltihop."
Denna jävla telefon! Amadeus fick ångest när han tänkte på telefonen. Var det inte mammas röda diavoxtelefon som hade fått honom att slå ut sin tand en gång för mycket länge sedan? Och var det inte telefonen som sett till att han hamnat i en utpressningssituation i samband med tidningsutbärarjobbet? Och skulle nu denna förbannade telefon få honom att ljuga för polisen? Aldrig!
"Jag kan inte ringa till polisen nu. Det är försent. Det här måste jag klara upp själv."
"Du har varken kompetens eller mod nog för att klara det här på egen hand. Om inte du ringer till polisen så ska jag göra det."
"Nej mamma, mamma vänta!"
"Vill du inte att vi ska stoppa banditerna?"
"Men jag säger ju att jag har tjuvarna under uppsikt. Det är bara frågan om dagar innan jag kan få dem att skriva på ett erkännande. Ringer vi till polisen så kanske de smiter utomlands." Han var tvungen att övertyga sin mor om att tanken på att polisen skulle kopplas in var utesluten. Elände och åter elände. "Mamma", sade han högt. "Lyssna här nu. Jag behöver bara låna lite pengar av dig till en tågbiljett och ett hotellrum. Det är allt som behövs. Jag har ett personligt intresse av att klara upp alltihop på egen hand." Han övertygade nästan sig själv. Han kände sig som Zorro.
"Jag tror inte för ett ögonblick på vad du säger", sade mamma iskallt och slog handen i bordet. "Du har säkert lägenheten kvar. Och du ska inte tro att du får låna några pengar bara för att jag har fått en fast inkomst på gamla dagar. Du är gammal nog att klara dig själv eller borde vara det åtminstone. Anton och jag har diskuterat dig en hel del och vi är fullständigt överens om att du måste börja ta hand om dig själv. Vad tror du händer när jag går bort? Då står du där och vet inte alls vad du ska göra."
Amadeus var alldeles svettig på överläppen. Hur kunde det gå så fel? "Men mamma.."
"Hör vad jag säger. Det blir inget lån. Du har ett eget arbete."
Trodde hon ja. Hon skulle bara veta.
"Nu måste jag gå och göra mig i ordning för fotosessionen." Mamma reste sig upp och började skjuta den ytterst ovillige Amadeus framför sig mot dörren till.
"Men mamma - bara några hundra."
"Gå nu och kom inte tillbaka hit innan du har visat att du kan försörja dig själv. Du kan använda dina fantasier till att skriva en bok i stället. Du får femtio kronor till korv men det är det sista du får." Hon tog upp en röd galonportmonnä som fullkomligt bågnade av pengar. Det låg en femtiolapp och skräpade bland alla tusenlappar. Den fick han. Så tryckte hon ut honom genom dörren och låste efter sig.
"MEN MAMMA!" Det var försent. Amadeus stod ensam i världen. Till och med hans egen mor hade svikit honom. Åh denna grymma tillvaro. Amadeus befann sig definitivt i trångmål. Det verkade som om besöket i Osby skulle få vänta.
Beatrice kommer hem.
"Men det är väl klart att hon ska bo hos mig? Det förstår du väl? Hon mår jättedåligt." Beatrice Ericssons mor höll på att köra av vägen när hon storyvat argumenterade för sin sak samtidigt som hon försökte hålla händerna på ratten.
Hennes passagerare Susanna Lindström var däremot inte alls säker på att mamma Ericsson hade rätt. "Kör försiktigt. Du kan inte svänga här. Vägen är ju helt rak. Titta!!!" Susanna blundade hårt när hon såg hur nära dikeskanten de faktiskt var. Efter en stund insåg hon att de nog klarat sig den här gången också och vågade försiktigt titta upp igen. "Jag tror säkert också att hon mår dåligt", fortsatte hon, "men jag undrar ändå om hon inte skulle må bättre hos mig."
"Jag är hennes mor", sade mamma Ericsson korthugget.
"Jag vet. Men jag tror i alla fall att jag kan hjälpa henne att komma över det här traumat bättre än dig. Men vi kan väl låta Beatrice bestämma själv?"
Mamma Ericsson tyckte att det lät rimligt.
Resten av färden fortgick under tystnad. Susanna satt och funderade över det hemska som hänt hennes vän. Nästan våldtagen hade hon blivit. Det var bara ren och skär tur som hindrat det fruktansvärda dådet från att fullkomnas. Om inte det där pensionärsparet kommit cyklande så hade inget kunnat stoppa galningen från att fullfölja sitt nidingsdåd. En sån dåre. Någon borde skära ballarna av honom snarast möjligt för att trygga säkerheten för Närkes alla kvinnor. Hon skulle förresten kunna göra det själv utan några som helst skrupler. Hon var väl inte aktiv medlem i kvinnojouren för inte heller. Ju mer hon tänkte på det, desto bättre verkade planen. Om Beatrice fick hjälpa till att genomföra en sådan hämnd så skulle hon säkert må mycket bättre. Susanna bestämde sig för att ta upp saken med Beatrice så fort som möjligt.
Redan inne på sjukhuset drog hon med sig Beatrice in i ett undanskymt hörn och berättade om sina planer.
Beatrice var genast med på noterna. "Det skulle vara så skönt att få sprätta upp den där skiten. Jag skulle vilja mosa testiklarna på honom med en nötknäppare. Jag skulle vilja skära hans ynkliga lilla pitt i småbitar och koka korv stroganoff av den." Beatrice såg fullständigt vild ut.
"Det är väl ingen omöjlighet", svarade Susanna. "Om du hänger med hem till mig så kan vi göra upp en idiotsäker plan."
Beatrices mamma fick alltså transportera sin dotter till Susanna i stället för hem till sig. Hon gruffade visserligen lite men eftersom det var vad Beatrice ville så kunde hon inte säga så mycket. Huvudsaken var att dottern blev frisk, så fort som möjligt.
"Men nu tar du det lugnt Beatrice, hör du det?", sade mamma när hon stuvat in den sista väskan i Susannas lägenhet och precis skulle ge sig av. "Doktorn sade att du måste ta det riktigt lugnt. Du får inte utsätta dig för sinnesrörelser eller oroligheter."
"Jag ska bara ligga här och låta Susanna ta hand om mig."
Med det lät Beatrices mamma sig nöja. (Föga anade hon vad hennes dotter tänkte hitta på.)
Startkapital.
"Nej men är det inte Amadeus, min mesta och bästa och mest långvarigaste kund - grabben som aldrig hittar något jobb." Bo Bluckert såg överförtjust ut när Amadeus stegade in på kontoret. "Välkommen!"
Amadeus var inte alls lika glad för att se sitt favorithatobjekt till statstjänsteman även om han höll tand för tunga. "Jag tänkte höra om det fanns någon möjlighet att få ett jobb?" Han log sitt vackraste leende. "Eller om det inte går", fortsatte han sedan förhoppningsfullt, "om jag kan få stämpla?"
"Stämpla? Igen? Det vet jag inte. Du har inte precis varit något gott föredöme för nyblivna arbetssökande."
Amadeus kände sig förorättad. "Jag har faktiskt haft ett jobb, men sen sopade jag i benet för ett tag sedan, så jag kunde inte fortsätta med det."
"Har du haft ett arbete?" Bluckert såg förvånad ut. "Vad har du jobbat med då?"
"Jag har arbetat på distributionscentralen och det var ett ansvarsfullt och mycket intressant jobb men nu behöver jag som sagt någonting annat."
"Vad gjorde du då?"
"Körde tidningar", svarade Amadeus skamset.
"Skadade du benet när du körde ut tidningar?"
"Inte riktigt men nästan."
"Det var synd. För i så fall kanske du skulle ha varit ersättningsberättigad. Men jag vet faktiskt inte om jag har något. Det skulle vara om BOB kanske behöver någon extrahjälp i så fall."
Amadeus sade ingenting men vred sig oroligt i stolen.
"Ja visst ja, det klarade du ju inte." Bluckert var lika spefull som vanligt.
"Kan jag stämpla och få ersättning från och med idag tror du? Jag behöver pengar rätt snart." Amadeus försökte låta så vänlig som möjligt.
"Jag kan inte neka dig att stämpla, men om du behöver pengar på en gång så lär inte stämplingen hjälpa. Ersättning kan du få tidigast om en månad och dom är hårda på förskott på A-kassan. Jag antar att du får gå till socialen."
Audiensen var slut. Amadeus tog emot sina rosa A-kassekort och suckade djupt. När han steg ut från arbetsförmedlingen var han djupt depressiv. Det fanns en spärr inom honom som han helt enkelt inte kunde klara sig förbi. Han kunde inte gå till socialen. Det var inte för att han hade några moraliska skrupler - om han kunde få pengar av socialkontoret så skulle han ta emot dem utan att tveka det minsta - men det var det här med Eva Johannison.
Han hamnade på Mellringes tillnyktringsenhet en gång i världen och han gjorde det helt utan egen förskyllan. Nog för att han brukade vara full så han knappt kunde stå ibland men vid just det här speciella tillfället var han det faktiskt inte. Det var bara en massa olyckliga omständigheter som tvingade honom att tillbringa natten på en galonmadrass på golvet i tillnyktringsenhetens lokaler. Han hade firat en god väns födelsedag i Örebro. När klockan slog två bestämde han sig för att fara hem. (Likt Askungen hyste han en viss oro att förvandlas till en pumpa eller hur det nu var.) Tågen mot Kumla hade för länge sen slutat gå så den enda möjlighet som återstod var att ta en taxi. Han vandrade - ganska rakt faktiskt - den korta vägen upp till centralstationen där han visste att det skulle finnas en taxipåle. Han skulle precis snurra på uppkopplingshandtaget och beställa en taxi när en svartvit volvo gled upp framför honom. I samma stund råkade han olyckligtvis snubbla till en liten aning. Den svartvita volvon bromsade omedelbart in och stannade och två bestar till polismän klev ur och skärskådade honom kritiskt.
"Vad tror du att du ska göra då?", frågade den ene polisen.
"Ta en taxi hem", svarade Amadeus glatt och sträckte sig mot taxitelefonen. (Han visste ännu icke att de två poliserna hade andra planer för honom.)
"Tror du verkligen att någon taxi vill köra dig hem?"
"Ja, om jag bara betalar så."
"Som du står och vinglar..."
Det var nog då han gjorde bort sig, men han kände sig faktiskt förorättad. "Vad då vinglar", sade han, "jag vinglar väl inte. Jag tycker ni kan åka och bråka med någon som verkligen gjort något i stället för att trakassera mig. Jag står ju bara här och väntar på en taxi."
"Gå och sätt dig i baksätet", väste en av gorillorna. "Knystar du så mycket som ett ord till så sätter vi dit dig för våld mot tjänsteman och motstånd vid omhändertagande."
Amadeus insåg att det var lika bra att göra som han blev tillsagd. Han satte sig i baksätet. De två poliserna klev också in i bilen. De stängde dörrarna hårt efter sig. Tydligen var de arga.
"Har du legitimation", morrade polisen i passagerarstolen.
"Nej det har jag inte." Amadeus tyckte att det var lika bra att göra det bästa möjliga av situationen. Han försökte skoja lite med ordningsmakten. "Men kan inte ni vara bussiga att köra hem mig? Nu när jag inte får åka taxi."
"Håll käften!"
Det gjorde han. De körde honom ut till Mellringe och följde honom in till tillnyktringsavdelningen. De var till och med så måna om att se till att han kom rätt att de höll ett stadigt tag i varsin arm på honom. I intagningsrummet tvingade de honom att klä av sig och gav personalen order om att Amadeus skulle hållas kvar exakt så länge som lagen om tillfälligt omhändertagande medgav.
Där stod Amadeus, naken och förorättad och inte alls på särskilt gott humör. Han vägrade ta på sig den gulnade nylonskjorta och de bruna gabardinbyxor som erbjöds honom och nöjde sig med en gul frottéfilt och de ribbstickade landstingskalsonger som han blivit tilldelad. Personalen på Mellringe var i alla fall snälla mot honom. De sade sig inte kunna förstå varför han blivit förd till dem och undrade medlidsamt om han kanske sagt något som kunnat reta poliserna. Det skulle nog inte ha varit så hemskt att sova på golvet i salen om han inte blivit tvingad att dela rum med två stycken fyllon som deliriumstönade och kräktes och kissade på sig med jämna mellanrum. Klockan sju på morgonen hade personalen förbarmande med honom och lät honom gå. Han åkte hem och tyckte synd om sig själv i en vecka och sedan försökte han glömma bort alltihop. Det gick bra ända till den dag när det låg ett brunt kuvert från körkortsregistret på hallmattan och väntade på honom, när han kom hem. Aja baja, du har varit full och det får man inte vara, stod det i klartext. Du är prickad! Gör inte om det här.
Det kunde han leva med. Men när det någon vecka senare också dundrade in ett brev från socialkontoret i Kumla, ett brev där han av en socialsekreterare vid namn Eva Johannison erbjöds rådgivning om sina alkoholproblem, ja då tog det hus i helvete. Han skrev ett hätskt brev till svar i vilket han berättade om det traumatiska händelseförlopp han fått vara med om och förklarade att han var en rättskaffens medborgare som aldrig varit i kontakt med socialen förut och som minsann inte tänkte vara det i fortsättningen heller. Vidare skrev han att han tyckte att socialsekreterare Eva Johannison var en stor skithög som lade sig i hans förehavanden och att hon kunde ta sin socialhjälp och emigrera till hottahejti. Omedelbart.
Amadeus kände sig nöjd när han lade sitt svar på lådan. Det kändes skönt att få tala om vad han tyckte om svenska myndigheter. Ett par månader senare råkade han på tillfälligt ekonomiskt obestånd och ringde socialkontoret för att beställa tid för konsultation.
"Jag ska koppla över dig till din socialsekreterare", svarade damen i växeln. Det var tyst i luren en stund men så klickade det till på linjen och en kvinnlig stämma gjorde sig hörd.
"Johannison..."
Amadeus kastade omedelbart på luren och levde på barkbröd i en månad. Sedan dess kände han en panisk skräck för att vara tvungen att ta kontakt med socialkontoret igen.
Skräcken höll fortfarande i sig och därför var han nu oerhört villrådig. Femtio kronor räckte inte till en biljett till Osby. Han ville inte gå tillbaka till Karin och lägenheten - det kändes helt fel. Inte heller kände han sig speciellt lockad av att våldgästa någon av sina kamrater. (Han var inte ens säker på att han hade några kamrater längre.) På något sätt var han helt enkelt tvungen att få tag i pengar. Sakta började han gå mot centrum. Det var kallt och regnigt ute och han frös så han skakade. Han passerade sparbanken och det slog honom att han nog hade ett par hundra kronor insatt på ett gammalt sparkonto. Han var inte riktigt säker men det var i alla fall värt att kolla upp. Amadeus gick in genom snurrdörren vid torget och tog en biljett ur kölappsautomaten. Han satte sig i en fåtölj och iakttog människoströmmen samtidigt som han försökte samla tankarna. En äldre dam gick fram och tog ut tjugotusen kronor från sitt sparkonto och för ett ögonblick övervägde han faktiskt att råna henne, men så kände han att han nog ändå inte skulle kunna göra det. Han fick hitta på något annat i stället. När det blivit hans tur stegade han fram till kvinnan i kassan, visade sin legitimation och bad att få ta ut alla sina besparingar. Hon kollade hans konton och räknade ihop summorna. Sammanlagt blev det ungefär sjuttio kronor.
Nu hade han alltså etthundratjugo kronor att förfoga över, men det skulle inte heller räcka till en tågbiljett. När han missmodigt stegade ut från banken höll han på att bli påkörd av en BMW. Det var då han fick sin idé.
Vilken lysande plan! Fast det fattades fortfarande pengar för att Amadeus skulle kunna genomföra den. Nå, en god idé föder ofta en annan.
Karin vet nog inget om tomflaskorna i källaren, tänkte Amadeus. Där finns det stora pengar att hämta.
Ingenting blev bättre dagen därpå. Polisen kunde inte göra något. (Amadeus hade av egen fri vilja skrivit över alla sina möbler på de två mormonerna och en snabb koll i polisregistret visade att de var rena som snö.) Hyresgästföreningen bara skrattade åt honom. (Han var ju inte ens medlem så varför skulle de bry sig?) Advokathjälp hade han definitivt inte råd med. Amadeus såg sig alltså nödsakad att be Karin att få stanna en natt till i sin förra lägenhet. Han bockade artigt och skrapade med foten när han frågade.
"Nja", svarade Karin tveksamt. "En natt till går väl bra men om du vill stanna längre får du nog börja betala för dig. Inte för att jag är snål men jag är mån om mitt rykte. Folk kan få för sig så mycket." Hon reste sig upp och gick in i sovrummet.
Livet tedde sig plötsligt mycket eländigt för Amadeus. Inte brydde han sig särskilt mycket om vad omgivningen tyckte om hans förhållande till Karin men däremot brydde han sig väldigt mycket om att han inte hade några pengar att betala henne med. En natts respit var alltså allt han hade, sedan skulle han befinna sig ute på gatan. Hemlös. Utblottad. En tiggare utan namn och rykte.
Nå - det där med pengarna fick ordna sig i morgon. Just nu hade han andra problem att åtgärda. Amadeus ville så gärna gå in i sovrummet och hämta ett par rena kalsonger men det fick han inte för Karin. Han hade försökt smyga sig in tidigt på morgonen men då blev hon arg på honom och röt högt och verkade allmänt irriterad och sur så Amadeus skyndade sig ut därifrån med svansen mellan benen. Men nu ville han faktiskt duscha och det kändes inte som om det var någon mening med det om han inte fick byta kalsonger också. Amadeus bestämde sig för att göra ett nytt försök. Hon kanske bara hade ett dåligt morgonhumör.
Försiktigt smög han sig fram till sovrumsdörren och knackade på. Tio sekunder senare var han brutalt ivägschasad igen. Då hade han fått höra att sovrummet var Karins privata rum. Köket kunde han däremot få gå in i. Och vardagsrummet.
"Men mina kalsonger då?", utropade han förtvivlat. "Jag kan väl få ett par kalsonger."
"Jag kommer ut med ett par", ropade Karin tillbaka. "Men understå dig inte att försöka smyga dig in hit igen. Då åker du ut fortare än kvickt."
Han gick och satte sig i köket. En liten stund senare kom Karin ut med hans kalsonger. Varför hade hon tagit de rosa med nallebjörnar på? (Som det nästan inte fanns någon resår i.) Var det bara för att bråka med honom? Han hade ett par jättesnygga citrongula tangakalsonger som var mycket skönare. (Som han köpt själv. Mamma var inte alls inblandad i de citrongula kalsongerna.)
När han duschat satte han sig i soffan och läste tidningen. Han fick se syokonsulenten Håkanssons dödsannons och i det ögonblicket föll åtminstone en sten från hans hjärta. Han hade visserligen inte direkt önskat livet ur den gamle mannen men sanningen låg kanske inte så långt därifrån. Nu slapp han bekymra sig över hur han skulle kunna få fram pengar till honom.
På kvällen tittade de på teve. De satt framför teven hela kvällen utan att egentligen säga någonting till varann och Amadeus tyckte att det var synnerligen pinsamt. Det måste väl finnas något sätt att upprätta en förtrolig kontakt med Karin. Han bestämde sig för att inleda en konversation om något neutralt. "Brukar du titta på några teveserier?", frågade han försiktigt, och tittade blygt på sin hyresvärdinna.
"Inte så många", svarade Karin. "Normalt hinner jag inte sitta så mycket framför teven."
Amadeus såg förbryllad ut.
"Jag har alltid jobbat på kvällarna", förtydligade hon sig. Så sade hon inget mer.
Nu hade han i alla fall försökt. Och eftersom han misslyckats så kapitalt fanns det bara en sak att göra; att gå till sängs. Han kände sig med ens väldigt trött. Men det var lite svårt att krypa till kojs när Karin satt på hans sovplats. Han fick försöka ge henne en liten vink om att det var dags att sova.
"Jag tycker nästan aldrig att det är något bra på teve", sade han diskret. "Man blir bara trött och vill gå och sova." Amadeus kände sig nöjd med det fina sätt varpå han lyckats få fram sitt budskap. Nu måste hon väl ändå stänga av teven och gå in till sig.
Karin reagerade emellertid inte alls, så han blev tvungen att försöka igen. "Tycker inte du att det är skönt att gå och lägga sig med en bra bok? Jag älskar att ligga och läsa. Det är så rogivande."
"Jag läser nästan aldrig", svarade Karin kort.
Klockan kvart över elva var det sista programmet slut och Amadeus fick äntligen gå och lägga sig. Han hade svårt att somna. Tankarna for i raketfart mellan Kumla och Osby. Åh vad han längtade efter Lena. Han ville trycka in sin näsa mellan hennes bröst och stoppa tummen i hennes navel. Han ville definitivt inte vara här längre.
Morgonen därpå åt Amadeus och Karin frukost tillsammans. Amadeus lade märke till att Karin bar en oerhört oanständig morgonrock. Den var mer än halvgenomskinlig och det verkade inte som om hon hade något annat på sig under den. Det oroade honom mycket att han trots allt elände fann den medelålders kvinnan attraktiv. Han hade sina skäl att tycka illa om henne, men det hjälpte inte. Hans tankar drogs hela tiden till, till... Till Mamma?! Jesus hjälpe honom. Var han mitt uppe i en Freudiansk konflikt? Var det oidipuskomplexet som gjorde sig gällande? Amadeus försökte genast att låta bli att titta på Karin men det var inte så lätt.
Hon märkte det. "Du tittar så konstigt. Har du aldrig sett en kvinna klädd i morgonrock tidigare?"
Han rodnade. "Jodå, jag har sett massor. Men jag tror inte att jag har tittat särskilt mycket åt ditt håll."
"Jag har nog sett att du har gluttat även om du gör det i smyg. Men det gör inget, vi flickor vill egentligen gärna att ni pojkar tittar på oss."
"JAG HAR INTE TITTAT!", skrek han, halvt hysteriskt. "DET ÄR NATURLIGT ATT TITTA NÄR MAN TILL EXEMPEL SKICKAR BRÖDFATET, MEN ANNARS HAR JAG INTE TITTAT!!!"
Amadeus ville gärna byta samtalsämne men Karin verkade synnerligen förtjust över att kunna hetsa honom. "Här" sade hon och räckte över brödfatet med en yvig gest. De feta brösten hoppade bakom den halvgenomskinliga negligén. "Nu kan du titta. Det är ju bara naturligt."
"JAG TITTAR INTE!!!" Frustrerat vände han sig bort.
"Vet du att jag är ogift?", fortsatte Karin
"Jag bryr mig inte. Jag ska flytta idag." Han lade armarna i kors, mycket demonstrativt.
"Jag har aldrig haft någon stadig pojkvän heller."
"Hör du inte vad jag säger. Jag bryr mig inte!"
"Nej men lille vän vad du var putt då."
Han hörde själv hur otrevlig han lät. Artigheten krävde att han skulle säga något. "Vad jobbar du med?", frågade han.
"Ingenting just nu. Jag lever på förräntat kapital. Men jag hade en firma i Borås förut. Mest kvällsjobb."
"Jaha."
"Du behöver inte flytta om du inte vill."
Vad nu då? Varför denna helomvändning? Amadeus anade oråd. "Vi får se om jag hittar nånstans att bo. Jag är van vid att bo själv."
"Du gör som du vill. Jag ska åka och handla efter frukost. Vill du ha något särskilt?"
"Inte vad jag kan komma på."
Karin reste sig och gick.
På kvällen packade Karin upp en stor kartong som visade sig innehålla en ny video. Så bjöd hon på vitt vin och kyckling. Efter Rapport satte hon på videon och den film hon hyrt. Det var en porrfilm som hette "Nitton bockar i västra tyrolens klippiga porrberg joddlar ut sina extaser tillsammans med fäbodjäntan Bodil 37. (19 m 1 fl)".
Amadeus tyckte att det var fruktansvärt pinsamt att behöva sitta och titta på en pornografisk film tillsammans med Karin. Han förstod inte ens titeln. (19 m 1 fl). Vad kunde det betyda? Det måste vara någon slags distributionskod. Mamma skulle aldrig kunna tänka sig att se på sån film men Karin skrattade nästan oavbrutet.
"Herregud vad löjligt", frustade hon och slog sig på knäna. "Bara fusk! Jag har aldrig sett någon karl som kan hålla ut så länge."
"Jaså."
"Dom sa i Borås att det här var en komisk film och det stämmer. Precis som om någon skulle gilla att bete sig på det där viset. Ha!"
Amadeus visste inte alls vad han skulle säga. "Ha!", instämde han därför. Lite rätt hade hon ju. Amadeus skulle själv inte gilla att bli avsugen, om det stod arton män i lederhosen runt omkring honom. Särskilt inte om de sjöng tyrolervisor.
Efter en oändligt svår kväll tog filmen slut och Amadeus kunde gå till sängs. En sak framstod som fullständigt klar. Han var tvungen att komma bort från Karin. En kärring som tyckte om att titt på porr tillsammans med en ung grabb som Amadeus måste vara pervers. Han ville inte bo tillsammans med en pervers kärring! Redan nästa dag skulle han fly!
Amadeus somnade till sist. Till sin förtvivlan vaknade han senare under natten och insåg att han var kär. Karin verkade rejäl och trygg och hon var vacker och visst hade hon gett honom inviter hela dagen. Han försökte motstå frestelsen i det längsta men till slut gick det inte längre. Han smög sig upp ur sängen och fram till sovrumsdörren. Sakta och försiktigt öppnade han dörren och kikade in. Karin låg och sov. I ljuset från gatlyktan utanför kunde han se hennes moderliga silhuett avteckna sig mot sängen. Hon var naken. En Afrodite! En Venus från Milo! Det var bara för mycket. Amadeus kände hur modet svek honom. Han skulle precis smyga tillbaka igen, när han hörde Karins röst.
"Amadeus! Stå still!" Hon reste sig upp i halvsittande ställning, och tittade strängt på honom. "Vad är du för en gluttare? Först tittade du så mycket på mig vid frukostbordet att ögonen höll på att trilla ur huvudet på dig och nu smyger du dig på mig nattetid!" Hon lät uppbragt. "Har du svårt med flickor i egen ålder? Gå och lägg dig igen din stygging!"
Han skämdes som en hund när han kröp ner under sin filt igen. Hur hade han tyckt sig kunna se något vackert hos det där aset? Det kanske var han som var pervers.
Amadeus somnade visserligen, men han fick ingen god sömn. Han såg nakna kvinnokroppar marschera förbi honom i ändlösa rader. De stannade vid hans säng och poserade för honom och när hans kropp reagerade så som mäns kroppar plägar göra i dylika situationer hånskrattade de åt hans ynkliga penis och hans övertro på sin egen potens. Alla utom en. Lena. Hon grät när hon gick förbi. "Amadeus", sade hon, milt och sorgmodigt. "Hur kan du göra så här mot mig? Jag som älskar dig så."
När han vaknade hade han bestämt sig. Mot Osby!
Ett telefonsamtal.
Det kändes inte alls så roligt att ha semester. Visst pysslade mamma om henne som förr i världen och visst kunde hon koppla av och ägna sig åt det hon ville men hon kände sig ändå ledsen till mods. Lena kunde inte alls förstå varför Amadeus inte hörde av sig som han lovat. (Att det berodde på så olyckliga omständigheter som det faktiskt gjorde kunde hon ju inte ha en aning om och att hon själv lovat att skicka brev till honom hade hon förträngt.) För tillfället halvlåg hon i en av de två badenbadenstolar som stod på hennes föräldrars gräsmatta. I handen höll hon den senaste delen av sagan om Isfolket och på det lilla trädgårdsbordet stod ett glas med hemgjort äppelvin, i vilket det simmade två vackert röda hallon. Inte ens den svalkande drycken smakade så gott som den brukade göra. Lena var utkörd på gården. Hon hade väntat och väntat och fört så pass mycket suckande oväsen vid köksbordet att hennes mamma bett henne att gå ut och låta i stället.
Hon ville så gärna att han skulle ringa. Det skulle på något sätt vara ett bevis på att han verkligen brydde sig om henne.
"Suck!" Hon satte sig tillrätta i stolen. (Men om nu inte berget kom till Muhammed...) "Suck! Pust!" Det var lika obekvämt i alla fall. (Så fick väl Muhammed gå till berget.) Hon reste sig upp och gick in till telefonen.
Det var Karin som svarade och vad Lena fick höra var följande; "Kvitt kvitt, nej du, han har faktiskt inte kommit hem än, men jag kan ju be honom ringa när han dyker upp, om du ger mig telefonnumret."
Lena mumlade något om att hon skulle återkomma och kastade på luren. Sedan sprang hon raka vägen upp på sitt rum och kastade sig på sängen och storgrät. Mamma sprang efter och undrade hur det var fatt men något vettigt svar fick hon inte.
"Gå!", snyftade Lena. "Jag vill vara ensam."
"Men kan du inte berätta för mig?"
"Gå sade jag."
Så då gjorde mamma det. Lena låg däremot kvar och snyftade i flera timmar. Hon hittade sin gamla nalle på soffan och tog honom till sig som tröst. Det var skönt att krama om sin gamle vän men inte ens han kunde få henne att känna sig särskilt mycket bättre till mods. Kunde hon inte lita på Amadeus? Vem var den där kvinnan? Lena Molinowski övervägde allvarligt möjligheten att gå i kloster.
Förskjuten.
Tjugo minuter över tio ringde Amadeus på sin moders dörr. Han väntade. Så ringde han igen. Och väntade. Amadeus ringde länge. Han tyckte själv att signalen borde kunna uppväcka de döda så det var nog ingen hemma.
Amadeus gick grubblande ner för trappan igen. Han kände sig modstulen. Var skulle han nu kunna söka hjälp? Han kände att han inte för ett enda ögonblick till klarade av att stanna kvar i den äckliga håla han nu bebodde. Och absolut inte hos Karin. Han ville inte höra mer av hennes ogrundade insinuationer. Så hörde han hur mamma öppnade dörren bakom hans rygg. "Mamma!" skrek han och klev upp för hela trappan i ett enda steg.
"Mamma?", svarade någon, med mörk och maskulin röst.
Det var Anton Antonsson. Amadeus blev alldeles kall. Han hejdade sig omedelbart mitt i det stora steget, ställde sig i försvarsställning och stirrade argt på Antonsson.
"Vad vill du?", sade Antonsson.
"Jag tänkte hälsa på min mamma. Jag hoppas att jag inte stör eller kommer olämpligt på något sätt." Amadeus kände en våldsam lust att slita tag i Antonsson och trycka ner tänderna i halsen på honom. Höll den där slemmiga typen fortfarande på och stötte på hans mamma? Amadeus kunde se sin egen mamma ligga i Antonssons armar. Han kände kväljningarna stocka sig i luftstrupen. Om han hade ätit någon frukost innan han rymt från Karin så skulle han antagligen ha kräkts upp den.
"Vem är det älskling", ropade mamma inifrån huset.
"Mor mor, det är jag mor!", ropade Amadeus till svar. Han kände sig chockad och uppriven i sitt inre. Ropade hon älskling till det där slemmiga krypet?
"Är det du Amadeus? Kom in så får du kaffe", gastade mamma.
Amadeus steg in och kände hur det luktade illa i huset. Det måste vara doftrester efter Antonssons rakvatten. "Vad är det som luktar", sade han när han fick syn på sin mor. "Har du en död råtta i skafferiet?"
"Jag känner ingen lukt", svarade mamma.
Antonsson tycktes i alla fall förstå vinken. "Jag går nu", sade han avmätt till Amadeus mamma. "Kom över till ateljen om en timme så tar vi bilderna till dammsugarkampanjen."
Amadeus satte sig ner och tittade begrundande på sin mamma. "Dammsugarkampanjen?", sade han frågande.
"Amadeus", sade hans mor glädjestrålande. "Det här med Mormor MaMaMia är alldeles fantastiskt. Jag har fått ett kontrakt som löper på två år. Det ger mig en klumpsumma på fyrahundratusen och dessutom är jag garanterad ett arvode på tjugotusen kronor per kampanj och Anton säger att det kan bli mer om det går bra. Jag är så lycklig. Anton och jag ska gifta oss till vintern, i Seglora kyrka."
Fyrahundratusen på ett bräde - och tjugotusen i månaden... Då hade hon i alla fall råd att hjälpa honom med en tågbiljett till Osby och kanske också med en blygsam summa som skulle täcka mat och omkostnader. Ett par tusen eller så. Men vad sade mamma egentligen? Plötsligt gick det upp för Amadeus vad det var för nyhet hon så lömskt hade släppt ifrån sig alldeles i slutet av tillkännagivandet.
"Du ska väl inte gifta dig med den där slemma typen? Han verkar vara en typisk sektledartyp som den där Shejke eller vad han heter. Du ska se att han kommer att piska dig och rycka dig i håret när ni väl har gift er."
"Du pratar. Han är jättegullig. Jag får blommor varje dag och han är så världsvan. Du må tro att det här är min STORA chans." Hon lade tyngd bakom den sista meningen.
Amadeus beslöt sig för att byta samtalsämne. Det var nog säkrast, annars finns risken att mamma inte alls ville hjälpa honom med pengar. "Det blir nog bra mamma. Vill du ha bara ha honom till din äkta make att älska i nöd och i lust så blir det säkert bra."
"Just det", sade mamma belåtet.
"Mamma" Amadeus såg bedjande ut. Han tittade på sin mor med stora sorgsna cockerspanielögon. "Jag har fått ett litet problem."
"Jaså?"
"Mina möbler har blivit stulna och lägenheten också. Jag har ingenting kvar i hela världen."
"Vad är det du säger?" Mamma såg skeptisk ut. "Hur kan man bli bestulen på en lägenhet? Du är tydligen lika snurrig som vanligt."
Nu hade han visserligen varit med om ett mirakel i Viaskogen och lovat Gud att aldrig mer ljuga, men efter det som hänt med Karin och mormonerna var han inte längre så säker på att han var troende. En liten nödlögn kunde han nog ta till för att slippa hamna i dålig dager.
"Det är lite svårt att förklara men jag har blivit tvingad att skriva på ett papper där det står att jag skänkt alla mina möbler och min lägenhet till två elaka killar. Om jag vägrade så skulle dom bryta av dina ben, sade dom." (Det var nästan sant i alla fall.)
"Bryta av mina ben. Nej nu ljuger du allt." Mamma såg på Amadeus med genomträngande blick.
"Det är sant. Jag lovar. Dom kom hem till mig för över en månad sedan och visade bilder på dig. Så sade dom att dom visste vart du bodde och vart du brukade gå och handla och det märkes att dom spanat länge och förberett det här. Jag skulle ha berättat allt tidigare men jag ville inte oroa dig innan jag var tvungen." Nu var det kört igen. Amadeus kände att han ännu en gång snärjt in sig i lögner. Nå - det var för sent att ändra sig.
"Varför skulle någon göra så? Det verkar helt osannolikt."
"Säg inte det. Jag har talat med polisen, anonymt givetvis, och de berättade för mig att det på sista tiden förekommit flera misshandelsfall mot mogna kvinnor med ensamstående söner. Det är visst en liga som härjar." Amadeus pustade ut. Han kände att han började få till en historia som hängde ihop, att det liksom fanns en tråd i den, och att mammas pengar redan var så gott som nedstoppade i hans plånbok. "Jag skrev under pappren och efter det så har jag försökt att spana efter förbrytarna. Jag ska ta dem själv utan polisens inblandning, för är det något som jag retar mig på så är det när nån vill vara dum mot dig lilla mamsen. Det är bara det att det har kommit en kvinna och flyttat in i min lägenhet så nu undrar jag om jag kanske kunde få låna lite pengar av dig." Amadeus ville jubla. Han hade mamma fångad som i en liten ask. "Jag skall minsann visa dem hur det går när man hotar min mamma", bredde han på. "Dessutom skall jag tvinga dem att betala tillbaka pengarna som de fått för mina möbler och min lägenhet", fortsatte han. "Jag har fått ett tips om att en av rånarna bor i Osby så jag tänkte åka dit omedelbart, fast jag har inga pengar till tågbiljetten."
"Hur kan du hitta på något så dumt? Du får låna min telefon i stället. Ring genast till polisen och anmäl alltihop."
Denna jävla telefon! Amadeus fick ångest när han tänkte på telefonen. Var det inte mammas röda diavoxtelefon som hade fått honom att slå ut sin tand en gång för mycket länge sedan? Och var det inte telefonen som sett till att han hamnat i en utpressningssituation i samband med tidningsutbärarjobbet? Och skulle nu denna förbannade telefon få honom att ljuga för polisen? Aldrig!
"Jag kan inte ringa till polisen nu. Det är försent. Det här måste jag klara upp själv."
"Du har varken kompetens eller mod nog för att klara det här på egen hand. Om inte du ringer till polisen så ska jag göra det."
"Nej mamma, mamma vänta!"
"Vill du inte att vi ska stoppa banditerna?"
"Men jag säger ju att jag har tjuvarna under uppsikt. Det är bara frågan om dagar innan jag kan få dem att skriva på ett erkännande. Ringer vi till polisen så kanske de smiter utomlands." Han var tvungen att övertyga sin mor om att tanken på att polisen skulle kopplas in var utesluten. Elände och åter elände. "Mamma", sade han högt. "Lyssna här nu. Jag behöver bara låna lite pengar av dig till en tågbiljett och ett hotellrum. Det är allt som behövs. Jag har ett personligt intresse av att klara upp alltihop på egen hand." Han övertygade nästan sig själv. Han kände sig som Zorro.
"Jag tror inte för ett ögonblick på vad du säger", sade mamma iskallt och slog handen i bordet. "Du har säkert lägenheten kvar. Och du ska inte tro att du får låna några pengar bara för att jag har fått en fast inkomst på gamla dagar. Du är gammal nog att klara dig själv eller borde vara det åtminstone. Anton och jag har diskuterat dig en hel del och vi är fullständigt överens om att du måste börja ta hand om dig själv. Vad tror du händer när jag går bort? Då står du där och vet inte alls vad du ska göra."
Amadeus var alldeles svettig på överläppen. Hur kunde det gå så fel? "Men mamma.."
"Hör vad jag säger. Det blir inget lån. Du har ett eget arbete."
Trodde hon ja. Hon skulle bara veta.
"Nu måste jag gå och göra mig i ordning för fotosessionen." Mamma reste sig upp och började skjuta den ytterst ovillige Amadeus framför sig mot dörren till.
"Men mamma - bara några hundra."
"Gå nu och kom inte tillbaka hit innan du har visat att du kan försörja dig själv. Du kan använda dina fantasier till att skriva en bok i stället. Du får femtio kronor till korv men det är det sista du får." Hon tog upp en röd galonportmonnä som fullkomligt bågnade av pengar. Det låg en femtiolapp och skräpade bland alla tusenlappar. Den fick han. Så tryckte hon ut honom genom dörren och låste efter sig.
"MEN MAMMA!" Det var försent. Amadeus stod ensam i världen. Till och med hans egen mor hade svikit honom. Åh denna grymma tillvaro. Amadeus befann sig definitivt i trångmål. Det verkade som om besöket i Osby skulle få vänta.
Beatrice kommer hem.
"Men det är väl klart att hon ska bo hos mig? Det förstår du väl? Hon mår jättedåligt." Beatrice Ericssons mor höll på att köra av vägen när hon storyvat argumenterade för sin sak samtidigt som hon försökte hålla händerna på ratten.
Hennes passagerare Susanna Lindström var däremot inte alls säker på att mamma Ericsson hade rätt. "Kör försiktigt. Du kan inte svänga här. Vägen är ju helt rak. Titta!!!" Susanna blundade hårt när hon såg hur nära dikeskanten de faktiskt var. Efter en stund insåg hon att de nog klarat sig den här gången också och vågade försiktigt titta upp igen. "Jag tror säkert också att hon mår dåligt", fortsatte hon, "men jag undrar ändå om hon inte skulle må bättre hos mig."
"Jag är hennes mor", sade mamma Ericsson korthugget.
"Jag vet. Men jag tror i alla fall att jag kan hjälpa henne att komma över det här traumat bättre än dig. Men vi kan väl låta Beatrice bestämma själv?"
Mamma Ericsson tyckte att det lät rimligt.
Resten av färden fortgick under tystnad. Susanna satt och funderade över det hemska som hänt hennes vän. Nästan våldtagen hade hon blivit. Det var bara ren och skär tur som hindrat det fruktansvärda dådet från att fullkomnas. Om inte det där pensionärsparet kommit cyklande så hade inget kunnat stoppa galningen från att fullfölja sitt nidingsdåd. En sån dåre. Någon borde skära ballarna av honom snarast möjligt för att trygga säkerheten för Närkes alla kvinnor. Hon skulle förresten kunna göra det själv utan några som helst skrupler. Hon var väl inte aktiv medlem i kvinnojouren för inte heller. Ju mer hon tänkte på det, desto bättre verkade planen. Om Beatrice fick hjälpa till att genomföra en sådan hämnd så skulle hon säkert må mycket bättre. Susanna bestämde sig för att ta upp saken med Beatrice så fort som möjligt.
Redan inne på sjukhuset drog hon med sig Beatrice in i ett undanskymt hörn och berättade om sina planer.
Beatrice var genast med på noterna. "Det skulle vara så skönt att få sprätta upp den där skiten. Jag skulle vilja mosa testiklarna på honom med en nötknäppare. Jag skulle vilja skära hans ynkliga lilla pitt i småbitar och koka korv stroganoff av den." Beatrice såg fullständigt vild ut.
"Det är väl ingen omöjlighet", svarade Susanna. "Om du hänger med hem till mig så kan vi göra upp en idiotsäker plan."
Beatrices mamma fick alltså transportera sin dotter till Susanna i stället för hem till sig. Hon gruffade visserligen lite men eftersom det var vad Beatrice ville så kunde hon inte säga så mycket. Huvudsaken var att dottern blev frisk, så fort som möjligt.
"Men nu tar du det lugnt Beatrice, hör du det?", sade mamma när hon stuvat in den sista väskan i Susannas lägenhet och precis skulle ge sig av. "Doktorn sade att du måste ta det riktigt lugnt. Du får inte utsätta dig för sinnesrörelser eller oroligheter."
"Jag ska bara ligga här och låta Susanna ta hand om mig."
Med det lät Beatrices mamma sig nöja. (Föga anade hon vad hennes dotter tänkte hitta på.)
Startkapital.
"Nej men är det inte Amadeus, min mesta och bästa och mest långvarigaste kund - grabben som aldrig hittar något jobb." Bo Bluckert såg överförtjust ut när Amadeus stegade in på kontoret. "Välkommen!"
Amadeus var inte alls lika glad för att se sitt favorithatobjekt till statstjänsteman även om han höll tand för tunga. "Jag tänkte höra om det fanns någon möjlighet att få ett jobb?" Han log sitt vackraste leende. "Eller om det inte går", fortsatte han sedan förhoppningsfullt, "om jag kan få stämpla?"
"Stämpla? Igen? Det vet jag inte. Du har inte precis varit något gott föredöme för nyblivna arbetssökande."
Amadeus kände sig förorättad. "Jag har faktiskt haft ett jobb, men sen sopade jag i benet för ett tag sedan, så jag kunde inte fortsätta med det."
"Har du haft ett arbete?" Bluckert såg förvånad ut. "Vad har du jobbat med då?"
"Jag har arbetat på distributionscentralen och det var ett ansvarsfullt och mycket intressant jobb men nu behöver jag som sagt någonting annat."
"Vad gjorde du då?"
"Körde tidningar", svarade Amadeus skamset.
"Skadade du benet när du körde ut tidningar?"
"Inte riktigt men nästan."
"Det var synd. För i så fall kanske du skulle ha varit ersättningsberättigad. Men jag vet faktiskt inte om jag har något. Det skulle vara om BOB kanske behöver någon extrahjälp i så fall."
Amadeus sade ingenting men vred sig oroligt i stolen.
"Ja visst ja, det klarade du ju inte." Bluckert var lika spefull som vanligt.
"Kan jag stämpla och få ersättning från och med idag tror du? Jag behöver pengar rätt snart." Amadeus försökte låta så vänlig som möjligt.
"Jag kan inte neka dig att stämpla, men om du behöver pengar på en gång så lär inte stämplingen hjälpa. Ersättning kan du få tidigast om en månad och dom är hårda på förskott på A-kassan. Jag antar att du får gå till socialen."
Audiensen var slut. Amadeus tog emot sina rosa A-kassekort och suckade djupt. När han steg ut från arbetsförmedlingen var han djupt depressiv. Det fanns en spärr inom honom som han helt enkelt inte kunde klara sig förbi. Han kunde inte gå till socialen. Det var inte för att han hade några moraliska skrupler - om han kunde få pengar av socialkontoret så skulle han ta emot dem utan att tveka det minsta - men det var det här med Eva Johannison.
Han hamnade på Mellringes tillnyktringsenhet en gång i världen och han gjorde det helt utan egen förskyllan. Nog för att han brukade vara full så han knappt kunde stå ibland men vid just det här speciella tillfället var han det faktiskt inte. Det var bara en massa olyckliga omständigheter som tvingade honom att tillbringa natten på en galonmadrass på golvet i tillnyktringsenhetens lokaler. Han hade firat en god väns födelsedag i Örebro. När klockan slog två bestämde han sig för att fara hem. (Likt Askungen hyste han en viss oro att förvandlas till en pumpa eller hur det nu var.) Tågen mot Kumla hade för länge sen slutat gå så den enda möjlighet som återstod var att ta en taxi. Han vandrade - ganska rakt faktiskt - den korta vägen upp till centralstationen där han visste att det skulle finnas en taxipåle. Han skulle precis snurra på uppkopplingshandtaget och beställa en taxi när en svartvit volvo gled upp framför honom. I samma stund råkade han olyckligtvis snubbla till en liten aning. Den svartvita volvon bromsade omedelbart in och stannade och två bestar till polismän klev ur och skärskådade honom kritiskt.
"Vad tror du att du ska göra då?", frågade den ene polisen.
"Ta en taxi hem", svarade Amadeus glatt och sträckte sig mot taxitelefonen. (Han visste ännu icke att de två poliserna hade andra planer för honom.)
"Tror du verkligen att någon taxi vill köra dig hem?"
"Ja, om jag bara betalar så."
"Som du står och vinglar..."
Det var nog då han gjorde bort sig, men han kände sig faktiskt förorättad. "Vad då vinglar", sade han, "jag vinglar väl inte. Jag tycker ni kan åka och bråka med någon som verkligen gjort något i stället för att trakassera mig. Jag står ju bara här och väntar på en taxi."
"Gå och sätt dig i baksätet", väste en av gorillorna. "Knystar du så mycket som ett ord till så sätter vi dit dig för våld mot tjänsteman och motstånd vid omhändertagande."
Amadeus insåg att det var lika bra att göra som han blev tillsagd. Han satte sig i baksätet. De två poliserna klev också in i bilen. De stängde dörrarna hårt efter sig. Tydligen var de arga.
"Har du legitimation", morrade polisen i passagerarstolen.
"Nej det har jag inte." Amadeus tyckte att det var lika bra att göra det bästa möjliga av situationen. Han försökte skoja lite med ordningsmakten. "Men kan inte ni vara bussiga att köra hem mig? Nu när jag inte får åka taxi."
"Håll käften!"
Det gjorde han. De körde honom ut till Mellringe och följde honom in till tillnyktringsavdelningen. De var till och med så måna om att se till att han kom rätt att de höll ett stadigt tag i varsin arm på honom. I intagningsrummet tvingade de honom att klä av sig och gav personalen order om att Amadeus skulle hållas kvar exakt så länge som lagen om tillfälligt omhändertagande medgav.
Där stod Amadeus, naken och förorättad och inte alls på särskilt gott humör. Han vägrade ta på sig den gulnade nylonskjorta och de bruna gabardinbyxor som erbjöds honom och nöjde sig med en gul frottéfilt och de ribbstickade landstingskalsonger som han blivit tilldelad. Personalen på Mellringe var i alla fall snälla mot honom. De sade sig inte kunna förstå varför han blivit förd till dem och undrade medlidsamt om han kanske sagt något som kunnat reta poliserna. Det skulle nog inte ha varit så hemskt att sova på golvet i salen om han inte blivit tvingad att dela rum med två stycken fyllon som deliriumstönade och kräktes och kissade på sig med jämna mellanrum. Klockan sju på morgonen hade personalen förbarmande med honom och lät honom gå. Han åkte hem och tyckte synd om sig själv i en vecka och sedan försökte han glömma bort alltihop. Det gick bra ända till den dag när det låg ett brunt kuvert från körkortsregistret på hallmattan och väntade på honom, när han kom hem. Aja baja, du har varit full och det får man inte vara, stod det i klartext. Du är prickad! Gör inte om det här.
Det kunde han leva med. Men när det någon vecka senare också dundrade in ett brev från socialkontoret i Kumla, ett brev där han av en socialsekreterare vid namn Eva Johannison erbjöds rådgivning om sina alkoholproblem, ja då tog det hus i helvete. Han skrev ett hätskt brev till svar i vilket han berättade om det traumatiska händelseförlopp han fått vara med om och förklarade att han var en rättskaffens medborgare som aldrig varit i kontakt med socialen förut och som minsann inte tänkte vara det i fortsättningen heller. Vidare skrev han att han tyckte att socialsekreterare Eva Johannison var en stor skithög som lade sig i hans förehavanden och att hon kunde ta sin socialhjälp och emigrera till hottahejti. Omedelbart.
Amadeus kände sig nöjd när han lade sitt svar på lådan. Det kändes skönt att få tala om vad han tyckte om svenska myndigheter. Ett par månader senare råkade han på tillfälligt ekonomiskt obestånd och ringde socialkontoret för att beställa tid för konsultation.
"Jag ska koppla över dig till din socialsekreterare", svarade damen i växeln. Det var tyst i luren en stund men så klickade det till på linjen och en kvinnlig stämma gjorde sig hörd.
"Johannison..."
Amadeus kastade omedelbart på luren och levde på barkbröd i en månad. Sedan dess kände han en panisk skräck för att vara tvungen att ta kontakt med socialkontoret igen.
Skräcken höll fortfarande i sig och därför var han nu oerhört villrådig. Femtio kronor räckte inte till en biljett till Osby. Han ville inte gå tillbaka till Karin och lägenheten - det kändes helt fel. Inte heller kände han sig speciellt lockad av att våldgästa någon av sina kamrater. (Han var inte ens säker på att han hade några kamrater längre.) På något sätt var han helt enkelt tvungen att få tag i pengar. Sakta började han gå mot centrum. Det var kallt och regnigt ute och han frös så han skakade. Han passerade sparbanken och det slog honom att han nog hade ett par hundra kronor insatt på ett gammalt sparkonto. Han var inte riktigt säker men det var i alla fall värt att kolla upp. Amadeus gick in genom snurrdörren vid torget och tog en biljett ur kölappsautomaten. Han satte sig i en fåtölj och iakttog människoströmmen samtidigt som han försökte samla tankarna. En äldre dam gick fram och tog ut tjugotusen kronor från sitt sparkonto och för ett ögonblick övervägde han faktiskt att råna henne, men så kände han att han nog ändå inte skulle kunna göra det. Han fick hitta på något annat i stället. När det blivit hans tur stegade han fram till kvinnan i kassan, visade sin legitimation och bad att få ta ut alla sina besparingar. Hon kollade hans konton och räknade ihop summorna. Sammanlagt blev det ungefär sjuttio kronor.
Nu hade han alltså etthundratjugo kronor att förfoga över, men det skulle inte heller räcka till en tågbiljett. När han missmodigt stegade ut från banken höll han på att bli påkörd av en BMW. Det var då han fick sin idé.
Vilken lysande plan! Fast det fattades fortfarande pengar för att Amadeus skulle kunna genomföra den. Nå, en god idé föder ofta en annan.
Karin vet nog inget om tomflaskorna i källaren, tänkte Amadeus. Där finns det stora pengar att hämta.
Kanhända tar jag timeout ett tag...
Det här livet är så underligt just nu att jag har lite svårt att hitta rätt med orden och med nyanserna i känslolägena... Vi får se hur det blir. Ikväll lever liket i alla fall. Antagligen i morgon också.
Den borde förstås ha återfunnits på Agnes blog...
men jag kan inte låta bli...
Agnes och Wilma har skrivit en låt tillsammans. Eposet heter "Du var den ända för mig" och jag publicerar det i sin helhet. Vilka emotioner. Janne Önnerud, släng dig i väggen!!!
DU var den ända för mig
Vers: Du var den som förstod mig när jag var ledsen men den dag du försvann så höll jag på att gå under men jag klara mig för du kom till backs men det var inte mig du ville ha
Ref: Hon var den som var älskad av alla men den dag du försvann blev hon mer hattad hon var redan hattad av sina vänner hon ber om hjälp varje dag hon ber till sin gud att bara få dööö
Men igentligen vill hon leva
Vers: Den lilla flickan som en gång var älskad av alla vill inte gå ut nu för hon är så hattad av alla det är synd om den lilla flickan den lilla flickan kommer aldrig bli älskad igen
Ref: Hon var den som var älskad av alla men den dag du försvann blev hon mer hattad hon var redan hattad av sina vänner hon ber om hjälp varje dag hon ber till sin gud att bara få dööö
Men igentligen vill hon leva.
La mome kunde inte ha gjort det bättre...
Agnes och Wilma har skrivit en låt tillsammans. Eposet heter "Du var den ända för mig" och jag publicerar det i sin helhet. Vilka emotioner. Janne Önnerud, släng dig i väggen!!!
DU var den ända för mig
Vers: Du var den som förstod mig när jag var ledsen men den dag du försvann så höll jag på att gå under men jag klara mig för du kom till backs men det var inte mig du ville ha
Ref: Hon var den som var älskad av alla men den dag du försvann blev hon mer hattad hon var redan hattad av sina vänner hon ber om hjälp varje dag hon ber till sin gud att bara få dööö
Men igentligen vill hon leva
Vers: Den lilla flickan som en gång var älskad av alla vill inte gå ut nu för hon är så hattad av alla det är synd om den lilla flickan den lilla flickan kommer aldrig bli älskad igen
Ref: Hon var den som var älskad av alla men den dag du försvann blev hon mer hattad hon var redan hattad av sina vänner hon ber om hjälp varje dag hon ber till sin gud att bara få dööö
Men igentligen vill hon leva.
La mome kunde inte ha gjort det bättre...
söndag, mars 02, 2008
Ångest, migrän, astma och tinnitus...
Nej jag är inte bakis. Jag har varit på "Lek- och buslandet" tillsammans med mina barn. Det var det värsta jag varit med om. Snacka om white-trash-mekka... Min lätt autisiske vän William fick näsblod och transporterades hem med omedelbart varsel, kaffet kostade 30 spänn, någon idiot stal Agnes jacka. Det var en riktig neggoupplevelse och jag kommer aldrig mer att sätta min fot på detta ställe. High chapparal var ett paradis i jämförelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)