I dagens NA reflekterar han över en händelse på en av Kumlas skolor, där man i förra veckan på alla hjärtans dag (säkerligen i någon slags välvilja) manifesterat sig för snällhet och vänlighet genom att tillsammans med barnen på korvgrillar på skolgården elda upp "de fula orden".
Det låter väl inte så dramatiskt i förstone, men när man börjar tänka lite djupare, vilket jag måste erkänna att jag inte gjort innan jag läste krönikan idag, så får symboliken en annan innebörd. Man får onekligen en del associationer till en annan tid och ett annat land som jag inte tror att någon svensk skola vill associeras med.
Det är klart att T.J gjort en del vinklingar för att få till sin poäng, men jag får tillstå att han måste ha "vinklat rätt bra" eftersom jag satt där vid frukostbordet och funderade en hel del på det han skrivit;
"...det är klart att det åligger lärarkåren att fästa upp vissa pedagogiska taggtrådar runtomkring sådant som moralbegrepp och ordets makt. Men när man fyrar på grillen och kommenderar ut ungarna i snön för att elda ord rör man sig i ett otäckt gränsland. Visst kan det vara festligt att elda upp fula ord, men vart dras gränsen? Vem drar gränsen? Är det helt uppenbart för ungjävlarna vilka delar av ordboken som ska eldas upp eller är det ett beslut för lärarkåren? Om man svär efter den märkliga manifestationen, får man då bestiga bålet bakom gymnastiken Om man ramlar omkull i matsalen, halkar i strumplästen,och råkar undslippa sig en liten svordom - kommer då alla att resa sig som en man och ropa HÄXA?"
Jag ska klippa ur den där krönikan och ta med den till jobbet. Det känns som om den kan fungera som ett utmärkt underlag för en pedagogisk diskussion.
Vilket inte hindrar att jag tycker synd om lärarna på den berörda skolan. Ibland kan man mena väl och ändå hamna fel. Det händer mig också ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar