Klev väl upp 05.40 för att ha gott om tid på mig, inkallad som jag var för att följa med till ett möte med myndigheten för skolutveckling, en konferens där människor från Kalix till Simrishamn skulle ha tankar runt sin studie- och yrkesvägledarverksamhet.
Kaffe dracks, tidning lästes, sen gick jag och duschade. Kom ut från duschen och insåg att alla klockor gått fel. Jag hade tio minuter på mig till tåget skulle gå. Strumpor i min hand, en tröja, inga kalsonger.
"Lise", skrek jag, "det är kris, ge mig kallingar och min tandborste".
Jag fick på mig kläderna, inner- som ytter-, borstade håret, tog rock och ryggsäck och hann köra ned till stationen så jag kom med tåget. Mina resekamrater (vars tågbiljetter jag hade) hann inte ens förstå hur krisigt det verkligen var.
Förra gången jag var så stressad inför en resa var när jag kom på att jag glömt både pass, pengar och biljetter hemma när jag skulle till London 1988. "Åk ni så kommer jag" sade jag till Joppe och Johan vid Hallsbergs station. Sen tog jag taxi hem till Solhemsgatan, hämtade de saknade artiklarna och fick tag på Anders E för att höra om det var möjligt att ta sig ner till Göteborg med tåg innan färjan skulle gå eller om jag skulle behöva förödmjuka mig och be mamma om hjälp med snabbtransport. Med hjälp av ett par "specialstopp" skulle det faktiskt ändå kunna funka.
Jag fick byta i Alvesta, Nässjö och - tror jag - Partille, Joppe väntade på mig med taxi vid Göteborgs central, vi svängde upp vid färjan, klev på och såg bogvisiret stängas bakom oss. Allt var perfekt. Jag fick skaka hand med Gary Moore i baren på Marquee när vi tittade på Bernie Marsden och Mickey Moody en kväll, vi hann med det hela. När vi kom hem fick jag akut hjärtångest och fick åka ambulans till USÖ med presumtiv hjärtattack. Det var inget fel på mig mer än ångesten fick jag reda på sedan, och det var säkert en eftersläpandereaktion på eländet jag upplevt någon vecka tidigare. Fullständigt vidrigt, men ganska nyttigt så här "ett liv i efterhand". Nu vet jag i alla fall hur allvarligt mitt psyke kan reagera om det vill sig illa.
Exponerade dessutom en hel kodachrome 64 med inställningar för 200 asa och alla bildbevis är därför mycket märkliga, men det kanske är lika bra det. Sånt skit skulle inte kunna hända i denna digitalkamerans dag. Men tänk att förr betalde man för kamerahus och objektiv. Nu betalar man för efterdigitalisering. Adobe tar 7725:- för photoshop cs3. Det är väl rätt dyrt? Men då kan man göra mycket. Men som dom säger på http://www.bildbehandla.se/: Photoshop elements kan nästan lika mycket, 80-85% av allt som stora photoshop kan, resten kan man leva utan om man inte är proffs, och det är jag ju definitivt inte...
Men det jag önskar mig i julklapp är en scanner som klarar diapositiv så jag kan rädda alla gamla bilder till eftervärlden. Det vore ju förskräckligt om de bara "ruttnade bort" i garaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar