Amadeus 014

Början på ett nytt liv - och en kufisk kub.

Amadeus borde ha mått pyton - men det gjorde han inte. Han var visserligen fortfarande heligt förbannad på sin mor men han hade faktiskt talat om det för henne och det var ett stort framsteg. Han kände sig större och mognare och tyckte att han hade växt betydligt på bara några få timmar. Egentligen hade det inte varit så svårt. Det krävdes bara att han skulle bli riktigt arg först och det hade han sannerligen blivit när kärringen kom instormande i hans sovrum. Vem trodde hon att hon var? Nina Hagen? Eller Mae West? Amadeus förstod inte vad som tagit åt henne, hon som brukade vara så noga med att vara anständigt klädd. Kikade man in i hennes garderob så hängde där bara plisserade poplinkjolar och hemstickade cardigans. Hon måste ha blivit totalknäpp. Skinnkjol. Stubbat rött hår! Nätstrumpor. Och så denna arroganta attityd. Om hon bara varit det minsta finkänslig så skulle hon ha bett om ursäkt för att hon trängt sig på och sedan försvunnit illa kvickt. Så skulle vem som helst ha gjort. Vem som helst men inte mamma.
Nå. Hon fick så hon teg. Amadeus var riktigt nöjd med den utskällning han givit henne. Det låg tjugotvå års samlad ilska bakom den.
Amadeus var alltså nöjd, men han insåg ändå att det som hänt skulle medföra förändringar för honom. Han skulle till exempel få laga sin egen mat i fortsättningen. Amadeus var inte särskilt duktig på matlagning, men det var å andra sidan inte mamma heller så det tog han inte så allvarligt på. Direkt glädjande var ju dessutom det faktum att han hädanefter skulle slippa ifrån både blodpudding och hackkorv. Och bara han fick tag på en bra kokbok så skulle han i framtiden laga tournedos med bearnaisesås i massor. (När han lärt sig göra bearnaisesås tillräckligt bra kanske han till och med kunde sluta med tidningskörandet och starta en egen liten restaurang som hade tournedos a'la Amadeus som specialitet.) Vilket häpnadsväckande perspektiv. Han kunde se sig själv stå och röra i en såsgryta, klädd i oklanderlig vit rock och med en halvmeterhög kockmössa på huvudet.
Men det var ju det här med tidningarna. Han undrade om Håkansson fått tag på någon vikarie med så kort varsel.
JÄVLAR!!! Plötsligt fick han frossbrytningar i hela kroppen och blev tvungen att handlöst kasta sig iväg till toaletten. Vilken fasansfull ångest han kände när han satt på porslinsstolen och krystade. Hur hade han kunnat vara så dum? Han hade ju totalt glömt bort sin rationalisering av arbetet. Vikarien skulle ju så klart lägga tidningar hos alla abonnenter. Amadeus skulle få återgå till det gamla systemet och dela ut alla tidningar varenda dag om han inte kunde trassla sig ur det på något genialiskt sätt. Han kanske kunde skriva ett nytt brev och förklara att tidningen kommit två dagar i rad på grund av att ett sedan länge glömt beredskapslager av pappersmassa plötsligen blivit återupptäckt vid en inventering - men att förändringen tyvärr bara var av temporär karaktär. Han blev lite lugnare. Det skulle nog lösa sig. En man som talat om för sin mamma vad han egentligen tyckte om henne, skulle väl inte låta sig nedslås av sådana petitesser. För Amadeus B. Nilsdotter-Stenström var ingenting omöjligt. Så var det Beatrice. Hur svekfull hade hon inte visat sig vara? Hade det varit någon ruter i henne så skulle hon ha ställt upp för sin älskade i stället för att smita iväg på det där fega och avskyvärda sättet. En sådan häst var uppenbarligen inget att satsa sina sista kronor på. Amadeus bestämde sig på stående fot för att aldrig mer ha något med henne att göra. Egentligen skulle han ringa till henne på en gång och meddela sitt beslut. Ja det skulle han tammefan. Nu! Han kikade i sin telefonbok och hittade hennes nummer. Med bestämda petanden knappade han numret. Det dröjde fyra signaler innan hon svarade.
"Ericsson..."
Amadeus ville vara rationell. Han ville vara kall och rak och berätta att han inte hade för avsikt att umgås med kvinnor som inte visade mer kurage. Han ville säga massor med saker. Tyvärr blockerade han sig. Det enda han fick fram var; "FAR ÅT HELVETE!!! JAG VILL ALDRIG SE DIG MER IGEN!" Så kastade han på luren. Jag kanske var lite kort, tänkte han efteråt.

Senare den eftermiddagen ringde han till Berra. Han bad om ursäkt för att han försvunnit så tidigt på morgonen och frågade om de inte kunde gå ut och ta en öl tillsammans. Det tyckte Berra var en alldeles utmärkt idé.
Amadeus bytte kalsonger och stoppade ner tandborsten i innerfickan på skinnkavajen. Precis när han skulle cykla iväg till stationen fick han i bokhyllan syn på den mångfärgade Rubrikska kub som han trots idoga försök aldrig lyckats lösa. I dag skulle det nog gå. Han klarade allt den här dagen och den såg nästan ut att vara klar redan. Det behövdes antagligen inte mer än ett par vridningar till innan den gått upp. Han satte sig ner och började pillra på kuben.

En timme senare var han svettig och arg. "Jävla skit", gastade han och slängde ifrån sig kuben. "Varför går det inte?!" Han visste precis hur han skulle bära sig åt men fick inte till det riktigt i alla fall. Nå - nu var det hög tid att åka.
I samma sekund som han satte sig på cykeln kom han på vad han hade gjort för fel. Han rusade blixtsnabbt tillbaka upp i lägenheten och hämtade kuben. Så körde han iväg. Han tog vägen förbi Elektromontage och idrottsparken. Så tog han in på stybbplanen bredvid idrottsparken och sneddade upp på Hardmovägen. Under tiden pillrade han febrilt på kuben. Att hålla händerna på styret hade han ingen som helst tanke på - det var något för cykelamatörer bara. Amadeus skulle nog kunna uppträda på cirkus. "Den fantastiske Amadeus cyklar och löser Rubriks kub samtidigt. Obs Obs - Inga skyddsnät!!!" Det skulle vara något till affisch det. Mitt framför brandstationen fick han till det. Ett par drag till bara så skulle kuben vara löst. Amadeus log glatt. Jag visste väl att jag kunde, tänkte han.
Han var i full färd med att beundra sin egen intelligens i samma ögonblick som olyckan inträffade. Plötsligt dök en silverglänsande Mercedes 440 S.E upp i blickfånget. Amadeus försökte bromsa men det gick inte alls. Han for över bakluckan, vidare upp på biltaket och hamnade slutligen med en smäll uppe på motorhuven. Plötsligt hade han ont överallt.
En blek och undrande man i grå kostym klev ur bilen. Vad var det som hände egentligen? Mannen tog sig en närmare titt på bilen och noterade snabbt att han fått repor på taket och en buckla på motorhuven. Blekheten i den äldre mannens ansikte byttes snabbt mot en ilsken röd färg.
"Vad i helvete har du gjort?", röt han när han fick syn på Amadeus. "Såg du inte att jag stod parkerad här? Fy fan! Här väntar man i godan ro på att frugan ska komma ut från frissan och så blir man påkörd av en ligist. Det är ingen ordning med Sverige nu för tiden."
Amadeus kravlade sig av bilen. "Ursäkta mig", sade han. "Jag såg inte..."
"Såg och såg. Det här kommer du att få betala. Varenda öre. Vad heter du din slyngel?"
Amadeus stönade när han försökte stödja på foten. Den var säkert stukad eller så hade han brutit den.
"Det där var inget svar", sade bilägaren. "Vad heter du sade jag. Svara mig..." Han nöp Amadeus hårt i örat.
"Aj! Amadeus", skrek Amadeus.
"Jaha du Amadeus, tror du att vi kan klara ut det här själva eller ska vi ringa polisen?"
Amadeus tyckte av förklarliga skäl inte särskilt mycket om poliser. "Inte polisen. Jag betalar reparationen istället."

Amadeus blev tvungen att skriva på en ansvarsförbindelse innan han fick lov att cykla därifrån. Dessutom blev han tvungen att visa legitimation.
Det tog honom bara en kort stund att märka det inte gick så bra att cykla eftersom foten värkte så alldeles oerhört mycket. Det var bara att inse att det inte skulle bli någon öl drucken den här dagen. I stället för att fortsätta upp till stationen vände han om och cyklade hem igen.

Han ökade sin telefonräkning avsevärt den dagen. Först ringde han Berra och berättade att han inte kunde komma. Nästa samtal gick till Håkansson som blev mycket upprörd över att höra vad Amadeus hade att berätta. Hade han varit ute och cyklat fast han varit magsjuk? Och kört på en mercedes? Och stukat eller möjligtvis brutit foten? Det var inte bra, sade Håkansson. Inte alls bra. Men han skulle få behålla jobbet om han inte var borta mer än ett par dagar.
Med tanke på vad som hade hänt på sjukhuset sist så vågade han inte ta kontakt med akuten. Men han hade ju Lenas telefonnummer. Och han ville gärna att någon skulle titta på foten.
Lena blev själaglad när han ringde. Hon hade ingenting särskilt för sig sade hon. Hon skulle gärna komma och titta till hans fot.
Amadeus var inte alls missnöjd med dagen när han lade på luren. Om Lena kom hem till honom så kanske till och med bilolyckan hade tjänat ett gott syfte.

Mellanspel på reklambyrån Copycats.

Röken låg tung i det stramt möblerade sammanträdesrummet. De driftiga unga copywritarna Anton Antonsson och Victoria Chreutzenstierna var fullt upptagna med att övertyga resten av reklamgruppen om det geniala med den kampanj de just presenterat.
"Fattar ni inte", sade Victoria Chreutzenstierna exalterat. "Om vi hittar henne så är hon ju århundradets reklamboom. Marknaden kommer inte att kunna motstå henne."
"Jag är ändå lite tveksam", sade reklambyrån Copycats ägare Niklas Torstensson och kliade sig på den välpolerade skulten. "Vad menar ni att hon skulle kunna sälja egentligen?"
"Allt!", utropade Anton Antonsson och höjde sin näve i luften för att visa att han ville kämpa för sin idé. "Det är ju det som är så bra. Hon får bli vårt flaggskepp - vårt varumärke rent av. Hon kan stimulera såväl mikrovågsugnsförsäljningen som lakritskolakommersen. Hon appellerar till alla kategorier av människor - från hemmafruarna över yuppiesarna till punkarna och småungarna. Hittar vi henne så är vår lycka gjord."
"Vi har tagit fram ett underlag för att visa på hennes potential", fyllde Victoria Chreutzenstierna i. "Om jag får visa..." Victoria plockade fram ett overheaddiagram från sin sextusenkronors attacheväska i asiatiskt alligatorskinn. "Se här", sade hon och placerade diagrammet på overheaden. "Det här är en popularitetsprofil på hennes karaktärstyp. Vi har kollat upp popularitet respektive antipati för henne i ett antal olika inkomstklasser och sociala schatteringar. Vi har också gjort separata kurvor för olika åldersgrupper - det är dom här - och så har vi tittat på könsfördelningen. Ni ser, hon ligger högt överallt. På något enstaka ställe är hon nere på medelnivå men hon sjunker aldrig under genomsnittet."
"Det låter ju bra alltihop, men blir det inte jävligt dyrt då?", frågade artdirectorn Nisse Fohrs skeptiskt.
"Det här är kostnadskalkyler för en kampanj av medelsnitt", sade Anton Antonsson och bytte diagram. "Som ni ser ligger nettot under vad en kampanj med en halvtaskig idrottstjärna skulle gå på - vilket kan förklaras med att vi helt enkelt skapar vår egen förebild och idol."
"Vi har egentligen bara ett enda litet problem", sade Victoria Chreutzenstierna.
"Och vad är det då?", frågade Torstigsson.
"Vi vet inte var hon finns..."
Tre ledande reklammän lutade sina huvuden mot varandra och konfererade mumlande en liten stund. Så nickade de. Torstigsson tog till orda.
"Okej", sade han. "Ni kanske har något här. Se till att hitta vår lakritsbåtsätande punkmormor - och gör det snabbt..."
Projekt mormor MaMaMia hade startat.

Beatrice och den mystiske läderlappen.

Det korthuggna telefonsamtalet från Amadeus kom som en chock för Beatrice. Hon satt tyst och stirrade en lång stund. Aldrig tidigare hade någon bett henne att flyga och fara. Hon som var så vacker och trevlig skulle väl inte behöva utstå sådana hemskheter. Alla män brukade ju dyrka hennes uppenbarelse. Nästan kyssa marken där hon gått fram.
Beatrice hade inte haft det så lätt i livet. Hennes mamma och pappa bråkade mycket om hennes uppfostran och framtid - och pappa som inte ville att Beatrice skulle uppfostras fullt lika fritt och lössläppt, som mamma ansåg lämpligt tog relativt snart konsekvenserna av att inte få sin vilja igenom och flyttade hemifrån. För att kompensera förlusten av sin älskade far - och för att hämnas på sin mamma som kört iväg honom - började Beatrice manipulera män redan i det första stadiet av adolescensen. Hon lyckades över förväntan. Alla tyckte om henne och det var inte att undra på, för hon var verkligen vacker. Hon hade ett leende som en ängel och så klarblå ögon att inte ens den vackraste sommarhimmel kunde konkurrera vad gällde färgmättnad och skönhet. Att hon dessutom snart nog fick ett rykte om sig att släppa till för vilken kille som helst gjorde säkert också sitt för att öka hennes popularitet. Det var kanske att ta i att säga som Berra gjorde natten när Amadeus blev full - att hon bar sig åt som ett luder och en groupie - men ett visst mått av sanning låg det ändå i hans uttalande. För visst fann hon en viss glädje i att se hur många män hon kunde få på kroken - och visst var somliga män intressantare än andra. Musiker, poeter, konstnärer - kulturetablissemanget helt enkelt. Amadeus låg någonstans i periferin av hennes intresse. Han var inte alls lika spännande som Nisse Karlsson som spelade trummor i Pearls for Porcs eller Sten Rasmusson som gjorde huvudrollen i den fria teatergruppen Röd Grynings uppsättning av Fröken Julie. Om saker och ting gått som de brukade skulle Beatrice antagligen själv ha gett Amadeus på båten - men det här hade hon definitivt inte räknat med. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström hade fört in en ny dimension i Beatrice Ericssons förhållande till omvärlden. Hon upplevde känslor som hon aldrig tidigare konfronterats med. Hon kände sig ratad. Hon kände sig misslyckad. Hon kände sig ledsen. Hon kände att hon var tvungen att gråta ut i en god väns trygga famn.
Alltså klädde hon sig (om inte bildligt så i alla fall mentalt) i säck och aska och gav sig iväg till Susanna Lindström som var hennes äldsta och bästa vän. Susanna skulle säkert förstå Beatrice. Hon skulle bjuda på munkte och källarfranska med prästost och så skulle de sitta vid köksbordet och stöta och blöta Beatrices traumatiska upplevelse till den kändes färdigbearbetad. Det var Beatrice alldeles övertygad om när hon vandrade gatan fram och laddade för det hysteriska utbrott som hon tänkte avleverera när hon kom fram. Vad skulle man egentligen med psykologer till när man hade en riktigt god vän?
Beatrices och Susannas relation grundlades redan i första klass. De första dagarna i skolan var de båda flickorna precis lika otrygga och räddhågsna och sökte därför stöd hos varann. Man kunde under varje rast se dem sitta på bänken utanför den lilla skolbyggnaden, ivrigt studerande varandras bokmärkessamlingar. Med tiden hade bokmärkena förbytts mot hästposters och sedemera också mot idolbilder av Brian Conolly i Sweet, David Cassidy, Donny Osmond och någon gång även av den käcka engelska popgruppen Bay City Rollers. Ännu ett par år senare utbytte de tips om P-pillersbiverkningar och utvecklade det gemensamma intresse för unga män som ännu till dags dato för dem båda var det primära i livet. Gamla präktiga Susanna!
Nu var Beatrice snart framme. Hon gick förbi domusparkeringen och Johanneskyrkan, och vinkade åt den söte biljardhallsinnehavaren Roger Ekholm som stod och pratade sig varm för en ursvag Brian DePalmafilm som han tänkte hyra ut till en intet ont anande kund. Roger vinkade glatt tillbaka. Skönt, tänkte Beatrice. Då har man i alla fall inte tappat all attraktionskraft.
Susanna bodde i de låga röda hyreshusen på Sveavägen - mittemot biljardsalongen. Beatrice gick över gatan och öppnade ytterdörren. Hon skyndade sig uppför trappan och ringde på. När Beatrice hörde Susanna komma mot dörren för att öppna satte hon igång tårflödet. Sorgen riktigt sprutade ur henne.
"Buh-huh, snyft, stön..."
"Men Beatrice", sade Susanna och såg förbryllad ut. "Vad är det som har hänt?"
"Buh-huh, den jävla jäveln... Uh..."
"Men snälla Beatrice lugna ner dig lite. Jag förstår inte vad du säger."
Beatrice kastade sig i Susannas famn och hasplade förtvivlat ur sig grundläggande fakta om det trauma hon varit med om. Susanna förstod snart att situationen var allvarlig.
"Ta det lugnt Beatrice", sade Susanna och strök sin sorgsna vän över håret. "Ta det bara lugnt."
"Jag vill inte vara lugn. Jag är - snyft - skitförbannad..." "Gå och torka bort mascarakladdet så kilar vi ner till Sörgårdens och köper franska."
Beatrice följde rådet och snart kändes det lite bättre. Hon blaskade av ansiktet med kallvatten en gång till. Efter en liten stund vågade hon sig till och med på ett litet leende. Det kanske fanns hopp om ett liv efter det här kaoset också. Beatrice lämnade toaletten och gick ut och gav Susanna en kram.
"Ska vi gå då?", sade hon. "Jag hoppades faktiskt att du skulle föreslå ett smörgåsinköp. Inget kan bättre trösta ett sorgset hjärta än en god vän en kanna thé och några källarfranskor."
"Jag vet", sade Susanna. "Kommer du ihåg när vi gick i sjuan och jag fick nobben av Robban. Det var då vi började med våra ät och gråtstunder."
"Det minns jag."

De lämnade Susannas lägenhet och promenerade ner mot Sörgårdens konditori. Strax utanför Föreningsbanken mötte de en oformligt fet man med pomaderat hår som vaggade fram mot en grön skåpvolvo. Han flinade mot de unga damerna och mumlade något för sig själv.
"Jävla äckel", sade Susanna till sin kamrat. "Kan du föreställa dig vad han tänkte på?"
"Låt honom drömma", svarade Beatrice. "Hans snopp är så inbäddad i fett att den inte skulle kunna komma upp ur fettlagren hur mycket stånd han än fick."
"Nä men ändå..."
Beatrice och Susanna gick in på konditoriet. De beställde fyra källarfranska och dessutom varsin bananbakelse att mumsa på efteråt. Efter att ha betalat sina konditorivaror gick de ut på gatan igen.
"Ska vi ta en promenad först?" frågade Susanna. "Det är så härligt väder - och du kan berätta under tiden."
"Okej."

Från gågatan tog de sig över torget och upp på Hagendalsvägen. De vandrade gatan upp och gick sedan ner till Djupa­dalsparken där de lade sig i solen. Beatrice tog tillfället i akt att berätta om vad hon varit ute för.

"Jovisst förstår du", avslutade hon sin monolog ett tjugotal minuter senare. "Så ringde han för en stund sedan och bad mig fara åt helvete. Och här har man gjort sig till och försökt läsa in sig på en massa tråkiga gamla ryssar för hans skull..."
"Men tror du inte att det var hans mamma som tvingade honom", försökte Susanna. "Efter vad du berättat så verkar hon ju kunna få honom till vad som helst."
"Jag tror inte det. Du skulle ha sett blicken han gav henne när han satte igång att skälla på henne. Han såg rasande ut. Farlig nästan. Nej det här måste ha varit något annat. "Beatrice suckade.
"Jag tycker du ska ge fan i honom", sade Susanna. "Du vet -mister du en står dig tusende åter..."
"Jag ger väl fan i honom. Tror du verkligen att jag vill vara tillsammans med en man som låter sig hunsas så av sin mamma? Han får säkert inte ens bestämma vilka kalsonger han ska ha på sig." (Hon visste inte hur rätt hon hade.) "Men jag tycker det är mystiskt i alla fall. Och det hade varit bättre om jag hade fått ge honom på båten. Det här var faktiskt ett hårt slag mot mitt självförtroende. Jag känner mig skitdum."
"Det har du glömt om en vecka", sade Susanna uppmuntrande. "Ska vi gå hem och fika nu? Jag är jättesugen."
"Vad väntar vi på då? Kom så går vi."
De reste på sig och gick upp för slänten.

När Beatrice flera timmar senare tog på sig jackan för att gå hem kände hon sig mycket bättre till mods. Fikat hjälpte en del och lite vänskapligt struntprat om förr i tiden gjorde naturligtvis också sitt till för att få henne på gott humör igen. "Tack Susanna", sade hon. "Du har räddat mitt liv."
"Det var så lite så", sade Susanna glatt. "Och du skulle göra detsamma för mig. Det vet jag..."
De kramade om varandra.

Beatrice gick ganska fort och såg sig om emellanåt. Inte för att hon var direkt mörkrädd, men lite kusligt var det faktiskt att gå hem själv. "Tramsa", sade hon till sig själv. "You're a big girl now. Kom ihåg det."
Det spelade ingen roll att hon verkligen försökte intala sig att det inte var farligt att vara ute på egen hand i mörkret. Hon hade ändå en obehaglig känsla av att det var någon som följde efter henne. Hon såg sig förskrämt om men kunde inte upptäcka någon förföljare. Trots det så började hon att småspringa och hon var mycket noga med att hålla sig till gatlampornas sken. Så släppte den olustiga känslan plötsligt och hon andades ut. Ett sånt larv. Det här var Kumla. Inte New York. Och nu var hon snart hemma. Det kunde inte röra sig om mer än fem minuter till. Hon gick in på Gartzvägen.
Så smög plötsligt en mörk skugga upp vid hennes sida. Beatrice tittade till och gav till ett skri när hennes ögon mötte en genomträngande blick bakom en läderlappsmask. Hon blev stel av skräck och försökte skrika en gång till, men fasan gjorde henne stum och inte ett endaste litet pip kom över hennes läppar den här gången.
"Robin, could you please hand me the antisharkspray", sade den gråtrikåklädde Läderlappen plötsligt.
Herre Gud, fanns det en till? Beatrice gjorde det enda en en flicka i hennes situation kunde göra. Hon svimmade...

När Beatrice vaknade till igen hade den mystiske figuren hunnit bära in henne i en liten skogsdunge. Till sin förskräckelse märkte hon att den skräckinjagande gestalten nu stod lutad över henne och slet för fullt i hennes kläder. Beatrice hade hört talas om den våldsman som härjade i staden, men aldrig skulle hon väl ha kunnat tro att hon själv skulle råka ut för hans härjningar. Den arma flickan öppnade munnen för att ropa på hjälp, men Läderlappen var vaksam trots att masken verkade sitta i vägen. Han slog till henne hårt över munnen och hon kved till av smärta. Läderlappen grabbade ett ordentligt tag i hennes blusliv och skulle precis rycka av henne kläderna när Beatrice återvann fattningsförmågan och skrek till igen. Den här gången kom det ett ordentligt skrik.
I samma stund kom pensionären Alf Setterlund cyklande längs Gartzvägen tillsammans med sin fru Stina. De uppmärksammade skriket och Alf kastade sig oförväget av cykeln och gav sig in i snåren. Läderlappen såg Alf komma springande och tog till flykten. Han rände in i skogen med sin gråfärgade cape fladdrande efter sig. Beatrice låg kvar lutad mot trädet. Alf och Stina hittade henne strax efteråt. De gjorde sitt bästa för att lugna ner den hysteriska flickan som gråtande berättade hur en man iklädd läderlappshuva slitit i hennes kläder och försökt våldta henne.
Alf Setterlund lyssnade till Beatrices berättelse och blev mer ilsken och upprörd för varje ögonblick berättelsen fortskred. "Var bara lugn", sade han. "Vi ska nog få fast honom. Han måste ha lämnat spår efter sig." Alf Setterlund började genast irra runt och leta efter spår men det gick inte särskilt bra. Allt han lyckades göra var att förstöra de i det närmaste perfekta avtryck efter Läderlappsstövlar som gärningsmannen lämnat efter sig.
Slutligen petade hans vanligen så försynta hustru honom på axeln.
"VAD ÄR DET?", röt han.
"Tror du inte att vi först och främst borde se till att få iväg flickan till sjukhuset?"
Det trodde han.