Amadeus 016

Utpressning.

Amadeus tillbringade eftermiddagen i horisontalläge med den onda foten upplagd på en kudde. Han suktade svårt efter sin själs älskade och trolovade. Lena. Suck. Vad skulle hon i Osby att göra när hon istället borde finnas vid hans sida och ta hand om honom på det sätt som en skadad man behövde bli omhändertagen på? (Det smärtade honom extra djupt att hon befann sig i just Osby som låg så nära men ändå så långt borta. Det skulle nästan ha varit bättre om Osby i stället hetat Smellvillage och legat i England eller på Irland. Det var lättare att bära en saknad som härrörde sig långt bortifrån. Den var på något sätt mer definitiv.)
Foten gjorde egentligen inte särskilt ont längre, men det var ändå skönt att ligga där med foten i vädret, att få känna sig melankolisk och tycka synd om sig själv.
Tyckasyndomliggandet hade pågått i flera dagar nu, faktiskt så länge att ett visst behov av sysselsättning infunnit sig. Under den sistlidna natten hade Amadeus därför tagit sig upp till sin forna arbetsplats - studieförbundet vid Kungsvägen - och lånat en tavelduk, en kartong med blandade oljefärger och några penslar av varierande tjocklek och beskaffenhet.
Vår hjälte hade bestämt sig för att börja måla. Det var ett bra tidsfördriv. Han hade visserligen aldrig målat tavlor förr, men han var ändå övertygad om att han hade en framtid i konstnärsbranchen. Dels tyckte han om rödvin och passade bra i basker och dels var det inte svårt att måla - det hade ett teveprogram om konstnären Bengt Lindkvist övertygat honom om. Bengt hällde bara ut färg på en jättestor duk och vispade runt och så blev det jättefint sedan.
Sittande på sin favoritköksstol med foten placerad på en stol, med oljefärgstuber utspridda över bordet och med penseln i ett stadigt grepp i högerkardan, målade Amadeus någon timme senare djärva färgglada streck över duken. Gud så vackert det blev. Han målade i en klart impressionistisk anda. Men vad föreställde det egentligen? Amadeus lutade sig så långt tillbaka som möjligt och lät blicken svepa över det färgrika landskapet på duken. Jaha, hans undermedvetna hade fått honom att avbilda den morgonrock han fått låna av Lena Molinowski. Eller möjligtvis en naivistiskt målad tournedos med bearnaisesås. Eller en racerbil. När han tänkte efter insåg han att han faktiskt inte riktigt visste vad han målat. Han lät sig inte hindras av det. Denna uttrycksfulla och sensuella tavla skulle säkert ändå medföra hans definitiva genombrott som konstnär.
Amadeus satt och njöt alldeles oerhört av sin nyupptäckta konstnärsfullkomlighet när det ringde på dörren.
Det är säkert en intendent från moderna museet som kommer för att erbjuda mig tusen miljoner för tavlan, tänkte Amadeus när han gick för att öppna. Antagligen behöver de lite nya tavlor nu när Picassona har blivit stulna.

Det var ingen intendent. Det var Håkansson som stod utanför dörren. Han hade kommit för att utpressa Amadeus.
"Du är uppe och går ser jag, trots att du är så skadad."
Håkansson bar en ful rödrutig keps, samma keps som han alltid brukade ha på sig. Amadeus hade redan under sin skoltid ofta velat mosa ner den över sin ägares huvud och han kände precis samma sak vid det här tillfället. Det är klart att jag är uppe och går din dumma jävel, tänkte han. Jag var ju tvungen att öppna.
Amadeus kände sig oroad. Egentligen skulle han kanske ha börjat arbeta redan men det var så skönt att vila upp sig ett par dagar att han inte direkt gjort sig någon brådska med att bli frisk. "Jo jag är uppe", svarade han därför så hurtfriskt som möjligt, samtidigt som han passade på att halta svårt i riktning mot köket. "Det är lite svårt att gå bara. Men jag ska snart börja jobba igen."
Håkansson följde efter. När de kommit in i köket tog han upp ett papper ur kavajfickan. "Vad har du ställt till för elände?", frågade han.
"Vad menar du?"
"Jag vet nog vad du har gjort. Här har jag 800 namnunderskrifter på ett skadeståndskrav som är riktat mot dig. Abonnenterna vill ha full ekonomisk ersättning för den skada du åsamkat dem."
Det pep till i Amadeus. "Vad menar du?", frågade han försiktigt.
"Jag menar att du är skyldig mina kunder ungefär 675.000 kronor och att du dessutom förmodligen kommer att hamna i fängelse. Att stoppa den svenska yttrandefriheten är ett oerhört allvarligt brott."
"Yttrandefriheten?" Amadeus kände sig illamående och trodde att han skulle kräkas.
"Genom ditt skurkstreck har du förskingrat värdefull egendom och tagit mutor och till yttermera visso också hindrat människor från att på insändarspalten yttra sig i sin egen lokalpublikation."
Så långt hade Amadeus aldrig tänkt. Hur hade han kunnat hitta på något så dumt. Han fick tårar i ögonen. "Men jag menade ju inget illa. Det var så svårt att hinna med och jag ville inte ha skäll av alla. Jag ville bara göra mitt bästa."
"Ditt bästa?" Håkansson såg föraktfullt på Amadeus. "Egentligen borde du få stå ditt kast, det vore inte mer än rätt. Men eftersom jag är så snäll och godhjärtad så ska jag hjälpa dig ur den här knipan trots att du egentligen inte alls förtjänar det."
Amadeus föll ner på knä, och började krypa runt Håkanssons fötter. "Åh tack tack tack! Tack så jättemycket goa herrn! Onkel Tom ska aldrig göra så mer!"
"Sluta upp med det där tramset", sade Håkansson barskt. "Du ska inte tro att jag gör det gratis."
"Det gör ingenting", snyftade Amadeus. "Jag betalar vad som helst bara jag slipper hamna i fängelse."
"Så bra då. Det kommer att kosta dig ungefär sexhundra kronor i månaden att få mig att låta bli att överlämna ärendet till polisen. Betalar du så ska jag se till att abonnenterna hålls skadeslösa genom att förlänga deras prenumerationer med lika lång tid som du har hållit på med tjuverierna. Men om du glömmer bort att betala så blir det finkan direkt."
Sexhundra kronor i månaden, det var mycket pengar för Amadeus som redan hade en hårt ansträngd ekonomi. Han förstod ändå att han inte hade något val. "Jag betalar."
"Skriv på här", sade Håkansson, och höll fram ett dokument som han plockat upp ur bakfickan. "Kontraktet bekräftar att du åtar dig att ge mig ett ekonomiskt understöd på sexhundra kronor i månaden under så lång tid som jag vill ha och behöver det."
Amadeus klottrade snabbt dit sin signatur. Det var värt sexhundra i månaden att slippa sitta i fängelse.
"Tack så mycket", sade Håkansson och vek ihop kontraktet. "Jag emotser betalning den sista i varje månad." Han sade inte ens hej när han gick.
Amadeus gick in i vardagsrummet och lade sig på soffan. Att hans lilla trick kunnat få så fruktansvärda konsekvenser. Tänk om han vetat det när han hittade på sin plan. Då hade han aldrig satt planen i verket. Tårarna brände bakom ögonlocken. Hur hade han kunnat ställa till det så här för sig? Amadeus ville dö. Livet var slut.

Förlåt mig kära mor, ty jag visste icke vad jag gjorde.

Desperationen lös ur hans ansikte och ångestsvett trängde fram ur varje por på hans kropp. Hur skulle han kunna klara av att betala Håkansson sexhundra kronor i månaden? När han också hade en obetald räkning på en omlackering av en Mercedes 480.SE i räkningsbunten i kökslådan och när televerket hotade med att stänga av telefonen och när Bra Böcker vägrade skicka det sista lexikonbandet innan han betalt de fyra föregående bokpaketen. Han förstod inte hur det skulle kunna gå ihop. Suck! Pust! Stön. Döden skulle vara en befrielse från den här plågan. Han skrapade nästan håret av skulten när han frenetiskt kliade sig i huvudet och försökte fundera ut en lösning på problemet.

Trots att det kändes oerhört förödmjukande insåg Amadeus så småningom att den enda utvägen var att gå till mamma och be om hjälp. Mamma som han kastat ut och sagt att han aldrig mer ville träffa. Mamma som han äntligen trott att han frigjort sig från. Mamma som han helst av allt skulle vilja se iförd ett par betongskor, stående på Kumlasjöns botten utan syrgastuber.
Han var tvungen att krypa i stoftet och förödmjuka sig, det insåg han. Men det skulle inte bli lätt att vinna henne tillbaka - för att inte tala om hur svårt det skulle vara att övertala henne om att bistå honom med pengar. En sak framstod som fullständigt uppenbar; projektet skulle kräva minutiös planering.
Blommor, tänkte han, jag börjar med att skicka över en bukett blommor och ett förlåtmigkort. Sedan bjuder jag hit henne på lunch - blodpudding kanske - och så föreslår jag ett biobesök. Så måste jag komma ihåg att tala om för henne hur vacker hon är trots sin ålder. Fast om jag säger det så blir hon säkert skitförbannad och vägrar ge mig pengar. Jag får säga att hon passar i sin nya look istället och att hon är vackrare än någonsin. Så kan jag köpa en kartong med choklad.
Han trodde nog att planen skulle fungera, men eftersom han kände ett djupt motstånd mot att behöva träffa sin mor igen sköt han upp förberedelserna i det längsta och använde flera olika strategier för att fördröja förödmjukelsen ytterligare litet grann. Den som kikade in genom hans fönster kunde se honom gå omkring och pyssla i lägenheten och göra sådana saker som han nästan aldrig gjorde annars; diska och plocka bort vissna blad från blommorna. Han tog till och med ner böckerna från bokhyllan och våttorkade dem.
Till sist var det ändå dags. Han tog vägen förbi Helges kiosk och hittade en billig chokladask som han fick inslagen i presentpapper. Han hade ju tänkt köpa blommor också men det hade han inte råd med.

När mamma öppnade dörren kastade han sig över henne och gav henne en hård kram. "Hejsan!!!", utropade han glättigt.
"Amadeus? Vad gör du här?" Mamma lät skeptisk. "Jag trodde inte du ville se mig mer. Det lät inte så sist."
Det här kanske inte skulle gå så lätt som han trott från första början. Det var nog bäst att inta en ödmjuk attityd.
"Jag vet mamma", sade han därför bedrövat och sjönk ner på knä framför hennes fötter. "Förlåt mig!" Han kravlade runt på farstutrappan och gjorde sitt bästa för att se ödmjuk ut. "Förlåt mig för mitt uppträdande. Jag vet så väl att jag bar mig åt som en stor buse och jag har ångrat mig varenda sekund sedan du så tragiskt gjorde din sorti från min lägenhet." Här knäppte han sina händer i en from bön. "Men kära mor, minns Jesus ord; Förlåt dem fader, ty de veta icke vad de göra. Om jag vågade travestera en sådan gudomlig gestalt bara aningen av en aning så skulle jag vilja säga så här; Förlåt mig moder, ty jag visste icke vad jag gjorde." Han reste sig upp, och kramade om henne en gång till. Dessutom pussade han henne i pannan och på vänstra kindbenet.
Mamma såg inte särskilt imponerad ut. Hon förhöll sig fortfarande avvaktande. "Kliv på då", sade hon när hon funderat en stund. "Jag skall åka bort snart men du kan väl komma in ett litet tag, bara så jag får höra vad som orsakat denna plötsliga omställning."
"Nja", svarade Amadeus. "Jag vet inte om jag hinner komma in just nu. Du förstår jag tänkte egentligen bara lämna över den här chokladkartongen och be dig komma hem till mig i kväll. Jag ska laga lite mat och om du vill komma och äta med mig så är du välkommen."
Mamma såg chockad ut. "Skulle du bjuda mig på mat?" Hela hennes inre skrek åt henne att det var något suspekt med hela saken, men glädjen över att återse sin son blev henne övermäktig. Hon kunde inte låta bli att bli glad. "Men Amadeus? Vill du verkligen bjuda mig på mat? Åh så glad jag blir! Jag har längtat så mycket efter dig, min lilla pluttinuttplutt." Hon fick tårar i ögonen och mascaran flöt ut och förmörkade hennes anlete på ett sätt som fick Amadeus att vilja rusa därifrån, även om han naturligtvis inte gjorde det.
"Klart jag vill", ljög han. "Jag har längtat efter dig också. Och jag ångrar så att jag var dum. Du är förresten fin i dom där kläderna."
"Tycker du det? Amadeus min lilla pojke, jag blir så glad."
"Jag med. Men kan du komma ikväll då?"
"Klart jag kan. Hur dags?"
"Vad sägs om klockan åtta?"
"Det låter bra." Hon log mot honom. "Jag visste väl att du skulle komma på bättre tankar."

Amadeus serverade blodpuddingen med knaperstekt bacon. Som komplement till anrättningen bjöd han på lingonsylt. Såväl baconstrimlorna som blodpuddingsskivorna var lite svartbrända i kanterna, men sylten var god och med lite god vilja gick maten ändå att få ner. Kaffet var blaskigt.
"Tack Amadeus det var väldigt gott", sade mamma när hon ätit färdigt och torkat sig om munnen med servietten. "Men nu kanske jag skall gå. Du har väl annat att göra misstänker jag."
"Absolut inte. Jag tänkte att vi skulle gå på bio. Det var så länge sen."
"Vilken bra idé. Vad skönt det känns att vi kan prata med varann igen. Att du har fått förnuftet tillbaka." Mamma log. "Jag skulle vilja se Die hard med Bruce Willis. Han är så snygg. Jag har fått hem bilen från verkstaden så vi kan åka bil in till stan."
"Det kunde vi i och för sig göra men jag tänkte att vi skulle gå någonstans och dricka en flaska vin efter filmen, så det är nog bäst att vi tar tåget i stället."

Det gjorde de. Och när de sett Bruce Willis rensa upp bland tyska terrorister smet de in på Harry Kortkvists restaurang Gränden för att dricka ett glas vin och diskutera filmen. När den andra flaskan vin var slut passade Amadeus på att berätta om sitt ekonomiska trångmål. Först var mamma skeptisk till att hjälpa honom - det var precis som om hon misstänkte att det låg mer än ett skäl bakom hans plötsliga vänlighet - men till slut gav hon ändå med sig. (Hon var ganska lummig eftersom Amadeus av strikt taktiska skäl knappast hade druckit något alls.) Dessvärre kapitulerade hon inte helt villkorslöst. Amadeus blev tvungen att lova att redan nästföljande dag följa med sin mamma till nattklubben Prisma.

Med mamma på dans.

"Vad trevligt det var här! Vad mysigt med softad belysning och allt och en sån där fin ljusglob i taket som dom hade i filmen som gick på teve för ett tag sen. Säturdej najt fiver eller vad den hette. Ska vi dansa?" Mamma var i extas. Hennes röda tuppkam vibrerade av lycka. Hon satte de sylvassa klackarna i golvet i en liten quickstep. "Ajm räddy bejbi", sade hon. "Räddy får såm partytajm."
Amadeus var livrädd för att någon av hans bekanta skulle befinna sig i lokalen. Det han minst av allt ville var att någon skulle få syn på honom i sällskap med sin mamma. Det här var verkligen pinsamt och alldeles som vanligt var Amadeus totalt oskyldig till eländet. För det var ju mamma som tvingat honom att köra tidningar och det var mamma som förorsakat brytningen dem emellan och det var Håkansson som visat sig vara så typaktigt kriminell att han till och med plägat utpressa Amadeus och vad skulle Amadeus egentligen göra för att få mamma på så gott humör att hon hjälpte till med att betala utpressningspengarna?! Han hade inget val. Prisma hade hon sagt och Prisma fick det bli. Det var bara att svälja den bistra medicinen.
Men någon gång måste oturen vända. Och kanske skulle han klara sig från upptäckt ikväll. Om hon bara inte gjorde för mycket väsen av sig. "Ssh mamma, inte så högt", viskade han därför. "Om du sätter dig i soffan därborta så ska jag gå till baren och köpa varsin öl."
"Jag kan köpa öl själv", sade mamma ivrigt.
"Nej för fan, jag går. Sitt och vila du - så att du orkar dansa sedan."

När Amadeus stod i baren och väntade på ölen, tog han chansen att kolla in bandet. Det vore synd att säga att de lät särskilt bra men de såg i alla fall ut att ha roligt när de spelade. Tom Bombadill hette de visst fast Amadeus var inte riktigt säker på att han hade uppfattat namnet rätt. Sångaren lät som en blandning av Per Gessle och Eva Dahlgren och såg ut som Meat Loaf ungefär. Gitarristen vid sångarens sida spelade som bäst ett av sina många solon men råkade tyvärr missta sig på greppbrädan och gasade iväg i fel tonart. När han märkte vad han höll på med rodnade han blygt och drog sig tillbaka bakom förstärkaren. Den stora näsan lyste som ett stopptecken i mörkret. Basisten i sin tur såg ut att ha nått de allra högsta sfärerna av lycka där han stod. Den lilla hårrest han hade kvar på huvudet dinglade extatiskt när han kände sig in i den heta rytmen och skakade loss. Så fick han tydligen en ingivelse och började ta små käcka danssteg. Ett steg åt sidan och ett tillbaka. Han log hänfört och dansade ivrigare och ivrigare tills han trasslade in fingrarna i strängarna och kom av sig. Med en generad min ryckte han på axlarna och slutade dansa för en liten stund, men så fort han hittat in i låten så började det rycka i benen på honom igen. Av trummisen kunde Amadeus inte se särskilt mycket eftersom han nästan helt doldes av det stora röda trumsetet men han verkade lite tunnhårig han också. I vilket fall som helst hade han ett himla bra groove tyckte Amadeus. Han skulle också vilja kunna spela trummor så bra.
Bandet jagade upp sig till extas och slutade låten med en frenetisk coda. (Antagligen skulle de ha fortsatt ännu längre om inte en sträng gått av på sologitarristens svarta elgitarr när han försökte sig på ett riktigt Pete Townshendvev.)
"Nå", sade sångaren när rundgången tystnat. "Det där var en sång som hette genom eld och vatten. Nu ska vi ta en låt till innan vi tar ett kort break och släcker törsten med varsin öl. Men sen kommer vi tillbaka och rockar med er hela natten."
Delar av publiken suckade vid tanken på att behöva genomlida ytterligare ett set med den här miserabla gruppen, men Amadeus var faktiskt imponerad av bandets iver och gnista.
"Är ni klara grabbar?", skrek sångaren och tittade på sina bandkamrater. De nickade. "Då så. En två tre fyr..."
Till sin stora glädje hörde Amadeus ett rockriff han kände igen. Var det inte? Jovisst... Get back. Den gamla beatleslåten. Wow! Han fick sina öl och sprang tillbaka till mamma med dem.
"Kommer snart", skrek han och for iväg igen. Amadeus studsade upp på dansgolvet och började dansa, ganska så vildsint. Det fanns några människor till uppe på dansgolvet framför scenen men genom sin vilda framfart skrämde han raskt bort dem allihop. När låten var slut stod Amadeus ensam kvar. Han applåderade entusiastiskt, men det ekade ändå lite ödsligt i den stora lokalen.
"Tack så hemskt mycket", sade sångaren. "Ett stort tack till publiken och hans fru. Vi är snart tillbaka." Han hängde ifrån sig Stratocastern, och gick snabbt av scenen i riktning mot baren.
Amadeus följde trollbunden efter. Han såg sin chans att få prata med en riktig rockstjärna.
"En stor stark", sade sångaren när han kom fram till den ekfanérbeklädda bardisken.
"Jaha", svarade bartendern och började fylla en sejdel med Pripps fatöl.
"Kan jag få en likadan", sade Amadeus när det var hans tur. Så vände han sig mot sångaren. "Så du dricker också öl... Vilket sammanträffande. Det är inte många som gör det nuförtiden."
"Är det inte?", undrade den storvuxne musikern konfunderat, och pillrade på sitt örhänge.
Vilken strålande inledning. Amadeus kände vibrationerna som utgick från den karismatiske popstjärna som stod framför honom. De var säkert bröder i anden. Men hur skulle han fortsätta?
"Det var du som sjöng va?", sade han.
"Hur kunde du veta det?", frågade sångaren lite småironiskt. Kunde du verkligen se mig genom hela den stora folkmassan?"
Amadeus förstod inte alls vad popstjärnan menade. Det hade ju inte varit någon framme vid scenen. Han tyckte inte att det var värt att fråga. "Jävligt bra var det i alla fall. När ni körde Get back lät ni nästan som Aerosmith."
Han måste ha träffat mitt i prick eftersom sångaren lös upp betydligt. "Tyckte du verkligen det? Det var faktiskt det vi tänkte på när vi arrade låten. Vi ville ha samma feeling som när Aerosmith kör come together på liven." Han sträckte fram handen. "Håkan heter jag. Kul att träffa en kille som kan något om musik."
"Tjenare", sade Amadeus och besvarade handslaget. "Jag heter Amadeus."
"Nämen det var som fan. Vänta ett tag hörru..."
Rocksångaren ilade iväg. Efter bara någon minut var han tillbaka - med sologitarristen i sitt sällskap. "Här Joppe", sade han. "Här ska du få träffa en man som kan musik. Dessutom råkar han ha samma namn som huvudpersonen i romanen jag håller på och skriver. Knäckande va?"
"Mycket", svarade Joppe och sträckte fram kardan. "Hej. Vad gillade du showen?"
"Jävligt bra", svarade Amadeus. "Så du håller på och skriver", fortsatte han sedan och vände sig mot Håkan. "Vad handlar romanen om då?"
"Det är lite svårt att förklara. I korthet kan man väl säga att den handlar om en kille som heter Amadeus, som har problem med sin morsa. Hon är lite tjibbig mot honom. Den här Amadeus har en otrolig förmåga att trassla in sig i konstiga situationer. Just nu har han strulat till ett jobb han har haft."
Amadeus bleknade. Skräckens vidriga klor grep ögonblickligen tag i honom och rev honom efter ryggraden. Det här fick bara inte vara sant. Någon måste driva med honom. Den här killen visste säkert om vad Amadeus hade råkat ut för och skojade med honom. Men hur skulle han kunna veta det? Amadeus tänkte så att det knakade i hjärncellerna. Så kom han på det; De kanske hade någon gemensam bekant. Så var det naturligtvis. Självklart. Fast ändå inte. Ingen av hans vänner visste om att han var utsatt för utpressning. Amadeus kände att han var tvungen att gå därifrån.
"Jag måste sticka", sade han därför. "Men säg mig en sak först. Den här boken du skriver - har den ett lyckligt slut?"
"Det vet jag inte än. Jag har inte funderat klart på slutet. Men jag kan väl säga så här - antingen slutar det bra för killen eller också blir det en ren katastrof. Alla dör tjong bang boff eller så."
"Jag tycker du ska ta den första varianten", sade Amadeus övertygat. "Absolut! Sorgliga slut är så sorgliga. Och lyckliga slut säljer bättre. Och om du ska sälja filmrättigheterna till Hollywood så måste du helt enkelt ha ett lyckligt slut. Annars är du helt körd."
"Jag ska fundera på saken".
"Bra", sade Amadeus. "Gör det. Men ta ett lyckligt slut. Gör det. Hej." Amadeus började backa bort från bardisken. Han gjorde konstiga tecken med ena handen, satte ihop tummen och pekfingret till en ring, tittade på Håkan och Joppe genom ringen, och mumlade något som lät som en besvärjelse.
"Konstig prick den där", sade Joppe.
"Mmm", svarade Håkan eftertänksamt. "Men han gav mig en idé. Vad skulle du säga om att få en biroll i boken? Som gitarrist som möter en knäppskalle vid bardisken på Prisma."
"Jo det är okej för mig", sade Joppe. "Fast då ska jag ha procent på intäkterna."
"Visst - tio procent. Ska vi gå och se efter om dom andra är klara för lite rock'n roll?"
De begav sig mot logen.

Amadeus var mycket uppbragt och förvirrad när han återvände till mammas bord. Än värre blev det när han såg att mamma hade sällskap. Satt inte kärringen och konverserade med en brylkrämsförsedd karlslusk, till och med en karlslusk med vaxade mustascher. Vad var det här? Om människan hade satt in en stöt mot Amadeus mamma måste han i det närmaste vara nekrofil.
"Amadeus", sade mamma glatt när hon fick syn på sin son. "Amadeus, kom och hälsa. Det här är Anton Antonsson. Han är reklamman."
"Hej på dig grabben", sade Antonsson och sträckte fram handen. "Trevligt att träffas."
"Tycker du?", sade Amadeus surt. "Nöjet är helt på din sida."
Reklammannen låtsades inte höra den syrliga tonen i Amadeus anmärkning. "Får jag bjuda på en öl", sade Antonsson. "Jag är så glad att jag gick hit ikväll. Egentligen var jag på väg till Frimurarlogen, men en inre röst sade till mig att gå hit i stället och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag gjorde som jag blev tillsagd. Annars skulle jag ju aldrig ha träffat din mamma."
"Det är väl inte så mycket att vara glad för", sade Amadeus buttert.
"Säg inte det du."
"Amadeus", sade mamma stolt. "Vet du vad? Jag har blivit upptäckt! Anton säger att han har letat efter någon i min typ i flera månader utan att hitta någon."
"Det tror fan det", muttrade Amadeus. "Det finns bara en som du. Fanns det två skulle jorden gå under."
"Inte den tonen tack", sade mamma uppbragt. "I så fall kanske jag funderar en gång till på om jag tycker du ska ha några pengar eller inte."
"Förlåt mig." Amadeus bytte genast tonläge. "Vad menar du med upptäckt?", frågade han Antonsson. "Vad ska du ha mamma till?"
"Ska du inte ha en öl i alla fall?"
"Jo tack. Men berätta nu."
Antonsson ropade till sig en servitör och beställde in en flaska Tuborg till Amadeus. Så drog han snabbt grunddragen i sin idé om Mormor MaMaMia.
"Nähä", sade Amadeus skeptiskt. "Det blir inget av med det. Inte tänker jag se min morsa göra reklam för dammsugare i dom där kläderna. Om du låter henne vara så kommer hon snart att återgå till sitt gamla vanliga jag och det ska bli jävligt skönt."
"Men Amadeus", sade mamma. "Förstår du inte vad det här betyder? Ett guldkantat reklamkontrakt - vägen till stjärnorna ligger ju öppen för mig. Isabella Rosselini kan gå och gömma sig - här kommer Mormor MaMaMia!!! "
"Just det", sade Anton Antonsson. "Och Malin Berghagen kan börja planera en föredragsserie om bulimi, för hon kommer att vara utan jobb när din mamma blivit etablerad."
Amadeus hade mycket svårt att föreställa sig sin mamma konkurrera ut vare sig Isabella Rosselini eller Malin Berghagen. Möjligtvis skulle hon kunna öka försäljningen av hundbajspåsar eller surströmmingsburkar, allt annat var utopiskt skitsnack. Han skakade på huvudet. "Aldrig", sade han. "Morsan - tänk dig för nu."
Mamma lyssnade inte alls på sin son. "Hör", sade hon. "Vilken trevlig bit dom spelar. Kan herr Antonsson dansa Mambo?"
Det kunde herr Antonsson. Han reste på sig och bugade sig för Mamma. "Får jag lov?", frågade han.
Mamma lät sig ledas upp på dansgolvet. Amadeus kröp så långt han kunde in i soffan. Det här ville han definitivt inte se. Fast tyvärr kunde han inte låta bli. Dansgolvet avfolkades på mindre än trettio sekunder. Trendiga ungdomar gapade först av förvåning över mammas okonventionella dansstil men fann sig snabbt och ställde sig runt det dansande paret och klappade i händerna och jublade. Amadeus drog sig till minnes filmen Dirty Dancing. Där hade ett liknande fenomen uppstått när Patrick Swayze skakat loss med Baby men det paret hade i alla fall kunnat dansa. Oj oj oj nu gav hon sig in på Limbo också. Antonsson trippade vig som en flodhäst runt mamma som halvlåg på golvet och skekade med benen. Amadeus höll på att dö av skam där. Om Peter Gabriel vetat om att Sledgehammer kunde utnyttjas till sådana här pinsamhetsorgier skulle han aldrig ha skrivit låten.
Nå - nu var eländet tydligen slut. Åskådarna klappade i händerna och hurrade för mamma som skred av dansgolvet likt en drottning.
"Såg du Amadeus?", pustade hon när hon kom tillbaka till soffan. "Visst var jag bra?"
"Jättebra. Toppen helt enkelt. Men mamma, jag måste åka hem nu. Om du följer med så kan vi dela på en taxi."
"Åka hem nu? När vi har så trevligt. Aldrig på tiden."
"Men jag måste gå och lägga mig. Jag ska snart upp och köra ut tidningar."
"Strunta du i tidningarna lilla vän. Nu ska vi dansa!"
Nej. Inte det också. Bara inte det. Hon kunde väl ändå inte mena? "Ska du och jag? Jag menar, ska vi... Inte ska väl vi?"
Det skulle de. "TJOFLÖJT I LINGONSKOGEN!!!", skrek Mamma och greppade sin son i handen. Hon släpade honom upp på dansgolvet och de människor som just hunnit återhämta sig från hennes förra attack förstummades ännu en gång. Diskjockeyn skulle just sätta på en tryckare men reviderade raskt sina planer och letade i stället fram Stevie Winwoods "Roll with it". Det sugande soulriffet gungade igång. Mamma lät sig inspireras till något som kanske kunde liknas vid en variant på orientalisk magdans. Amadeus rodnade och stod blick stilla på dansgolvet.
"Kom igen då", skrek Mamma i ett fåfängt försök att överrösta musiken. "Kan du bumpa?" Hon gled upp vid sidan av honom, och stötte sin feta bak mot hans stjärt.
Så vitt han kunde förstå hade han bara ett alternativ. Bita ihop och bumpa tillbaka. Mitt i den heta dansakten började Amadeus plötsligen urskilja bekanta ansikten i åskådarmassorna. Där var Berras och Gurras polare och där var hans gamla jobbarkompis Eva Eskilsson. Och där - nej - inte fler nu. Där kom ett helt gäng bekantingar. De fick inte se honom så här. Amadeus drabbades av panikångest. Mamma skulle säkerligen inte tolerera ett plötsligt avslutande av dansen. Han var tvungen att göra något drastiskt. Men vad?
Han gjorde ett galant piruettvarv och ställde sig vid sidan av mamma. Så samlade han all sin muskelkraft i höftpartiet och bumpade till för kung och fosterland. Mamma for iväg åt vänster likt en rödhårig långdistansmissil och landade i en plastyuccapalm som stod och såg övergiven ut i ett hörn av lokalen. Amadeus såg sin chans att fly och älgade iväg åt andra hållet. Han sprang med nedböjt huvud nerför trappan för att om möjligt undgå upptäckt.
"FÅR JAG JACKAN!", skrek han till den oförstående kvinnan i rockinlämningen. "DET ÄR BRÅTTOM!"
Garderobiären trodde att Amadeus var på flykt undan någon vildsint slagskämpe och skyndade sig så mycket hon kunde. Dessvärre var jackan svår att hitta. Hon plockade och plockade men den fanns ingenstans.
"JAG KOMMER ÖVER!", vrålade Amadeus, och slängde sig över avspärrningen. Han slängde pälsverk och lodenrockar vilt omkring sig innan han till slut fann sin jacka och kunde fly ut till den väntande friheten.
Garderobsdamen stod häpen kvar.