Amadeus 017

Fasadklättring

Amadeus kände sig fruktansvärt frustrerad när han äntligen tog sig tid att börja fundera på vad som hänt under kvällen. Han stannade och pustade ut en stund vid zoo-affären på hörnan och studerade en djungelråtta från bortre Indien som i en bur innanför skyltfönstret rastlöst kilade omkring i sitt ekorrhjul. Även fast Amadeus kände en viss sympati för den lilla gnagaren, deras levnadsöden verkade ju så likartade, kunde han inte låta bli att äcklas av dess utseende. Amadeus hade alltid haft svårt för fyrbenta smådjur. Också detta var någonting som hans mamma lärt honom i tidiga år. Hon hade visst sitt finger med överallt.
Hur kunde kärringen? Först tvinga sig på Amadeus och dra med honom på Prisma och sedan dansa med den där brylknutten till tangocharmör och så till råga på allt skämma ut Amadeus genom att bumpa med honom när säkert över tvåhundra människor stod och tittade på. Det vore till och med bättre att vara råtta! Amadeus ville komma hem så fort som möjligt men pengar hade han inga så någon taxiresa kunde det definitivt inte bli fråga om. Han visste faktiskt inte vad han skulle ta sig till. Kallt var det ute och till och med stationen skulle vara stängd om han gick dit så här dags.
Borta på Hamnplan stod en sopcontainer. Amadeus skulle precis ta sin tillflykt till den när dörren till Prisma öppnades. Ut kom mamma och Anton Antonsson, glatt fnittrande och tjattrande.
Amadeus fick en chock. Gick inte det omaka paret och höll varann i hand? Och lutade sig inte mamma plötsligt fram, och gav Antonsson en kyss på kinden? Gamla människan...
De kom gående mot honom. Amadeus smet in i portgången vid Söderströms musikaffär och tryckte sig mot den gråmålade träväggen.
"Min lilla pussgurka", hörde han mamma säga, med upprymd röst.
"Jag har alltid funnit äldre kvinnor så sensuella", svarade Antonsson kuttrande.
Nej nu jävlar! Amadeus skulle just bege sig ut från sitt gömställe och ge Antonsson en präktig tjottablängare på munnen när han hörde nästa replikskifte och ändrade sig.
"Jag har ett rum inbokat på Stora Hotellet", sade Antonsson. "Kan vi inte gå dit?"
"Jo", svarade mamma trånande. "Visst. Det gör vi."
Amadeus ville minsann se vilka perversiteter hans mamma skulle ge sig in på så han bestämde sig för att smyga efter.
Mamma och Antonsson slingrade sig om varann som två kärlekskranka darrålar när de vandrade den korta biten upp till Stora Hotellet. Amadeus - som aldrig skulle ha kunnat föreställa sig att hans mor var kapabel till något sådant - blev mer och mer moraliskt upprörd för varje sekund. Usch! Ett sådant SNUSK!

Antonsson stegade fram till portiersdisken och presenterade sig. Han fick sina nycklar och beställde upp en flaska champagne till rummet.
"Rum trehundratvå", sade portieren. "Tredje våningen."
Amadeus som smugit efter och legat gömd bakom en enorm krukväxtgrupp och tjuvlyssnat, smet ut genom hotellets bakdörr och ställde sig en bit bort på gatan för att bättre kunna studera fasaden och de möjligheter som erbjöds för fasadklättring. Det fanns en stupränna som såg stabil ut. Dessutom gick en bred fris runt varje våning och den såg ut att vara tillräckligt bred för att han skulle kunna smyga sig fram på den. Amadeus insåg att det skulle vara svårt att starta klättringen ända nerifrån gatan, i alla fall om han skulle undvika att bli sedd, så i stället bestämde han sig för att smyga tillbaka in på hotellet och ta sig upp till tredje våningen. Där kunde han öppna ett fönster i korridoren och klättra ut. Gjorde han det så kunde det inte vara mer än sex-sju meter bort till balkongen som hörde till mammas och Antonssons rum.
Jag ska kasta mig in genom fönstret och avslöja dem tänkte Amadeus. Och jag hoppas att Antonsson får hjärtsnörp när jag kommer infarande.

Amadeus smög sig tyst in på hotellet igen och lyckades faktiskt ta sig förbi nattportieren utan att bli upptäckt. Den gamla hissen knakade betänkligt när han åkte upp till tredje våningen. Han smög sig ut i korridoren och fram till fönstret. Efter en stunds pillrande fick han upp fönsterhakarna. Amadeus kravlade sig ut och började sakta treva sig fram åt vänster. En liten stund senare passerade han det första fönstret. Han trevade sig vidare och kände sig plötsligt väldigt stolt. Det här var något som inte vem som helst skulle våga sig på. Frisen som han stod på, kunde inte vara mer än tio centimeter bred.
TIO CENTIMETER! Amadeus hejdade sig och kikade ner. Det knöt sig i magtrakten. Aldrig hade han väl kunnat drömma om att det var så långt ner till marken. Han stod blickstilla och blundade. Händerna sökte förgäves efter någonting att greppa tag i. Svetten rann från pannan på honom och handflatorna blev våtare och våtare.
"Vad i helvete har jag gett mig in på", kved han tyst. "Jag måste vara komplett dum i huvudet."
Vinden tilltog i styrka. Amadeus kände hur det började fladdra kring byxbenen på honom. Han vågade inte röra sig ur fläcken. Paniken gjorde honom stel. Det kunde inte vara mer än trettio centimeter från hans vänstra hand till ett nytt fönster men det skulle lika gärna ha kunnat vara trettio meter.
"Skärp dig nu", manade han sig själv. "Nu måste du göra något konstruktivt. Försök komma till nästa fönster innan du trillar ner och slår ihjäl dig." Plötsligt kände han att han omedelbart måste ha tag på en toalett. Det riktigt brände i såväl mage som tarm. Den extremt höga adrenalinhalten i blodet hade satt fart på hans mage. Det fanns inte längre något val. Han tvingade sig fram mot fönstret och fick tag i fönsterkarmen. Nu gick det genast lite lättare. Allt var så mycket tryggare när han fått tag i något att hålla sig i. Han tittade in genom fönstret men kunde inte se något. Det var helt svart där inne.
Han knackade försiktigt på fönsterrutan men ingen kom för att hjälpa honom ur hans svåra belägenhet. Amadeus knackade en gång till - lite hårdare. Inget svar.
Han behövde verkligen gå på toaletten. Vad skulle han göra? Han ville inte slå sönder fönsterrutan men tordes inte heller lämna sin position vid fönstret. Att ropa på hjälp var inte att tänka på för hur skulle han kunna förklara vad han gjorde uppe på en fris utanför Stora Hotellet, klockan tre på natten? Han bestämde sig för att vänta lite. Kanske det skulle komma någon snart. Efter några oändligt långa minuter kände han hur benen började domna bort. Han måste helt enkelt byta ställning om han inte ville trilla ner. Nu var det kris.
Dessvärre halkade han i samma ögonblick till och det var bara ren och skär tur som räddade honom från en ångestfylld och kvalfull luftfärd mot en säker död. Amadeus blev alldeles kallsvettig igen, och bestämde sig för att krossa fönstret i alla fall.
Som tur var lät det inte alls mycket om rutan när den slogs sönder. Amadeus trodde inte att någon uppfattat det dämpade klirrandet. Han petade loss de vassa skärvor som satt kvar i fönsterkarmen och svingade sig in. Han hade kommit till ett linneförråd. Dessvärre var det låst. Amadeus jobbade med låset en stund men när han insåg att han inte skulle kunna komma ut, kände han att han inte kunde vänta längre med bajsandet. Han måste huka sig över den papperskorg som stod i hörnet. Inte för att han ville - men han var helt enkelt tvungen.
Efteråt lade han ett par filtar över sina avsöndringar för att om möjligt hindra doften från att sprida sig. Så lade han sig ner för att vila ett litet tag.

När vår hjälte vaknade till var det alldeles ljust ute och han frös som en liten hund. Amadeus kände sig djupt ångerfull när han insåg vad han ställt till med. Det här äventyret kunde bara sluta på ett sätt - det var han helt övertygad om. I fängelse.
I hopp om att kunna klara sig från sin svåra belägenhet, utan att bli sedd gick han fram till det före detta fönstret. Kanske fanns det en möjlighet att klättra tillbaka samma väg som han kommit. Men nej. Inte en chans. Betraktad med nyktra ögon såg frisen väldigt smal ut. Den kunde inte vara mer än högst fem centimeter bred. Amadeus satte sig ner vid dörren. Från de djupaste djupen av sitt inre kunde han känna en djup depression närma sig. Plötsligt rasslade det till i låset. Dörren slogs upp och en ung flicka kom in i förrådet.
"Åh fy fan", sade hon och rynkade på näsan. "Nu har råttorna skitit bland lakanen igen."
Vad söt hon var. Amadeus blev förälskad i samma stund som han såg henne.
"Men vad är det här nu då? Vad gör du här?" Flickan tvärstannade.
"Jo du förstår jag gick fel i natt", sade Amadeus urskuldande. "Jag gick in hit och så gick dörren i lås och när jag tände ljuset så såg jag att jag inte alls var i mitt rum. Så kunde jag inte komma ut härifrån. Det gick inte att låsa upp."
"Fönstret då? Har du gjort det där?" Flickan pekade förebrående på de krossade resterna av fönstret.
"Jag råkade i panik och tänkte hoppa ut. Men så såg jag att det var alldeles för högt."
"Det här låter mystiskt", sade flickan. "Vad heter du?"
"Anton Antonsson", svarade Amadeus. "Jag bor i rum trehundratvå. Är det här Stora Hotellet förresten?" Amadeus trodde för ett ögonblick att han trots allt hittat ett sätt att klämma till Antonsson, som så illmarigt lockat med sig mamma på dåligheter.
"Fy fan vad det luktar", sade hotellstäderskan. "Det är väl inte du som..." Hon sniffade som en hasselmus på jakt efter kvarglömda nötter i skafferiet. Doftspåret ledde helt klart mot papperskorgen. Hon lyfte på filtarna och avslöjade de stinkande bevisen. "Men herrejävlar", sade hon och såg med avsmak på Amadeus. "Har du bajsat i papperskorgen? Fy fan vad äckligt."
"Jag var tvungen", mumlade Amadeus.
"Det var det äckligaste jag har varit med om. Det här får du klara ut med direktören. Kom med här."
Amadeus såg på namnskylten som satt på flickans bröst att hon hette Marie. Hon hade ljust lockigt hår och hon var verkligen söt. Det var lite synd att han gjort så dåligt intryck på henne redan från första stund. Han kunde mycket väl förstå att hon tyckte att det var ohygieniskt och otrevligt att bajsa i papperskorgen men han hade faktiskt inte haft något val. Han försökte reparera skadan. Snabbt lade han tillbaka filtarna över hinken och ryckte lite i hinkhandtaget.
"Du Marie", försökte han. "Kan vi inte ordna upp det här utan att blanda in direktören? Om jag tar hand om det här och betalar rutan och bjuder dig på middag. Kan vi inte göra det?"
"Ånej", sade Marie och tittade surt på Amadeus. "Jag har ingen befogenhet att klara ut sånt här på egen hand. Det blir nog bäst att låta direktionen ta hand om ärendet. Kom nu!" Hon gick före ut i korridoren.
Amadeus följde skamset efter. Han började känna sig väldigt ynklig. Hur skulle han kunna komma undan den här pinsamheten?
"Hjälp mig med den här", sade Marie när de kom fram till hissen. Det stod en stor rullvagn med teveapparat och video på utanför hissen.
Amadeus halvt lyfte och halvt pressade in vagnen. Så klämde han in sig själv och fann sig stående mycket nära den unga hotellstäderskan. Det kunde inte ha varit mer än högst fem centimeter som skiljde deras nästippar åt.
"Når du bottenvåningsknappen?", frågade Marie.
Amadeus tryckte in B-knappen som befann sig strax sydost om Maries vänstra bröst. Till sin förskräckelse fann han att hans arm legat i kläm under natten och att den kroknat så mycket att den i samband med knapptrycket också råkade komma åt Maries tutte.
"RÖR MIG INTE!", skrek Marie indignerat.
"Förlåt", sade Amadeus snabbt.
När hissen sakta gled neråt tänkte Amadeus att han egentligen borde göra som Leroy gjort i filmen Fame. (Han kysste ju danslärarinnan av "misstag" när han råkade åka hiss med henne.) Amadeus lutade sig försiktigt fram mot den vackra städerskan och skulle precis ge henne en oavsiktlig kyss när hon plötsligt gav honom en äcklad blick.
"Vad i hela världen har du ätit?", frågade hon. "Döda råttor? Du luktar alldeles fruktansvärt äckligt i främre munregionen."
Amadeus kände hur det gyllene tillfället försvann i fjärran. Han blev ledsen. Allting slutade bara i elände. Luktade han verkligen illa i munnen? Helt omöjligt var det inte. Han hade ju inte borstat tänderna på morgonen.
När hissen nådde bottenvåningen rusade Amadeus ur. Snabbt som sjutton tryckte han in treans knapp och slog snabbt igen dörren som han sedan höll för - ända till hissen började röra sig uppåt igen. Han nickade igenkännande åt portieren och lämnade hotellet obemärkt. Han var räddad men det hade varit på håret.

När han åkte hem från Örebro insåg han att han var tvungen att göra något radikalt åt sin situation.

Då tar vi den jäveln...

När Bertil Messer och Nils Schmidt besökt Beatrice Ericsson på sjukhuset och lyssnat till hennes berättelse var de fullständigt säkra på sin sak. Den mystiske våldtäktsmannens alter ego var en viss Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Självklart. Vem skulle det annars vara? Indicierna pekade så entydigt mot honom. Först var det ansiktsskadorna, de ansiktsskador som den kvicktänkte doktorn på sjukhuset så briljant kopplat ihop med våldtäktsförsöket mot den svenska juniormästarinnan i karate. Sedan var det överfallet mot transvestiten Edvardsson som vad gällde tidsaspekten stämde väl överens med det tillfälle då den misstänkte blivit sedd i kvinnokläder på stan. (Kanske i ett desperat försök att röja sin identitet för att på så sätt slippa känna det inre tvånget att utföra fler avskyvärda brott.) Vidare hade Messer och Schmidt med egna ögon sett två kvinnor komma gråtande ut från den misstänktes lägenhet och på grund av Bertil Messers missöde i trappan sedemera kommit i kontakt med Lena Molinowski som vittnat om Nilsdotter-Stenströms aggressiva beteenden. Slutligen hade den misstänktes egen flickvän nästan blivit våldtagen dagen efter att hon kommit ihop sig med honom och bara ett par timmar efter att den misstänkte telefonledes meddelat att han hatade henne och låtit mycket aggressiv. Så nog var det han alltid. Problemet var bara att Messer och Schmidt fortfarande inte hade ett enda konkret bevis att lägga upp vid en eventuell anhållan. De hade sin intuition - och vad gällde dem själva var det fullt tillräckligt - men en åklagare skulle kräva något mer handfast för att överhuvudtaget överväga en häktningsframställan. Det hela kändes minst sagt frustrerande.
"Kan vi inte åka ner till Gustavsvik och bada bastu?", sade Schmidt till sin kollega. "Man tänker så bra i bastun och vi måste komma på något innan den där sonnawabitchen går lös på fler kvinnor."
Hans vän och arbetskamrat grymtade godkännande. Bertil Messer kände också hur tiden började springa ifrån dem. Tänk om tidningarna skulle få nys om att de känt till gärningsmannens identitet en längre tid utan att ha gjort något åt saken. Det var just något sådant som ytterligare skulle försämra den svenska polisens redan skamfilade rykte.
De gick ner i garaget och kvitterade ut sin folkvagn. Så rullade de iväg till det konkurshotade badparadiset på Närkesslätten.

"Vad är det där?", frågade Messer när de betalt sin entréavgift och klätt av sig i relaxavdelningens omklädningsrum. Han hade fått syn på ett intatuerat hjärta på kollegan Schmidts vänstra skinka. Det omgavs av en snirklig blågul banderoll och på banderollen fanns texten "MAMMA" inpräntad. "Har du morsan din i aschlet?"
Schmidt såg förnärmad ut och svepte frottéhandduken om sig i en teatralisk gest. "Skit i det du", svarade han.
Messer blev nyfiken. "Berätta", ihärdade han. "Jag har alltid varit fascinerad av tatueringar. Den är jättefin - jag bara undrade varför den satt där den satt och varför du valt just den texten."
"Okej då. Det är ju lite pinsamt alltihop men om du tjatar så. Jag skulle vara glad om jag kunde säga att det handlade om en ungdomssynd men det gör det tyvärr inte." Schmidt rodnade lite grann. "När jag var på semester i somras, jag åkte med Rosgren till Danmark, kollegan från Finspång du vet. Vi bokade in oss på ett hotell nere vid Istedgade - jag har för mig att det hette Absalon eller något sådant och att det var döpt efter Köpenhamns förste biskop."
"Jaha..."
"Ja och så låg det ju där det låg mitt bland alla porrbutiker och tatueringsateljéer, och jag skulle egentligen bara gå och handla en kasse öl. Rosgren låg kvar på hotellet och sov - han var väl trött efter resan - och jag strosade iväg längs gatan. Så passerade jag en sån där tatueringsshop. Jag stannade och kikade in genom skyltfönstret och i tatuerarstolen satt världens pangbrud och fick en panter tatuerad på bröstet. Hon var så djävulskt vacker där hon satt att jag alldeles blev som förhäxad. Jag tryckte väl näsan mer och mer mot fönstret och då märkte jag helt plötsligt att hon började stirra tillbaka. Det var fruktansvärt pinsamt men jag kunde inte sluta titta. Och inte kunde jag gå därifrån heller för det hade ju varit ännu pinsammare."
Messer flinade åt honom.
"Sluta garva. Det var bara att ta skeden i vacker hand och gå in. Jag tänkte bara låtsas vara en potentiell kund så jag gick runt och sneglade på alla örnar och pantrar och blommor och flaggor ett tag, och så kikade jag lite på danskan också när jag trodde att hon inte märkte det. När hon var färdig och försvann skulle jag bara titta lite till tänkte jag och sedan skulle jag säga något om att jag inte hade hittat det motiv jag sökte. Det var rent av genialiskt."
"Mycket. Men det blev inte så?"
"Nä, för hon gick ju inte. Hon fick tutten inslagen i bandage, betalade och klädde på sig. Så gick hon fram till mig, log och viskade no er det min tur att kike kjaereste. Så satte hon sig i den där skabbiga soffan och tände en cigarill och bara väntade. Vad fan skulle jag göra?"
"Inte vet jag. Springa därifrån kanske."
"Jo visst, men vad fan, jag var ju desperat. Jag bara pekade på första bästa motiv och drog ner brallorna. Så pass mycket sinnesnärvaro hade jag i alla fall att jag hann tänka att det var bättre att ha en tatuering där bak än på armen eller någon annanstans." Han grimascherade illa vid hågkomsten av den traumatiska upplevelsen och var tvungen att samla ihop sig innan han kunde fortsätta. "Det gjorde djävulskt ont i baken, och om hon inte suttit där och kollat så skulle jag nog ha börjat grina. Tvåhundra spänn fick jag betala och det enda som jag egentligen är glad för är att jag inte pekade på något annat motiv - som ett med nazihjälm och "kill a cop" på till exempel."
"Jojo", sade Messer och myste. "En del straffar Gud med detsamma, amen."
"Och inte nog med det. När jag kom ut så hade ölaffärerna stängt. Nu vet du hur det gick till. Fråga mig aldrig mer är du snäll."
"Jag lovar. Nu går vi och bastar. Jag tog med mig varsin öl."
"Toppen. Bara det inte är Tuborg. Jag är allergisk mot danska öl numera."
"Det är Pripps fatöl. Äkta statligt svenskt volvoöl."
De duschade av sig och gick in i den nittiogradiga bastun. Redan efter någon minut började svetten rinna efter ryggarna på dem och snart dröp de av fukt. Det var varmt - men det var skönt.
"Men du Nisse", sade Bertil Schmidt och suckade svettigt. "Hur ska vi göra med den där Nilsdotter-Stenström egentligen?"
"Jag vet inte. Han verkar vara noga med att inte lämna några bevis efter sig. Jag tror nästan att vi måste ta honom på bar gärning om vi ska kunna sy in honom."
"Kan du tänka dig att offra lite semester på ärendet?"
"Kan du?"
"Ja, jag tror faktiskt det. Jag skulle i alla fall inte kunna åka på semester med frid i sinnet. Inte förrän vi har gjort färdigt det här."
"Jag håller med dig. Då tycker jag att vi sätter in dygnetruntspaning på honom. Förr eller senare gör han bort sig, och då..."
"Då tar vi den jäveln."
Messer och Schmidt beseglade sitt löfte med ett handslag. Nu var de inte längre vanliga poliser. De var storviltjägare, på jakt efter ett svåråtkomligt men högintressant byte.

Asta planerar.

Asta hade fått komma hem nu. Hon kände sig mordisk där hon satt vid sitt köksbord och planerade sin hämndaktion mot Lena Molinowski. Skulle hon använda yxa? Nej det var för snällt. Något värre måste hon hitta på. Inte ens tanken på att förvandla sin källare till en jättelik barnkammare dit hon skulle kunna föra Lena Molinowski för att mångduplicera det babyfierade helvete hon själv fått vara med om föll henne helt i smaken. Det räckte inte med öga för öga och tand för tand. (Eller för den delen blöja för blöja.) Hon kände att blod måste flyta om hon skulle kunna återvända till ett normalt liv igen. Inte förrän Lena Molinowski låg död och begraven skulle Asta Kristensson kunna få frid i sinnet. Det var som sagt var bara en fråga om hur.
Det skulle hon säkert kunna lista ut så småningom. Först hade hon en del praktiska detaljer att reda ut. Hon måste ta reda på vart Molinowski bodde och vilka tider hon jobbade. Och hon måste veta om det fanns grannar som skulle kunna höra Molinowskis ångestskrik när hämndens ängel slog till. Och framförallt så måste hon skaffa sig ett vattentätt alibi.
Det fanns en del att göra, det gjorde det. Bäst att sätta fart ned en gång alltså.