Jag gick igenom någon slags liten livskris i september, berättade om mina upplevelser på Stene skola och vips så låg där på mitt skrivbord ett "vi bryr oss om dig-kort" och en bok. "Att välja glädje" av Kay Pollak.
Jag blev så glad. (Människor är så snälla och välvilliga. Det är gott att känna att man är omtänkt.)
Jag blev så deprimerad. (Kay Pollak är en skit och hans levnadskonstsböcker och föreläsningar är bara SO DEPRESSING.)
Jag tänkte "jag får väl ge Kay en chans i alla fall, han kanske har genomgått en transmittografering sen jag hörde honom sist, Så som i himmelen var faktiskt rätt schysst", och så läste jag. Men det var samma gamla beskäftighet, samma gamla besserwissermantalitet, samma gamla Kay. Han skriver folk på näsan.
Sen läste jag Mark Levengoods "Sucka mitt hjärta men brist dock ej" och där fanns klokskapen, orden jag längtade efter, levnadsråden jag faktiskt behövde.
"När antalet idioter omkring mig blir överväldigande, då hjälper bara för mig att växla ner till ettans växel. Kanske märker jag att någon har en ny skjorta som han är stolt över. Eller någon kanske visar ett stråk av smärta bakom sitt snabba morgonleende? Törhända märker jag att det finns de som till och med oroar sig för mig och undrar hur jag har det.
Tar jag mig tid att möta några på min väg så kommer antalet idioter att minska radikalt.
Och framför allt kommer världen omkring mig att få möta en idiot mindre."
Mark, jag älskar dig. Om din man någonsin förskjuter dig så kan vi resonera om ett äktenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar