en film som tog mig med på en sådan resa som "Pans Labyrint". Minns nog inte när det hände senast.
"Blivande klassiker", sade Fredrik i Filmkrönikan, "Fem stolar".
"Ja ja ja, blivande klassiker, ja ja ja" sade idioterna han hade med sig i soffan. (Herrarna som gjort "Snapphanar" och "Storm".)
(Marcel Proust hade inte gjort det här bättre.)
(Måns Mårlind och Björn Stein.)
(Ber om ursäkt för alla parentestecken, men så kan det gå när man druckit ett glas vin och associerar.)
Då blev jag oerhört skeptisk.
Pans labyrint är en fantastisk berättelse, alternerande mellan två världar, fascismens Spanien och Ofelias alternativa (fast lika skrämmande) värld.
Äh, jag kan inte skriva eller beskriva mer, jag är fortfarande lite knäckt av hur bra det var. 5 i min värld, och säkert också i din, om du bara har en gnutta "make pretend" kvar.
Det är väl det som allt handlar om, egentligen, att våga kliva ur sina egna referensramar en stund, att "köpa en historia".
Mårlind och Stein har jag (som du nog redan förstått) inte så mycket till övers för, men i samtalet i Filmkrönikan var det en av dem som i alla fall hittade lite rätt när han sade "Film är alltid imagination, vare sig det handlar om diskbänksrealism eller Star Wars så är allt påhittat, så varför skulle inte en film som Pans labyrint kunna kännas trovärdig..."
Det var klokt sagt. Jag fick en insikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar