Kom ihåg var ni läste det först

Nämligen här, fast redan den 23/2.

Kommunalråden åkte hem från Ukrainsk-Ryska gränsen. Lastbilen likaså. Det manliga kommunalrådet intervjuades i Nerikes Allehanda. Och vad sade han tror ni?

"Jag bestämmer själv, jag är kommunstyrelsens ordförande" och "Det var oppositionens fel att biståndet inte kom fram. De är bara avundsjuka för att vi gör något bra".

Jag visste det. Men hallå, vilken nivå?

Jodå det gick vägen

Kumla tvålade till Sunne med 6-0 och därmed behöver den här säsongen aldrig tänkas på mer. Skönt.

Masi Toar 2001 (nr 5330)

(116:-)

"Mörkröd färg. Kryddig, fruktig doft med fatkaraktär, inslag av choklad, mörka bär och körsbär. Smakrikt."

Skrev systembolaget.se.

Jag prövade ikväll och tyckte mycket om det. Ett riktigt kraftpaket. Molto smaker. Torkade frukter tyckte jag, nästan åt tobakshållet. Prisvärt.

Dock icke bättre än Fairwiew.

Det är det inte många viner på den här sidan 200:- som är.

MmmmHhhhhmmmmHHHhhhmmmm, som Lavskägge sade...

...jaså dom har åkt till Ryssland, kommunalråden, för att lämna lite bistånd.

Ho Hum. Det var väl bra. Tycker jag. De fattiga i Ryssland behöver säkert hjälp. Hmmm. Ho-Hum. Rullstolar och Rullatorer från Kommunens överblivetförråd.

Nä. Inte det nä. Inget kommunalt bistånd. Ho-Hum. Lo-facken var det ju som stod för biståndet. Tillsammans med någon annan slags förening. Olof Palmes center. Hmmmm. Där han LO-Lennart var med.

Men det är ju bra att gammryssarna får lite kryckor.

Men de fick visst inte det. Hmmm. För media började fråga om varför kommunen betalade flygbiljetterna när kommunalråden var på fackliga uppdrag. JaaaaHa, Ho-hum-bidebidum. Då ville kommunalråden omedelbart åka hem. Hmmm. Så lastbilen fick vända igen. I Narva. Ho-hum. För ingen kunde lämna över gåvorna då. Humbedibidebum. Fast kommunalråden flög ju. Hmmm.

Jag är så trög och så gammal hum-be-di-bum. Fakturera mig hit och dit. Men när man är så nära Ryssland som i Narva, ska man göra en Kalle Dussin då, retirera? Om det nu var bistånd man ville lämna? För LO-medel? Med kommunala biljetter?

Lavskägge fattar ingenting. Men jag tror att det är så här:

Kommunalråden drabbades av en plötslig insikt om att det kanske inte var så smart att ge sig ut på en LO-resa i tjänsten. Då blev man tvungna att agera snabbt.

"Vad gör vi?"
"Vi drar hem igen. Sen slår vi på stora trumman och säger att det är oppositionens fel att de stackars Ryssarna inte fick sina bäcken. Att vi var tvungna att åka hem för att rentvå oss."
"Men vi är ju jättenära, ska vi verkligen inte lämna biståndet först?"
"Om vi gör det så har vi inget att kontra med när vi kommer hem. Bättre att spela förfördelade och misstänkliggjorda och åka hem snabbt som attan. Sen kan vi säga att det var Centerns fel att lastbilen inte kom fram. Eller Moderaternas."
"När går nästa flyg då?"

Jag kan tycka att det är schysst att det lämnas bistånd till Ryssland. Jag kan tycka att det är schysst att vi skickar med två välarvoderade politiker för att garantera att biståndet kommer fram. (Fast det tydligen funkat förut med sämre betalda LO-arbetare.) Men jag kan inte förstå hur Socialdemokratin i Kumla kan drabbas av en sån hybris att man inte kollar av att det är okej också med representanterna för de andra 48.8 % av kommunens invånare.

Och det jag läser i NA. "Vid tidigare resor har vi haft en person här på LO som har ordnat dem (Vad/vilka dem???), men eftersom han inte kunde fick Dan-Åke uppdraget. Dan-Åke kom och frågade mig om han via kommunen kunde skicka en faktura till oss för resan och jag sa ja", säger Lennart Eriksson."

Vad är det som ska faktureras? Kommunalrådens arbetsinsats? Flygbiljetterna? I så fall får vi hoppas att inte Komrev gör ett nerslag. I den kommunala världen är det ABSOLUT förbjudet att köpa något i kommunens namn som inte har med kommunens verksamhet att göra.

Men det är ju bra med bistånd såklart. Det tycker jag också. Och Lavskägge med. Ho.Hum. Bidebum.

Slutligen; om det här nu är en kommunal angelägenhet, varför hittar jag då en fullkomligt lysande reserapport på Kumlasossarnas hemsida? (Där man bland annat kan få se "AK-Ordf. Björn omsvärmad av Ryska skönheter från kooprationen.")

Borde den inte ha återfunnits på www.kumla.se i stället för på www.socialdemokraternakumla.se/

Men hörni sossar, hade det i alla fall inte varit schysstare att köra fram biståndet? När ni nu ändå var så nära.

Hum. Be-di-bum.

Tittade på tabellen och räknade lite

Det behövs bara en poäng till för att säkra kontraktet om jag läser rätt. Tre matcher kvar, Grums har fyra poäng och en match mer spelad, Kumla åtta. Det borde gå. Skönt. Då kan vi lägga den här skitsäsongen till handlingarna sedan. Aldrig har det varit så trist/tråkigt/tröttsamt att gå på hockey i Kumla som den här säsongen. Vart tog festen vägen?

Men hur kan man? Hur är man funtad då?

Kollar Na:s websida, läser följande:

3,5 års fängelse efter pitbullattack

Publicerad: 2007-02-22 21:57

Den 27-årige mannen kom hem till sin före detta flickvän med sin egen avföring i en påse.”Ät skit” sa han och tryckte innehållet i hennes ansikte. Sen hetsade han hennes pitbullterrier att bita. Kvinnan fick svåra skador i ansikte och på ena armen.

Det här hände i Kristinehamn i mitten av januari i år. 27-åringen var nyligen inflyttad från Örebro.På torsdagen dömdes han av Kristinehamns tingsrätt till fängelse i 3,5 år för grov misshandel och att betala kvinnan skadestånd med 187 000 kronor.

Hur kan man få för sig att smeta in sitt bajs i en annan människas ansikte? Hur kan man låta en hund bita en annan människa i ansiktet? Hur kan man? Jag förstår det inte.

Han heter Mats Hermansson, Örebroprästen som vill engagera fler män i kampen mot våld mot kvinnor. Får nog ta kontakt med honom.

Nerikes Allehanda har en krönikör som heter Tobias Johansson

T.J är en mycket skicklig stilist och jag brukar läsa hans krönikor med stor behållning. Han fångar skeenden och ögonblick och ger nya perspektiv. Det är bra gjort på det begränsade utrymme han har till sitt förfogande.

I dagens NA reflekterar han över en händelse på en av Kumlas skolor, där man i förra veckan på alla hjärtans dag (säkerligen i någon slags välvilja) manifesterat sig för snällhet och vänlighet genom att tillsammans med barnen på korvgrillar på skolgården elda upp "de fula orden".

Det låter väl inte så dramatiskt i förstone, men när man börjar tänka lite djupare, vilket jag måste erkänna att jag inte gjort innan jag läste krönikan idag, så får symboliken en annan innebörd. Man får onekligen en del associationer till en annan tid och ett annat land som jag inte tror att någon svensk skola vill associeras med.

Det är klart att T.J gjort en del vinklingar för att få till sin poäng, men jag får tillstå att han måste ha "vinklat rätt bra" eftersom jag satt där vid frukostbordet och funderade en hel del på det han skrivit;

"...det är klart att det åligger lärarkåren att fästa upp vissa pedagogiska taggtrådar runtomkring sådant som moralbegrepp och ordets makt. Men när man fyrar på grillen och kommenderar ut ungarna i snön för att elda ord rör man sig i ett otäckt gränsland. Visst kan det vara festligt att elda upp fula ord, men vart dras gränsen? Vem drar gränsen? Är det helt uppenbart för ungjävlarna vilka delar av ordboken som ska eldas upp eller är det ett beslut för lärarkåren? Om man svär efter den märkliga manifestationen, får man då bestiga bålet bakom gymnastiken Om man ramlar omkull i matsalen, halkar i strumplästen,och råkar undslippa sig en liten svordom - kommer då alla att resa sig som en man och ropa HÄXA?"

Jag ska klippa ur den där krönikan och ta med den till jobbet. Det känns som om den kan fungera som ett utmärkt underlag för en pedagogisk diskussion.

Vilket inte hindrar att jag tycker synd om lärarna på den berörda skolan. Ibland kan man mena väl och ändå hamna fel. Det händer mig också ibland.

The painted veil

Gårdagskvällens film "The painted veil", med Naomi Watts och Edward Norton. Vilken pärla. Ett existensiellt drama i vacker men Koleradrabbad Kinesisk miljö, underbart finlir mellan huvudrollsinnehavarna, sorgligt, kärleksfullt, ömsint.

Hur gör man för att förlåta varann när allt blivit fel?

Rekommenderas. Varmt.

Fettisdag

Idag blir det Semla, definitivt. En traditionell härlig Semla där grädden är ordentligt separerad från mandelmassan. Nya tiders påfund med grädde och mandelmassa hopablandat i en äcklig gegga är ett otyg. (Vi ska inte ens tala om "smaksatta" Semlor.)

Ibland är det skönt att få vara riktigt reaktionärt konservativ.

Denna dag är det också lämpligt att för sig själv 0ch sina barn läsa högt ur en Ture Sventon-bok, njuta av humorn däri och Åke Holmbergs mustiga beskrivningar av Ture Sventons lustfyllda förhållande till sina älskade "Temlor", inköpta på Rotas konditori.

Här är några bevingade ord från Holmbergs "Sventonproduktion":

"Använd bara pitolerna i nödfall. Kom ihåg det, pojkar!"
"Järnvägsstationer är i allmänhet ganska överskattade saker. Och järnvägar också. Åtminstone när det gäller att resa."
"Staden är jämförelsevis liten, åtminstone för att vara så stor."
"Ständigt denna Vessla."
"Ett intressant fall på det hela taget."

Agnes har lärts sig bemästra sms-funktionen i mobilen. Hjälpligt. Men hon stavar som en kratta.

Och i går skulle hon sova över hos min mamma och pappa.

Jag slängde iväg ett sms framåt kvällningen. "Vad blev det för gott fika till skidskolan i morgon? Vilken film ska ni se? Lise har somnat i soffan. Kram Pappa"

Pip-Pip "Maka och korv."

"Det låter gott. Sov gott."

Pip-Pip "Och fru"

"Och fru? Vad menar du?" (För ett ögonblick får jag för mig att hon skojar lite med sin tidigare felstavning. Maka = Fru. Fiffig unge man har.)

Pip-Pip "Frukt"

"Ok. God natt"

I morse kom nästa meddelande. Ett mms. En bild på min mamma iförd skidglasögon. Texten under: "jisa vem"

"Kan det vara Anja Pärson?"

Pip-Pip "Fel"

"Är det kakmonstret då?"

Pip-Pip "Ret"

Måste prata med Camilla om hur det går med stavningen i skolan egentligen. Fast det viktigaste är ju att man gör sig förstådd.

Nyfattigdomen

Jag var och handlade idag, ställde mig sedan i kön för att betala. Framför mig stod en mamma med barnvagn med liten bebis i. Hon hade köpt ett paket blöjor och lite mjölk. Dryga hundralappen skulle hon betala.

Hon tog upp sitt kort, tvekade lite men sade sedan "kan du runda av uppåt till hundrafyrtio kronor?"

Jag tänkte, vad säger hon? Man rundar väl av till jämn hundralapp eller ber att få ett par hundra extra. Men så förstod jag. Jag är rätt säker på att de där 36 kronorna eller vad hon nu fick tillbaka var det hon hade kvar på kontot. Jag kanske är blödig men jag tyckte så jäkla synd om henne. Det gör ont att se människor som tvingas förödmjuka sig själva.

Tre dagar kvar till barnbidrag. Jag hoppas att det inte kommer för många oförutsedda utgifter innan dess.

Jäkla högerallians!

Burenska Trädgårn levererar

Ikväll var vi där tillsammans med P, F och W (och F:s brorsa J med sambo).

Jag käkade kalvcarpaccio med ruccola och skruvade rödbetor, lammfilé med rosmarinsky och en ljuvlig liten ostbricka efteråt och det var så fantastiskt gott.

Hoppas konceptet håller. Det är skönt att inte alltid behöva åka till Örebro för att få sig en god måltid till livs.

T.H undrade

vad jag tyckte om Babel och jag lovade att återkomma med en liten fundering.

Jo men jag tyckte om den. Jag har ju sett "Amores Perros" och "21 gram" och jag tyckte det här var en bättre film. En globaliserad variant av Robert Altmans (R.I.P) "Short Cuts". (Sen kunde jag inte låta bli att associera till "The butterfly effect" fast det är jag sannolikt ensam om. Men då tänkte jag på kaosteorin och på hur en händelse någonstans kan påverka skeenden långt senare och långt bort. Annars var det ju inte det minsta likt.)

7/10 sisådär. Lite för långsam ibland. Men med några riktigt starka scener som biter sig fast. När K.B kissat på sig och B.P hjälper henne, när den marockanske pojken blir skjuten, när den alienerade dövstumma flickan möter kommissarien...

Var i Karlstad

och lyssnade på pedagogikprofessorn/inlärningsgurun Tom Tiller. Kände mig glad och lite upplyft när jag åkte därifrån.

Vet inte om det var budskapet i sig (som var intressant, tankeväckande och stärkande för en stackars rektor som själv säkert inte riktigt alla gånger förstår hur illa klämd han är mellan alla krav som ställs) eller det faktum att föreläsningen framfördes på Norska med Tromsödialekt som värmde allra mest.

Tänk att jag när jag var liten under Barnens dags-dagarna i Kumla sett Flåklypabilen i fullskalemodell. Tänk att Tom Tiller lät precis som lilla "Solan".

"Koffer da da?" "Koffer koffer koffer..."

Tiller är en riktig optimist. I filmen om Flåklypa Grand Prix finns också hans och Solans raka motsats; Igelkotten Ludvig.

Ludvig är så rädd för allting och skeptisk till det mesta och har levererat livspessimistens ultimata filmreplik; "Det blåser Noravind fra alle kanter!"

Edit: Tänkte vidare på flåklypafilmen ikväll och pratade med Fredrik L om den. Vi var överens om att det var en av de bästa filmer vi sett under vår barndom. Vi hade bägge två köpt den till barn i vår omedelbara närhet. De har visat sig vara måttligt förtjusta. Kanske har Flåklypa Grand Prix ett för lågt tempo för att passa vår tids barn (trots att den handlar om "Il tempo gigante") men den har definitivt karaktärerna. Jag vidhåller att det är en klassiker.

Jag måste nog fobitränas

Det här håller inte längre. Jag vågar mig fanimej inte in i badrummet. I förrgår var det en sån där riktig best till husspindel därinne, i badkaret, det klapprade på emaljen när den kämpade för att ta sig upp, kropp på ett par centimeter, långa håriga krökta ben.

Agnes skrek på hjälp, jag trodde toapappret var slut och gick för att undsätta henne men rusade ut ur badrummet när jag förstod vad det var hon ville ha hjälp med. Då skrek jag på Lise. Hon brukar inte vara bangen men den här jäveln tyckte inte ens hon var någon lätt match. Hon vägrade att bara ta ut den, lyckades skålla den med hett vatten från duschen istället och spolade sedan ner den i avloppet.

Det var ju inte så smart för jag är inte riktigt hundraprocentigt övertygad om att den är död. Den kanske slickar sina sår därnere i avloppsröret och väntar på att få hämnas.

Något bad har det inte blivit sedan dess men det värsta av allt är ju att jag är riktigt rädd för att hitta flera spindlar i huset. Jag blir alldeles kall när jag tänker på det och får en ångestklump i magen och undrar om vi inte ska sälja huset i alla fall.

Så kan man ju inte ha det i längden men jag är för fobisk för att våga ta steget till fobiträningen. Inte bra. What to do?

Sophie Zelmani

Memory loves you, hur bra är den inte?

Den är inte världsbra, den är inte fantastisk, den är bara sådär alldeles alldeles underbar. Den är att vila i.

Levnadskonsten

Jag gick igenom någon slags liten livskris i september, berättade om mina upplevelser på Stene skola och vips så låg där på mitt skrivbord ett "vi bryr oss om dig-kort" och en bok. "Att välja glädje" av Kay Pollak.

Jag blev så glad. (Människor är så snälla och välvilliga. Det är gott att känna att man är omtänkt.)

Jag blev så deprimerad. (Kay Pollak är en skit och hans levnadskonstsböcker och föreläsningar är bara SO DEPRESSING.)

Jag tänkte "jag får väl ge Kay en chans i alla fall, han kanske har genomgått en transmittografering sen jag hörde honom sist, Så som i himmelen var faktiskt rätt schysst", och så läste jag. Men det var samma gamla beskäftighet, samma gamla besserwissermantalitet, samma gamla Kay. Han skriver folk på näsan.

Sen läste jag Mark Levengoods "Sucka mitt hjärta men brist dock ej" och där fanns klokskapen, orden jag längtade efter, levnadsråden jag faktiskt behövde.

"När antalet idioter omkring mig blir överväldigande, då hjälper bara för mig att växla ner till ettans växel. Kanske märker jag att någon har en ny skjorta som han är stolt över. Eller någon kanske visar ett stråk av smärta bakom sitt snabba morgonleende? Törhända märker jag att det finns de som till och med oroar sig för mig och undrar hur jag har det.

Tar jag mig tid att möta några på min väg så kommer antalet idioter att minska radikalt.

Och framför allt kommer världen omkring mig att få möta en idiot mindre."

Mark, jag älskar dig. Om din man någonsin förskjuter dig så kan vi resonera om ett äktenskap.

Yaahowww, jag är som Jack i "walkie-talkien".

"alla som hör mig säg att ni mår bra"...

Varje gång jag loggar in ger den mig fränare och fränare meddelanden; "immediatley you must change your account to this new and improved one", typ.

Likt kamraterna i "Lost" stannar jag oupphörligt på min post så länge det är möjligt. Sen får vi se.

Längesedan jag såg

en film som tog mig med på en sådan resa som "Pans Labyrint". Minns nog inte när det hände senast.

"Blivande klassiker", sade Fredrik i Filmkrönikan, "Fem stolar".

"Ja ja ja, blivande klassiker, ja ja ja" sade idioterna han hade med sig i soffan. (Herrarna som gjort "Snapphanar" och "Storm".)

(Marcel Proust hade inte gjort det här bättre.)

(Måns Mårlind och Björn Stein.)

(Ber om ursäkt för alla parentestecken, men så kan det gå när man druckit ett glas vin och associerar.)

Då blev jag oerhört skeptisk.

Pans labyrint är en fantastisk berättelse, alternerande mellan två världar, fascismens Spanien och Ofelias alternativa (fast lika skrämmande) värld.

Äh, jag kan inte skriva eller beskriva mer, jag är fortfarande lite knäckt av hur bra det var. 5 i min värld, och säkert också i din, om du bara har en gnutta "make pretend" kvar.

Det är väl det som allt handlar om, egentligen, att våga kliva ur sina egna referensramar en stund, att "köpa en historia".

Mårlind och Stein har jag (som du nog redan förstått) inte så mycket till övers för, men i samtalet i Filmkrönikan var det en av dem som i alla fall hittade lite rätt när han sade "Film är alltid imagination, vare sig det handlar om diskbänksrealism eller Star Wars så är allt påhittat, så varför skulle inte en film som Pans labyrint kunna kännas trovärdig..."

Det var klokt sagt. Jag fick en insikt.

Trollmor, Jon-Roar, Agnes och mammas granne.

Kanske börjar jag bli luttrad och van efter snart 20 år i branschen för nuförtiden är det inte så ofta som föreläsare riktigt lyckas gripa tag i mig, beröra och ruska om. Men när jag lyssnade på den norske musikprofessorn Jon-Roar Björkvold så hände det. Det var ett par fantastiska timmar jag fick uppleva, skratt och gråt om vartannat, innerligt och personligt ibland, provocerande och generaliserbart ibland. JR pratade om musikens gränsöverskridande kraft och om hur musik ibland kan skapa kontakt när alla andra försök till kommunikation misslyckats. Han berättade om sin mamma, hur hon hastigt blivit svårt sjuk och låg för döden i en sjuksäng på Bergens sjukhus. Björkvold var på föreläsningsturné i USA när han fick bud om vad som hänt, satte sig på första plan i hopp om att hinna hem i tid, körde sedan bilen i ilfart från flygplatsen till sjukhuset. Hon levde fortfarande när han kom. Han satte sig ner vid hennes sida, tog henne i handen, pratade med henne, försökte nå fram till henne.

"Men", sade han, "det gick inte. Jag kom inte igenom. Inte förrän jag slutat försöka. Antagligen var det fullständigt irrationellt, men jag tänkte att jag i alla fall kunde sjunga en sång för henne. Nåt slags tafatt försök att återgälda alla sånger hon sjungit för mig genom åren. Det första som kom för mig var "Trollmors vaggsång", den där sången när trollmor binder ihop svansarna på alla sina trollbarn och sakta sjunger dem till sömns. Ho-aj-aj-aj-aj-buff, ni vet..."

Jag visste precis vilken sång han pratade om. När det här hände hade jag en ettochetthalvtåring hemma som fullständigt älskade just den sången, som log med hela ansiktet så fort jag började sjunga om trollmor och bara väntade på ho-aj-aj-aj-aj-buffet, viss om att jag snart skulle buffa henne på näsan eller magen. Hon kunde kikna av skratt redan innan buffet hade kommit, bara för att hon visste vad som skulle hända. Det var den första sång hon lärde sig sjunga, hon gjorde det innan hon ens riktigt börjat prata, jag glömmer aldrig första gången jag hörde henne jollra fram "nä tollmo ha latt sina ävvla små toll", det var så gott, så rörande, så fantastiskt, egentligen obegripligt också, för hon var ju alldeles för liten för att kunna klara av något sådant. Så nog visste jag vilken sång han pratade om alltid, jag hade faktiskt funderat en hel del på vilken underbar kraft den lilla sången kunde besitta.

”Jag satt där och höll henne i handen och sjöng för henne”, sade JR. ”Och när jag kom till slutet kände jag plötsligt hur hennes hand rörde sig i min hand. När jag sjöng ho-aj-aj-aj-buff så insåg jag att vi fått kontakt. Jag lutade mig över henne och sjöng sången en gång till och när det var dags för buffet så hörde jag det. Nästan omärkligt, som en kraftigare utandning bara, men ändå helt tydligt. Mamma sjöng med. Buff. Jag sjöng igen. Samma sak. Buff. Det var det närmsta jag kom henne innan hon dog."

Där satt jag och kände tårarna trilla och tänkte på hur nära livet och döden låg varann . När föreläsningen var slut så kom Jon-Roar ner från podiet och gick fram till mig.

"Du var med", sade han. "Du var sannerligen med."

"Ja", sade jag, "jag har också sett det. Jag vet vad den sången kan göra."

En helt annan dag berättade mamma för mig att en av grannarna dött och att hon varit på begravningen. Det var inte särskilt dramatiskt. Helga var över åttiofem år, hade levt ett ganska gott liv, en av hennes döttrar hade vårdat henne hemma ända till slutet.

Så fick historien om Trollmors vaggsång plötsligt en förgrening till, när mamma berättade att hon blivit så rörd när dottern vid begravningskaffet berättat att hon när Helga dött känt att hon velat sjunga en sång för henne. "Hon var så fin där hon låg och jag kunde inte komma på någon annan sång än Trollmors vaggsång. Jag vet inte varför."

Men det vet jag tänkte jag. För den sången har en märklig kraft. Den har både vemod och glädje, utmaning och trygghet. Den är som själva livet. Som själva döden.

Så tänkte jag; kanske Agnes sjunger den för mig en dag. Då blev jag hastigt tvungen gå ut och röka för att inte mamma skulle behöva börja undra över vilken lättrörd vekling till son hon fostrat. Jag kunde inte förklara just då.

Nejmense

på sjutton, inte visste jag att Fortum profilerade sig som "det gayvänliga elbolaget". Jag är inte riktigt säker på om jag ska tycka att det är megacoolt eller bara superopportunistiskt. Strunt samma. Det är väl någon slags temperaturmätare på samhällsklimatet i alla fall.

"Hur mycket kan Jens och Johan spara på att byta värmekälla?"

Mycket, hoppas jag.