Ingen, ingen...

...är titeln på en av John Holms finaste sånger, jag är inte riktigt säker på från vilken platta den ursprungligen härstammar, har den bara i "främmande natt-boxen" och där hänger ju allt ihop på något konstigt vis... Kanske är en outtake...

Anyways, snart nytt år, dags att summera saker, tänkte sno den där låttiteln för att konstatera att "ingen, ingen" hanterar det svenska språket likt Torgny Lindgren och att den bok jag kommer att minnas bäst från 2007 års litteraturutgivning måste vara "Norrlands akvavit". T.L är kung, med en mening kan han kan få mig att gråta eller skratta av gråt, det är som om varje ord är vägt med guldvåg, prövat, jämfört, slutligen bestämt. Det är som ohyggligt imponerande.

Min pappa drog iväg mig till Hallsberg för ett par år sedan, till författarkväll på Stinsens dagcentral (eller vad nu stället hette). T.L var där och "Pölsan" hade just utkommit. Han läste lite från den och lite från "Brokiga blad" och efteråt kunde man få komma fram och hälsa på författaren och även få en bok signerad. Stig från Stigs boklåda i Hallsberg hade specialpris på "Pölsan" den kvällen. Min "Pölsa" hade jag emellertid med mig hemifrån, för den var redan läst och avnjuten.

Funderade länge på om jag skulle ställa mig i den där kön, tyckte kanske inte att jag var värdig nog eftersom jag inte skulle köpa någon bok just då, men gjorde det ändå till sist, lite knäsvag var jag när jag kom fram. Då plirade T.L bakom sina uggleglasögon, tog mig i handen och sade "Tack för att du var här ikväll".

Lilla moi, vad menade han egentligen? "Nej men det är ju jag som ska tacka, du läste så fantastiskt fint".

"Jo men jag jag såg bara en som var så med hela tiden..."

Åh T.L, jag älskar dig...

Annars var väl litteraturåret 2007 Stieg Larssons år och visst plöjde jag "Luftslottet som sprängdes" på någon slags rekordtid. Med behållning också, vilket får anses vara MVG eftersom jag annars är "döden-döden-trött" på svenska kriminalromaner.