Jag skulle titta i ett gammalt fotoalbum och blev förskräckt. Bilderna jag inte sett på säkert fem-sex år var alldeles bleknade, urvattnade, utsuddade i konturer och kontraster. Jag har såklart inte koll på var negativen finns, om de ens finns.
Det blev till att starta ett räddningsprojekt, en massiv inskanning och sedan diverse fipplande i photoshop för att i alla fall försöka få tillbaka lite skärpa. Vad roligt det var. Jag tror aldrig jag betraktat de här bilderna så noga förut, men jag insåg att jag hade med någon slags tidsdokument och nutidshistoria att göra.
Året är 1983. Vi har åkt buss från Georgia över hela USA för att ta oss till US-festivalen, en tredagars jättefestival i San Bernadinoöknen, den största musikhappeningen sedan Woodstock. Man räknar med en halv miljon besökare, . Jag är 20 år, Ylva 19. Vi har nästan inga pengar - vi har inte ens ett tält att sova i utan bara varsin filt att svepa in oss i. Vi livnär oss på två ostburgare var om dagen - och varsitt kanderat äpple. Vi fryser på nätterna och svettas på dagarna, vi är skitiga utom dess like. Vi njuter. Njuter av musiken, av det som pågår runt omkring oss, njuter av att vara där. Närvarande helt enkelt.
Kollar in killens t-shirt med alla banden på ryggen. Clash, Men at work, Inxs, Van Halen, Scorpions, Ozzy Osourne, Judas Priest, Motley Crue, David Bowie, Stevie Nicks, John Cougar, Pretenders, Little Steven, längst ner med pyttesmå bokstäver ett band som med tiden skulle bli större än de flesta; U2...
Hur det var att vara 20 år? Jag minns knappt inte längre. Men jag var väldigt permanentad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar