Nah, det gick ju inte så bra...

1-3 mot Mjölby hockey, nykomlingar från division två, kändes väl sådär... Men som tur var bara en träningsmatch...

Andres Esteché och Pernilla Wahlgren

hjälpte oss kumlingar att fira att vi krupit över 20.000-strecket i går kväll.

Om Tomas Ledin var medioker förra veckan så var det här än värre, men Agnes ville dit och kolla och när Lise var tvungen att ta hand om Tuva (som hade en kraftig UVI men ändå fick följa med hem igen) så kände jag plikten kalla...

Inte mycket att klaga över egentligen, P, F och W var där, många andra människor också och vi fick ju höra både Piccadilly Circus, Olé Olé och en mäktig (??!!..) duett med Pernilla och Andres, "It takes two baby", var det Marwin Gaye som sjöng den i orginal? Småsurt var det i alla fall och inte särskilt välrepeterat...

Edit: Hasse M tipsade om PW:s blog, i vilken hon förtjust kryper runt på Kumlasjöns förskolas golv och leker med byggklossar. Hon kanske bär en oförlöst dröm att få vara liten igen.

http://www.mama.nu/blogg/pernillas-blogg/

Årets första hemmamatch

I eftermiddag tänker jag gå ner till MOAB-hallen för att se hur våra svarta tjurar står upp mot så kvalificerat motstånd som Mjölby hockey!!??..

Det ska bli kul att se de nya killarna, de är rätt många i år, i fjol så här års kollade jag in Petter Sandberg och tänkte "han kommer att bli nyttig". Hoppas det finns någon i hans klass i år också. Jag tänker som alltid; "i år kan det nog bli riktigt kul att gå och kolla på hockey"...

Vi får se...

Skitnervös...

Lise ringde, hon hade åkt in med Tuva till akutvårdcentralen där de konstaterat att hon hade någon slags infektion och skyhög sänka. 40 graders feber på fjärde dygnet...

Nu var de på väg till akuten och jag hoppas de hör av sig snart.

Barnbyte...

Agnes var jätteledsen i går morse, inte för att hon skulle tillbaka till Baldergatan utan för att det är släktträff i Danmark nästa helg, en släktträff som jag inte ska med på eftersom jag liksom "inte tillhör släkten" längre...

"Då får vi ju inte träffas på jättelänge.."
"Men Lise ska ju på utbildning på torsdag och då sover ju ni hos mig i stället, då får vi passa på att ha det bra... Sen kan du ju föja med mig på hockey på söndag...
Inte samma sak förstås men hon köpte det i alla fall

Fick hämta hem Tuva-kraken från Förskoleklassen i går

Hon hade ont i magen och hade somnat i soffan när jag kom dit. Kollade tempen när vi kom hem och då hade hon 39.8. Fick för mig att det kunde vara blindtarmen och blev orolig men sen gav magvärken med sig. Febern steg emellertid till 40.2 på kvällen och mattare barn har jag sällan sett. Stackars liten. Hon är nästan aldrig sjuk, men för två veckor sedan var det halsfluss. Det kanske är mötet med alla barn och smittkällor på stora Skogstorpsskolan som gör det. Hoppas det är av övergående karaktär bara, för så här kan vi ju inte hålla på...

Läser Håkan Laghers "Den vassa eggen - om Ulf Lundells kreativa kaos"

Nästan omöjligt att inte jämföra med Måns Ivarssons Lundellbiografi "Vill du ha din frihet får du ta den" som ju också kom ut i år.

Ivarssons var ordrikare, men betydligt mer allmänt hållen och mycket "snällare". Lagher har gjort en djupdykning in i processerna kring skapandet av "den vassa eggen" och det är ingen särskilt uppbygglig läsning utan snarare nattsvart och fullt av mänskligt armod.

DVE är ett mästerverk, det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande, men frågan är väl ändå hur man kan se en medmänniska gå under och nästan dö och "inte våga säga något".

Jag får intrycket att det är en fråga som många av människorna i Lundells närhet fortfarande grubblar på och bearbetar, 23 år efteråt. Lagher har fört samtal med de flesta och det är uppenbart att de fortfarande inte riktigt är på det klara över vad de varit med om.

God rock´n roll-läsning i vilket fall som helst. Rekommenderas. Flera gånger fick den mig att att tänka på Johan Cullbergs "Skaparkriser".

Äntligen!!!

I´m in heaven, jag har badat... Jag är avslappnad i hela kroppen, sömnig, trött, varm, allt känns bara alldeles alldeles underbart...

Bubbelbadet har varit den tråkigaste följetongen på hela ombyggnationen. Först gick det inte att få in utan att göra våld på nyligen restaurerade delar av huset, det var två centimeter för brett för att gå in helt enkelt. Det blev till att riva bort dörrfoder för att kunna bereda väg för härligheten.

När karet väl stod på plats och var inkopplat visade det sig att dess jordfelsbrytare kom i konflikt med husets jordfelsbrytare, så fort jag försökte bubbla så bröts strömmen. Inte kul.

Så småningom kom en kille från PM-hem och åtgärdade felet och redan vid premiärbadet insåg jag att varmvattenberedaren var alldeles för liten för att kunna värma upp de 300 liter vatten som går åt för att fylla karet. Att bubbla i 22-gradigt vatten är inte alls skönt. Det blev till att ringa Åsenlunds vvs och beställa en ny varmvattenberedare med större kapacitetet. I dag installerades den och när barnen somnat kröp jag ner i badkaret och bara... ...njöt.

Det mesta jag gjort i den här kåken har varit "nödvändig rustning". Badrummet är väl det enda projekt som kan kallas för "mer än så" eller "lite lyxigt" eller vad man nu kan säga. Det kändes nästan som "I´m not worthy, är det här verkligen mitt?" när jag låg där och plaskade och blötte mig och frustade som en sältjur...

Vet jag inte om jag är, men skönt var det i alla fall. Äntligen!!!

Tog med barnen på konsert i går kväll...

Gratisvariant, stortorget Örebro. Länsförsäkringar fyllde år och bjöd på Veronica Dimaggio, Vincent och... ...Tomas Ledin

Jag hade inte sett Ledin sen rocktåget -92 eller så. Märkligt. Det lät precis likadant. Samma låtar var det också... Och samma intelligenta mellansnack. "Komigennudå!!!" "Visst är det skönt med sommar???"

Naah, sådär. Men Vincent var riktigt bra, det tyckte vi alla tre. Gungande rocksteadyreggae a´la Police, ett bra band, sköna refränger och en riktigt bra sångare i Vincent Pontare. (Jo, han är sin fars son...)

Rekommenderas!

Agnes och jag har varit på Arn-2-premiär

Precis hemkomna, A var lätt rosig om kinderna efteråt och tyckte filmen var jättebra. Jag tyckte den var mycket bättre än ettan, betydligt mer tempo och flyt den här gången, men det kan ändå inte bli mer än knappt godkänt... Det är som om själva genren i sig sätter gränserna. Korsriddare och danska kungar ska inte prata stockholmska, Stellan S kan passera som bootstrap Bill i Pirates of the caribbean, men som Birger Brosa? Naee...

Äh, sprolla som man säger på msn (spelar roll da...) Om ettan blev en succe så blir tvåan det än mer. Alla ska se hur det slutar. Och det gör det ju. Abrupt.

Oj är det redan fredag?

Vart tog den här veckan vägen? Time flies when you´re having fun... Och ikväll kommer Agnes och Tuva. Det ser jag fram emot.

Pingpongkingen

PPK såg jag igår kväll. Blev berörd på många sätt, vill gärna rekommendera. En välgjord svensk film som har något att säga om livet, lite "Roy-Anderssonsk" i format och uttal, men inte så att det störde... (Mig i alla fall.) Stolt och glad är jag också över att känna herr manusförfattaren Gunnarsson. Det här var mycket bättre än Arn!

Dyspraxi

Läser på Aftonbladets webbsida att Daniel Radcliffe (Harry-Potter-skådisen ni vet) inte kan knyta sina egna skor och har diagnostiserats med något som kallas "dyspraxi", sjuklig klumpighet.

Äntligen har jag hittat en klinisk beteckning för mitt eget tillstånd. Jag klarar visserligen skosnören, men mycket mer är det inte. Igår skulle jag skruva ihop en klädhängare från IKEA. Det var jätteenkelt. 28 skruv och förborrade hål, bara att tuta och köra. NOT.

Jag höll på i två timmar, skrek rakt ut emellanåt, grät, svor, lyckades få in en passbit i själva grundkonstruktionen och fick fiska efter den i en halvtimma innan den behagade komma ut, fick skruva isär det jag hittills åstadkommit och börja om igen...

Dyspraxi. Undrar var man kan få behandling för det?

I kväll hände det...

Här har mest varit småspindlar och "haräcklar" som Tuva kallar harkrankar förut, men när jag skulle gå och lägga mig fick jag syn på en stor fet husspindel i taket i mitt sovrum. Först kom flyktmekanismerna - "jag kan ju sova i Agnes rum..." Sen blev jag förbannad. Skulle det där äckliga krypet tvinga ut mig ur mitt eget sovrum? No way!

Strategin lades upp; dunka den med en nerikes allehanda och sen plocka upp the remainings med hjälp av en rulle hushållspapper.

Jag slog till hårt som bara den, men missade... Den for ner på golvet av vinddraget och eftersom jag inte kunde lokalisera den var jag redo att ta till reträtt igen. Agnes rum kanske inte var ett så dåligt alternativ i alla fall...

Lyckligtvis var den så dum i huvudet att den en timma senare krupit tillbaka upp i taket och den här gången utrustade jag mig med dammsugare. Det funkade skitbra och jag hoppas det gjorde riktigt ont att ockupera mitt sovrum. Let the word be known, this is my turf muttafuckas!!!

Det enda jag funderar på nu är om den kan överleva en sådan behandling, krypa ut ur dammsugarpåsen och utkräva hämnd?

Annars såg jag "Hellboy 2" i går kväll. Guillermo Del Toro hoppar skickligt mellan genrerna. Någon ny "Pans labyrint" var det förstås inte, men däremot en riktigt bra skräck-action-scifi-komedi om man är upplagd för sånt...

Long time no see

Jag antar att man kan säga att jag vilat i mig själv... Det har varit rätt tröttsamt ett tag, jag har känt mig risig i flera veckor, bägge ungarna åkte på halsfluss och ja, det har väl inte hänt så mycket skrivansvärt helt enkelt. Nu känns det lite bättre emellertid, skönt det.

Jag ska ge mig ut och handla lite grann, för Morfar Bruno och Connie (och resten av familjen)kommer på lunch klockan 14.00. Det ska bli trevligt att träffa dem. Tänkte göra en pasta som går under öknamnet "artärdödaren". Bacon, sockerärtor, gorgonzola, tjock fet grädde, vitlök, parmesan. Det blir gottegottigt det.

Jag är inte bara curlingpappa - jag är prylbög också....

För att ingen ska ta illa upp vill jag gärna redan här skriva att det är helt okej att vara homosexuell. Flera av mina bästa vänner e.t.c. e.t.c... Det eventuellt nedsättande i ordet prylbög ligger i så fall i det där med "pryl"

Men inte ens det kan vara ett skällsord när man sitter på verandan och njuter av sitt trådlösa nätverk och av den ASUS EE PC 900 som man ska ge bort till sin dotter ikväll...

ASUS EE PC 900 är den minsta bärbara dator jag sett, den väger mindre än ett kilo, har en niotumsskärm och trådlöst nätverkskort (såklart). Den funkar klockrent och kostar strax under 3000:-

Nu kan Agnes få msn:a och jag ägna mig åt mitt och det här blir hur bra som helst och när jag åker till Sydafrika kan jag ta med den här lilla sötnosen som blogdator...

Här Janne

några suddisar, especially for you my fränd.

Kul med en ny dator...

...kunde man ju tycka förstås, men jag längtar efter den gamla på Baldergatan, den gamla väl inkörda på vilken jag kunde varje kommando och visste precis vilka program jag hade installerade och vad jag skulle göra om den tjurade.

Den här ultramoderna lilla saken har Windows Vista somoperativsystem och jag sitter här och kliar mig i huvudet hela tiden och undrar hur många tusen småfönster som ska poppa upp och hur gör man när skiten hängt sig för femtielfte gången?

Där ser man...

Jag tog till stora kniven och fick fram stolarna och skruvade ihop bordet och det blev riktigt trivsamt. Genast mycket nöjdare. Nu ska jag bara göra mig av med den här jäkla bihåleinflammationen också så är jag nog riktigt nöjd sedan...

Nu ska jag tillåta mig att vara personlig en stund.

(Och då tror jag att jag med personlig menar lite "självömkande".)

Jag känner mig så trött på det här med flyttandet och ombyggnationen och inköp av ett helt nytt hem att jag kräks snart.

Det betyder inte att jag tror att fel beslut blivit tagna, för jag är övertygad om att det är rätt för oss alla, men det har slitit mycket hårdare på mig än jag någonsin kunde tro när allt drog igång...

Tusentals beslut att fatta, miljoner saker man måste köpa - och PACKA UPP!!! Hjälp man ska be om från alla håll och kanter för att man inte kan själv, människor ska då ska ha tid och lust att hjälpa en, somliga har velat mycket och andra som varit nästan osynliga fast man trott de skulle hört av sig, andra har lovat runt och hållit tunt, logistik, kartonger, separationsångest hos barnen att hantera, så en "sista tripp med gänget" som visserligen funkade bra men som kanske inte gav så mycket ro och vila till själen som man skulle kunnat önska.

Nu är här beboeligt, barnen har varit här en vecka, de var ledsna när de skulle från Lise och ledsna när de skulle från mig, men det funkade ändå bra tycker jag, de behöver sin tid att sörja och sakna antar jag...

I dag var jag och gjorde ett - förhoppningsvis sista - större inköp, utemöbler till verandan, åkte till Tarsta möbler för jag kände "nä fy fan, inte IKEA en gång till", kom hem med fyra stolar och ett bord för 6.000 och började grina när jag packade upp första stolen och såg att den var helt vansinnigt inslagen i tejp och skyddsplast. Satt där och slet i tejpen och tyckte synd om mig själv.

Jag kommer att trivas jättebra här om ett tag, men oj vad mycket enklare det måste vara att vara den kvarstannande parten. Visst, en del saker försvinner och måste kompletteras, men det mesta är ändå fixt och färdigt och hopsamlat under en massa år och funkar och ser trevligt ut. Jag har ju själv sagt att jag inte ville ta med mig så mycket för att inte röra till det för barnen och Lise, men just nu känns det som jag bor i en IKEA-utställning, en jäkligt steril sådan eftersom det inte hunnit komma upp så mycket bilder, fönsterhyllor till blommor och sånt som gör ett hem lite personligare...

Gnäll, gnäll, gnäll. Det känns säkert bättre i morgon redan. Nu går jag och ser på tv en stund innan jag tar stol nummer två.