Kanske börjar jag bli luttrad och van efter snart 20 år i branschen för nuförtiden är det inte så ofta som föreläsare riktigt lyckas gripa tag i mig, beröra och ruska om. Men när jag lyssnade på den norske musikprofessorn Jon-Roar Björkvold så hände det. Det var ett par fantastiska timmar jag fick uppleva, skratt och gråt om vartannat, innerligt och personligt ibland, provocerande och generaliserbart ibland. JR pratade om musikens gränsöverskridande kraft och om hur musik ibland kan skapa kontakt när alla andra försök till kommunikation misslyckats. Han berättade om sin mamma, hur hon hastigt blivit svårt sjuk och låg för döden i en sjuksäng på Bergens sjukhus. Björkvold var på föreläsningsturné i USA när han fick bud om vad som hänt, satte sig på första plan i hopp om att hinna hem i tid, körde sedan bilen i ilfart från flygplatsen till sjukhuset. Hon levde fortfarande när han kom. Han satte sig ner vid hennes sida, tog henne i handen, pratade med henne, försökte nå fram till henne.
"Men", sade han, "det gick inte. Jag kom inte igenom. Inte förrän jag slutat försöka. Antagligen var det fullständigt irrationellt, men jag tänkte att jag i alla fall kunde sjunga en sång för henne. Nåt slags tafatt försök att återgälda alla sånger hon sjungit för mig genom åren. Det första som kom för mig var "Trollmors vaggsång", den där sången när trollmor binder ihop svansarna på alla sina trollbarn och sakta sjunger dem till sömns. Ho-aj-aj-aj-aj-buff, ni vet..."
Jag visste precis vilken sång han pratade om. När det här hände hade jag en ettochetthalvtåring hemma som fullständigt älskade just den sången, som log med hela ansiktet så fort jag började sjunga om trollmor och bara väntade på ho-aj-aj-aj-aj-buffet, viss om att jag snart skulle buffa henne på näsan eller magen. Hon kunde kikna av skratt redan innan buffet hade kommit, bara för att hon visste vad som skulle hända. Det var den första sång hon lärde sig sjunga, hon gjorde det innan hon ens riktigt börjat prata, jag glömmer aldrig första gången jag hörde henne jollra fram "nä tollmo ha latt sina ävvla små toll", det var så gott, så rörande, så fantastiskt, egentligen obegripligt också, för hon var ju alldeles för liten för att kunna klara av något sådant. Så nog visste jag vilken sång han pratade om alltid, jag hade faktiskt funderat en hel del på vilken underbar kraft den lilla sången kunde besitta.
”Jag satt där och höll henne i handen och sjöng för henne”, sade JR. ”Och när jag kom till slutet kände jag plötsligt hur hennes hand rörde sig i min hand. När jag sjöng ho-aj-aj-aj-buff så insåg jag att vi fått kontakt. Jag lutade mig över henne och sjöng sången en gång till och när det var dags för buffet så hörde jag det. Nästan omärkligt, som en kraftigare utandning bara, men ändå helt tydligt. Mamma sjöng med. Buff. Jag sjöng igen. Samma sak. Buff. Det var det närmsta jag kom henne innan hon dog."
Där satt jag och kände tårarna trilla och tänkte på hur nära livet och döden låg varann . När föreläsningen var slut så kom Jon-Roar ner från podiet och gick fram till mig.
"Du var med", sade han. "Du var sannerligen med."
"Ja", sade jag, "jag har också sett det. Jag vet vad den sången kan göra."
En helt annan dag berättade mamma för mig att en av grannarna dött och att hon varit på begravningen. Det var inte särskilt dramatiskt. Helga var över åttiofem år, hade levt ett ganska gott liv, en av hennes döttrar hade vårdat henne hemma ända till slutet.
Så fick historien om Trollmors vaggsång plötsligt en förgrening till, när mamma berättade att hon blivit så rörd när dottern vid begravningskaffet berättat att hon när Helga dött känt att hon velat sjunga en sång för henne. "Hon var så fin där hon låg och jag kunde inte komma på någon annan sång än Trollmors vaggsång. Jag vet inte varför."
Men det vet jag tänkte jag. För den sången har en märklig kraft. Den har både vemod och glädje, utmaning och trygghet. Den är som själva livet. Som själva döden.
Så tänkte jag; kanske Agnes sjunger den för mig en dag. Då blev jag hastigt tvungen gå ut och röka för att inte mamma skulle behöva börja undra över vilken lättrörd vekling till son hon fostrat. Jag kunde inte förklara just då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar