Messer och Schmidt tar sig en funderare.
I ett kontorsrum i polishuset i Örebro satt Nils Messer och Bertil Schmidt och penetrerade de mystiska våldtäktsfallen för ungefär tusende gången. Gärningsmannen hade slagit till i går kväll igen och Messer och Schmidt kände sig vanmäktigt förvirrade. De hade varit inkopplade på fallet ända från början och det enda de visste nu som de inte visste redan från början var att det hela var långt mer komplicerat att klara upp än de från början kunnat föreställa sig. Gärningsmannen var snabb i vändningarna, och hans handlingsmönster följde inga logiska lagar. Ena gången gav han sig på en underskön miss Örebrokandidat och andra gången kunde det vara en sjuttiofemårig tant som var ute på kvällspromenad med sin lilla pudel som utsattes för hans råheter.
I går kväll var det en transvestit vid namn John Edvardsson som blivit överfallen. Edvardsson passerade Sagabiografen precis när halvniofilmen slutade och biografbesökarna kom ut. På sina sylvassa klackar vinglade han vidare utan att märka att en av besökarna tog upp förföljandet. Edvardsson gick ner mot det gamla posthuset och följde sedan svartåns kant på väg till gångtunneln som ledde till vasatorget. Nere i tunneln slog gärningsmannen till.
(Edvardsson hade snyftande berättat för poliserna hur han känt en hand på sin axel och vänt sig om bara för att finna sig själv stirrande på en väldig man med svart zorromask för ansiktet. Zorrogestalten tog stryptag på transvestiten Edvardsson och väste fram en befallning om absolut tystnad om livet var Edvardsson kärt. Så drog han med sig Edvardsson upp ur tunneln och in på en mörk bakgård där han stönande började krafsa innanför Edvardssons knäkorta volangklänning. Eftersom Edvardsson klätt sig till fest och under klänningen bar en vippig tyllunderkjol med många lager spets tog det en bra stund innan våldtäktsmannen lyckats hitta det han sökte efter. (Rättare sagt så hittade han något som han inte alls sökte efter.) Mannen i zorromasken började plötsligt skrika otidigheter riktade mot Edvardsson. Bland kallade han Edvardsson för "din jävla äckliga transa" och "äckliga bögäckel". Hade han nu nöjt sig med detta så skulle Edvardsson kanske bara ha gått hem och gråtit en skvätt - för han var van vid att trångsynta människor trakasserade honom - men det blev dessvärre inte så. I stället fick Edvardsson se en djävulsk glimt tändas bakom den svarta masken.
"Du ska få för kortkort du!", sade våldtäktsmannen och drog upp Edvardssons klänning.
Det var bara någon timme sedan Messer och Schmidt besökt Edvardsson i hans lägenhet och fått sig hela historien till livs. Edvardsson satt på en badring och berättade om sina traumatiska upplevelser och när han följde de båda polismännen till dörren så gjorde han det med markerat bredbent gång. Men nu var de alltså tillbaka på sitt tjänsterum och gjorde sitt bästa för att hitta någon liten tråd att nysta vidare på. Edvardssons signalement av gärningsmannen var inte mycket att hänga i julgranen. Det enda intressanta var den här Zorromasken - för den knöt utan tvivel ihop intermezzot med de andra attacker som förekommit. Någon Zorromask hade de inte hört talas om förut men däremot diverse andra olika maskeringar - från plutokostymer till spindelmannendräkter. I det interna polissnacket gick våldtäktsmannen under arbetsnamnet "superhjälten".
"Vad tror du?", sade Messer till Schmidt.
"Det är utan tvivel vår man som slagit till igen. Vi måste hitta den jäveln snart - innan det blir panik ute på stan. Vanligt folk törs ju snart inte visa sig ute längre."
"Mmm, du har rätt. Men vi har ju ingenting att gå efter. Vi vet inte ett dugg mer än vi gjorde för ett halvår sedan." Nils Messer skakade på huvudet.
"Vi måste ju börja någonstans", sade Schmidt bestämt. "Kommer du ihåg den där idioten som vi träffade på sjukhuset?"
"Du menar killen med läppen? Han som sade att han hade slagit i ett bord så att tänderna rök."
"Precis..."
"Vad är det med honom?"
"Jag undrar bara om vi inte släppte honom lite för lättvindigt. En kollega såg honom smyga omkring ute på stan i rosa klänning häromdagen."
"Jamen det borde väl diskvalificera honom i så fall. Då skulle han väl inte bli så upprörd över att hitta en transakompis att han halvt knullade sönder aschlet på den stackaren."
"Säg inte det du. Han kanske är nån jävla psykopat. Han kanske inte ens vet vad han gör."
"Ja jag vet inte."
"Har du något bättre uppslag då?"
"I och för sig inte."
"Då så. Då spanar vi ut den jäveln. Är det han så lär vi få veta det - och är det inte han så märker vi väl det i så fall."
"Okej då. Det är i alla fall bättre än att sitta här och göra ingenting."
De reste på sig och lämnade kontoret.
Ett än mer oväntat möte.
Det började riktigt trevligt. När Amadeus och Beatrice kom hem till Amadeus så slog de sig ner i soffan. Amadeus dämpade belysningen i rummet och knäppte kapsylen av det spanska lantvin som de införskaffat.
"Una vino rosso", sade han beskäftigt och hoppades på så sätt kunna imponera på Beatrice. "Rioja tror jag rent av", fortsatte han sedan. "Grand reservé. Möjligtvis kan det komma från Kataloniens bördiga vindistrikt."
"Tänk att du kan så mycket om vin", sade Bea imponerat. "Själv kan jag knappt känna skillnad på Dom Perignon och Gula änkan."
Det kunde egentligen inte Amadeus heller men han var å andra sidan en hejare på att läsa Expressens vinspalter - och med tiden hade han lärt sig en hel del fackuttryck. Han agiterade vinet med en mästares vana rörelser. "Nä, vin är svårt", fortfor han. "Att bli vinkännare kräver år av träning. Men bara genom att se på färgen på detta fantastiska årgångsvin kan jag konstatera att det är jordigt till sin karaktär. Vidare kan jag berätta för dig att den spanjor som trampat dessa druvor, hette Jose Ferreiras och att han har omkring fyrtiotre i skonummer."
"Åh." Beatrice var mycket tagen av den fackkunskap som Amadeus stoltserade med.
Amadeus stack in näsan i glasets välvda kupa, och sniffade in det purpurröda vinets arom. "Jag tror", sade han kunnigt, "att han föredrar espandrillos framför andra skodon. Men det är jag inte riktigt säker på..."
"Nä men Amadeus vad du är duktig", sade Bea hänfört.
Amadeus kände sig glad och nöjd. Det som för några timmar sedan verkade utveckla sig till en riktigt tråkig dag hade med tiden förändrats till något helt annat. Han kanske inte var en sådan misslyckad figur trots allt. Han kanske rent av hade något speciellt som apellerade till kvinnor. Med tanke på hur både Lena och Beatrice visat sin tydliga dragning till honom så verkade det inte helt otroligt. Han tyckte om tanken.
Framemot tiosnåret var Amadeus full. Närheten till Beatrice hade stegvis ökat hans kroppstemperatur med minst ett par grader och törsten steg med fysikalisk lagbundenhet i precis samma takt som värmen. Beatrice var däremot fortfarande i stort sett nykter eftersom Amadeus själv konsumerade det mesta av innehållet i de båda vinflaskorna utan att visa någon som helst hänsyn till sitt kvinnliga sällskap. Han skyllde det på sin nervositet och på sin heta vilja att äntligen på ett seriöst och allvarligt sätt kunna betyga Beatrice sin kärlek. Inte för att vinet hjälpte. Snarare blev han mer och mer tillknäppt ju lägre nivån sjönk i flaskorna. Det var som om allt det där vackra som ville komma ut i stället kröp längre och längre in. Till slut blev det totalt otillgängligt och han gav upp.
När de så var mitt uppe i en förvirrad debatt om huruvida människan kunde sägas vara en förnuftsvarelse eller inte, ringde det i hans telefon.
"Ringer det schå här dags", sade Amadeus förvånat. "Jag tror jag schvarar i schovrummet."
Han vinglade iväg. Beatrice hörde honom lyfta luren och pladdra otydligt en stund. Så blev det plötsligt tyst. Hon blev lite orolig och gick in för att se vad som hade hänt.
Två timmar senare vaknade Amadeus till. Vilken huvudvärk han hade. Han tordes knappt öppna ögonen av rädsla för att huvudet skulle sprängas i bitar och att hans hjärnsubstans skulle spridas ut över sovrumstapeterna.
"Amadeus, är du vaken?", hörde han någon säga. Han var nog tvungen att öppna ögonen i alla fall.
"Va? Beatrice? Jag somnade visst?" Amadeus satte sig upp i sängen. Plötsligt var han klarvaken och tittade med stora ögon på Beatrice som låg bredvid honom, lika naken som den dag hon kommit till världen. Amadeus såg panikslaget ner mot sina fötter och märkte till sin förskräckelse att inte heller han hade några kläder på sig.
"Men..." Amadeus drog snabbt upp täcket över snoppen som börjat expandera på ett mycket irriterande sätt.
"Det var första gången som någon av mina pojkvänner somnat ifrån mig", sade Bea och log skälmskt. "I alla fall när vi precis skulle till att älska."
"Somnat ifrån?" Amadeus förstod ingenting.
"Kommer du inte ihåg? Du gick in i sovrummet för att svara i telefonen och när jag gick in till dig så hade du somnat. Du snarkade som en liten gris."
"Kan inte ha varit jag", konstaterade Amadeus pyrt. "Jag snarkar minsann inte." Han såg sur ut.
"Johodå. Men jag klädde i vilket fall som helst av dig kläderna och då vaknade du till en liten stund och så pussades vi lite och så där."
"Gjorde vi?!"
"Ja. Fast sen hände det inte mycket mer för du lyckades inte hålla dig vaken. Jag kämpade och kämpade men du bara låg där som en liten limpa. Jag försökte med massor av tricks - men ingenting hjälpte."
En elakartad panikångestattack drabbade Amadeus. Han kände att han inte för ett ögonblick till kunde stanna kvar i rummet.
"Vänta ett tag jag måste kissa", sade han och reste sig upp. Amadeus rusade iväg till toaletten uppfylld av en konstig känsla. Vad var det egentligen hon hade sagt? Hon kämpade och kämpade och försökte med massor av tricks. Vad betydde det? Hade han blivit våldtagen? Nesligen förförd under sin djupa sömn? Det kändes ytterst obehagligt tills det plötsligt slog honom att vad det än var hon hade gjort så hade hon gjort det för hans skull. Hon tyckte om honom. Så mycket att hon ville älska med honom. WOW! Han kissade klart och rusade tillbaka till sängen. Självförtroendet hade plötsligt växt betydligt. Passionerat kastade han sig över Beatrice och kysste hennes våta läppar.
"Alialia!!!", skrek han (för han kände sig med ens lika viril och stark som Tarzan) och sänkte sitt ansikte mot hennes bröst. Några lätta drag med tungan fick hennes vårtor att styvna. Så var det stjärtens tur. Han kände dess mjuka rundning mot sin handflata och smekte den med fingrar lika känsliga som fjädrar. Hon reagerade omedelbart och smekte tillbaka samtidigt som hon viskade sockersöta ord i hans öra. Amadeus trodde att han var i sjunde himlen. Med en suck av lycka sjönk han in i Beatrices famn. Hans euforiska tillstånd var till och med av den karaktären att han tyckte sig höra klockor ringa.
Klockor?! Var det någon som ringde på dörren? Jo. Plötsligt öppnades ytterdörren och de hörde hur steg började närma sig sovrummet. Amadeus reste sig för att se vad som stod på.
"TJOHO!!! AMADEUS!!!", lät det utifrån hallen. "AMADEUS, VAR ÄR DU?"
Åh nej. Bara det inte var... Men om det inte var hon - vem skulle det annars vara? Han kände ingen annan som stövlade in på det där sättet. Det var inte första gången det hände. "Det måste vara morsan", viskade Amadeus förtvivlat till Bea. "Kärringen har nyckel."
Sovrumsdörren slets upp med ett brak. "AMADEUS, TJOHO!!! HÄR KOMMER MAMSEN!!! Vad tycker du om..." Mamma tvärstannade innanför dörren till det mörka sovrummet. Hon avtecknade sig som en spolformad silhuett mot den ljusa dörröppningen. "AMADEUS, VAD GÖR DU??? VEM ÄR DET DÄR???" Den skrikande kvinnan gapade som en nyfångad braxenpanka och stegade bestämt fram mot sängen. Väl framme tände hon sänglampan och avslöjade sig därigenom i all sin prakt.
"MAMMA, VAD HAR DU GJORT???", skrek Amadeus. Han fick en chock. Där stod mamma i stubbat illrött hår och en kortkort tight läderkjol. Vidare hade hon lila mascara och grönt läppstift och de åderbråcksmärkta benen var dolda av sönderslitna nätstrumpor.
"VEM ÄR DET DÄR FRÅGADE JAG!", skrek mamma.
"VAD I HELVETE HAR DU GJORT FRÅGADE JAG!", skrek Amadeus tillbaka.
"DU SKA SVARA MIG FÖRST DIN JÄVLA SPOLING!!!", kontrade mamma.
"SÅ FAN JAG SKA. DU KAN GOTT TALA OM VAD DU MENAR MED DET HÄR FÖRST!!!"
"Kan ni inte sluta skrika åt varandra?", pep Beatrice Ericsson ängsligt.
"NEJ DET KAN VI INTE!!!", vrålade de båda antagonisterna samfällt. "HÅLL KÄFTEN!!!", skrek de sedan, för att visa Beatrice att hon minsann inte skulle lägga sig i deras interna uppgörelse. De fortsatte att skälla okontrollerat på varandra i närmare tio minuter. Ingen anklagelse var för neslig för att användas i argumentationen - och inget påhopp var för illasinnat. Bea kröp skrämt ihop under täcket och hoppades att stormen skulle lägga sig snart.
Amadeus var helt enkelt rasande. Här kom hans egen mor och förstörde hans livs chans och om han kände henne rätt så gjorde hon det bara för att jävlas med honom. Han visste inte vart han skulle ta vägen. Det enda som avhöll honom från att ta till fysiskt våld var den rädsla han kände för att bli slagen tillbaka. Men något måste ske och det måste ske i detta nu. Han orkade helt enkelt inte mer.
"DIN JÄVLA SKITKÄRRING", skrek han. "HÄR HAR DU INGENTING ATT GÖRA!!! FÖRSVINN MED DIG!"
Det tog skruv. Mamma reagerade. "Vad sade du?", sade hon, betydligt tystare än tidigare.
"JAG SA FÖRSVINN!!! JAG VILL INTE SE DIG MER. DU HAR JU FÖR FAN FÖRSTÖRT HELA MITT LIV!!! VAD MIG ANBELANGAR SÅ KAN DU..." (Amadeus hejdade sig, men inte för att han kommit på andra tankar utan enbart därför att han ville försöka lägga så mycket kraft som möjligt bakom de kommande orden. Han hävde sig upp ur sängen och ställde sig upp i hela sin längd framför mamma. Med största sannolikhet utgjorde han en långt mer imponerande anblick än vad han ens kunnat föreställa sig - för hon ryggade tillbaka en hel meter.) "DRA ÅT HELVETE!!!"
Mamma verkade med ens ha kommit på nya och mer försonliga tankar än tidigare. "Men Amadeus... Är du arg på mig?"
"DET KAN DU GE DIG FAN PÅ ATT JAG ÄR..."
"Men lilla gubben... Varför då?"
"DÄRFÖR ATT DU INTE LÅTER MIG VARA IFRED, DÄRFÖR ATT DU KOMMER HIT OCH SER UT SOM OM DU VARIT STATIST I ROCKY HORROR PICTURE SHOW, DÄRFÖR ATT JAG PRECIS LÅG OCH KYSSTES MED DEN HÄR UNGA DAMEN OCH INTE HADE NÅGON SOM HELST LUST ATT TRÄFFA DIG, DÄRFÖR ATT JAG ÄR TRÖTT PÅ MUSSEPIGGKALSONGER OCH TRÖTT PÅ ATT BLI TVINGAD ATT KÖRA TIDNINGAR FAST JAG INTE VILL!!! RÄCKER DET?"
Beatrice hade under Amadeus monolog tagit sig upp ur sängen och börjat klä sig. Nu petade hon Amadeus på axeln.
"VAD I HELVETE!!?"
"Jag går nu", sade Beatrice tyst. "Det är nog bäst att ni får klara ut det här själva."
"DU STANNAR HÄR! JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD!!!"
Det var försent. Beatrice tog sin handväska i ena handen och jackan i den andra. Hon grät tyst när hon gick. Den här kvällen slutade inte alls som hon hade tänkt sig.
"DÄR SER DU VAD FAN DU HAR STÄLLT TILL MED", skrek Amadeus åt sin mamma. "DU KAN FARA ÅT HELVETE DU OCKSÅ!!!"
"Men snälla Amadeus..."
"GÅ NU FÖR FAN INNAN JAG SLÅR IHJÄL DIG!!!"
Mamma insåg att det här kanske inte var den rätta tidpunkten att tala Amadeus tillrätta så hon tog sin Mats ur skolan och smet iväg hon också.
När Amadeus blivit ensam ringde han Håkansson och berättade att han drabbats av en häftig magsjuka som definitivt förhindrade honom från att bära ut några tidningar nästa morgon. Håkansson grymtade besviket men lovade ändå att se till att någon fick ta hand om Amadeus distrikt. Fast Amadeus skulle se till att tillfriskna snarast möjligt. Det lovade Amadeus. Så lade han sig på sängen och grät hysteriskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar