Nä nu går skam på torra land - finns det då ingenting som är helig längre?

Aftonbladet låter meddela att "Fusk skakar Vi i femman" och att en kvartsfinal måste göras om eftersom en förälder i publiken försökt gestikulera fram rätt svar till sitt barns lag.

Aj-aj-aj... Det måste vara jäkligt pinsamt att ha fastnat med skägget i brevlådan på det sättet. Jag menar, vinna "Vi i femman" på fusk? Det finns ju inte ens i sinnesvärlden. Berndt Friberg roterar i sin grav. Seppuku påbjudes. Stackars Myråsskolans barn, stackare den krake som är son eller dotter till den gestikulerande föräldern, hur tung blir inte arvssynden att bära.

Glopp-plopp-plopp

Vaknar upp och hör ett vinterregn slå mot plasttaket på verandan. Mörkret är kompakt. Det är som själva livet antar jag, bara att härda ut.

Nu har aftonbladet nyhetstorka igen, då vankas det alltid något "superspecial"...

Historien om killen som fick ut en Topz ur örat efter nio års dövhet slutade ju i alla fall lyckligt. "Plopp", så var den slemmigt öronvaxiga överväxta topzen ute och nio års partiell dövhet över. Tänk om man kunde bota cancer lika lätt.

Amadeus 017

Fasadklättring

Amadeus kände sig fruktansvärt frustrerad när han äntligen tog sig tid att börja fundera på vad som hänt under kvällen. Han stannade och pustade ut en stund vid zoo-affären på hörnan och studerade en djungelråtta från bortre Indien som i en bur innanför skyltfönstret rastlöst kilade omkring i sitt ekorrhjul. Även fast Amadeus kände en viss sympati för den lilla gnagaren, deras levnadsöden verkade ju så likartade, kunde han inte låta bli att äcklas av dess utseende. Amadeus hade alltid haft svårt för fyrbenta smådjur. Också detta var någonting som hans mamma lärt honom i tidiga år. Hon hade visst sitt finger med överallt.
Hur kunde kärringen? Först tvinga sig på Amadeus och dra med honom på Prisma och sedan dansa med den där brylknutten till tangocharmör och så till råga på allt skämma ut Amadeus genom att bumpa med honom när säkert över tvåhundra människor stod och tittade på. Det vore till och med bättre att vara råtta! Amadeus ville komma hem så fort som möjligt men pengar hade han inga så någon taxiresa kunde det definitivt inte bli fråga om. Han visste faktiskt inte vad han skulle ta sig till. Kallt var det ute och till och med stationen skulle vara stängd om han gick dit så här dags.
Borta på Hamnplan stod en sopcontainer. Amadeus skulle precis ta sin tillflykt till den när dörren till Prisma öppnades. Ut kom mamma och Anton Antonsson, glatt fnittrande och tjattrande.
Amadeus fick en chock. Gick inte det omaka paret och höll varann i hand? Och lutade sig inte mamma plötsligt fram, och gav Antonsson en kyss på kinden? Gamla människan...
De kom gående mot honom. Amadeus smet in i portgången vid Söderströms musikaffär och tryckte sig mot den gråmålade träväggen.
"Min lilla pussgurka", hörde han mamma säga, med upprymd röst.
"Jag har alltid funnit äldre kvinnor så sensuella", svarade Antonsson kuttrande.
Nej nu jävlar! Amadeus skulle just bege sig ut från sitt gömställe och ge Antonsson en präktig tjottablängare på munnen när han hörde nästa replikskifte och ändrade sig.
"Jag har ett rum inbokat på Stora Hotellet", sade Antonsson. "Kan vi inte gå dit?"
"Jo", svarade mamma trånande. "Visst. Det gör vi."
Amadeus ville minsann se vilka perversiteter hans mamma skulle ge sig in på så han bestämde sig för att smyga efter.
Mamma och Antonsson slingrade sig om varann som två kärlekskranka darrålar när de vandrade den korta biten upp till Stora Hotellet. Amadeus - som aldrig skulle ha kunnat föreställa sig att hans mor var kapabel till något sådant - blev mer och mer moraliskt upprörd för varje sekund. Usch! Ett sådant SNUSK!

Antonsson stegade fram till portiersdisken och presenterade sig. Han fick sina nycklar och beställde upp en flaska champagne till rummet.
"Rum trehundratvå", sade portieren. "Tredje våningen."
Amadeus som smugit efter och legat gömd bakom en enorm krukväxtgrupp och tjuvlyssnat, smet ut genom hotellets bakdörr och ställde sig en bit bort på gatan för att bättre kunna studera fasaden och de möjligheter som erbjöds för fasadklättring. Det fanns en stupränna som såg stabil ut. Dessutom gick en bred fris runt varje våning och den såg ut att vara tillräckligt bred för att han skulle kunna smyga sig fram på den. Amadeus insåg att det skulle vara svårt att starta klättringen ända nerifrån gatan, i alla fall om han skulle undvika att bli sedd, så i stället bestämde han sig för att smyga tillbaka in på hotellet och ta sig upp till tredje våningen. Där kunde han öppna ett fönster i korridoren och klättra ut. Gjorde han det så kunde det inte vara mer än sex-sju meter bort till balkongen som hörde till mammas och Antonssons rum.
Jag ska kasta mig in genom fönstret och avslöja dem tänkte Amadeus. Och jag hoppas att Antonsson får hjärtsnörp när jag kommer infarande.

Amadeus smög sig tyst in på hotellet igen och lyckades faktiskt ta sig förbi nattportieren utan att bli upptäckt. Den gamla hissen knakade betänkligt när han åkte upp till tredje våningen. Han smög sig ut i korridoren och fram till fönstret. Efter en stunds pillrande fick han upp fönsterhakarna. Amadeus kravlade sig ut och började sakta treva sig fram åt vänster. En liten stund senare passerade han det första fönstret. Han trevade sig vidare och kände sig plötsligt väldigt stolt. Det här var något som inte vem som helst skulle våga sig på. Frisen som han stod på, kunde inte vara mer än tio centimeter bred.
TIO CENTIMETER! Amadeus hejdade sig och kikade ner. Det knöt sig i magtrakten. Aldrig hade han väl kunnat drömma om att det var så långt ner till marken. Han stod blickstilla och blundade. Händerna sökte förgäves efter någonting att greppa tag i. Svetten rann från pannan på honom och handflatorna blev våtare och våtare.
"Vad i helvete har jag gett mig in på", kved han tyst. "Jag måste vara komplett dum i huvudet."
Vinden tilltog i styrka. Amadeus kände hur det började fladdra kring byxbenen på honom. Han vågade inte röra sig ur fläcken. Paniken gjorde honom stel. Det kunde inte vara mer än trettio centimeter från hans vänstra hand till ett nytt fönster men det skulle lika gärna ha kunnat vara trettio meter.
"Skärp dig nu", manade han sig själv. "Nu måste du göra något konstruktivt. Försök komma till nästa fönster innan du trillar ner och slår ihjäl dig." Plötsligt kände han att han omedelbart måste ha tag på en toalett. Det riktigt brände i såväl mage som tarm. Den extremt höga adrenalinhalten i blodet hade satt fart på hans mage. Det fanns inte längre något val. Han tvingade sig fram mot fönstret och fick tag i fönsterkarmen. Nu gick det genast lite lättare. Allt var så mycket tryggare när han fått tag i något att hålla sig i. Han tittade in genom fönstret men kunde inte se något. Det var helt svart där inne.
Han knackade försiktigt på fönsterrutan men ingen kom för att hjälpa honom ur hans svåra belägenhet. Amadeus knackade en gång till - lite hårdare. Inget svar.
Han behövde verkligen gå på toaletten. Vad skulle han göra? Han ville inte slå sönder fönsterrutan men tordes inte heller lämna sin position vid fönstret. Att ropa på hjälp var inte att tänka på för hur skulle han kunna förklara vad han gjorde uppe på en fris utanför Stora Hotellet, klockan tre på natten? Han bestämde sig för att vänta lite. Kanske det skulle komma någon snart. Efter några oändligt långa minuter kände han hur benen började domna bort. Han måste helt enkelt byta ställning om han inte ville trilla ner. Nu var det kris.
Dessvärre halkade han i samma ögonblick till och det var bara ren och skär tur som räddade honom från en ångestfylld och kvalfull luftfärd mot en säker död. Amadeus blev alldeles kallsvettig igen, och bestämde sig för att krossa fönstret i alla fall.
Som tur var lät det inte alls mycket om rutan när den slogs sönder. Amadeus trodde inte att någon uppfattat det dämpade klirrandet. Han petade loss de vassa skärvor som satt kvar i fönsterkarmen och svingade sig in. Han hade kommit till ett linneförråd. Dessvärre var det låst. Amadeus jobbade med låset en stund men när han insåg att han inte skulle kunna komma ut, kände han att han inte kunde vänta längre med bajsandet. Han måste huka sig över den papperskorg som stod i hörnet. Inte för att han ville - men han var helt enkelt tvungen.
Efteråt lade han ett par filtar över sina avsöndringar för att om möjligt hindra doften från att sprida sig. Så lade han sig ner för att vila ett litet tag.

När vår hjälte vaknade till var det alldeles ljust ute och han frös som en liten hund. Amadeus kände sig djupt ångerfull när han insåg vad han ställt till med. Det här äventyret kunde bara sluta på ett sätt - det var han helt övertygad om. I fängelse.
I hopp om att kunna klara sig från sin svåra belägenhet, utan att bli sedd gick han fram till det före detta fönstret. Kanske fanns det en möjlighet att klättra tillbaka samma väg som han kommit. Men nej. Inte en chans. Betraktad med nyktra ögon såg frisen väldigt smal ut. Den kunde inte vara mer än högst fem centimeter bred. Amadeus satte sig ner vid dörren. Från de djupaste djupen av sitt inre kunde han känna en djup depression närma sig. Plötsligt rasslade det till i låset. Dörren slogs upp och en ung flicka kom in i förrådet.
"Åh fy fan", sade hon och rynkade på näsan. "Nu har råttorna skitit bland lakanen igen."
Vad söt hon var. Amadeus blev förälskad i samma stund som han såg henne.
"Men vad är det här nu då? Vad gör du här?" Flickan tvärstannade.
"Jo du förstår jag gick fel i natt", sade Amadeus urskuldande. "Jag gick in hit och så gick dörren i lås och när jag tände ljuset så såg jag att jag inte alls var i mitt rum. Så kunde jag inte komma ut härifrån. Det gick inte att låsa upp."
"Fönstret då? Har du gjort det där?" Flickan pekade förebrående på de krossade resterna av fönstret.
"Jag råkade i panik och tänkte hoppa ut. Men så såg jag att det var alldeles för högt."
"Det här låter mystiskt", sade flickan. "Vad heter du?"
"Anton Antonsson", svarade Amadeus. "Jag bor i rum trehundratvå. Är det här Stora Hotellet förresten?" Amadeus trodde för ett ögonblick att han trots allt hittat ett sätt att klämma till Antonsson, som så illmarigt lockat med sig mamma på dåligheter.
"Fy fan vad det luktar", sade hotellstäderskan. "Det är väl inte du som..." Hon sniffade som en hasselmus på jakt efter kvarglömda nötter i skafferiet. Doftspåret ledde helt klart mot papperskorgen. Hon lyfte på filtarna och avslöjade de stinkande bevisen. "Men herrejävlar", sade hon och såg med avsmak på Amadeus. "Har du bajsat i papperskorgen? Fy fan vad äckligt."
"Jag var tvungen", mumlade Amadeus.
"Det var det äckligaste jag har varit med om. Det här får du klara ut med direktören. Kom med här."
Amadeus såg på namnskylten som satt på flickans bröst att hon hette Marie. Hon hade ljust lockigt hår och hon var verkligen söt. Det var lite synd att han gjort så dåligt intryck på henne redan från första stund. Han kunde mycket väl förstå att hon tyckte att det var ohygieniskt och otrevligt att bajsa i papperskorgen men han hade faktiskt inte haft något val. Han försökte reparera skadan. Snabbt lade han tillbaka filtarna över hinken och ryckte lite i hinkhandtaget.
"Du Marie", försökte han. "Kan vi inte ordna upp det här utan att blanda in direktören? Om jag tar hand om det här och betalar rutan och bjuder dig på middag. Kan vi inte göra det?"
"Ånej", sade Marie och tittade surt på Amadeus. "Jag har ingen befogenhet att klara ut sånt här på egen hand. Det blir nog bäst att låta direktionen ta hand om ärendet. Kom nu!" Hon gick före ut i korridoren.
Amadeus följde skamset efter. Han började känna sig väldigt ynklig. Hur skulle han kunna komma undan den här pinsamheten?
"Hjälp mig med den här", sade Marie när de kom fram till hissen. Det stod en stor rullvagn med teveapparat och video på utanför hissen.
Amadeus halvt lyfte och halvt pressade in vagnen. Så klämde han in sig själv och fann sig stående mycket nära den unga hotellstäderskan. Det kunde inte ha varit mer än högst fem centimeter som skiljde deras nästippar åt.
"Når du bottenvåningsknappen?", frågade Marie.
Amadeus tryckte in B-knappen som befann sig strax sydost om Maries vänstra bröst. Till sin förskräckelse fann han att hans arm legat i kläm under natten och att den kroknat så mycket att den i samband med knapptrycket också råkade komma åt Maries tutte.
"RÖR MIG INTE!", skrek Marie indignerat.
"Förlåt", sade Amadeus snabbt.
När hissen sakta gled neråt tänkte Amadeus att han egentligen borde göra som Leroy gjort i filmen Fame. (Han kysste ju danslärarinnan av "misstag" när han råkade åka hiss med henne.) Amadeus lutade sig försiktigt fram mot den vackra städerskan och skulle precis ge henne en oavsiktlig kyss när hon plötsligt gav honom en äcklad blick.
"Vad i hela världen har du ätit?", frågade hon. "Döda råttor? Du luktar alldeles fruktansvärt äckligt i främre munregionen."
Amadeus kände hur det gyllene tillfället försvann i fjärran. Han blev ledsen. Allting slutade bara i elände. Luktade han verkligen illa i munnen? Helt omöjligt var det inte. Han hade ju inte borstat tänderna på morgonen.
När hissen nådde bottenvåningen rusade Amadeus ur. Snabbt som sjutton tryckte han in treans knapp och slog snabbt igen dörren som han sedan höll för - ända till hissen började röra sig uppåt igen. Han nickade igenkännande åt portieren och lämnade hotellet obemärkt. Han var räddad men det hade varit på håret.

När han åkte hem från Örebro insåg han att han var tvungen att göra något radikalt åt sin situation.

Då tar vi den jäveln...

När Bertil Messer och Nils Schmidt besökt Beatrice Ericsson på sjukhuset och lyssnat till hennes berättelse var de fullständigt säkra på sin sak. Den mystiske våldtäktsmannens alter ego var en viss Amadeus B. Nilsdotter-Stenström. Självklart. Vem skulle det annars vara? Indicierna pekade så entydigt mot honom. Först var det ansiktsskadorna, de ansiktsskador som den kvicktänkte doktorn på sjukhuset så briljant kopplat ihop med våldtäktsförsöket mot den svenska juniormästarinnan i karate. Sedan var det överfallet mot transvestiten Edvardsson som vad gällde tidsaspekten stämde väl överens med det tillfälle då den misstänkte blivit sedd i kvinnokläder på stan. (Kanske i ett desperat försök att röja sin identitet för att på så sätt slippa känna det inre tvånget att utföra fler avskyvärda brott.) Vidare hade Messer och Schmidt med egna ögon sett två kvinnor komma gråtande ut från den misstänktes lägenhet och på grund av Bertil Messers missöde i trappan sedemera kommit i kontakt med Lena Molinowski som vittnat om Nilsdotter-Stenströms aggressiva beteenden. Slutligen hade den misstänktes egen flickvän nästan blivit våldtagen dagen efter att hon kommit ihop sig med honom och bara ett par timmar efter att den misstänkte telefonledes meddelat att han hatade henne och låtit mycket aggressiv. Så nog var det han alltid. Problemet var bara att Messer och Schmidt fortfarande inte hade ett enda konkret bevis att lägga upp vid en eventuell anhållan. De hade sin intuition - och vad gällde dem själva var det fullt tillräckligt - men en åklagare skulle kräva något mer handfast för att överhuvudtaget överväga en häktningsframställan. Det hela kändes minst sagt frustrerande.
"Kan vi inte åka ner till Gustavsvik och bada bastu?", sade Schmidt till sin kollega. "Man tänker så bra i bastun och vi måste komma på något innan den där sonnawabitchen går lös på fler kvinnor."
Hans vän och arbetskamrat grymtade godkännande. Bertil Messer kände också hur tiden började springa ifrån dem. Tänk om tidningarna skulle få nys om att de känt till gärningsmannens identitet en längre tid utan att ha gjort något åt saken. Det var just något sådant som ytterligare skulle försämra den svenska polisens redan skamfilade rykte.
De gick ner i garaget och kvitterade ut sin folkvagn. Så rullade de iväg till det konkurshotade badparadiset på Närkesslätten.

"Vad är det där?", frågade Messer när de betalt sin entréavgift och klätt av sig i relaxavdelningens omklädningsrum. Han hade fått syn på ett intatuerat hjärta på kollegan Schmidts vänstra skinka. Det omgavs av en snirklig blågul banderoll och på banderollen fanns texten "MAMMA" inpräntad. "Har du morsan din i aschlet?"
Schmidt såg förnärmad ut och svepte frottéhandduken om sig i en teatralisk gest. "Skit i det du", svarade han.
Messer blev nyfiken. "Berätta", ihärdade han. "Jag har alltid varit fascinerad av tatueringar. Den är jättefin - jag bara undrade varför den satt där den satt och varför du valt just den texten."
"Okej då. Det är ju lite pinsamt alltihop men om du tjatar så. Jag skulle vara glad om jag kunde säga att det handlade om en ungdomssynd men det gör det tyvärr inte." Schmidt rodnade lite grann. "När jag var på semester i somras, jag åkte med Rosgren till Danmark, kollegan från Finspång du vet. Vi bokade in oss på ett hotell nere vid Istedgade - jag har för mig att det hette Absalon eller något sådant och att det var döpt efter Köpenhamns förste biskop."
"Jaha..."
"Ja och så låg det ju där det låg mitt bland alla porrbutiker och tatueringsateljéer, och jag skulle egentligen bara gå och handla en kasse öl. Rosgren låg kvar på hotellet och sov - han var väl trött efter resan - och jag strosade iväg längs gatan. Så passerade jag en sån där tatueringsshop. Jag stannade och kikade in genom skyltfönstret och i tatuerarstolen satt världens pangbrud och fick en panter tatuerad på bröstet. Hon var så djävulskt vacker där hon satt att jag alldeles blev som förhäxad. Jag tryckte väl näsan mer och mer mot fönstret och då märkte jag helt plötsligt att hon började stirra tillbaka. Det var fruktansvärt pinsamt men jag kunde inte sluta titta. Och inte kunde jag gå därifrån heller för det hade ju varit ännu pinsammare."
Messer flinade åt honom.
"Sluta garva. Det var bara att ta skeden i vacker hand och gå in. Jag tänkte bara låtsas vara en potentiell kund så jag gick runt och sneglade på alla örnar och pantrar och blommor och flaggor ett tag, och så kikade jag lite på danskan också när jag trodde att hon inte märkte det. När hon var färdig och försvann skulle jag bara titta lite till tänkte jag och sedan skulle jag säga något om att jag inte hade hittat det motiv jag sökte. Det var rent av genialiskt."
"Mycket. Men det blev inte så?"
"Nä, för hon gick ju inte. Hon fick tutten inslagen i bandage, betalade och klädde på sig. Så gick hon fram till mig, log och viskade no er det min tur att kike kjaereste. Så satte hon sig i den där skabbiga soffan och tände en cigarill och bara väntade. Vad fan skulle jag göra?"
"Inte vet jag. Springa därifrån kanske."
"Jo visst, men vad fan, jag var ju desperat. Jag bara pekade på första bästa motiv och drog ner brallorna. Så pass mycket sinnesnärvaro hade jag i alla fall att jag hann tänka att det var bättre att ha en tatuering där bak än på armen eller någon annanstans." Han grimascherade illa vid hågkomsten av den traumatiska upplevelsen och var tvungen att samla ihop sig innan han kunde fortsätta. "Det gjorde djävulskt ont i baken, och om hon inte suttit där och kollat så skulle jag nog ha börjat grina. Tvåhundra spänn fick jag betala och det enda som jag egentligen är glad för är att jag inte pekade på något annat motiv - som ett med nazihjälm och "kill a cop" på till exempel."
"Jojo", sade Messer och myste. "En del straffar Gud med detsamma, amen."
"Och inte nog med det. När jag kom ut så hade ölaffärerna stängt. Nu vet du hur det gick till. Fråga mig aldrig mer är du snäll."
"Jag lovar. Nu går vi och bastar. Jag tog med mig varsin öl."
"Toppen. Bara det inte är Tuborg. Jag är allergisk mot danska öl numera."
"Det är Pripps fatöl. Äkta statligt svenskt volvoöl."
De duschade av sig och gick in i den nittiogradiga bastun. Redan efter någon minut började svetten rinna efter ryggarna på dem och snart dröp de av fukt. Det var varmt - men det var skönt.
"Men du Nisse", sade Bertil Schmidt och suckade svettigt. "Hur ska vi göra med den där Nilsdotter-Stenström egentligen?"
"Jag vet inte. Han verkar vara noga med att inte lämna några bevis efter sig. Jag tror nästan att vi måste ta honom på bar gärning om vi ska kunna sy in honom."
"Kan du tänka dig att offra lite semester på ärendet?"
"Kan du?"
"Ja, jag tror faktiskt det. Jag skulle i alla fall inte kunna åka på semester med frid i sinnet. Inte förrän vi har gjort färdigt det här."
"Jag håller med dig. Då tycker jag att vi sätter in dygnetruntspaning på honom. Förr eller senare gör han bort sig, och då..."
"Då tar vi den jäveln."
Messer och Schmidt beseglade sitt löfte med ett handslag. Nu var de inte längre vanliga poliser. De var storviltjägare, på jakt efter ett svåråtkomligt men högintressant byte.

Asta planerar.

Asta hade fått komma hem nu. Hon kände sig mordisk där hon satt vid sitt köksbord och planerade sin hämndaktion mot Lena Molinowski. Skulle hon använda yxa? Nej det var för snällt. Något värre måste hon hitta på. Inte ens tanken på att förvandla sin källare till en jättelik barnkammare dit hon skulle kunna föra Lena Molinowski för att mångduplicera det babyfierade helvete hon själv fått vara med om föll henne helt i smaken. Det räckte inte med öga för öga och tand för tand. (Eller för den delen blöja för blöja.) Hon kände att blod måste flyta om hon skulle kunna återvända till ett normalt liv igen. Inte förrän Lena Molinowski låg död och begraven skulle Asta Kristensson kunna få frid i sinnet. Det var som sagt var bara en fråga om hur.
Det skulle hon säkert kunna lista ut så småningom. Först hade hon en del praktiska detaljer att reda ut. Hon måste ta reda på vart Molinowski bodde och vilka tider hon jobbade. Och hon måste veta om det fanns grannar som skulle kunna höra Molinowskis ångestskrik när hämndens ängel slog till. Och framförallt så måste hon skaffa sig ett vattentätt alibi.
Det fanns en del att göra, det gjorde det. Bäst att sätta fart ned en gång alltså.

Lise och jag gick på Arn i lördags...

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar. Inte särskilt stora tror jag. Nah, det var nog ingens fel, definitivt inte herr manusförfattarens, men jag tyckte inte det funkade. 1100-talsmänniskor ska inte låta som moderna stockholmare. Lille Skarsgård spelade med samma accent och bravur som i Ondskan. Jag somnade två gånger och rapade popcorn en gång, det var det mest dramatiska som hände under filmen enligt Lise.

Åsa Lindeborg på SVT ikväll

21.30 i Babel. Det ska jag se. Det borde ni också göra.

"Mig äger ingen"

av Åsa Lindeborg...

När jag utnämnde "Norrlands Akvavit" till förra årets svenska roman så kontrade grannen Katarina med ovannämnda bok. Hon lade den också i min brevlåda och sade "läs".

Nu har jag läst och jag kan bara hålla med Katarina. Vilken barndomsskildring, vilken människoteckning, vilket "pappaporträtt". Stor värme och respekt. Fantastiskt.

Maktkamp hos sossarna...

...värsta dokusåpan utspelas framför våra ögon. Mona ger Per foten inför öppen mediaridå. Mona får kritik för sin "burdusa ledarstil". (Läs "manliga".) Mona och Marita håller presskonferens och säger att "Per inte fått foten utan möjligtvis petats lite snett åt sidan".

Jag är hemma hos min 71:åriga stålsosse till mamma och äter rotmos och hon begriper ingenting, "men den där Sahlin" har hon aldrig gillat så säkert är det hennes fel...

Jag är ju vänsterpartist och borde kanske inte bry mig så mycket, men jag har ändå en känsla av att Mona Sahlin gör rätt som gör sig av med Per Nuder eftersom han var Perssons högra hand och en viktig del av den politiska strategi som havererade i samband med valet 2006. Låt honom sitta på gubbhyllan Mona, det gör inget. Han sitter säkert bra där bredvid Bosse Edit 17.33 Ringholm.

Vän av ordning talade om för mig att jag kallat Bosse för Ringström. Så får det ju inte gå till naturligtvis. Ber om ursäkt.

Vitsiga Håkan

What´s the difference betweeen selery and salary?

Utan salary ingen selery, eller som we sayer in Swedish: "Inga ben ingen bulle".

Äntligen lön!

And the nominees are...

Ah, äntligen, de nominerade till Oscarsgalan är presenterade. Nu kan spekulationerna börja.

Jag har förstås inte sett allt, men en del i alla fall. Bröderna Coens "No country for old men" är grymt bra, jag vill nog påstå att det är den bästa film de gjort, möjligtvis i konkurrens med "Oh brother, where art thou?" som ju också var ett mästerverk. Hoppas den får för bästa film.

"Atonement" är också bra, men inte i närheten. "Juno" är också kanon, men den känns alldeles för "independent" för att ha en reell chans.

Sen hejar jag på Viggo M i bästa manliga huvudroll. Jag menar, vad coolt att Aragorn har abdikerat från kungatronen och gått med i ryska maffian. *S* Viggo är alltid Viggo.

Marion Cotillard hoppas jag får bästa kvinnliga huvudrollsstatyetten för "La vie en Rose". Hon var superb som "Lilla Sparven". Men Cate Blanchett eller Ellen Page skulle inte heller vara dåliga val.

Nå, vi får väl se om juryn har lika bra smak som eder förbundne filmblogare

Tuva har fått sexualundervisning...

...av någon som inte haft alla hästar inne i spiltan.

Det började så bra. "Pappa jag vet hur det gick till när jag kom till."
"Jaha, vad bra, hur var det då?"
"Jo först var det det där med snoppen och slidan du vet..."
"Okej"
"Och sen kom sparvarna från din pung..."

Amadeus 016

Utpressning.

Amadeus tillbringade eftermiddagen i horisontalläge med den onda foten upplagd på en kudde. Han suktade svårt efter sin själs älskade och trolovade. Lena. Suck. Vad skulle hon i Osby att göra när hon istället borde finnas vid hans sida och ta hand om honom på det sätt som en skadad man behövde bli omhändertagen på? (Det smärtade honom extra djupt att hon befann sig i just Osby som låg så nära men ändå så långt borta. Det skulle nästan ha varit bättre om Osby i stället hetat Smellvillage och legat i England eller på Irland. Det var lättare att bära en saknad som härrörde sig långt bortifrån. Den var på något sätt mer definitiv.)
Foten gjorde egentligen inte särskilt ont längre, men det var ändå skönt att ligga där med foten i vädret, att få känna sig melankolisk och tycka synd om sig själv.
Tyckasyndomliggandet hade pågått i flera dagar nu, faktiskt så länge att ett visst behov av sysselsättning infunnit sig. Under den sistlidna natten hade Amadeus därför tagit sig upp till sin forna arbetsplats - studieförbundet vid Kungsvägen - och lånat en tavelduk, en kartong med blandade oljefärger och några penslar av varierande tjocklek och beskaffenhet.
Vår hjälte hade bestämt sig för att börja måla. Det var ett bra tidsfördriv. Han hade visserligen aldrig målat tavlor förr, men han var ändå övertygad om att han hade en framtid i konstnärsbranchen. Dels tyckte han om rödvin och passade bra i basker och dels var det inte svårt att måla - det hade ett teveprogram om konstnären Bengt Lindkvist övertygat honom om. Bengt hällde bara ut färg på en jättestor duk och vispade runt och så blev det jättefint sedan.
Sittande på sin favoritköksstol med foten placerad på en stol, med oljefärgstuber utspridda över bordet och med penseln i ett stadigt grepp i högerkardan, målade Amadeus någon timme senare djärva färgglada streck över duken. Gud så vackert det blev. Han målade i en klart impressionistisk anda. Men vad föreställde det egentligen? Amadeus lutade sig så långt tillbaka som möjligt och lät blicken svepa över det färgrika landskapet på duken. Jaha, hans undermedvetna hade fått honom att avbilda den morgonrock han fått låna av Lena Molinowski. Eller möjligtvis en naivistiskt målad tournedos med bearnaisesås. Eller en racerbil. När han tänkte efter insåg han att han faktiskt inte riktigt visste vad han målat. Han lät sig inte hindras av det. Denna uttrycksfulla och sensuella tavla skulle säkert ändå medföra hans definitiva genombrott som konstnär.
Amadeus satt och njöt alldeles oerhört av sin nyupptäckta konstnärsfullkomlighet när det ringde på dörren.
Det är säkert en intendent från moderna museet som kommer för att erbjuda mig tusen miljoner för tavlan, tänkte Amadeus när han gick för att öppna. Antagligen behöver de lite nya tavlor nu när Picassona har blivit stulna.

Det var ingen intendent. Det var Håkansson som stod utanför dörren. Han hade kommit för att utpressa Amadeus.
"Du är uppe och går ser jag, trots att du är så skadad."
Håkansson bar en ful rödrutig keps, samma keps som han alltid brukade ha på sig. Amadeus hade redan under sin skoltid ofta velat mosa ner den över sin ägares huvud och han kände precis samma sak vid det här tillfället. Det är klart att jag är uppe och går din dumma jävel, tänkte han. Jag var ju tvungen att öppna.
Amadeus kände sig oroad. Egentligen skulle han kanske ha börjat arbeta redan men det var så skönt att vila upp sig ett par dagar att han inte direkt gjort sig någon brådska med att bli frisk. "Jo jag är uppe", svarade han därför så hurtfriskt som möjligt, samtidigt som han passade på att halta svårt i riktning mot köket. "Det är lite svårt att gå bara. Men jag ska snart börja jobba igen."
Håkansson följde efter. När de kommit in i köket tog han upp ett papper ur kavajfickan. "Vad har du ställt till för elände?", frågade han.
"Vad menar du?"
"Jag vet nog vad du har gjort. Här har jag 800 namnunderskrifter på ett skadeståndskrav som är riktat mot dig. Abonnenterna vill ha full ekonomisk ersättning för den skada du åsamkat dem."
Det pep till i Amadeus. "Vad menar du?", frågade han försiktigt.
"Jag menar att du är skyldig mina kunder ungefär 675.000 kronor och att du dessutom förmodligen kommer att hamna i fängelse. Att stoppa den svenska yttrandefriheten är ett oerhört allvarligt brott."
"Yttrandefriheten?" Amadeus kände sig illamående och trodde att han skulle kräkas.
"Genom ditt skurkstreck har du förskingrat värdefull egendom och tagit mutor och till yttermera visso också hindrat människor från att på insändarspalten yttra sig i sin egen lokalpublikation."
Så långt hade Amadeus aldrig tänkt. Hur hade han kunnat hitta på något så dumt. Han fick tårar i ögonen. "Men jag menade ju inget illa. Det var så svårt att hinna med och jag ville inte ha skäll av alla. Jag ville bara göra mitt bästa."
"Ditt bästa?" Håkansson såg föraktfullt på Amadeus. "Egentligen borde du få stå ditt kast, det vore inte mer än rätt. Men eftersom jag är så snäll och godhjärtad så ska jag hjälpa dig ur den här knipan trots att du egentligen inte alls förtjänar det."
Amadeus föll ner på knä, och började krypa runt Håkanssons fötter. "Åh tack tack tack! Tack så jättemycket goa herrn! Onkel Tom ska aldrig göra så mer!"
"Sluta upp med det där tramset", sade Håkansson barskt. "Du ska inte tro att jag gör det gratis."
"Det gör ingenting", snyftade Amadeus. "Jag betalar vad som helst bara jag slipper hamna i fängelse."
"Så bra då. Det kommer att kosta dig ungefär sexhundra kronor i månaden att få mig att låta bli att överlämna ärendet till polisen. Betalar du så ska jag se till att abonnenterna hålls skadeslösa genom att förlänga deras prenumerationer med lika lång tid som du har hållit på med tjuverierna. Men om du glömmer bort att betala så blir det finkan direkt."
Sexhundra kronor i månaden, det var mycket pengar för Amadeus som redan hade en hårt ansträngd ekonomi. Han förstod ändå att han inte hade något val. "Jag betalar."
"Skriv på här", sade Håkansson, och höll fram ett dokument som han plockat upp ur bakfickan. "Kontraktet bekräftar att du åtar dig att ge mig ett ekonomiskt understöd på sexhundra kronor i månaden under så lång tid som jag vill ha och behöver det."
Amadeus klottrade snabbt dit sin signatur. Det var värt sexhundra i månaden att slippa sitta i fängelse.
"Tack så mycket", sade Håkansson och vek ihop kontraktet. "Jag emotser betalning den sista i varje månad." Han sade inte ens hej när han gick.
Amadeus gick in i vardagsrummet och lade sig på soffan. Att hans lilla trick kunnat få så fruktansvärda konsekvenser. Tänk om han vetat det när han hittade på sin plan. Då hade han aldrig satt planen i verket. Tårarna brände bakom ögonlocken. Hur hade han kunnat ställa till det så här för sig? Amadeus ville dö. Livet var slut.

Förlåt mig kära mor, ty jag visste icke vad jag gjorde.

Desperationen lös ur hans ansikte och ångestsvett trängde fram ur varje por på hans kropp. Hur skulle han kunna klara av att betala Håkansson sexhundra kronor i månaden? När han också hade en obetald räkning på en omlackering av en Mercedes 480.SE i räkningsbunten i kökslådan och när televerket hotade med att stänga av telefonen och när Bra Böcker vägrade skicka det sista lexikonbandet innan han betalt de fyra föregående bokpaketen. Han förstod inte hur det skulle kunna gå ihop. Suck! Pust! Stön. Döden skulle vara en befrielse från den här plågan. Han skrapade nästan håret av skulten när han frenetiskt kliade sig i huvudet och försökte fundera ut en lösning på problemet.

Trots att det kändes oerhört förödmjukande insåg Amadeus så småningom att den enda utvägen var att gå till mamma och be om hjälp. Mamma som han kastat ut och sagt att han aldrig mer ville träffa. Mamma som han äntligen trott att han frigjort sig från. Mamma som han helst av allt skulle vilja se iförd ett par betongskor, stående på Kumlasjöns botten utan syrgastuber.
Han var tvungen att krypa i stoftet och förödmjuka sig, det insåg han. Men det skulle inte bli lätt att vinna henne tillbaka - för att inte tala om hur svårt det skulle vara att övertala henne om att bistå honom med pengar. En sak framstod som fullständigt uppenbar; projektet skulle kräva minutiös planering.
Blommor, tänkte han, jag börjar med att skicka över en bukett blommor och ett förlåtmigkort. Sedan bjuder jag hit henne på lunch - blodpudding kanske - och så föreslår jag ett biobesök. Så måste jag komma ihåg att tala om för henne hur vacker hon är trots sin ålder. Fast om jag säger det så blir hon säkert skitförbannad och vägrar ge mig pengar. Jag får säga att hon passar i sin nya look istället och att hon är vackrare än någonsin. Så kan jag köpa en kartong med choklad.
Han trodde nog att planen skulle fungera, men eftersom han kände ett djupt motstånd mot att behöva träffa sin mor igen sköt han upp förberedelserna i det längsta och använde flera olika strategier för att fördröja förödmjukelsen ytterligare litet grann. Den som kikade in genom hans fönster kunde se honom gå omkring och pyssla i lägenheten och göra sådana saker som han nästan aldrig gjorde annars; diska och plocka bort vissna blad från blommorna. Han tog till och med ner böckerna från bokhyllan och våttorkade dem.
Till sist var det ändå dags. Han tog vägen förbi Helges kiosk och hittade en billig chokladask som han fick inslagen i presentpapper. Han hade ju tänkt köpa blommor också men det hade han inte råd med.

När mamma öppnade dörren kastade han sig över henne och gav henne en hård kram. "Hejsan!!!", utropade han glättigt.
"Amadeus? Vad gör du här?" Mamma lät skeptisk. "Jag trodde inte du ville se mig mer. Det lät inte så sist."
Det här kanske inte skulle gå så lätt som han trott från första början. Det var nog bäst att inta en ödmjuk attityd.
"Jag vet mamma", sade han därför bedrövat och sjönk ner på knä framför hennes fötter. "Förlåt mig!" Han kravlade runt på farstutrappan och gjorde sitt bästa för att se ödmjuk ut. "Förlåt mig för mitt uppträdande. Jag vet så väl att jag bar mig åt som en stor buse och jag har ångrat mig varenda sekund sedan du så tragiskt gjorde din sorti från min lägenhet." Här knäppte han sina händer i en from bön. "Men kära mor, minns Jesus ord; Förlåt dem fader, ty de veta icke vad de göra. Om jag vågade travestera en sådan gudomlig gestalt bara aningen av en aning så skulle jag vilja säga så här; Förlåt mig moder, ty jag visste icke vad jag gjorde." Han reste sig upp, och kramade om henne en gång till. Dessutom pussade han henne i pannan och på vänstra kindbenet.
Mamma såg inte särskilt imponerad ut. Hon förhöll sig fortfarande avvaktande. "Kliv på då", sade hon när hon funderat en stund. "Jag skall åka bort snart men du kan väl komma in ett litet tag, bara så jag får höra vad som orsakat denna plötsliga omställning."
"Nja", svarade Amadeus. "Jag vet inte om jag hinner komma in just nu. Du förstår jag tänkte egentligen bara lämna över den här chokladkartongen och be dig komma hem till mig i kväll. Jag ska laga lite mat och om du vill komma och äta med mig så är du välkommen."
Mamma såg chockad ut. "Skulle du bjuda mig på mat?" Hela hennes inre skrek åt henne att det var något suspekt med hela saken, men glädjen över att återse sin son blev henne övermäktig. Hon kunde inte låta bli att bli glad. "Men Amadeus? Vill du verkligen bjuda mig på mat? Åh så glad jag blir! Jag har längtat så mycket efter dig, min lilla pluttinuttplutt." Hon fick tårar i ögonen och mascaran flöt ut och förmörkade hennes anlete på ett sätt som fick Amadeus att vilja rusa därifrån, även om han naturligtvis inte gjorde det.
"Klart jag vill", ljög han. "Jag har längtat efter dig också. Och jag ångrar så att jag var dum. Du är förresten fin i dom där kläderna."
"Tycker du det? Amadeus min lilla pojke, jag blir så glad."
"Jag med. Men kan du komma ikväll då?"
"Klart jag kan. Hur dags?"
"Vad sägs om klockan åtta?"
"Det låter bra." Hon log mot honom. "Jag visste väl att du skulle komma på bättre tankar."

Amadeus serverade blodpuddingen med knaperstekt bacon. Som komplement till anrättningen bjöd han på lingonsylt. Såväl baconstrimlorna som blodpuddingsskivorna var lite svartbrända i kanterna, men sylten var god och med lite god vilja gick maten ändå att få ner. Kaffet var blaskigt.
"Tack Amadeus det var väldigt gott", sade mamma när hon ätit färdigt och torkat sig om munnen med servietten. "Men nu kanske jag skall gå. Du har väl annat att göra misstänker jag."
"Absolut inte. Jag tänkte att vi skulle gå på bio. Det var så länge sen."
"Vilken bra idé. Vad skönt det känns att vi kan prata med varann igen. Att du har fått förnuftet tillbaka." Mamma log. "Jag skulle vilja se Die hard med Bruce Willis. Han är så snygg. Jag har fått hem bilen från verkstaden så vi kan åka bil in till stan."
"Det kunde vi i och för sig göra men jag tänkte att vi skulle gå någonstans och dricka en flaska vin efter filmen, så det är nog bäst att vi tar tåget i stället."

Det gjorde de. Och när de sett Bruce Willis rensa upp bland tyska terrorister smet de in på Harry Kortkvists restaurang Gränden för att dricka ett glas vin och diskutera filmen. När den andra flaskan vin var slut passade Amadeus på att berätta om sitt ekonomiska trångmål. Först var mamma skeptisk till att hjälpa honom - det var precis som om hon misstänkte att det låg mer än ett skäl bakom hans plötsliga vänlighet - men till slut gav hon ändå med sig. (Hon var ganska lummig eftersom Amadeus av strikt taktiska skäl knappast hade druckit något alls.) Dessvärre kapitulerade hon inte helt villkorslöst. Amadeus blev tvungen att lova att redan nästföljande dag följa med sin mamma till nattklubben Prisma.

Med mamma på dans.

"Vad trevligt det var här! Vad mysigt med softad belysning och allt och en sån där fin ljusglob i taket som dom hade i filmen som gick på teve för ett tag sen. Säturdej najt fiver eller vad den hette. Ska vi dansa?" Mamma var i extas. Hennes röda tuppkam vibrerade av lycka. Hon satte de sylvassa klackarna i golvet i en liten quickstep. "Ajm räddy bejbi", sade hon. "Räddy får såm partytajm."
Amadeus var livrädd för att någon av hans bekanta skulle befinna sig i lokalen. Det han minst av allt ville var att någon skulle få syn på honom i sällskap med sin mamma. Det här var verkligen pinsamt och alldeles som vanligt var Amadeus totalt oskyldig till eländet. För det var ju mamma som tvingat honom att köra tidningar och det var mamma som förorsakat brytningen dem emellan och det var Håkansson som visat sig vara så typaktigt kriminell att han till och med plägat utpressa Amadeus och vad skulle Amadeus egentligen göra för att få mamma på så gott humör att hon hjälpte till med att betala utpressningspengarna?! Han hade inget val. Prisma hade hon sagt och Prisma fick det bli. Det var bara att svälja den bistra medicinen.
Men någon gång måste oturen vända. Och kanske skulle han klara sig från upptäckt ikväll. Om hon bara inte gjorde för mycket väsen av sig. "Ssh mamma, inte så högt", viskade han därför. "Om du sätter dig i soffan därborta så ska jag gå till baren och köpa varsin öl."
"Jag kan köpa öl själv", sade mamma ivrigt.
"Nej för fan, jag går. Sitt och vila du - så att du orkar dansa sedan."

När Amadeus stod i baren och väntade på ölen, tog han chansen att kolla in bandet. Det vore synd att säga att de lät särskilt bra men de såg i alla fall ut att ha roligt när de spelade. Tom Bombadill hette de visst fast Amadeus var inte riktigt säker på att han hade uppfattat namnet rätt. Sångaren lät som en blandning av Per Gessle och Eva Dahlgren och såg ut som Meat Loaf ungefär. Gitarristen vid sångarens sida spelade som bäst ett av sina många solon men råkade tyvärr missta sig på greppbrädan och gasade iväg i fel tonart. När han märkte vad han höll på med rodnade han blygt och drog sig tillbaka bakom förstärkaren. Den stora näsan lyste som ett stopptecken i mörkret. Basisten i sin tur såg ut att ha nått de allra högsta sfärerna av lycka där han stod. Den lilla hårrest han hade kvar på huvudet dinglade extatiskt när han kände sig in i den heta rytmen och skakade loss. Så fick han tydligen en ingivelse och började ta små käcka danssteg. Ett steg åt sidan och ett tillbaka. Han log hänfört och dansade ivrigare och ivrigare tills han trasslade in fingrarna i strängarna och kom av sig. Med en generad min ryckte han på axlarna och slutade dansa för en liten stund, men så fort han hittat in i låten så började det rycka i benen på honom igen. Av trummisen kunde Amadeus inte se särskilt mycket eftersom han nästan helt doldes av det stora röda trumsetet men han verkade lite tunnhårig han också. I vilket fall som helst hade han ett himla bra groove tyckte Amadeus. Han skulle också vilja kunna spela trummor så bra.
Bandet jagade upp sig till extas och slutade låten med en frenetisk coda. (Antagligen skulle de ha fortsatt ännu längre om inte en sträng gått av på sologitarristens svarta elgitarr när han försökte sig på ett riktigt Pete Townshendvev.)
"Nå", sade sångaren när rundgången tystnat. "Det där var en sång som hette genom eld och vatten. Nu ska vi ta en låt till innan vi tar ett kort break och släcker törsten med varsin öl. Men sen kommer vi tillbaka och rockar med er hela natten."
Delar av publiken suckade vid tanken på att behöva genomlida ytterligare ett set med den här miserabla gruppen, men Amadeus var faktiskt imponerad av bandets iver och gnista.
"Är ni klara grabbar?", skrek sångaren och tittade på sina bandkamrater. De nickade. "Då så. En två tre fyr..."
Till sin stora glädje hörde Amadeus ett rockriff han kände igen. Var det inte? Jovisst... Get back. Den gamla beatleslåten. Wow! Han fick sina öl och sprang tillbaka till mamma med dem.
"Kommer snart", skrek han och for iväg igen. Amadeus studsade upp på dansgolvet och började dansa, ganska så vildsint. Det fanns några människor till uppe på dansgolvet framför scenen men genom sin vilda framfart skrämde han raskt bort dem allihop. När låten var slut stod Amadeus ensam kvar. Han applåderade entusiastiskt, men det ekade ändå lite ödsligt i den stora lokalen.
"Tack så hemskt mycket", sade sångaren. "Ett stort tack till publiken och hans fru. Vi är snart tillbaka." Han hängde ifrån sig Stratocastern, och gick snabbt av scenen i riktning mot baren.
Amadeus följde trollbunden efter. Han såg sin chans att få prata med en riktig rockstjärna.
"En stor stark", sade sångaren när han kom fram till den ekfanérbeklädda bardisken.
"Jaha", svarade bartendern och började fylla en sejdel med Pripps fatöl.
"Kan jag få en likadan", sade Amadeus när det var hans tur. Så vände han sig mot sångaren. "Så du dricker också öl... Vilket sammanträffande. Det är inte många som gör det nuförtiden."
"Är det inte?", undrade den storvuxne musikern konfunderat, och pillrade på sitt örhänge.
Vilken strålande inledning. Amadeus kände vibrationerna som utgick från den karismatiske popstjärna som stod framför honom. De var säkert bröder i anden. Men hur skulle han fortsätta?
"Det var du som sjöng va?", sade han.
"Hur kunde du veta det?", frågade sångaren lite småironiskt. Kunde du verkligen se mig genom hela den stora folkmassan?"
Amadeus förstod inte alls vad popstjärnan menade. Det hade ju inte varit någon framme vid scenen. Han tyckte inte att det var värt att fråga. "Jävligt bra var det i alla fall. När ni körde Get back lät ni nästan som Aerosmith."
Han måste ha träffat mitt i prick eftersom sångaren lös upp betydligt. "Tyckte du verkligen det? Det var faktiskt det vi tänkte på när vi arrade låten. Vi ville ha samma feeling som när Aerosmith kör come together på liven." Han sträckte fram handen. "Håkan heter jag. Kul att träffa en kille som kan något om musik."
"Tjenare", sade Amadeus och besvarade handslaget. "Jag heter Amadeus."
"Nämen det var som fan. Vänta ett tag hörru..."
Rocksångaren ilade iväg. Efter bara någon minut var han tillbaka - med sologitarristen i sitt sällskap. "Här Joppe", sade han. "Här ska du få träffa en man som kan musik. Dessutom råkar han ha samma namn som huvudpersonen i romanen jag håller på och skriver. Knäckande va?"
"Mycket", svarade Joppe och sträckte fram kardan. "Hej. Vad gillade du showen?"
"Jävligt bra", svarade Amadeus. "Så du håller på och skriver", fortsatte han sedan och vände sig mot Håkan. "Vad handlar romanen om då?"
"Det är lite svårt att förklara. I korthet kan man väl säga att den handlar om en kille som heter Amadeus, som har problem med sin morsa. Hon är lite tjibbig mot honom. Den här Amadeus har en otrolig förmåga att trassla in sig i konstiga situationer. Just nu har han strulat till ett jobb han har haft."
Amadeus bleknade. Skräckens vidriga klor grep ögonblickligen tag i honom och rev honom efter ryggraden. Det här fick bara inte vara sant. Någon måste driva med honom. Den här killen visste säkert om vad Amadeus hade råkat ut för och skojade med honom. Men hur skulle han kunna veta det? Amadeus tänkte så att det knakade i hjärncellerna. Så kom han på det; De kanske hade någon gemensam bekant. Så var det naturligtvis. Självklart. Fast ändå inte. Ingen av hans vänner visste om att han var utsatt för utpressning. Amadeus kände att han var tvungen att gå därifrån.
"Jag måste sticka", sade han därför. "Men säg mig en sak först. Den här boken du skriver - har den ett lyckligt slut?"
"Det vet jag inte än. Jag har inte funderat klart på slutet. Men jag kan väl säga så här - antingen slutar det bra för killen eller också blir det en ren katastrof. Alla dör tjong bang boff eller så."
"Jag tycker du ska ta den första varianten", sade Amadeus övertygat. "Absolut! Sorgliga slut är så sorgliga. Och lyckliga slut säljer bättre. Och om du ska sälja filmrättigheterna till Hollywood så måste du helt enkelt ha ett lyckligt slut. Annars är du helt körd."
"Jag ska fundera på saken".
"Bra", sade Amadeus. "Gör det. Men ta ett lyckligt slut. Gör det. Hej." Amadeus började backa bort från bardisken. Han gjorde konstiga tecken med ena handen, satte ihop tummen och pekfingret till en ring, tittade på Håkan och Joppe genom ringen, och mumlade något som lät som en besvärjelse.
"Konstig prick den där", sade Joppe.
"Mmm", svarade Håkan eftertänksamt. "Men han gav mig en idé. Vad skulle du säga om att få en biroll i boken? Som gitarrist som möter en knäppskalle vid bardisken på Prisma."
"Jo det är okej för mig", sade Joppe. "Fast då ska jag ha procent på intäkterna."
"Visst - tio procent. Ska vi gå och se efter om dom andra är klara för lite rock'n roll?"
De begav sig mot logen.

Amadeus var mycket uppbragt och förvirrad när han återvände till mammas bord. Än värre blev det när han såg att mamma hade sällskap. Satt inte kärringen och konverserade med en brylkrämsförsedd karlslusk, till och med en karlslusk med vaxade mustascher. Vad var det här? Om människan hade satt in en stöt mot Amadeus mamma måste han i det närmaste vara nekrofil.
"Amadeus", sade mamma glatt när hon fick syn på sin son. "Amadeus, kom och hälsa. Det här är Anton Antonsson. Han är reklamman."
"Hej på dig grabben", sade Antonsson och sträckte fram handen. "Trevligt att träffas."
"Tycker du?", sade Amadeus surt. "Nöjet är helt på din sida."
Reklammannen låtsades inte höra den syrliga tonen i Amadeus anmärkning. "Får jag bjuda på en öl", sade Antonsson. "Jag är så glad att jag gick hit ikväll. Egentligen var jag på väg till Frimurarlogen, men en inre röst sade till mig att gå hit i stället och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag gjorde som jag blev tillsagd. Annars skulle jag ju aldrig ha träffat din mamma."
"Det är väl inte så mycket att vara glad för", sade Amadeus buttert.
"Säg inte det du."
"Amadeus", sade mamma stolt. "Vet du vad? Jag har blivit upptäckt! Anton säger att han har letat efter någon i min typ i flera månader utan att hitta någon."
"Det tror fan det", muttrade Amadeus. "Det finns bara en som du. Fanns det två skulle jorden gå under."
"Inte den tonen tack", sade mamma uppbragt. "I så fall kanske jag funderar en gång till på om jag tycker du ska ha några pengar eller inte."
"Förlåt mig." Amadeus bytte genast tonläge. "Vad menar du med upptäckt?", frågade han Antonsson. "Vad ska du ha mamma till?"
"Ska du inte ha en öl i alla fall?"
"Jo tack. Men berätta nu."
Antonsson ropade till sig en servitör och beställde in en flaska Tuborg till Amadeus. Så drog han snabbt grunddragen i sin idé om Mormor MaMaMia.
"Nähä", sade Amadeus skeptiskt. "Det blir inget av med det. Inte tänker jag se min morsa göra reklam för dammsugare i dom där kläderna. Om du låter henne vara så kommer hon snart att återgå till sitt gamla vanliga jag och det ska bli jävligt skönt."
"Men Amadeus", sade mamma. "Förstår du inte vad det här betyder? Ett guldkantat reklamkontrakt - vägen till stjärnorna ligger ju öppen för mig. Isabella Rosselini kan gå och gömma sig - här kommer Mormor MaMaMia!!! "
"Just det", sade Anton Antonsson. "Och Malin Berghagen kan börja planera en föredragsserie om bulimi, för hon kommer att vara utan jobb när din mamma blivit etablerad."
Amadeus hade mycket svårt att föreställa sig sin mamma konkurrera ut vare sig Isabella Rosselini eller Malin Berghagen. Möjligtvis skulle hon kunna öka försäljningen av hundbajspåsar eller surströmmingsburkar, allt annat var utopiskt skitsnack. Han skakade på huvudet. "Aldrig", sade han. "Morsan - tänk dig för nu."
Mamma lyssnade inte alls på sin son. "Hör", sade hon. "Vilken trevlig bit dom spelar. Kan herr Antonsson dansa Mambo?"
Det kunde herr Antonsson. Han reste på sig och bugade sig för Mamma. "Får jag lov?", frågade han.
Mamma lät sig ledas upp på dansgolvet. Amadeus kröp så långt han kunde in i soffan. Det här ville han definitivt inte se. Fast tyvärr kunde han inte låta bli. Dansgolvet avfolkades på mindre än trettio sekunder. Trendiga ungdomar gapade först av förvåning över mammas okonventionella dansstil men fann sig snabbt och ställde sig runt det dansande paret och klappade i händerna och jublade. Amadeus drog sig till minnes filmen Dirty Dancing. Där hade ett liknande fenomen uppstått när Patrick Swayze skakat loss med Baby men det paret hade i alla fall kunnat dansa. Oj oj oj nu gav hon sig in på Limbo också. Antonsson trippade vig som en flodhäst runt mamma som halvlåg på golvet och skekade med benen. Amadeus höll på att dö av skam där. Om Peter Gabriel vetat om att Sledgehammer kunde utnyttjas till sådana här pinsamhetsorgier skulle han aldrig ha skrivit låten.
Nå - nu var eländet tydligen slut. Åskådarna klappade i händerna och hurrade för mamma som skred av dansgolvet likt en drottning.
"Såg du Amadeus?", pustade hon när hon kom tillbaka till soffan. "Visst var jag bra?"
"Jättebra. Toppen helt enkelt. Men mamma, jag måste åka hem nu. Om du följer med så kan vi dela på en taxi."
"Åka hem nu? När vi har så trevligt. Aldrig på tiden."
"Men jag måste gå och lägga mig. Jag ska snart upp och köra ut tidningar."
"Strunta du i tidningarna lilla vän. Nu ska vi dansa!"
Nej. Inte det också. Bara inte det. Hon kunde väl ändå inte mena? "Ska du och jag? Jag menar, ska vi... Inte ska väl vi?"
Det skulle de. "TJOFLÖJT I LINGONSKOGEN!!!", skrek Mamma och greppade sin son i handen. Hon släpade honom upp på dansgolvet och de människor som just hunnit återhämta sig från hennes förra attack förstummades ännu en gång. Diskjockeyn skulle just sätta på en tryckare men reviderade raskt sina planer och letade i stället fram Stevie Winwoods "Roll with it". Det sugande soulriffet gungade igång. Mamma lät sig inspireras till något som kanske kunde liknas vid en variant på orientalisk magdans. Amadeus rodnade och stod blick stilla på dansgolvet.
"Kom igen då", skrek Mamma i ett fåfängt försök att överrösta musiken. "Kan du bumpa?" Hon gled upp vid sidan av honom, och stötte sin feta bak mot hans stjärt.
Så vitt han kunde förstå hade han bara ett alternativ. Bita ihop och bumpa tillbaka. Mitt i den heta dansakten började Amadeus plötsligen urskilja bekanta ansikten i åskådarmassorna. Där var Berras och Gurras polare och där var hans gamla jobbarkompis Eva Eskilsson. Och där - nej - inte fler nu. Där kom ett helt gäng bekantingar. De fick inte se honom så här. Amadeus drabbades av panikångest. Mamma skulle säkerligen inte tolerera ett plötsligt avslutande av dansen. Han var tvungen att göra något drastiskt. Men vad?
Han gjorde ett galant piruettvarv och ställde sig vid sidan av mamma. Så samlade han all sin muskelkraft i höftpartiet och bumpade till för kung och fosterland. Mamma for iväg åt vänster likt en rödhårig långdistansmissil och landade i en plastyuccapalm som stod och såg övergiven ut i ett hörn av lokalen. Amadeus såg sin chans att fly och älgade iväg åt andra hållet. Han sprang med nedböjt huvud nerför trappan för att om möjligt undgå upptäckt.
"FÅR JAG JACKAN!", skrek han till den oförstående kvinnan i rockinlämningen. "DET ÄR BRÅTTOM!"
Garderobiären trodde att Amadeus var på flykt undan någon vildsint slagskämpe och skyndade sig så mycket hon kunde. Dessvärre var jackan svår att hitta. Hon plockade och plockade men den fanns ingenstans.
"JAG KOMMER ÖVER!", vrålade Amadeus, och slängde sig över avspärrningen. Han slängde pälsverk och lodenrockar vilt omkring sig innan han till slut fann sin jacka och kunde fly ut till den väntande friheten.
Garderobsdamen stod häpen kvar.

Louise har varit i radion!!!

Skulle ha veckomöte vid förskolan, hann inte in genom dörren innan Louise kom springande, ropandes, glädjestrålande "Håkan,har du hört mig? Jag har varit i radion!!!" (Louise jobbar i köket ska jag kanske säga. Hon är vuxen. Snart 40 år.)

Nej det hade jag ju inte.

"Då missade du något för jag pratade med Tomas Jennebo."
"Okej, vad pratade ni om då?" (Jag har jättedålig koll på radio men jag tror att T.J är en morgonradiopratare i Radio Örebro.)
"Det vet jag inte jag var så nervös men han fick knappt inte en syl i vädret."
"Okej. Du var säkert jättebra."
"Sen är jag med i "dialekten" också du måste rösta på mig."
"Vad är det?"
"Det är att man kan bli utsedd till Sveriges skönaste dialekt. Jag ligger tia i Örebro län."

Jag har aldrig sett Louise så lycklig förut. Det måste vara kul att vara med i radio.

Nu har jag precis varit inne och röstat på Louise och det tycker jag att du också ska göra. Klicka här för att komma till tävlingen, sen får du leta rätt på Radio Örebro på Sverigekartan och sedan är det bara att leta rätt på Louise och trycka på "röstaknappen".

Själv "trycker ho på snosknappän trettiälva gånger på morron".

Många besök från Försäkringskassan idag

ser jag i besöksloggen. Undrar just vad det beror på?

Birro vs Försäkringskassan

Marcus Birro har i Aftonbladet initierat en debatt om vad Försäkringskassan utsätter människor för. I dag svarar Försäkringskassans generaldirektör Curt Malmborg. "Nä vi gör rätt, vi följer lagen, det är inte vårt fel att uppdraget ser ut som det gör".

I hur många krigsrättegångar har man inte hört den sortens försvar; "Jag lydde ju bara order..."

Det är klart att det måste finnas regelverk och det är klart att det i den bästa av världar inte skulle finnas en enda människa som ville felutnyttja ett system. Men det här handlar inte om det. Det handlar om att även statliga myndigheter måste kosta på sig att visa mänsklighet, att de måste tänka lite längre än näsan räcker och att man aldrig någonsin får gömma sig bakom "Vi gjorde ju bara som dom sa". I så fall har Curt Malmborg ett ansvar för att tala om för lagstiftaren att lagen får orimliga konsekvenser.

Sen kan jag inte låta bli att tänka att Sverige valt en regering som systematiskt monterar ner allt vad välfärdssystem och solidaritet innebär. Vi kanske får skylla oss själva.

Gone baby gone

Oj klockan blev över ett. Nu kommer jag att vara trött i morgon men jag kunde inte sluta titta. Ben Affleck har skrivit och regisserat en mycket obehaglig och tänkvärd thriller, Gone baby gone och jag är mäkta imponerad, trodde inte han var kapabel till sånt. Eller, förresten, han skrev väl och fick en oscar för "Good will hunting" också om jag läser rätt på IMDB, så varför inte.

Kolla den när den kommer till en bio nära dig.

I dag är det födelsedag fallera...

...tänk att åren går så jäkla fort fallera...

Det är som det är och egentligen har jag nog inte förändrat mig så mycket på den här tiden, vilket skulle bevisas av bilden ovan, det första bildliga bevis på min existens som finns bevarat. (Eller bevis och bevis, det kan ju vara vilken unge som helst, men jag är rätt säker på att det är Gunvor på bilden i alla fall och då verkar det ju sannolikt att det skulle kunna vara jag.) Tolv dagar står det i albumet. Och med cool frilla. Om det nu är jag. Det skulle kunna vara Jonas Gardell. Eller Johnny Rotten.

Hurra, jag är en Pim:are!

Ett riktigt datasnille! Och snart kommer jag att få min första guldstjärna. Det ni!!!

PIM är myndigheten för skolutvecklings egen "utveckla din kreativitet inom IT-området-site". Jag blev tvångsansluten idag men kände direkt att det nog var rätt roligt faktiskt. Så nu har jag redan gjort min första examinationsuppgift och väntar på att få okej på den så jag kan gå vidare till steg 2.

Amadeus 015

Lycka.

Ett sådant mysigt mys. Från stereon strömmade tonerna från Mozarts femte violinkonsert, med Herbert Von Karajan och Berlins filharmoniska orkester och med Ann-Sophie Mutter som solist. På bordet stod en flaska Montecillo, ett par vinglas, en chipsskål och lite guacamoledip. Amadeus och Lena satt på var sin sida av vardagsrumsbordet och tittade på varandra med fuktiga och trånande ögon. Ett och annat suckande kom emellanåt över deras läppar - men i övrigt satt de mest tysta och betraktade varandra. Äntligen. Efter så lång tid och efter så mycket trassel. Att de kommit varann nära igen efter alla missförstånd som varit. Amadeus tyckte det var fantastiskt, och det gjorde Lena också.
"Jag blev så glad när du ringde", sade Lena lycksaligt. "Fast jag blev ju rädd att du gjort dig illa i foten förstås. Vilken tur att det inte var mer än en stukning."
Amadeus himlade med ögonen och log fånigt innan han svarade. "Och jag är så glad att jag vågade ringa", fick han ur sig. "Jag trodde att du var arg på mig, efter det där missförståndet med - hrm - blåmärket." Han tittade rodnande ner i bordet innan han fortsatte. "Usch vad jag skämdes efteråt. Jag vet inte vad som tog åt mig. Jag var som i trance. Det enda jag minns är att jag liksom såg en jättestor persika framför mig."
Lena tog en smutt av sitt vin, och smekte försiktigt över Amadeus kind. Vad spelade det för roll att han nypt henne på tutten? Allt var ju bra nu. Ingenting spelade någon roll. Men hon ville gärna förklara varför hon blivit så arg, hur rädd och besviken hon blivit när hon trodde att Amadeus var lika dum och otrevlig som Stanislaw.
"Älskling", sade hon ömt. "Det gör ingenting. Jag har inte ont längre. Och du menade ju egentligen inget illa."
"Nej. Minst av allt ville jag såra dig. Det blev så fel. Jag kan inte förstå hur jag kunde göra så där när du var så snäll mot mig när jag var hos doktorn."
De log sockersött mot varann.
"Och sedan", sade Lena med en rysning. "När jag skulle bjuda dig på picknick. Jag var helt övertygad om att du hatade mig och genomförde en raffinerad hämndaktion."
"Jag är lite blåst ibland. Jag trodde att du fortfarande var förbannad på mig och att du bara ville ha tillbaka din morgonrock."
"Men nu glömmer vi allt som varit", sade Lena. "Skål på dig."
"Skål."
Turturduvorna kuttrade vidare en bra stund. Amadeus berättade om allt elände han råkat ut för under den senaste tiden och Lena avslöjade allt om Stanislaws hemskheter. De var överens om att måste vara ödet som gjort att de funnit varann igen.
"Men", sade Lena efter en stund, "vi ska nog ta det lite försiktigt. Jag är liksom lite bränd efter mitt förra förhållande."
"Det passar mig utmärkt", sade Amadeus lättat. (Vår hjälte ville nämligen gärna hinna till biblioteket och rensa avdelningen Vnd (sexualhygien) innan han gav sig in på några mer avancerade övningar än pussar och kramar. Det vore ju förskräckligt pinsamt om hon till exempel bad honom smeka henne fjärilslätt över blygdbenet enligt den taoistiska skolan och han inte visste riktigt hur han skulle göra.)
"Jag har ju haft många kvinnor i min dag", skröt han. (Den initierade läsaren vet att det var en ren lögn.) "Men jag har alltid hållit hårt på att man inte ska kasta sig in i relationer utan att först tänka över vad man håller på med."
"Vad bra", svarade Lena lyckligt. "Tänk att vi tycker så lika." Hon lutade sig över bordet och kysste honom.
Amadeus kände att han aldrig mått så bra förut.
"Det är bara en sak."
Amadeus blev genast orolig. "Vad då?"
"Jag ska åka bort ett tag. På semester. Först ska jag åka till Stockholm och hälsa på en kompis och sedan hem till mamma och pappa i Osby. Dom har tjatat så om att jag ska komma och hälsa på och nu har jag lovat, så det kan jag nog inte ändra på. Men det gäller bara några veckor."
Lite ledsen blev han allt, fast han försökte att inte visa det. Hade hon lovat så hade hon - och ett par veckor till skulle han väl stå ut med att leva i celibat. Dessutom fick han på så sätt lite mer tid på sig att skaffa sig de grundläggande kunskaperna i älskandets svårlärda konst.
"Vad synd", sade han. "Men det får väl gå. Bara du skyndar dig att komma tillbaka och lovar att skicka brev varenda dag, gullstumpa där..."
"Jag lovar", sade hon allvarligt. "Min sockergris! Men bara om du lovar att skicka långa trånande svar till mig."
"Självklart. Det lovar jag. På parfymerade brevpapper."
"Det låter fint tycker jag." Hon tvekade lite innan hon tog mod till sig och fortsatte. "Åh Amadeus - kan du inte komma lite närmare? Jag vill hålla om dig."
Det kunde han, och så kysste de varann igen. De var så lyckliga - båda två.

När Lena tog farväl och cyklade hem till sig kände hon sig uppfylld av ett inre lugn. Tänk att allt verkade arta sig så bra när det varit så förvirrat från början. Amadeus verkade så rar.

Ett avslöjande.

Varför stod det kakburkar i snart sagt varenda trappuppgång? Före detta syokonsulenten Håkansson, som blivit tvungen att köra Amadeus tidningsdistrikt själv eftersom han inte kunnat få tag på någon vikarie, var minst sagt förbryllad när han kämpade sig fram genom stadens gator i den arla morgontimmen. Aldrig förr hade han mött någon som helst uppskattning för det tunga arbete som tidningsbud utförde. Snarare gällde motsatsen allt som oftast, för det var till honom som abonnenterna ringde om de inte fick sin tidning på morgonen. Håkansson var van vid att ta emot skäll och inte göra något annat än att ödmjukt bocka sig och be om ursäkt för de misstag som begåtts. Nu hade distributionstjänst visserligen kört en reklamdrive i morgontidningarna för inte så länge sedan - där de försökte uppmärksamma kunderna på tidningsbudens otacksamma jobb - men Håkansson kunde ändå inte riktigt få ekvationen att gå ihop. Den där slyngeln Nilsdotter-Stenström hade inte precis gjort något gott intryck på honom under de första veckorna. Håkansson hade visserligen inte fått ta emot några klagomål på Amadeus under den senaste tiden, men i början hade det fullständigt kryllat av dem och Håkansson fick köra ut glömda tidningar var och varannan dag. Det var något skumt som försiggick.
När Håkansson dessutom hittade flera små kuvert med pengar under sitt morgontidiga arbete stärktes han än mer i sin förvissning om att det låg en hund begraven någonstans. I ett enda kuvert låg det över fyrahundra kronor och sammanlagt fick han ihop sexhundrasjuttiotre kronor under arbetspasset. Kuverten satt fasttejpade på dörrar och brevlådor, och var märkta med sådana egendomligheter som "ÖSPF genom tidningsbudet" och "Bidrag till fosterlandets försvar".
Håkansson tyckte att det hela var mycket märkligt, men han var ändå inte mer än en människa. Och konstigt eller inte konstigt - visst hade han som genom en lycklig slump råkat snubbla över ett gyllene tillfälle att förstärka sin skrala kassa. (Efter sin pensionering hade Håkansson träffat ett par andra herrar som förgyllde sin tillvaro genom att varje eftermiddag spela bridge om icke oansenliga summor pengar i det minimala rökrummet i Kvarngårdens servicehus. Dessvärre var Håkansson värdelös på bridge. Han kunde knappt skilja en hjärter från sex spader i budgivningen och inte heller räkna ut sina honnörspoäng på ett riktigt sätt, så han hade snabbt hamnat i en skuldsituation - en situation som ytterligare förvärrats av att de gråhåriga gentlemännen i bridgesällskapet insett vilken guldtupp de träffat på och bildat en spelkartell mot den intet ont anande Håkansson. Han låg redan tvåtusenfyrahundra kronor back och det var hela tre veckor kvar till nästa pensionsutbetalning.)
Det var alltså tillfället som förvandlade Håkansson från en hederlig och hedervärd medborgare till en simpel tjuv.
Om Håkansson bara tagit pengarna som en tillfällig skänk från ovan och inte brytt sig om att forska vidare i saken så hade Amadeus kunnat fortsätta med sin egeninstiftade tidningsransonering utan större problem. Tyvärr blev det inte så, för mycket vill som bekant ha mer. Håkansson stegade glatt iväg till Kvarngården och satte sprätt på sitt nystulna kapital i tron att han redan nästa morgon skulle kunna håva in nya friska penningar.

Morgonen därpå cyklade han med icke helt undertryckt spänning och förväntan ut med tidningarna igen. Hur stor skulle dagens skörd bli?
Den blev dessvärre inte alls stor. Inga pengar - utan bara ett par halvtorra paket med småkakor. Helvete också!
I en av turens sista trappuppgångar råkade han träffa på en morgonpigg abonnent som uttryckte sin glädje över att tidningarna åter kunde delas ut varje dag. Dessutom hoppades abonnenten att den långa beredskap som landets alla tidningsprenumeranter drabbats av tillfyllest hade tjänat landets intressen och att Sveriges papperslager återigen var tillräckligt välfyllt för att kunna klara en eventuell kommande krissituation. Abonnenten avslöjade också att ransoneringen varit en tung börda att bära fast han naturligtvis med glädje offrat sig för sitt kära fosterland. (Han var nämligen inte intresserad av sporten, så förslaget att spara sportbilagan till den tidningslösa dagen fungerade inte särskilt bra för honom. Han hade försökt att finna en annan utväg i stället. När tidningen kom läste han allt utom utrikesnyheterna och tevetablån. Dessa två godbitar sparade han till dag två. Han hade missat en massa bra teveprogram på grund av ransoneringen och det gillade han inte. Men annars ville han inte beklaga sig.)
Håkansson som inte förstod särskilt mycket av resonemanget, valde att mumla något ohörbart till svar och skyndade sig ut igen.

Den pensionerade SYO-konsulenten var stolt över sin förmåga till rationellt tänkande. I sin ungdom hade han faktiskt funderat på att starta en privatdetektivbyrå - men efter moget övervägande i stället beslutat sig för att slå sig på SYO-konsulentyrket. Han läste fortfarande en hel del detektivromaner för att hålla hjärncellerna i trim och det hände ofta att han lyckades komma på vem mördaren var redan efter halva boken. Håkansson gillade att tänka på sig själv som Kumlas egen Sherlock Holmes.
På eftermiddagen satt han och grubblade över vad han fått reda på. Den ena funderingen ledde till den andra och snart var han så uppe i sitt tänkande att han struntade i att gå och spela bridge. (Till hans snara lycka, eftersom bridgekamraterna suttit och smitt planer som om han gått dit och spelat skulle gjort honom skuldsatt i resten av hans liv.) Han stoppade sin pipa och satte sig tillrätta i läderfåtöljen.
"Hmm", sade han för sig själv. "Fakta är följande. Ett; Nilsdotter-Stenström fick mängder av klagomål i början, för att han hade svårt att få ut tidningarna i tid. Två; Klagomålen slutade plötsligen komma. Tre; Det låg kakor och pengar och väntade på honom efter vägen. Fyra; Abonnenten jag träffade talade om en tidningsransonering."
Så pass hade pipan slocknat. Det gjorde inte så mycket, för det var just det där pysslandet med att kratsa ur och tända om den gamla briarpipan som gav honom den största tillfredsställelsen.
"Jaha min käre Watson", sade han och såg ner mot sina fötter. (Hans skabbiga gamla pudel hette just Watson. Dummare och slöare hund fanns inte i hela världen. Den bara låg vid husses fötter och dreglade hela dagarna men det var tillräckligt för att Håkansson skulle tycka om den och ge den mat.) "Vilka slutsatser kan jag dra av det här då?"
Hunden Watson ändrade ställning och rullade över på mage, samtidigt som den släppte av en brakfis.
"Att Nilsdotter-Stenström är en skit? Menar du det Watson?"
Watson voffade till, och Håkansson tog det för ett jakande. "Det har du säkert rätt i. Mer då?"
Watson såg inte ut att ha något mer att tillägga, men Håkansson såg plötsligt allt klart. "Jo Watson, nu ska du få höra. Nilsdotter-Stenström har duperat tidningsläsarna med någon slags lögn och därigenom kommit lindrigt undan med jobbet och tjänat oärliga pengar och grovt misskött sitt arbete som tidningsbud. Det ska han få för."
Håkansson bestämde sig för att statuera ett exempel. Han var mycket uppretad och förargad på Amadeus, men trots att han försökte vara moraliskt upprörd och indignerad över själva företeelsen, så var han egentligen surast över att han inte själv kommit på ett lika smart sätt att tjäna lättvindiga pengar. Inte förrän nu. Han skulle minsann sätta tummen i ögat på den där slyngeln. Amadeus skulle få betala dyrt för sitt övermod och för sin uppfinningsrikedom.

Asta får höra en sanning.

Den här dagen skulle provresultaten komma. Asta Kristensson var mer än måttligt nervös när hon bredbent tultade iväg till doktorns rum för att få sin dom. Det här med kisseriet hade inte varit någon engångsolycka. Snarare hade problemen förvärrats hela tiden och nu var hon otätare än hon varit sedan hon lämnade småbarnsstadiet för ungefär tusen år sedan. Hon visste att många kvinnor drabbades av inkontinens och egentligen kanske hon inte kunde räkna med att klara sig bättre än någon annan. (Hon hade ju i alla fall fött fyra barn och sådant tog hårt på bäckenbottenmusklerna.) Men personalen på avdelningen visade sannerligen ingen empati med den olycka som drabbat henne. Asta kände sig rent av trakasserad ibland och upplevde det hela som fruktansvärt genant. Inte nog med att hon var tvungen att bära de där fåniga och tjocka blöjorna som fick henne att känna sig som en ettåring - hon påmindes också om dem hela tiden. Hon kunde bli utsatt för inspektion mitt under besökstid - "ska vi känna efter om Asta är torr..." - och klappad i baken och gullad med på de mest förödmjukande sätt. Värst var det när de elaka sjuksystrarna Lena och Carina jobbade - för de flinade helt öppet åt hennes olycka - men hon kunde inte direkt påstå att någon annan var så värst mycket bättre. Och inte kunde hon för sitt liv förstå varför just hon skulle vara tvungen att använda blöjsnibbar, när ingen annan behövde göra det. Det fanns ju så trevliga näthygienbyxor att tillgå men sådana fick hon inte ha.
Asta Kristensson hyste alltså ett intensivt hopp om att provresultaten skulle kunna visa vad det var för fel på henne. Att få en diagnos satt var första steget mot den behandling som förhoppningsvis skulle kunna få henne läckagefri igen. Hon hade läst in sig på området och visste precis vilka metoder som fanns att tillgå, allt ifrån operationer till medicinering. (Hela situationen var synnerligen obehaglig för Asta som aldrig varit "riktigt" sjuk tidigare. Inlagd på sjukhus för diverse mystiska åkommor hade hon visserligen varit många gånger förr, men om hon skulle vara ärlig så bottnade de flesta av hennes sjukdomar i ett behov av att känna sig uppmärksammad och ompysslad. Men det här var något helt annat.)
Det var alltså med ett oroligt ansiktsuttryck som Asta Kristensson tog mod till sig och knackade på doktorns dörr. Hon hörde ett dämpat "kom in" från rummet och klev på. Det hördes ett tydligt plofsande ljud när hon försiktigt satte sig ner på stolen som stod framför skrivbordet. Hon studsade upp en liten bit och landade tusendelen av en sekund senare stadigt på sin vadderade stjärt igen.
"Jaha", sade den mörkhårige läkare som befann sig bakom skrivbordet. "Så det här är alltså Asta Kristensson." Han reste sig upp och sträckte fram handen.
Asta fann det lika gott att sitta kvar. "God dag doktorn", svarade hon. "Hur står det till?"
"Tack bra. Bara bra faktiskt. Jag vann en flaska whisky på urologavdelningens spritlotteri för en liten stund sedan, så jag måste tillstå att jag mår alldeles förträffligt. Doctors special, red label."
"Jaså", sade Asta lite förvirrat. "Så trevligt."
"Dessutom har jag idel trevliga nyheter att komma med. Jag har precis fått resultaten från provtagningarna."
Trevliga resultat. Asta lös upp. Trots allt kanske det fanns hopp för henne. "Vad visar proverna då?"
"Vad vi kan förstå så är det egentligen inget fel på dig."
Asta såg klentroget på doktorn. "Men vad är det som har hänt då? Jag brukar faktiskt inte kissa på mig. Jag brukar inte det och det här är hemskt. Jag kan inte förstå vad det kan vara."
"Jag skulle precis komma dit. Vi har hittat något underligt i dina prover. Du har ett buffertlager av urindrivande medel i kroppen - hur nu det kan ha kommit dit."
En pirrande oroskänsla spred sig i Astas mage. Hon kunde inte riktigt förstå vad doktorn försökte berätta för henne. "Ett vadförnågot?"
"Testresultaten är remarkabla. Om vi inte har gjort något fel med proverna, så har du nästan lika mycket uroflex i kroppen som du har blod. Det verkar nästan som du varit utsatt för en komplott."
Komplott. Astas hjärna fylldes av irrationella tankar. Hon såg sig själv sitta och äta enorma mängder av sin salig mammas hemmagjorda plommonkompott. Ett mindre nervsammanbrott var nära förestående. "Jag förstår ingenting. Det där urofex - vad är det för något?"
"Uroflex heter det. Ett urindrivande läkemedel."
Det tog en bra stund innan Asta Kristensson verkligen kunde ta till sig läkarens ord, men när hon äntligen förstod att hon blivit medvetet förgiftad spred sig en ilsket röd färg över hennes ansikte. "Och hur i helvete kan man få i sig sånt där Urofex utan att märka något?"
"Det förstår inte jag heller, för det har en viss bismak. Det smakar starkt."
Pusselbitarna föll plötsligt på plats. Asta drog sig till minnes sitt första möte med den elaka sjuksköterskan Lena. Hon kom ihåg den argumentation om ett glas saft som förevarit och hur hon varit tvungen att ta till hot för att få sin vilja igenom. Och saften hade smakat starkt och det var den kvällen som allting hade börjat och hade inte den där satmaran flinat elakt åt henne allt sedan dess?! Hur kunde någon vara så elak? Asta kände hur hon kokade av ilska. Hon började småstudsa okontrollerat i stolen och dessutom gnissla sina tänder hårt mot varann. De frambringade ett vidrigt ljud.
"Men seså", sade doktorn uppbragt. "Lugna sig nu. Fru Kristensson då."
"FRÖKEN KRISTENSSON!", gnisslade Asta fram.
Studsandet tilltog i intensitet och snart satt hon och hoppade likt en guttaperkaboll. Doktorn övervägde att ringa till akutpsyk och be dem komma och hämta patienten, men så såg han hur hennes rörelseschema blev mindre ansträngt. Någon minut senare hade hon slutat studsa.
"Hur lång tid kan man räkna med att det tar innan jag har rensat kroppen från den här häxdrycken?" Hon väste fram sin fråga mellan sammanbitna läppar.
"Det är lite svårt att säga säkert. Men eftersom det rör sig om en sådan stor mängd måste vi nog faktiskt räkna med att det tar ett tag. Om jag skulle göra en grov uppskattning skulle jag tippa på någonstans mellan sex månader och ett år."
"Vad i helvete säger du? Ska jag behöva vandra omkring som en förvuxen jättebebis i ett helt år bara för att ni inte har vett nog att kolla upp vem ni anställer i sjukvården. Fy fan!"
"Det där förstod jag inte riktigt."
"JAG VET NOG VEM DET ÄR!!! HON SKA FÅ DEN JÄVELN!!! JAG SKA HÄMNAS!!!"
"Hur som helst så är det inte mycket vi kan göra just nu. Jag föreslår att vi skriver ut dig omedelbart så får du sköta konvalescensen hemma. Om du vill så kan jag se till att din distriktssköterska tar kontakt med dig. Hon kan hjälpa dig att prova ut bra hjälpmedel."
"Jag har redan hjälpmedel", sade Asta bistert.
"Har du", sade läkaren intresserat. (Han hade för bara några dagar sedan bestämt sig för att påbörja en doktorsavhandling som i huvudsak skulle röra äldre kvinnors inkontinensproblem.) "Får jag fråga vilka hjälpmedel du använder?"
"Jag vet inte vad dom heter", sade Asta generat.
"Får jag titta", frågade doktorn. "Kan du dra ner byxorna?"
Asta hade stor respekt för läkare så hon vågade inte göra annat än att följa uppmaningen. Hon knäppte upp morgonrocken och drog ner de gigantiska trikåstickade landstingstrosorna.
"Nämen", sade doktorn och skrattade till. "Vad har du på dig? Sådana blöjor har jag inte sett sedan jag gjorde min praktikperiod, och det är nästan tusen år sedan. Ursäkta att jag skrattar men du ser faktiskt lite fånig ut."
Asta Kristensson fann inte ord för att uttrycka sin uppbragdhet. Hon var heligt förbannad. Hon var stum. Ett enda ord cirkulerade i hennes hjärna. HÄMND!!! Hon reste sig upp och travade beslutsamt ut från doktorns rum.
När hon kom tillbaka till avdelningen mötte hon Syster Carina.
"Är du redan tillbaka", sade syster Carina vänligt. "Så bra då. Ska vi gå och byta blöja på dig? Är du blöt i stjärten?"
Asta svarade inte. Men hon tog sin handväska i högerhanden, och vevade den runt i luften. Med ett klockrent slag fällde hon syster Carina till marken.
"MORR!", sade hon. "MORR!"

Jag längtar redan till morgonen...

Det ska bli så roligt att få höra kollegan Andersson (som har en webbredaktörstjänst hos Örebro hockey som bisyssla till sitt rektorsskap) berätta om hur det kom sig att man valde att följa upp 7-0 förlusten mot Tingsryd med höjdarsiffrorna 3-9 mot Troja-Ljungby. På hemmaplan. Skulle inte förvåna mig om Roland hävdar att det är en del av en långsiktig plan att ta emot lite stryk så här i början på serien...

Eller vad säger du Roland? Jag säger bara en sak. TRREVVOR KIDD!!!

Kumla plockade andra raka i fortsättningsserien och det är väl inte så mycket att skryta med kanske, men 3-7 på bortais måste ändå anses vara godkänt. Vem vet, vi kanske träffar på Örebro diapers i play-off-spel så småningom. Det vore kul.

Se på tusan, Hillary C gick och vann i New Hampshire...

(och Mel C höll på att tappa ut ena tutten ur bh-n på en Spice girls-konsert i går. Många heta nyheter man kan få läsa i Expressen.)

Det var tydligen förvånande att Hillary fixade det, insatta bedömare trodde att han Barracken skulle plocka hem det hela ganska enkelt. Jag ser naturligtvis skillnad på en vit kvinna och en svart man, så vem som är Hillary och vem som är Barrack vet jag, men jag skulle mycket väl kunna förväxla deras valprogram som jag uppfattat dem. Någorlunda liberala liberaler med ganska mycket konservatism i trots det. Båda säger ja till dödsstraff, ingen av dem vill spilla för mycket kraft på homosexuellas rättigheter utan tycker att delstaterna själva får ta hand om det delikata ärendet, bägge kan tänka sig en "allmän sjukförsäkring" och så vidare...

Jag tror att jag kan uppskatta vilken kommande president som helst så länge det är en demokrat, för vad som helst måste väl vara bättre för världen än Bush-regimen, men det är klart, det vore ju coolt med en kvinna på posten. Eller en neger... Äh, jag vet inte. Tur man inte ska rösta.

När världen utanför känns alltför ingången och välbekant

ser jag gärna en riktigt bra western och drömmer om att vara en av de där pionjärerna som gav sig ut i vildmarken för att upptäcka nytt land, de som vågade lämna det trygga och invanda för det stora okända. Into the west är den snyggaste western-serie jag någonsin sett, en riktig smaskig episk berättelse med många bottnar. Amerikansk helt visst, men det hör liksom till schangern och den skönmålar inte den vite mannen på indianernas bekostnad till exempel. Men den har liksom allt; den är vacker i ordets rätta bemärkelse, romantisk, spännande, grym bitvis, naturromantisk, någorlunda historiskt korrekt. Rekommenderas å det varmaste till alla män (pojkar) och kvinnor (flickor) som någonsin dragit på sig fjäderbonaden och lekt att de var Uncas, Geronimo eller Pocahontas.

Må Wakan Tanka vaka över er!

Såså, då var det jobbardags igen,

men det var inget större bekymmer. Riktigt trevligt att träffa alla igen. De flesta verkar ha haft det bra under jul- och nyårshelgerna. Många skratt och leenden. Gott så.

Det man inte vill le ett dugg av är skitvädret. Hur blött och gråkallt får det bli egentligen? Nah, jag vill till Sydamerica, där aporna bor.

Njaej, inget guld men ett fint silver i alla fall...

...spännande var det också, fin upphämtning. Synd att åka dit på ett sånt där skitmål bara, men ett vm-silver är i alla fall inget att förakta.

I kväll tror jag för övrigt...

...att småkronorna tar vm-guld. Det vore väl härligt? SVT24 20.00. Missa inte det.

Nostalgitripp

Det är väl inte bara mina barn som tindrat på lucia. Själv har jag också bidragit till en del firanden. Kolla bara vad lycklig jag såg ut i min lilla Pepparkakehatt, för att inte tala om hur käcka vi var i våra kräpp-pappers-tomteluvor. Det var tider det.

Min familj är ute och roar sig,

på Mariebergs köpcentrum och därefter i någon pulkabacke. Själv sitter jag fastkedjad vid datorn för att lägga sista handen vid årets kvalitetsredovisning som skulle ha varit klar 31/12 2007. Jag tror inte att någon dödar mig för att jag är några dagar sen, men nu måste jag disciplinera mig. Jag ska bara skriva de här raderna först. Och gå på toa. Och sätta in en rostbiff i ugnen. Och lyssna lite på Metallica. Och se en film. Och skiva potatis. Och...

Nä jag skojade bara, jag ska verkligen bli klar, typ, nu...

Amadeus 014

Början på ett nytt liv - och en kufisk kub.

Amadeus borde ha mått pyton - men det gjorde han inte. Han var visserligen fortfarande heligt förbannad på sin mor men han hade faktiskt talat om det för henne och det var ett stort framsteg. Han kände sig större och mognare och tyckte att han hade växt betydligt på bara några få timmar. Egentligen hade det inte varit så svårt. Det krävdes bara att han skulle bli riktigt arg först och det hade han sannerligen blivit när kärringen kom instormande i hans sovrum. Vem trodde hon att hon var? Nina Hagen? Eller Mae West? Amadeus förstod inte vad som tagit åt henne, hon som brukade vara så noga med att vara anständigt klädd. Kikade man in i hennes garderob så hängde där bara plisserade poplinkjolar och hemstickade cardigans. Hon måste ha blivit totalknäpp. Skinnkjol. Stubbat rött hår! Nätstrumpor. Och så denna arroganta attityd. Om hon bara varit det minsta finkänslig så skulle hon ha bett om ursäkt för att hon trängt sig på och sedan försvunnit illa kvickt. Så skulle vem som helst ha gjort. Vem som helst men inte mamma.
Nå. Hon fick så hon teg. Amadeus var riktigt nöjd med den utskällning han givit henne. Det låg tjugotvå års samlad ilska bakom den.
Amadeus var alltså nöjd, men han insåg ändå att det som hänt skulle medföra förändringar för honom. Han skulle till exempel få laga sin egen mat i fortsättningen. Amadeus var inte särskilt duktig på matlagning, men det var å andra sidan inte mamma heller så det tog han inte så allvarligt på. Direkt glädjande var ju dessutom det faktum att han hädanefter skulle slippa ifrån både blodpudding och hackkorv. Och bara han fick tag på en bra kokbok så skulle han i framtiden laga tournedos med bearnaisesås i massor. (När han lärt sig göra bearnaisesås tillräckligt bra kanske han till och med kunde sluta med tidningskörandet och starta en egen liten restaurang som hade tournedos a'la Amadeus som specialitet.) Vilket häpnadsväckande perspektiv. Han kunde se sig själv stå och röra i en såsgryta, klädd i oklanderlig vit rock och med en halvmeterhög kockmössa på huvudet.
Men det var ju det här med tidningarna. Han undrade om Håkansson fått tag på någon vikarie med så kort varsel.
JÄVLAR!!! Plötsligt fick han frossbrytningar i hela kroppen och blev tvungen att handlöst kasta sig iväg till toaletten. Vilken fasansfull ångest han kände när han satt på porslinsstolen och krystade. Hur hade han kunnat vara så dum? Han hade ju totalt glömt bort sin rationalisering av arbetet. Vikarien skulle ju så klart lägga tidningar hos alla abonnenter. Amadeus skulle få återgå till det gamla systemet och dela ut alla tidningar varenda dag om han inte kunde trassla sig ur det på något genialiskt sätt. Han kanske kunde skriva ett nytt brev och förklara att tidningen kommit två dagar i rad på grund av att ett sedan länge glömt beredskapslager av pappersmassa plötsligen blivit återupptäckt vid en inventering - men att förändringen tyvärr bara var av temporär karaktär. Han blev lite lugnare. Det skulle nog lösa sig. En man som talat om för sin mamma vad han egentligen tyckte om henne, skulle väl inte låta sig nedslås av sådana petitesser. För Amadeus B. Nilsdotter-Stenström var ingenting omöjligt. Så var det Beatrice. Hur svekfull hade hon inte visat sig vara? Hade det varit någon ruter i henne så skulle hon ha ställt upp för sin älskade i stället för att smita iväg på det där fega och avskyvärda sättet. En sådan häst var uppenbarligen inget att satsa sina sista kronor på. Amadeus bestämde sig på stående fot för att aldrig mer ha något med henne att göra. Egentligen skulle han ringa till henne på en gång och meddela sitt beslut. Ja det skulle han tammefan. Nu! Han kikade i sin telefonbok och hittade hennes nummer. Med bestämda petanden knappade han numret. Det dröjde fyra signaler innan hon svarade.
"Ericsson..."
Amadeus ville vara rationell. Han ville vara kall och rak och berätta att han inte hade för avsikt att umgås med kvinnor som inte visade mer kurage. Han ville säga massor med saker. Tyvärr blockerade han sig. Det enda han fick fram var; "FAR ÅT HELVETE!!! JAG VILL ALDRIG SE DIG MER IGEN!" Så kastade han på luren. Jag kanske var lite kort, tänkte han efteråt.

Senare den eftermiddagen ringde han till Berra. Han bad om ursäkt för att han försvunnit så tidigt på morgonen och frågade om de inte kunde gå ut och ta en öl tillsammans. Det tyckte Berra var en alldeles utmärkt idé.
Amadeus bytte kalsonger och stoppade ner tandborsten i innerfickan på skinnkavajen. Precis när han skulle cykla iväg till stationen fick han i bokhyllan syn på den mångfärgade Rubrikska kub som han trots idoga försök aldrig lyckats lösa. I dag skulle det nog gå. Han klarade allt den här dagen och den såg nästan ut att vara klar redan. Det behövdes antagligen inte mer än ett par vridningar till innan den gått upp. Han satte sig ner och började pillra på kuben.

En timme senare var han svettig och arg. "Jävla skit", gastade han och slängde ifrån sig kuben. "Varför går det inte?!" Han visste precis hur han skulle bära sig åt men fick inte till det riktigt i alla fall. Nå - nu var det hög tid att åka.
I samma sekund som han satte sig på cykeln kom han på vad han hade gjort för fel. Han rusade blixtsnabbt tillbaka upp i lägenheten och hämtade kuben. Så körde han iväg. Han tog vägen förbi Elektromontage och idrottsparken. Så tog han in på stybbplanen bredvid idrottsparken och sneddade upp på Hardmovägen. Under tiden pillrade han febrilt på kuben. Att hålla händerna på styret hade han ingen som helst tanke på - det var något för cykelamatörer bara. Amadeus skulle nog kunna uppträda på cirkus. "Den fantastiske Amadeus cyklar och löser Rubriks kub samtidigt. Obs Obs - Inga skyddsnät!!!" Det skulle vara något till affisch det. Mitt framför brandstationen fick han till det. Ett par drag till bara så skulle kuben vara löst. Amadeus log glatt. Jag visste väl att jag kunde, tänkte han.
Han var i full färd med att beundra sin egen intelligens i samma ögonblick som olyckan inträffade. Plötsligt dök en silverglänsande Mercedes 440 S.E upp i blickfånget. Amadeus försökte bromsa men det gick inte alls. Han for över bakluckan, vidare upp på biltaket och hamnade slutligen med en smäll uppe på motorhuven. Plötsligt hade han ont överallt.
En blek och undrande man i grå kostym klev ur bilen. Vad var det som hände egentligen? Mannen tog sig en närmare titt på bilen och noterade snabbt att han fått repor på taket och en buckla på motorhuven. Blekheten i den äldre mannens ansikte byttes snabbt mot en ilsken röd färg.
"Vad i helvete har du gjort?", röt han när han fick syn på Amadeus. "Såg du inte att jag stod parkerad här? Fy fan! Här väntar man i godan ro på att frugan ska komma ut från frissan och så blir man påkörd av en ligist. Det är ingen ordning med Sverige nu för tiden."
Amadeus kravlade sig av bilen. "Ursäkta mig", sade han. "Jag såg inte..."
"Såg och såg. Det här kommer du att få betala. Varenda öre. Vad heter du din slyngel?"
Amadeus stönade när han försökte stödja på foten. Den var säkert stukad eller så hade han brutit den.
"Det där var inget svar", sade bilägaren. "Vad heter du sade jag. Svara mig..." Han nöp Amadeus hårt i örat.
"Aj! Amadeus", skrek Amadeus.
"Jaha du Amadeus, tror du att vi kan klara ut det här själva eller ska vi ringa polisen?"
Amadeus tyckte av förklarliga skäl inte särskilt mycket om poliser. "Inte polisen. Jag betalar reparationen istället."

Amadeus blev tvungen att skriva på en ansvarsförbindelse innan han fick lov att cykla därifrån. Dessutom blev han tvungen att visa legitimation.
Det tog honom bara en kort stund att märka det inte gick så bra att cykla eftersom foten värkte så alldeles oerhört mycket. Det var bara att inse att det inte skulle bli någon öl drucken den här dagen. I stället för att fortsätta upp till stationen vände han om och cyklade hem igen.

Han ökade sin telefonräkning avsevärt den dagen. Först ringde han Berra och berättade att han inte kunde komma. Nästa samtal gick till Håkansson som blev mycket upprörd över att höra vad Amadeus hade att berätta. Hade han varit ute och cyklat fast han varit magsjuk? Och kört på en mercedes? Och stukat eller möjligtvis brutit foten? Det var inte bra, sade Håkansson. Inte alls bra. Men han skulle få behålla jobbet om han inte var borta mer än ett par dagar.
Med tanke på vad som hade hänt på sjukhuset sist så vågade han inte ta kontakt med akuten. Men han hade ju Lenas telefonnummer. Och han ville gärna att någon skulle titta på foten.
Lena blev själaglad när han ringde. Hon hade ingenting särskilt för sig sade hon. Hon skulle gärna komma och titta till hans fot.
Amadeus var inte alls missnöjd med dagen när han lade på luren. Om Lena kom hem till honom så kanske till och med bilolyckan hade tjänat ett gott syfte.

Mellanspel på reklambyrån Copycats.

Röken låg tung i det stramt möblerade sammanträdesrummet. De driftiga unga copywritarna Anton Antonsson och Victoria Chreutzenstierna var fullt upptagna med att övertyga resten av reklamgruppen om det geniala med den kampanj de just presenterat.
"Fattar ni inte", sade Victoria Chreutzenstierna exalterat. "Om vi hittar henne så är hon ju århundradets reklamboom. Marknaden kommer inte att kunna motstå henne."
"Jag är ändå lite tveksam", sade reklambyrån Copycats ägare Niklas Torstensson och kliade sig på den välpolerade skulten. "Vad menar ni att hon skulle kunna sälja egentligen?"
"Allt!", utropade Anton Antonsson och höjde sin näve i luften för att visa att han ville kämpa för sin idé. "Det är ju det som är så bra. Hon får bli vårt flaggskepp - vårt varumärke rent av. Hon kan stimulera såväl mikrovågsugnsförsäljningen som lakritskolakommersen. Hon appellerar till alla kategorier av människor - från hemmafruarna över yuppiesarna till punkarna och småungarna. Hittar vi henne så är vår lycka gjord."
"Vi har tagit fram ett underlag för att visa på hennes potential", fyllde Victoria Chreutzenstierna i. "Om jag får visa..." Victoria plockade fram ett overheaddiagram från sin sextusenkronors attacheväska i asiatiskt alligatorskinn. "Se här", sade hon och placerade diagrammet på overheaden. "Det här är en popularitetsprofil på hennes karaktärstyp. Vi har kollat upp popularitet respektive antipati för henne i ett antal olika inkomstklasser och sociala schatteringar. Vi har också gjort separata kurvor för olika åldersgrupper - det är dom här - och så har vi tittat på könsfördelningen. Ni ser, hon ligger högt överallt. På något enstaka ställe är hon nere på medelnivå men hon sjunker aldrig under genomsnittet."
"Det låter ju bra alltihop, men blir det inte jävligt dyrt då?", frågade artdirectorn Nisse Fohrs skeptiskt.
"Det här är kostnadskalkyler för en kampanj av medelsnitt", sade Anton Antonsson och bytte diagram. "Som ni ser ligger nettot under vad en kampanj med en halvtaskig idrottstjärna skulle gå på - vilket kan förklaras med att vi helt enkelt skapar vår egen förebild och idol."
"Vi har egentligen bara ett enda litet problem", sade Victoria Chreutzenstierna.
"Och vad är det då?", frågade Torstigsson.
"Vi vet inte var hon finns..."
Tre ledande reklammän lutade sina huvuden mot varandra och konfererade mumlande en liten stund. Så nickade de. Torstigsson tog till orda.
"Okej", sade han. "Ni kanske har något här. Se till att hitta vår lakritsbåtsätande punkmormor - och gör det snabbt..."
Projekt mormor MaMaMia hade startat.

Beatrice och den mystiske läderlappen.

Det korthuggna telefonsamtalet från Amadeus kom som en chock för Beatrice. Hon satt tyst och stirrade en lång stund. Aldrig tidigare hade någon bett henne att flyga och fara. Hon som var så vacker och trevlig skulle väl inte behöva utstå sådana hemskheter. Alla män brukade ju dyrka hennes uppenbarelse. Nästan kyssa marken där hon gått fram.
Beatrice hade inte haft det så lätt i livet. Hennes mamma och pappa bråkade mycket om hennes uppfostran och framtid - och pappa som inte ville att Beatrice skulle uppfostras fullt lika fritt och lössläppt, som mamma ansåg lämpligt tog relativt snart konsekvenserna av att inte få sin vilja igenom och flyttade hemifrån. För att kompensera förlusten av sin älskade far - och för att hämnas på sin mamma som kört iväg honom - började Beatrice manipulera män redan i det första stadiet av adolescensen. Hon lyckades över förväntan. Alla tyckte om henne och det var inte att undra på, för hon var verkligen vacker. Hon hade ett leende som en ängel och så klarblå ögon att inte ens den vackraste sommarhimmel kunde konkurrera vad gällde färgmättnad och skönhet. Att hon dessutom snart nog fick ett rykte om sig att släppa till för vilken kille som helst gjorde säkert också sitt för att öka hennes popularitet. Det var kanske att ta i att säga som Berra gjorde natten när Amadeus blev full - att hon bar sig åt som ett luder och en groupie - men ett visst mått av sanning låg det ändå i hans uttalande. För visst fann hon en viss glädje i att se hur många män hon kunde få på kroken - och visst var somliga män intressantare än andra. Musiker, poeter, konstnärer - kulturetablissemanget helt enkelt. Amadeus låg någonstans i periferin av hennes intresse. Han var inte alls lika spännande som Nisse Karlsson som spelade trummor i Pearls for Porcs eller Sten Rasmusson som gjorde huvudrollen i den fria teatergruppen Röd Grynings uppsättning av Fröken Julie. Om saker och ting gått som de brukade skulle Beatrice antagligen själv ha gett Amadeus på båten - men det här hade hon definitivt inte räknat med. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström hade fört in en ny dimension i Beatrice Ericssons förhållande till omvärlden. Hon upplevde känslor som hon aldrig tidigare konfronterats med. Hon kände sig ratad. Hon kände sig misslyckad. Hon kände sig ledsen. Hon kände att hon var tvungen att gråta ut i en god väns trygga famn.
Alltså klädde hon sig (om inte bildligt så i alla fall mentalt) i säck och aska och gav sig iväg till Susanna Lindström som var hennes äldsta och bästa vän. Susanna skulle säkert förstå Beatrice. Hon skulle bjuda på munkte och källarfranska med prästost och så skulle de sitta vid köksbordet och stöta och blöta Beatrices traumatiska upplevelse till den kändes färdigbearbetad. Det var Beatrice alldeles övertygad om när hon vandrade gatan fram och laddade för det hysteriska utbrott som hon tänkte avleverera när hon kom fram. Vad skulle man egentligen med psykologer till när man hade en riktigt god vän?
Beatrices och Susannas relation grundlades redan i första klass. De första dagarna i skolan var de båda flickorna precis lika otrygga och räddhågsna och sökte därför stöd hos varann. Man kunde under varje rast se dem sitta på bänken utanför den lilla skolbyggnaden, ivrigt studerande varandras bokmärkessamlingar. Med tiden hade bokmärkena förbytts mot hästposters och sedemera också mot idolbilder av Brian Conolly i Sweet, David Cassidy, Donny Osmond och någon gång även av den käcka engelska popgruppen Bay City Rollers. Ännu ett par år senare utbytte de tips om P-pillersbiverkningar och utvecklade det gemensamma intresse för unga män som ännu till dags dato för dem båda var det primära i livet. Gamla präktiga Susanna!
Nu var Beatrice snart framme. Hon gick förbi domusparkeringen och Johanneskyrkan, och vinkade åt den söte biljardhallsinnehavaren Roger Ekholm som stod och pratade sig varm för en ursvag Brian DePalmafilm som han tänkte hyra ut till en intet ont anande kund. Roger vinkade glatt tillbaka. Skönt, tänkte Beatrice. Då har man i alla fall inte tappat all attraktionskraft.
Susanna bodde i de låga röda hyreshusen på Sveavägen - mittemot biljardsalongen. Beatrice gick över gatan och öppnade ytterdörren. Hon skyndade sig uppför trappan och ringde på. När Beatrice hörde Susanna komma mot dörren för att öppna satte hon igång tårflödet. Sorgen riktigt sprutade ur henne.
"Buh-huh, snyft, stön..."
"Men Beatrice", sade Susanna och såg förbryllad ut. "Vad är det som har hänt?"
"Buh-huh, den jävla jäveln... Uh..."
"Men snälla Beatrice lugna ner dig lite. Jag förstår inte vad du säger."
Beatrice kastade sig i Susannas famn och hasplade förtvivlat ur sig grundläggande fakta om det trauma hon varit med om. Susanna förstod snart att situationen var allvarlig.
"Ta det lugnt Beatrice", sade Susanna och strök sin sorgsna vän över håret. "Ta det bara lugnt."
"Jag vill inte vara lugn. Jag är - snyft - skitförbannad..." "Gå och torka bort mascarakladdet så kilar vi ner till Sörgårdens och köper franska."
Beatrice följde rådet och snart kändes det lite bättre. Hon blaskade av ansiktet med kallvatten en gång till. Efter en liten stund vågade hon sig till och med på ett litet leende. Det kanske fanns hopp om ett liv efter det här kaoset också. Beatrice lämnade toaletten och gick ut och gav Susanna en kram.
"Ska vi gå då?", sade hon. "Jag hoppades faktiskt att du skulle föreslå ett smörgåsinköp. Inget kan bättre trösta ett sorgset hjärta än en god vän en kanna thé och några källarfranskor."
"Jag vet", sade Susanna. "Kommer du ihåg när vi gick i sjuan och jag fick nobben av Robban. Det var då vi började med våra ät och gråtstunder."
"Det minns jag."

De lämnade Susannas lägenhet och promenerade ner mot Sörgårdens konditori. Strax utanför Föreningsbanken mötte de en oformligt fet man med pomaderat hår som vaggade fram mot en grön skåpvolvo. Han flinade mot de unga damerna och mumlade något för sig själv.
"Jävla äckel", sade Susanna till sin kamrat. "Kan du föreställa dig vad han tänkte på?"
"Låt honom drömma", svarade Beatrice. "Hans snopp är så inbäddad i fett att den inte skulle kunna komma upp ur fettlagren hur mycket stånd han än fick."
"Nä men ändå..."
Beatrice och Susanna gick in på konditoriet. De beställde fyra källarfranska och dessutom varsin bananbakelse att mumsa på efteråt. Efter att ha betalat sina konditorivaror gick de ut på gatan igen.
"Ska vi ta en promenad först?" frågade Susanna. "Det är så härligt väder - och du kan berätta under tiden."
"Okej."

Från gågatan tog de sig över torget och upp på Hagendalsvägen. De vandrade gatan upp och gick sedan ner till Djupa­dalsparken där de lade sig i solen. Beatrice tog tillfället i akt att berätta om vad hon varit ute för.

"Jovisst förstår du", avslutade hon sin monolog ett tjugotal minuter senare. "Så ringde han för en stund sedan och bad mig fara åt helvete. Och här har man gjort sig till och försökt läsa in sig på en massa tråkiga gamla ryssar för hans skull..."
"Men tror du inte att det var hans mamma som tvingade honom", försökte Susanna. "Efter vad du berättat så verkar hon ju kunna få honom till vad som helst."
"Jag tror inte det. Du skulle ha sett blicken han gav henne när han satte igång att skälla på henne. Han såg rasande ut. Farlig nästan. Nej det här måste ha varit något annat. "Beatrice suckade.
"Jag tycker du ska ge fan i honom", sade Susanna. "Du vet -mister du en står dig tusende åter..."
"Jag ger väl fan i honom. Tror du verkligen att jag vill vara tillsammans med en man som låter sig hunsas så av sin mamma? Han får säkert inte ens bestämma vilka kalsonger han ska ha på sig." (Hon visste inte hur rätt hon hade.) "Men jag tycker det är mystiskt i alla fall. Och det hade varit bättre om jag hade fått ge honom på båten. Det här var faktiskt ett hårt slag mot mitt självförtroende. Jag känner mig skitdum."
"Det har du glömt om en vecka", sade Susanna uppmuntrande. "Ska vi gå hem och fika nu? Jag är jättesugen."
"Vad väntar vi på då? Kom så går vi."
De reste på sig och gick upp för slänten.

När Beatrice flera timmar senare tog på sig jackan för att gå hem kände hon sig mycket bättre till mods. Fikat hjälpte en del och lite vänskapligt struntprat om förr i tiden gjorde naturligtvis också sitt till för att få henne på gott humör igen. "Tack Susanna", sade hon. "Du har räddat mitt liv."
"Det var så lite så", sade Susanna glatt. "Och du skulle göra detsamma för mig. Det vet jag..."
De kramade om varandra.

Beatrice gick ganska fort och såg sig om emellanåt. Inte för att hon var direkt mörkrädd, men lite kusligt var det faktiskt att gå hem själv. "Tramsa", sade hon till sig själv. "You're a big girl now. Kom ihåg det."
Det spelade ingen roll att hon verkligen försökte intala sig att det inte var farligt att vara ute på egen hand i mörkret. Hon hade ändå en obehaglig känsla av att det var någon som följde efter henne. Hon såg sig förskrämt om men kunde inte upptäcka någon förföljare. Trots det så började hon att småspringa och hon var mycket noga med att hålla sig till gatlampornas sken. Så släppte den olustiga känslan plötsligt och hon andades ut. Ett sånt larv. Det här var Kumla. Inte New York. Och nu var hon snart hemma. Det kunde inte röra sig om mer än fem minuter till. Hon gick in på Gartzvägen.
Så smög plötsligt en mörk skugga upp vid hennes sida. Beatrice tittade till och gav till ett skri när hennes ögon mötte en genomträngande blick bakom en läderlappsmask. Hon blev stel av skräck och försökte skrika en gång till, men fasan gjorde henne stum och inte ett endaste litet pip kom över hennes läppar den här gången.
"Robin, could you please hand me the antisharkspray", sade den gråtrikåklädde Läderlappen plötsligt.
Herre Gud, fanns det en till? Beatrice gjorde det enda en en flicka i hennes situation kunde göra. Hon svimmade...

När Beatrice vaknade till igen hade den mystiske figuren hunnit bära in henne i en liten skogsdunge. Till sin förskräckelse märkte hon att den skräckinjagande gestalten nu stod lutad över henne och slet för fullt i hennes kläder. Beatrice hade hört talas om den våldsman som härjade i staden, men aldrig skulle hon väl ha kunnat tro att hon själv skulle råka ut för hans härjningar. Den arma flickan öppnade munnen för att ropa på hjälp, men Läderlappen var vaksam trots att masken verkade sitta i vägen. Han slog till henne hårt över munnen och hon kved till av smärta. Läderlappen grabbade ett ordentligt tag i hennes blusliv och skulle precis rycka av henne kläderna när Beatrice återvann fattningsförmågan och skrek till igen. Den här gången kom det ett ordentligt skrik.
I samma stund kom pensionären Alf Setterlund cyklande längs Gartzvägen tillsammans med sin fru Stina. De uppmärksammade skriket och Alf kastade sig oförväget av cykeln och gav sig in i snåren. Läderlappen såg Alf komma springande och tog till flykten. Han rände in i skogen med sin gråfärgade cape fladdrande efter sig. Beatrice låg kvar lutad mot trädet. Alf och Stina hittade henne strax efteråt. De gjorde sitt bästa för att lugna ner den hysteriska flickan som gråtande berättade hur en man iklädd läderlappshuva slitit i hennes kläder och försökt våldta henne.
Alf Setterlund lyssnade till Beatrices berättelse och blev mer ilsken och upprörd för varje ögonblick berättelsen fortskred. "Var bara lugn", sade han. "Vi ska nog få fast honom. Han måste ha lämnat spår efter sig." Alf Setterlund började genast irra runt och leta efter spår men det gick inte särskilt bra. Allt han lyckades göra var att förstöra de i det närmaste perfekta avtryck efter Läderlappsstövlar som gärningsmannen lämnat efter sig.
Slutligen petade hans vanligen så försynta hustru honom på axeln.
"VAD ÄR DET?", röt han.
"Tror du inte att vi först och främst borde se till att få iväg flickan till sjukhuset?"
Det trodde han.