På spaning.
Messer och Schmidt satt i sin hemliga polisbil - en knallröd Wolkswagen av nittonhundrafemtionioårs modell med delad framruta och blinkerspilar vid dörrarna - och bidade sin tid utanför Amadeus lägenhet. Kvällen hade ditintills varit mycket lugn. Den misstänkte dök upp vid sextontiden med en vacker kvinna i sitt sällskap. Paret såg ut att stå på god fot med varandra eftersom de skrattade och verkade ha trevligt i största allmänhet så den unga kvinnan var med största sannolikhet inget potentiellt våldtäktsoffer. En korpulent äldre man gick in i huset någon halvtimma senare men försvann ut igen efter bara tio minuter. Messer noterade att han hunnit byta skor. En snabbkoll med registret gav vid handen att den äldre herrn direkt kunde avföras från misstankar. Han visade sig vara en välrenommerad skohandlare med oklanderligt rykte. Sedan över trettio år tillbaka bodde han i staden och under hela den tiden hade han aldrig gjort något brottsligare än att gå mot röd gubbe. Han hade nog ingenting med våldtäkterna att göra.
Vid niosnåret avbröt de spaningarna för att åka till korvkiosken och köpa varsin tunnbrödsrulle. Messer tog korv i sin medan Schmidt lyxade till det hela lite och avnjöt sin tunnbrödsrulle med lövbit och gurktrams.
När de sedan återvände till Solhemsgatan fick de efter ytterligare ett par timmars långtråkig väntan se en parant kvinna i punkutstyrsel glida in i huset. Detta väckte polisernas intresse. Kanske det äntligen började röra på sig.
"Smyg efter", sade Bertil Schmidt till sin kollega. "Jag håller ställningarna här."
Messer väste fram ett okej och gled ut ur bilen likt en svart skugga. Tio sekunder senare kom han tillbaka.
"Jag glömde walkie-talkien", sade han. Han tog med sig sin japansktillverkade radiosändare och smet in i huset igen.
Bertil Schmidt plockade under tiden fram en infraröd kikare, och började spana mot Amadeus B. Nilsdotter-Stenströms lägenhet. Efter någon minut hörde han Messer anropa honom på radion.
"LA åtte PV transmitting on the shortwaweband on fifteen meters."
"Sluta fåna dig. Har det hänt något?"
"Jag vet inte. Det är i vilket fall som helst ett jävla liv därinne. Kan du se något?"
"Inte ett skit. Gardinerna är fördragna..."
"Det låter som om dom håller på att slå ihjäl varandra därinne. Vänta ett tag - nu kommer det någon. Jag gömmer mig så länge. Kolla vem det är."
"Okej. Over and out"
Beatrice Ericsson kom i samma ögonblick gråtande ut ur lägenheten. Messer hann precis smyga sig undan i källarnedgången och undvek på det viset att bli sedd.
"Hallå", lät det sekunden senare ur hans walkie-talkie. "Messer - hör du mig? Hann du undan?"
"Ja för fan. Såg du vem det var?"
"Det var kvinnan som kom hem med Stenström. Han har säkert spöat upp henne för hon såg alldeles förstörd ut."
"En sån jävel... Vänta, nu kommer det visst någon mer."
Med steg lika graciösa som en gravid flodhästhonas, dundrade Amadeus mamma ut - också hon i tårar.
Messer kastade sig än en gång ner i källarnedgången. Dessvärre råkade han halka till och störtade handlöst nerför den dryga tre meter långa trappan. Han förlorade omedelbart medvetandet och hörde därför ingenting av sin kollegas upprörda skrik från walkie-talkien.
"NISSE! NISSE? VAD FAN HÄNDE? MESSER!!! HÅLL UT MESSER! JAG KOMMER IN!"
Bertil Schmidt drog sitt tjänstevapen ur hölstret och rusade likt en skållad utter in i huset för att bistå sin kollega. Han hittade honom någon minut senare, fortfarande medvetslös och med ett stort sår i bakhuvudet. För ett ögonblick övervägde Schmidt att gå in i lägenheten och arrestera Amadeus för dubbel våldtäkt och grovt våld mot polisman men när han insåg att hans arbetskamrat behövde komma under medicinsk behandling så fort som möjligt lät han det hela bero. I stället lyfte han upp sin skadade kollega och bar honom uppför trappen och in i bilen. Han fick vika honom dubbel för att få in honom i baksätet. Ett portabelt blåljus placerades sedan på bilens tak och med en hastighet av dryga sjuttio kilometer i timmen körde den lilla bilen med tjutande däck mot sjukhuset.
"Din jävel", morrade Bertil Schmidt med sammanbitna tänder. "Vi ska nog ta dig."
"Ajajaj", gnydde Nils Messer från sin ihopvikta position i baksätet. "Ajajaj..."
"HUR ÄR DET NISSE?", ropade Schmidt oroligt, och höll på att trampa gaspedalen genom golvet. "VI ÄR FRAMME SNART NISSE!!! HÅLL DIG VID LIV BARA! POLARN SKA FIXA DET HÄR!!!"
Hastigheten ökade som genom ett mirakel till sjuttiotre kilometer i timman.
Messer, Schmidt och Molinowskis bröst.
"KOM FORT! MIN KOLLEGA ÄR SÅRAD!!! NI MÅSTE TA HAND OM HONOM..." Bertil Schmidt skrek som en mistlur när han dundrade in på akutmottagningen.
En ung mor, som höll sin tolvmånaders öroninflammerade bebis på armen såg plötsligt för sin inre syn hur hon skulle få vänta i ytterligare ett par timmar om den här skrikande galningen skulle få sin vilja igenom. Antagligen tänkte hon sig inte riktigt för eftersom hon vågade sig på en liten protest. "Hallå där", sade modern milt. "Vi har faktiskt väntat länge redan och min pojke har så ont..."
Bertil Schmidt reagerade blixtsnabbt. Han ryckte upp sin niomillimeters automatpistol och riktade den mot den häpnande mamman. "HÅLL KÄFTEN!", skrek han hysteriskt. "JAG ÄR POLIS! HÅLL KÄFTEN INNAN JAG SKJUTER!" Ögonen snurrade runt i huvudet på honom och för ett kort ögonblick syntes bara vitorna.
Mamman insåg att det var bäst att tiga still och satte sig ned igen.
Lena Molinowski som kom springande för att se vad som stod på, kände genast igen den skrikande mannen som den ene av de två poliser som kommit till sjukhuset den dag hon för första gången träffade Amadeus. Med den auktoritet som bara en van akutavdelningssköterska kan uppbringa stegade hon fram till Bertil Schmidt. "Stoppa ner den där ärtbössan", sade hon och pekade på pistolen. "Det här är faktiskt ett sjukhus. Här kan man inte stå och vifta med pistoler hur som helst."
"JAG SKJUTER! MIN KOLLEGA HÅLLER PÅ OCH DÖR! RÄDDA HONOM..."
Här räckte det tydligen inte med en vänlig men bestämd tillsägelse. Schmidt befann sig uppenbarligen i ett chocktillstånd. Lena kavlade upp den vita rockärmen och satte sin knytnäve mitt i Bertil Schmidts ansikte. Poff sade det och Schmidt for en bra bit bakåt av smällen.
"Stoppa ner pistolen sade jag", sade Lena lugnt.
Äntligen verkade det som om han kom till sans, och hörde vad hon sade. Schmidt lydde förvirrat hennes order.
"Min... Äh, min kollega. Därute... Medvetslös."
"Vi ska ta hand om honom. Var bara lugn. Men du kan inte hålla på och pistolhota dig fram i vårdkön. Vad tror du medborgarna säger om statsmaktens garanter för rättvisa och ordning tar sig till med sådana fasoner?"
Det hade Bertil Schmidt inte tänkt på. Han brukade till och med ha med sig pistolen till korvkiosken när han var riktigt hungrig. (Vad fanns det för mening med att vara polis, om man inte fick utöva makt?) "Äh... Nja det förstås. Men Nisse..."
"Om du hämtar in Nisse så ska jag se till att doktorn tar en titt på honom. Det är bättre att vi får något vettigt gjort än att stå här och käbbla."
Bertil Schmidt rusade iväg.
Lena gick och letade reda på ett ledigt undersökningsrum. När hon kom tillbaka till väntrummet hade Bertil Schmidt baxat in sin skadade vän.
"Följ mig", sade Lena och gick före till rummet.
Nils Messer hängde som en lealös kasperdocka i Bertil Schmidts starka armar - men han började tydligen ändå återhämta sig lite grann. "Jävlar vilken smäll", sade han och ruskade på huvudet.
"Han lever", utropade Bertil Schmidt. "Ett mirakel! Halleluja!"
Lena tyckte inte att Messer såg särskilt svårt skadad ut. Ett litet sår i bakhuvudet var väl ingenting att hetsa upp sig för. Det behövde knappast sys ens en gång. "Det här tror jag att jag kan ta hand om", sade hon. "Jag tror inte doktorn behöver komma hit." Hon plockade fram några kompresser och lite sårrengöringsvätska och började pillra i Messers hårbotten. Nils Messer var en storvuxen karl. Han var dryga en och nittio lång och vägde strax över hundra kilo. Måhända var det därför som Lena fann det svårt att förstå hans reaktion, när hon började göra rent såret.
"DET SVIDER!!!", skrek han. "AJ VAD ONT DET GÖR. AJ AJ AJ!!!"
"Ska du ta livet av honom", sade Schmidt upprört. "Du ska vara jävligt rädd om min kollega, annars..." Han klappade på hölstret för att visa att han menade allvar med vad han sade.
"Försök inte med mig", svarade Lena. "Mig skrämmer du inte. Men om du vill att han ska få en infektion i såret så ska jag naturligtvis låta bli att tvätta det."
"Det var inte så jag menade", sade Schmidt ångerfullt.
Lena tog en pincett och plockade ut några gruskorn ur såret. Messer skrek som en vansinnig. "DET GÖR SÅ ONT!!! ÄR DET INTE FÄRDIGT SNART? JAG TROR JAG DÖR!!!"
"Men det tror inte jag", sade Lena och satte på ett plåster. "Det är färdigt nu och bara för att du har varit en sådan duktig liten ponke som inte varit rädd och skrikit alls så ska du få välja en leksak ur den snälla doktorns låda."
"Då vill jag ha en vattenpistol."
"Messer för fan!", sade Schmidt. "Du är faktiskt trettioåtta år."
"Men det gjorde faktiskt väldigt ont", sade Messer sårat och kände sig på den omplåstrade skulten.
"Vad var det som hände?", frågade Lena. "Ramlade du av gunghästen?"
"Våld mot tjänsteman", svarade Messer kort. "Eller hur Schmidt."
Schmidt nickade instämmande. "Från det ena till det andra", sade han sedan. "Kommer du ihåg den där killen som vi var här och hälsade på? Han med tanden..."
Lena mindes honom bara allt för väl. Hon skälvde till i hela kroppen när hon tänkte på hur avskyvärt avsnoppad hon blivit av Amadeus. Fast det hade hon inte för avsikt att berätta för de här två poliserna. Ett sådant genant misslyckande ville hon helst behålla för sig själv. "Nja, vem då menar du?", sade hon därför.
"Din chef ringde oss och berättade att han trodde att han hade våldtäktsmannen här - en långhårig kille... Han hade visst sin morsa med sig också."
"Ja nu tror jag att jag kommer ihåg. Vad var det med honom?"
"Jag bara undrade om du träffat honom igen."
"Nä varför skulle jag ha gjort det?" Lena skakade ivrigt på huvudet. Kanske lite för ivrigt för att det inte skulle väcka misstankar.
"Är du säker på att du inte har sett honom sedan dess?"
"Absolut." Nu nickade hon med samma intensitet.
"Är du riktigt säker?"
"Ja säger jag ju."
Messer och Schmidt tittade på varandra. Här låg en hund begraven. Messer var fortfarande arg på Lena för att hon gjort sig rolig över honom när han lidit av sådana fruktansvärda plågor. Det var säkert därför som han tillgrep den häftiga polisbrutalitet som genast följde på replikskiftet. Han ryckte tag i Lenas hår och tryckte upp henne mot väggen. Så boxade han till henne i magen så hårt att hon för ett ögonblick tappade luften.
"Uh! Host!" Lena hostade till och kippade efter andan.
"Är du alldeles riktigt precis jättesäker?"
Om inte Amadeus varit så otrevlig mot henne när de träffades sista gången skulle hon kanske ha kunnat stå ut med en hel del smärta för hans skull. Hon ville visserligen inte trassla till det för honom nu heller men hennes motståndskraft var försvagad. Tre hårda boxar i magtrakten senare berättade hon gråtande om hur Amadeus nypt henne hårt i tutten.
"Jävla svin", sade Messer med avsmak. "Ge sig på en värnlös kvinna så där..."
"Jag kan ge mig fan på att det är han", instämde Schmidt. "En sån bestialisk typ!" Han rynkade på näsan. "Svin som inte kan hålla fingrarna borta från kvinnor skulle man tammefan lära veta hut."
"Det är rätt Bertil", sade Messer. "Eller hur gullstumpan?", fortsatte han och daskade till Lena hårt i baken.
"Aj! Jo."
"Tack för hjälpen" sade Messer och Schmidt och gick. De lämnade Lena Molinowski liggande kvar på golvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar