Amadeus 015

Lycka.

Ett sådant mysigt mys. Från stereon strömmade tonerna från Mozarts femte violinkonsert, med Herbert Von Karajan och Berlins filharmoniska orkester och med Ann-Sophie Mutter som solist. På bordet stod en flaska Montecillo, ett par vinglas, en chipsskål och lite guacamoledip. Amadeus och Lena satt på var sin sida av vardagsrumsbordet och tittade på varandra med fuktiga och trånande ögon. Ett och annat suckande kom emellanåt över deras läppar - men i övrigt satt de mest tysta och betraktade varandra. Äntligen. Efter så lång tid och efter så mycket trassel. Att de kommit varann nära igen efter alla missförstånd som varit. Amadeus tyckte det var fantastiskt, och det gjorde Lena också.
"Jag blev så glad när du ringde", sade Lena lycksaligt. "Fast jag blev ju rädd att du gjort dig illa i foten förstås. Vilken tur att det inte var mer än en stukning."
Amadeus himlade med ögonen och log fånigt innan han svarade. "Och jag är så glad att jag vågade ringa", fick han ur sig. "Jag trodde att du var arg på mig, efter det där missförståndet med - hrm - blåmärket." Han tittade rodnande ner i bordet innan han fortsatte. "Usch vad jag skämdes efteråt. Jag vet inte vad som tog åt mig. Jag var som i trance. Det enda jag minns är att jag liksom såg en jättestor persika framför mig."
Lena tog en smutt av sitt vin, och smekte försiktigt över Amadeus kind. Vad spelade det för roll att han nypt henne på tutten? Allt var ju bra nu. Ingenting spelade någon roll. Men hon ville gärna förklara varför hon blivit så arg, hur rädd och besviken hon blivit när hon trodde att Amadeus var lika dum och otrevlig som Stanislaw.
"Älskling", sade hon ömt. "Det gör ingenting. Jag har inte ont längre. Och du menade ju egentligen inget illa."
"Nej. Minst av allt ville jag såra dig. Det blev så fel. Jag kan inte förstå hur jag kunde göra så där när du var så snäll mot mig när jag var hos doktorn."
De log sockersött mot varann.
"Och sedan", sade Lena med en rysning. "När jag skulle bjuda dig på picknick. Jag var helt övertygad om att du hatade mig och genomförde en raffinerad hämndaktion."
"Jag är lite blåst ibland. Jag trodde att du fortfarande var förbannad på mig och att du bara ville ha tillbaka din morgonrock."
"Men nu glömmer vi allt som varit", sade Lena. "Skål på dig."
"Skål."
Turturduvorna kuttrade vidare en bra stund. Amadeus berättade om allt elände han råkat ut för under den senaste tiden och Lena avslöjade allt om Stanislaws hemskheter. De var överens om att måste vara ödet som gjort att de funnit varann igen.
"Men", sade Lena efter en stund, "vi ska nog ta det lite försiktigt. Jag är liksom lite bränd efter mitt förra förhållande."
"Det passar mig utmärkt", sade Amadeus lättat. (Vår hjälte ville nämligen gärna hinna till biblioteket och rensa avdelningen Vnd (sexualhygien) innan han gav sig in på några mer avancerade övningar än pussar och kramar. Det vore ju förskräckligt pinsamt om hon till exempel bad honom smeka henne fjärilslätt över blygdbenet enligt den taoistiska skolan och han inte visste riktigt hur han skulle göra.)
"Jag har ju haft många kvinnor i min dag", skröt han. (Den initierade läsaren vet att det var en ren lögn.) "Men jag har alltid hållit hårt på att man inte ska kasta sig in i relationer utan att först tänka över vad man håller på med."
"Vad bra", svarade Lena lyckligt. "Tänk att vi tycker så lika." Hon lutade sig över bordet och kysste honom.
Amadeus kände att han aldrig mått så bra förut.
"Det är bara en sak."
Amadeus blev genast orolig. "Vad då?"
"Jag ska åka bort ett tag. På semester. Först ska jag åka till Stockholm och hälsa på en kompis och sedan hem till mamma och pappa i Osby. Dom har tjatat så om att jag ska komma och hälsa på och nu har jag lovat, så det kan jag nog inte ändra på. Men det gäller bara några veckor."
Lite ledsen blev han allt, fast han försökte att inte visa det. Hade hon lovat så hade hon - och ett par veckor till skulle han väl stå ut med att leva i celibat. Dessutom fick han på så sätt lite mer tid på sig att skaffa sig de grundläggande kunskaperna i älskandets svårlärda konst.
"Vad synd", sade han. "Men det får väl gå. Bara du skyndar dig att komma tillbaka och lovar att skicka brev varenda dag, gullstumpa där..."
"Jag lovar", sade hon allvarligt. "Min sockergris! Men bara om du lovar att skicka långa trånande svar till mig."
"Självklart. Det lovar jag. På parfymerade brevpapper."
"Det låter fint tycker jag." Hon tvekade lite innan hon tog mod till sig och fortsatte. "Åh Amadeus - kan du inte komma lite närmare? Jag vill hålla om dig."
Det kunde han, och så kysste de varann igen. De var så lyckliga - båda två.

När Lena tog farväl och cyklade hem till sig kände hon sig uppfylld av ett inre lugn. Tänk att allt verkade arta sig så bra när det varit så förvirrat från början. Amadeus verkade så rar.

Ett avslöjande.

Varför stod det kakburkar i snart sagt varenda trappuppgång? Före detta syokonsulenten Håkansson, som blivit tvungen att köra Amadeus tidningsdistrikt själv eftersom han inte kunnat få tag på någon vikarie, var minst sagt förbryllad när han kämpade sig fram genom stadens gator i den arla morgontimmen. Aldrig förr hade han mött någon som helst uppskattning för det tunga arbete som tidningsbud utförde. Snarare gällde motsatsen allt som oftast, för det var till honom som abonnenterna ringde om de inte fick sin tidning på morgonen. Håkansson var van vid att ta emot skäll och inte göra något annat än att ödmjukt bocka sig och be om ursäkt för de misstag som begåtts. Nu hade distributionstjänst visserligen kört en reklamdrive i morgontidningarna för inte så länge sedan - där de försökte uppmärksamma kunderna på tidningsbudens otacksamma jobb - men Håkansson kunde ändå inte riktigt få ekvationen att gå ihop. Den där slyngeln Nilsdotter-Stenström hade inte precis gjort något gott intryck på honom under de första veckorna. Håkansson hade visserligen inte fått ta emot några klagomål på Amadeus under den senaste tiden, men i början hade det fullständigt kryllat av dem och Håkansson fick köra ut glömda tidningar var och varannan dag. Det var något skumt som försiggick.
När Håkansson dessutom hittade flera små kuvert med pengar under sitt morgontidiga arbete stärktes han än mer i sin förvissning om att det låg en hund begraven någonstans. I ett enda kuvert låg det över fyrahundra kronor och sammanlagt fick han ihop sexhundrasjuttiotre kronor under arbetspasset. Kuverten satt fasttejpade på dörrar och brevlådor, och var märkta med sådana egendomligheter som "ÖSPF genom tidningsbudet" och "Bidrag till fosterlandets försvar".
Håkansson tyckte att det hela var mycket märkligt, men han var ändå inte mer än en människa. Och konstigt eller inte konstigt - visst hade han som genom en lycklig slump råkat snubbla över ett gyllene tillfälle att förstärka sin skrala kassa. (Efter sin pensionering hade Håkansson träffat ett par andra herrar som förgyllde sin tillvaro genom att varje eftermiddag spela bridge om icke oansenliga summor pengar i det minimala rökrummet i Kvarngårdens servicehus. Dessvärre var Håkansson värdelös på bridge. Han kunde knappt skilja en hjärter från sex spader i budgivningen och inte heller räkna ut sina honnörspoäng på ett riktigt sätt, så han hade snabbt hamnat i en skuldsituation - en situation som ytterligare förvärrats av att de gråhåriga gentlemännen i bridgesällskapet insett vilken guldtupp de träffat på och bildat en spelkartell mot den intet ont anande Håkansson. Han låg redan tvåtusenfyrahundra kronor back och det var hela tre veckor kvar till nästa pensionsutbetalning.)
Det var alltså tillfället som förvandlade Håkansson från en hederlig och hedervärd medborgare till en simpel tjuv.
Om Håkansson bara tagit pengarna som en tillfällig skänk från ovan och inte brytt sig om att forska vidare i saken så hade Amadeus kunnat fortsätta med sin egeninstiftade tidningsransonering utan större problem. Tyvärr blev det inte så, för mycket vill som bekant ha mer. Håkansson stegade glatt iväg till Kvarngården och satte sprätt på sitt nystulna kapital i tron att han redan nästa morgon skulle kunna håva in nya friska penningar.

Morgonen därpå cyklade han med icke helt undertryckt spänning och förväntan ut med tidningarna igen. Hur stor skulle dagens skörd bli?
Den blev dessvärre inte alls stor. Inga pengar - utan bara ett par halvtorra paket med småkakor. Helvete också!
I en av turens sista trappuppgångar råkade han träffa på en morgonpigg abonnent som uttryckte sin glädje över att tidningarna åter kunde delas ut varje dag. Dessutom hoppades abonnenten att den långa beredskap som landets alla tidningsprenumeranter drabbats av tillfyllest hade tjänat landets intressen och att Sveriges papperslager återigen var tillräckligt välfyllt för att kunna klara en eventuell kommande krissituation. Abonnenten avslöjade också att ransoneringen varit en tung börda att bära fast han naturligtvis med glädje offrat sig för sitt kära fosterland. (Han var nämligen inte intresserad av sporten, så förslaget att spara sportbilagan till den tidningslösa dagen fungerade inte särskilt bra för honom. Han hade försökt att finna en annan utväg i stället. När tidningen kom läste han allt utom utrikesnyheterna och tevetablån. Dessa två godbitar sparade han till dag två. Han hade missat en massa bra teveprogram på grund av ransoneringen och det gillade han inte. Men annars ville han inte beklaga sig.)
Håkansson som inte förstod särskilt mycket av resonemanget, valde att mumla något ohörbart till svar och skyndade sig ut igen.

Den pensionerade SYO-konsulenten var stolt över sin förmåga till rationellt tänkande. I sin ungdom hade han faktiskt funderat på att starta en privatdetektivbyrå - men efter moget övervägande i stället beslutat sig för att slå sig på SYO-konsulentyrket. Han läste fortfarande en hel del detektivromaner för att hålla hjärncellerna i trim och det hände ofta att han lyckades komma på vem mördaren var redan efter halva boken. Håkansson gillade att tänka på sig själv som Kumlas egen Sherlock Holmes.
På eftermiddagen satt han och grubblade över vad han fått reda på. Den ena funderingen ledde till den andra och snart var han så uppe i sitt tänkande att han struntade i att gå och spela bridge. (Till hans snara lycka, eftersom bridgekamraterna suttit och smitt planer som om han gått dit och spelat skulle gjort honom skuldsatt i resten av hans liv.) Han stoppade sin pipa och satte sig tillrätta i läderfåtöljen.
"Hmm", sade han för sig själv. "Fakta är följande. Ett; Nilsdotter-Stenström fick mängder av klagomål i början, för att han hade svårt att få ut tidningarna i tid. Två; Klagomålen slutade plötsligen komma. Tre; Det låg kakor och pengar och väntade på honom efter vägen. Fyra; Abonnenten jag träffade talade om en tidningsransonering."
Så pass hade pipan slocknat. Det gjorde inte så mycket, för det var just det där pysslandet med att kratsa ur och tända om den gamla briarpipan som gav honom den största tillfredsställelsen.
"Jaha min käre Watson", sade han och såg ner mot sina fötter. (Hans skabbiga gamla pudel hette just Watson. Dummare och slöare hund fanns inte i hela världen. Den bara låg vid husses fötter och dreglade hela dagarna men det var tillräckligt för att Håkansson skulle tycka om den och ge den mat.) "Vilka slutsatser kan jag dra av det här då?"
Hunden Watson ändrade ställning och rullade över på mage, samtidigt som den släppte av en brakfis.
"Att Nilsdotter-Stenström är en skit? Menar du det Watson?"
Watson voffade till, och Håkansson tog det för ett jakande. "Det har du säkert rätt i. Mer då?"
Watson såg inte ut att ha något mer att tillägga, men Håkansson såg plötsligt allt klart. "Jo Watson, nu ska du få höra. Nilsdotter-Stenström har duperat tidningsläsarna med någon slags lögn och därigenom kommit lindrigt undan med jobbet och tjänat oärliga pengar och grovt misskött sitt arbete som tidningsbud. Det ska han få för."
Håkansson bestämde sig för att statuera ett exempel. Han var mycket uppretad och förargad på Amadeus, men trots att han försökte vara moraliskt upprörd och indignerad över själva företeelsen, så var han egentligen surast över att han inte själv kommit på ett lika smart sätt att tjäna lättvindiga pengar. Inte förrän nu. Han skulle minsann sätta tummen i ögat på den där slyngeln. Amadeus skulle få betala dyrt för sitt övermod och för sin uppfinningsrikedom.

Asta får höra en sanning.

Den här dagen skulle provresultaten komma. Asta Kristensson var mer än måttligt nervös när hon bredbent tultade iväg till doktorns rum för att få sin dom. Det här med kisseriet hade inte varit någon engångsolycka. Snarare hade problemen förvärrats hela tiden och nu var hon otätare än hon varit sedan hon lämnade småbarnsstadiet för ungefär tusen år sedan. Hon visste att många kvinnor drabbades av inkontinens och egentligen kanske hon inte kunde räkna med att klara sig bättre än någon annan. (Hon hade ju i alla fall fött fyra barn och sådant tog hårt på bäckenbottenmusklerna.) Men personalen på avdelningen visade sannerligen ingen empati med den olycka som drabbat henne. Asta kände sig rent av trakasserad ibland och upplevde det hela som fruktansvärt genant. Inte nog med att hon var tvungen att bära de där fåniga och tjocka blöjorna som fick henne att känna sig som en ettåring - hon påmindes också om dem hela tiden. Hon kunde bli utsatt för inspektion mitt under besökstid - "ska vi känna efter om Asta är torr..." - och klappad i baken och gullad med på de mest förödmjukande sätt. Värst var det när de elaka sjuksystrarna Lena och Carina jobbade - för de flinade helt öppet åt hennes olycka - men hon kunde inte direkt påstå att någon annan var så värst mycket bättre. Och inte kunde hon för sitt liv förstå varför just hon skulle vara tvungen att använda blöjsnibbar, när ingen annan behövde göra det. Det fanns ju så trevliga näthygienbyxor att tillgå men sådana fick hon inte ha.
Asta Kristensson hyste alltså ett intensivt hopp om att provresultaten skulle kunna visa vad det var för fel på henne. Att få en diagnos satt var första steget mot den behandling som förhoppningsvis skulle kunna få henne läckagefri igen. Hon hade läst in sig på området och visste precis vilka metoder som fanns att tillgå, allt ifrån operationer till medicinering. (Hela situationen var synnerligen obehaglig för Asta som aldrig varit "riktigt" sjuk tidigare. Inlagd på sjukhus för diverse mystiska åkommor hade hon visserligen varit många gånger förr, men om hon skulle vara ärlig så bottnade de flesta av hennes sjukdomar i ett behov av att känna sig uppmärksammad och ompysslad. Men det här var något helt annat.)
Det var alltså med ett oroligt ansiktsuttryck som Asta Kristensson tog mod till sig och knackade på doktorns dörr. Hon hörde ett dämpat "kom in" från rummet och klev på. Det hördes ett tydligt plofsande ljud när hon försiktigt satte sig ner på stolen som stod framför skrivbordet. Hon studsade upp en liten bit och landade tusendelen av en sekund senare stadigt på sin vadderade stjärt igen.
"Jaha", sade den mörkhårige läkare som befann sig bakom skrivbordet. "Så det här är alltså Asta Kristensson." Han reste sig upp och sträckte fram handen.
Asta fann det lika gott att sitta kvar. "God dag doktorn", svarade hon. "Hur står det till?"
"Tack bra. Bara bra faktiskt. Jag vann en flaska whisky på urologavdelningens spritlotteri för en liten stund sedan, så jag måste tillstå att jag mår alldeles förträffligt. Doctors special, red label."
"Jaså", sade Asta lite förvirrat. "Så trevligt."
"Dessutom har jag idel trevliga nyheter att komma med. Jag har precis fått resultaten från provtagningarna."
Trevliga resultat. Asta lös upp. Trots allt kanske det fanns hopp för henne. "Vad visar proverna då?"
"Vad vi kan förstå så är det egentligen inget fel på dig."
Asta såg klentroget på doktorn. "Men vad är det som har hänt då? Jag brukar faktiskt inte kissa på mig. Jag brukar inte det och det här är hemskt. Jag kan inte förstå vad det kan vara."
"Jag skulle precis komma dit. Vi har hittat något underligt i dina prover. Du har ett buffertlager av urindrivande medel i kroppen - hur nu det kan ha kommit dit."
En pirrande oroskänsla spred sig i Astas mage. Hon kunde inte riktigt förstå vad doktorn försökte berätta för henne. "Ett vadförnågot?"
"Testresultaten är remarkabla. Om vi inte har gjort något fel med proverna, så har du nästan lika mycket uroflex i kroppen som du har blod. Det verkar nästan som du varit utsatt för en komplott."
Komplott. Astas hjärna fylldes av irrationella tankar. Hon såg sig själv sitta och äta enorma mängder av sin salig mammas hemmagjorda plommonkompott. Ett mindre nervsammanbrott var nära förestående. "Jag förstår ingenting. Det där urofex - vad är det för något?"
"Uroflex heter det. Ett urindrivande läkemedel."
Det tog en bra stund innan Asta Kristensson verkligen kunde ta till sig läkarens ord, men när hon äntligen förstod att hon blivit medvetet förgiftad spred sig en ilsket röd färg över hennes ansikte. "Och hur i helvete kan man få i sig sånt där Urofex utan att märka något?"
"Det förstår inte jag heller, för det har en viss bismak. Det smakar starkt."
Pusselbitarna föll plötsligt på plats. Asta drog sig till minnes sitt första möte med den elaka sjuksköterskan Lena. Hon kom ihåg den argumentation om ett glas saft som förevarit och hur hon varit tvungen att ta till hot för att få sin vilja igenom. Och saften hade smakat starkt och det var den kvällen som allting hade börjat och hade inte den där satmaran flinat elakt åt henne allt sedan dess?! Hur kunde någon vara så elak? Asta kände hur hon kokade av ilska. Hon började småstudsa okontrollerat i stolen och dessutom gnissla sina tänder hårt mot varann. De frambringade ett vidrigt ljud.
"Men seså", sade doktorn uppbragt. "Lugna sig nu. Fru Kristensson då."
"FRÖKEN KRISTENSSON!", gnisslade Asta fram.
Studsandet tilltog i intensitet och snart satt hon och hoppade likt en guttaperkaboll. Doktorn övervägde att ringa till akutpsyk och be dem komma och hämta patienten, men så såg han hur hennes rörelseschema blev mindre ansträngt. Någon minut senare hade hon slutat studsa.
"Hur lång tid kan man räkna med att det tar innan jag har rensat kroppen från den här häxdrycken?" Hon väste fram sin fråga mellan sammanbitna läppar.
"Det är lite svårt att säga säkert. Men eftersom det rör sig om en sådan stor mängd måste vi nog faktiskt räkna med att det tar ett tag. Om jag skulle göra en grov uppskattning skulle jag tippa på någonstans mellan sex månader och ett år."
"Vad i helvete säger du? Ska jag behöva vandra omkring som en förvuxen jättebebis i ett helt år bara för att ni inte har vett nog att kolla upp vem ni anställer i sjukvården. Fy fan!"
"Det där förstod jag inte riktigt."
"JAG VET NOG VEM DET ÄR!!! HON SKA FÅ DEN JÄVELN!!! JAG SKA HÄMNAS!!!"
"Hur som helst så är det inte mycket vi kan göra just nu. Jag föreslår att vi skriver ut dig omedelbart så får du sköta konvalescensen hemma. Om du vill så kan jag se till att din distriktssköterska tar kontakt med dig. Hon kan hjälpa dig att prova ut bra hjälpmedel."
"Jag har redan hjälpmedel", sade Asta bistert.
"Har du", sade läkaren intresserat. (Han hade för bara några dagar sedan bestämt sig för att påbörja en doktorsavhandling som i huvudsak skulle röra äldre kvinnors inkontinensproblem.) "Får jag fråga vilka hjälpmedel du använder?"
"Jag vet inte vad dom heter", sade Asta generat.
"Får jag titta", frågade doktorn. "Kan du dra ner byxorna?"
Asta hade stor respekt för läkare så hon vågade inte göra annat än att följa uppmaningen. Hon knäppte upp morgonrocken och drog ner de gigantiska trikåstickade landstingstrosorna.
"Nämen", sade doktorn och skrattade till. "Vad har du på dig? Sådana blöjor har jag inte sett sedan jag gjorde min praktikperiod, och det är nästan tusen år sedan. Ursäkta att jag skrattar men du ser faktiskt lite fånig ut."
Asta Kristensson fann inte ord för att uttrycka sin uppbragdhet. Hon var heligt förbannad. Hon var stum. Ett enda ord cirkulerade i hennes hjärna. HÄMND!!! Hon reste sig upp och travade beslutsamt ut från doktorns rum.
När hon kom tillbaka till avdelningen mötte hon Syster Carina.
"Är du redan tillbaka", sade syster Carina vänligt. "Så bra då. Ska vi gå och byta blöja på dig? Är du blöt i stjärten?"
Asta svarade inte. Men hon tog sin handväska i högerhanden, och vevade den runt i luften. Med ett klockrent slag fällde hon syster Carina till marken.
"MORR!", sade hon. "MORR!"