Tänk att det var så pirrigt att fylla år en gång i tiden, att det kändes stort och högtidligt, nån slags bevis på att man växt, blivit större. Att det var någonting bra. Så känns det inte riktigt längre. Det känns lite, ja, futtigt bara. Här framlever jag min tid, till vilken nytta då? Jag skulle inte vilja vara ung igen, inte på det sättet, men ibland händer det att jag önskar mig något mer av äventyr, av känsla, av lust.
Är det förmätet? Jag vet inte? Nu är jag i alla fall 49 år. Kanske börjar livet nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar