Amadeus 011

Familjegräl och mammagråt.

"Men snälla Amadeus vi kan väl gå på bio?! Varför går vi aldrig på bio nuförtiden?" Mamma såg alldeles uppriven ut. "Jag har ju frågat dig minst tio gånger under de senaste veckorna. Varför svarar du mig inte när jag talar till dig? AMADEUS!!!"
"Sade du något?" Amadeus såg upp från tidningen. Han satt vid mammas köksbord och försökte äta lite mat. Det var svårt att få ner något för även fast mamma gjort falukorv och stuvade makaroner - något som Amadeus tyckte om - så hade hon ändå inte lyckats så bra med själva tillagningen som han skulle ha önskat. Korven var knagglig och svartbränd i kanten och makaronerna var mer än måttligt klistriga. Det var svårt att särskilja de enskilda makaronrören från den stenhårda mjöliga stuvningen. Kväljningarna kom och gick med jämna mellanrum men eftersom han visste att fast föda ändå var nödvändigt för själva överlevandet så kämpade han vidare så gott det gick.
"Du vill ju aldrig följa med på bio längre. Vad är det med dig egentligen? Kramer mot Kramer går i repris på Avenyn. Kan vi inte gå och se den? Vi såg ju den tillsammans förra gången och det är den bästa film jag har sett i hela mitt liv."
Kramer mot Kramer - jo pyttsan! Den filmen hade inte precis hjälpt honom hemma hos Lena. Amadeus var extremt skeptisk mot hollywoodindustrin nuförtiden. Vilken hopplös morsa, tänkte Amadeus. Hon bara tjatar och tjatar. Ska det vara så svårt att förstå att jag vill leva mitt eget liv. Han kände att han var tvungen att göra något åt situationen om han inte skulle bli psykiskt sjuk på kuppen, men just den här dagen orkade han inte ta den argumentation och det gräl som ofelbart skulle komma om han tog upp saken på allvar.
"Nej, jag är upptagen i kväll", sade han därför bara.
Amadeus förlorade sig i drömmar om Utahöknen och möjligheten att bli missionerande Mormon. Tänk att få vandra runt i Brickebacken iklädd svart kostym och vit skjorta med långa kragsnibbar och vara en äkta vandrande Mormon. Och tänk vad mycket snygga brudar han skulle träffa under sina hembesök. Lika snygga som Lena eller Beatrice. Han insåg att det sista var en hädisk tanke och ångrade den omedelbart.
Alltsedan mötet med Mormonerna kände Amadeus att det var svårt att koncentrera sig på annat. Svårt var det också att följa med i ett normalt samtal när Ågren klättrade tung på ryggen på honom. Han hade svårt att förstå vad som höll på att hända med hans liv. Hans tankar bara flöt iväg.
Mamma mumlade något men Amadeus ignorerade henne.
"Amadeus, nu lyssnar du i alla fall inte på mig. Kan du inte höra på din lilla mamma?"
"Vadå?"
"Du är ju helt omöjlig."
"Förlåt så mycket då. Men jag mår faktiskt inte bra. Jag undrar om jag inte borde gå hem och lägga mig."
"Så stingslig man kan vara då. Jag frågade om du inte tyckte att vi skulle ta och resa bort ett tag, bara du och jag. Vi skulle kunna bo på hotell och gå på dans tillsammans och ha det riktigt trevligt. Du behöver vila upp dig lite som du sliter med dom där tidningarna på morgnarna."
Vad sade hon egentligen? "Dans? Du och jag? Är du inte riktigt klok?"
"Men Amadeus - vad är det med dig? Tycker du inte om din lilla mamsigamsi längre?"
Amadeus suckade djupt och såg upp mot den gula funkislampa som hängde ovanför matbordet. "Men mamma, det vet du väl att jag gör. Kommer jag inte och hälsar på dig nästan varje dag? Tror du att jag skulle göra det om jag inte tyckte om dig?" Amadeus hoppades att mamma inte skulle tänka på att han alltid kom när det var matdags.
"Förr brukade du alltid vilja följa mig på bio", sade mamma och lade sig till med "åh vad det är synd om mig som är så ensam i hela världen minen".
"Ja men det är ju så mycket nu för tiden."
"Jag vet nog. Det är en massa flickor. De där små ludren betyder mer för dig än vad jag gör!"
"Nu är du oschysst. Du vet ju att du betyder mycket för mig. Jag måste bara få en chans att växa upp."
Tårar började trilla nedför mammas kinder. Gode Gud nu grinar hon igen tänkte Amadeus. Fattar hon inte att jag inte kan tillbringa all min tid här?
"Snälla mamma gråt inte. Du måste faktiskt förstå att jag vill leva mitt eget liv. Det är nog inte så bra för någon av oss att du hänger upp hela din tillvaro på mig. Du behöver en man i ditt liv och jag måste få en chans att lära känna mig själv."
"Och dig ska man ordna tidningsutkörarjobb åt. Du tycker alltså inte om mig längre."
"Mamma vi kan väl prata om det här en annan dag? Jag orkar inte just nu."
Mamma slog händerna för ansiktet i en teatralisk gest. "Gå då", grät hon fram. "Gå hem Amadeus - jag vill vara ensam."
Amadeus stönade inombords. Varje gång han kom hem till mamma så blev det samma visa. Aldrig någonsin fick han känna sig nöjd med sig själv eller för den delen känna att de kom bra överens och kunde umgås i en normal relation. Alltid skulle det tjatas om hur trevligt det var förr och hur illa han bar sig åt nuförtiden. Trevligt, tänkte Amadeus svårmodigt. Jag fick ju inte ens ett eget rum förrän jag var sjutton år. Och tänk alla gånger när morsan ville att jag skulle ligga i hennes säng när jag var sjuk. Jag har väl gjort allt för att ställa upp - och ändå tjatar hon på mig. Amadeus kände antipatin mot mamma växa sig allt starkare.
För att inte totalt bryta förhållandet och därigenom bränna alla broar till eventuella kommande mattillfällen reste han sig upp. "Jag går väl då. Hej då mamma. Vi ses väl i morgon?"
"Jag kanske inte lever i morgon" svarade mamma och lät som om hennes replik vore hämtad ur ett klassiskt grekiskt drama.
"Det gör du nog", svarade Amadeus surt. "Jag kan inte tänka mig något annat."
"Var inte så säker på det du..."

När Amadeus lämnade sin mammas lägenhet var han på ett uruselt humör. Något måste göras. Han kände att han var tvungen att hitta på något trevligt, för att muntra upp sig. Det enda roliga han kunde komma på var att åka in till Folkbiblioteket i Örebro. Där skulle han sätta sig i läsesalen och studera sina ryska favoritfilosofer. Han hade för avsikt att kolla upp om också de haft problem med sina mödrar.

Mamma tänker efter.

Så fort Amadeus lämnat mamma för att åka till biblioteket slutade hon att gråta. Det fanns liksom ingen anledning att hålla på med det när ingen såg det och tyckte synd om henne. I stället började hon att tänka. Vad är det för fel på mig funderade hon, samtidigt som hon klappade den spräckligt fete perserkattshane som understundom fick fungera som substitut för Amadeus. (Den levde uteslutande på leverpastej och lax och hade en matchvikt på lite över tretton kilo. Gullstumpen som katten hette tackade i motsats till Amadeus inte nej när det vankades godsaker.)
Frågorna malde frenetiskt i hennes hjärna. Varför ville inte hennes egen son umgås med henne? Hon kunde inte för sitt liv förstå vad hon egentligen hade gjort för fel. Var det verkligen för mycket begärt att han följde med henne på bio en enda kväll, när hon slitit och släpat i hela sitt liv för att han skulle kunna ha det bra?
Nej, hon kunde inte komma på ett endaste litet fel hos sig själv. Alltså var alltihop den där drasuten till pojkspolings fel och alltså måste hon på något sätt överlista honom. Mamma började fundera ut en strategi. En plan.
"Ja jämrans anamma!", utropade hon plötsligt högt. Så enkelt det var i själva verket. Amadeus tyckte så klart inte att hon var häftig nog. Men det gick ju att råda bot på. Nu skulle han få se.

Ett oväntat möte.

Amadeus mådde nästan lite illa när han klev av bussen på hållplatsen vid Storgatan i Örebro. Weidermanschaufförerna hade alltid så bråttom och Amadeus hade faktiskt lite anlag för åksjuka. Han vinglade sig på lätt ostadiga ben förbi Krämarhuset och upp över Näbbtorget. Utanför medborgarhuset fick han se en skymt av teaterdirektören Lis Vibeke-Kristensen iförd hemmastickad toppluva. Vad roligt med en kulturell upplevelse. Han kände sig genast mycket piggare.

Elegant tryckte han på den automatiska dörröppningsknappen och skred in i folkbibliotekets läsvänliga miljö. Med raska steg travade han fram till den bokbeströdda informationsdisken.
"God eftermiddag", sade han vänligt till den glasögonprydda bibliotekarien. "Jag söker avdelningen för ryska filosofer."
"Vi har ingen speciell avdelning för ryska filosofer", svarade bibliotekarien och såg lite frågande ut. "Men om du..."
"Skall jag kanske gå till fäbiblioteket?" Amadeus fnittrade till. Han ansåg nämligen att han i just det ögonblicket varit alldeles otroligt kvick och elegant. En moderna tiders Oscar Wilde rent av.
"Förlåt?"
"Jag menar att om ni inte har ryska filosofer i folkbiblioteket, så kanske det i fäbiblioteket åtminstone kan finnas någon enstaka liten exilryss."
"Skämta inte om bibliotekets namn är ni snäll. Vi tycker att det är illa nog som det är." Bibliotekarien eldade upp sig under tiden hon pratade och såg mycket förargad ut. "Jag är förresten glad över att det inte kallas för kamratbiblioteket. Det vore väl! Inget att förvåna sig över! Annars!" Hon nästan spottade fram orden. "MEN DU KAN HURSOMHELST FINNA DINA JÄVLA RYSKA FILOSOFER BREDVID PSYKOLOGIAVDELNINGEN - FÖRSTA TILL HÖGER. BOLSJEVIKJÄVEL!!!"
"Tack så mycket", sade Amadeus och slank iväg. Någonstans inom sig kände han att han kanske var tvungen att förändra sitt förhållningssätt till andra människor om han inte ville fortsätta att leva på kant med hela världen. Fast det fick bli en senare fråga. Han tog sig igenom biblioteket och fram till filosofiavdelningen där han genast började botanisera bland böckerna i hyllorna.
Se där - en Babotskij som han aldrig sett förut. Modulmänniskan och modernismen. Den verkade spännande. Precis när han fått upp källhänvisningarna och börjat ögna igenom dem hörde han en röst bakom sig.
"Amadeus! Hej!"
Till sin stora förvåning och upphetsning såg han att det var Beatrice Ericsson som satt lättjefullt uppkrupen i en av de två skinnstolar som stod i läshörnan på filosofiavdelningen. Amadeus rodnade av exaltation. "Beatrice? Hej! Sitter du här?"
"Tänk vilket sammanträffande. Men det är faktiskt din förtjänst att jag är här. Jag tänkte jag skulle kolla upp den där boken du pratade om."
"Vilken bok? Jag kommer inte ihåg så här på rak arm."
"Dödsförnekelsens allmängiltiga mänsklighet. Marinovskij du vet."
"Ja den var det ju. Kul. Jag började precis i den här." Han höll upp modulmänniskan och visade henne. "Att studera ryska filosofer är ett mycket bra sätt att lugna ner en upprörd själ" fortsatte han sedan förvirrat, när han till sin förskräckelse insåg att han stod och erigerade. (Hon var ju så vacker där hon satt. Så nordiskt skön att själve Nietsche skulle ha förälskat sig i henne. En überfräulein utan tvekan.) Han önskade att han druckit ett par öl innan han åkt till biblioteket. Om han gjort det så skulle det nog ha gått lättare att tala med Beatrice.
"Vi kanske skall låna boken och läsa den tillsammans i eftermiddag", sade Beatrice plötsligt och log inbjudande mot honom.
Amadeus drabbades av talfel. "Va? V-v-v-vill du det? V-v-v-v-vill du l-l-l-läsa den ihop med mig?"
"Men Amadeus varför stammar du så där? Vad är det med dig? Det är väl klart att jag vill läsa Babotskij tillsammans med dig. Jag tycker ju om dig. Och så är du så bra på att förklara när jag inte förstår."
Hon tyckte han var bra på att förklara. Hon tyckte om honom. Wow! "Men kom då så går vi", sade han ivrigt. (Det var bäst att skynda på innan hon kom på andra tankar). "Vi lånar boken på en gång. Så kan vi gå till Lindbergs konditori och läsa där. Och kanske dricka choklad med vispgrädde och ta en bananbakelse och..."
Beatrice såg lite besviken ut. "Skulle vi inte kunna åka hem till dig i stället?", sade hon. "Det är så svårt att hålla isär begreppen när man diskuterar filosofi på ett konditori."
Ha! Det här skulle Berra och Gurra minsann få höra. Fortsatte utvecklingen lika strålande som den hade börjat så skulle Amadeus snart kunna ge dem på moppo för deras otrevliga trakasserier.
"Okej! Kom så går vi. Vi tar vägen förbi bolaget. Babotskij kräfva dessa drycker."

Det blev Beatrice som fick låna boken eftersom bibliotekarien fortfarande var djupt upprörd över Amadeus tidigare skämtsamheter och helt sonika vägrade ta emot hans lånekort när han höll fram det.
"Nej tack din jävla kommunistlakej", fnös hon. "Lånar jag ut boken till dig så säger du väl att den tillhör det förslavade trasproletariatet och konfiskerar den."
Amadeus blev sur. Han hade ju bara skojat lite med henne. Så allvarligt var det inte. Men han kunde nog svara med samma mynt. "Tillhör den trasproletariatet så går dom väl kapitalets vägar som vanligt och lämnar tillbaka den i så fall. Jag har min lagliga rätt att låna den här boken. Ge hit!"
"Aldrig i livet! Inte ens om du kommer hit med KGB lämnar jag ut den här boken till dig. Du kan skicka mig till Sibirien eller placera mig på mentalsjukhus eller göra vad du vill - jag står ändå fast i mitt beslut."
"Går det bra med mig då?", frågade Bea försiktigt. "Jag ska rösta på miljöpartiet."
Det passade bibliotekarien betydligt bättre. Hon hade faktiskt själv övervägt att låna sin röst åt miljöpartiet. Det där lilla provröret Schlaug eller vad han nu hette var ju så söt. Han hade ett gulligt skägg, tyckte bibliotekarien.
Nöjda och glada vandrade sålunda Amadeus B. Nilsdotter-Stenström och Beatrice Ericsson ut från biblioteket.