Jag gamla skruttiga människa...

Jag har fått åldersnoja. Det är säkert. Senaste veckan har jag tänkt oerhört fabulöst jättemycket på att jag alldeles snart kommer att fylla 45 och det känns inte alls bra. Jag är skitledsen för att mitt studielån kommer att vara färdigbetalt om fem år, jag ser att mitt en gång så vackra långa halvblonda hår numera har fastnat i en Bobby Ewing-frilla av fullständigt obestämbar längd och att det dessutom är mer grått än blont. Jag har 20 år kvar till pensioneringen. 20 år går ju skitfort. Jag minns precis hur det var för 20 år sedan, då hade jag precis "blivit vuxen", gått ut alla skolor och fått jobb. Det var ju nästan igår. Nu är jag 45 och om fem år är jag 50 och jag minns när min pappa fyllde 50 och jag tänkte "stackars gamle man".

Konstigt det är, jag hade en stark 30-årskris, funderade mycket på mitt liv, vad jag gjort, vad jag skulle göra, sedan kändes det bara bättre och bättre och att fylla 40 var en baggis. Och nu kommer det alltså tillbaka till mig igen.

Ni ska veta att ni talar med en man som haft svår dödsångest genom åren, jag tror inte ens jag var 25 när jag skrev "min tid är min" som hade rader som:

"Död ska du komma

och hämta mig med

så kom när min dag är förbi

när allting är gjort

när drömmarna flytt

när allt blivit som det skulle bli

(...)

Jag vet jag kan inte värja mig

och inte heller besvärja dig

den dag som du vill snärja mig

men du ska inte få härja mig

för min tid är min

och din tid är din

och när dom möts får det bli som det blir"

Det var ju kaxigt och såklart inte alls sant och egentligen visste jag nog det eftersom hjärtat slog så hårt varje gång jag tänkte på döden. Nuförtiden är döden (min egen i alla fall) faktiskt inte lika skrämmande. Jag tror det är genom att prata med barnen jag bearbetat den ångesten, när de frågar och undrar så måste man ju faktiskt vara sann och ärlig, både mot dem och mot sig själv.

Andras dödar är mycket värre att fundera över. Jag har insett att jag hatar begreppet cancer till exempel, för nu tycker jag snart att var och varannan människa i min omgivning har fått den där vidriga sjukdomen.

Men att fylla 45 och må dåligt över det har egentligen ingenting med omedlebar dödsångest att göra, det handlar mer om att ha ångest över att inte ha gett sig tid att känna hur fort det här livet egentligen går, över att att känna att man missat en massa glädje och lycka bara för att man inte förmått hålla sig i den känslan. Jag får väl ägna nästa del av mitt liv åt att bli bättre på det. Typ.