Mycket kort och mycket enkelt...

Ett riktigt gott nytt år önskar jag dig

som av ena eller andra anledningen

hittar hit ibland.

Må 2008 bli ett år fyllt av fördragsamhet,

acceptans,

respekt,

kärlek

och värme.

Må döden vara långt borta.

Må livet levas gott.

Vi hörs igen på andra sidan nyår.

H.

Nyårsmenyn börjar ta form

Hummer excelcior a´la Jannes pappa, parmalindad potatis- och parmesankaka, lammstek och rödvinssky med rosmarin, en god hemmalagad glass eller sorbet till efterrätt. Kan nog bli riktigt bra tror jag. Nästan så jag börjar känna mig lite hungrig.

Ingen, ingen...

...är titeln på en av John Holms finaste sånger, jag är inte riktigt säker på från vilken platta den ursprungligen härstammar, har den bara i "främmande natt-boxen" och där hänger ju allt ihop på något konstigt vis... Kanske är en outtake...

Anyways, snart nytt år, dags att summera saker, tänkte sno den där låttiteln för att konstatera att "ingen, ingen" hanterar det svenska språket likt Torgny Lindgren och att den bok jag kommer att minnas bäst från 2007 års litteraturutgivning måste vara "Norrlands akvavit". T.L är kung, med en mening kan han kan få mig att gråta eller skratta av gråt, det är som om varje ord är vägt med guldvåg, prövat, jämfört, slutligen bestämt. Det är som ohyggligt imponerande.

Min pappa drog iväg mig till Hallsberg för ett par år sedan, till författarkväll på Stinsens dagcentral (eller vad nu stället hette). T.L var där och "Pölsan" hade just utkommit. Han läste lite från den och lite från "Brokiga blad" och efteråt kunde man få komma fram och hälsa på författaren och även få en bok signerad. Stig från Stigs boklåda i Hallsberg hade specialpris på "Pölsan" den kvällen. Min "Pölsa" hade jag emellertid med mig hemifrån, för den var redan läst och avnjuten.

Funderade länge på om jag skulle ställa mig i den där kön, tyckte kanske inte att jag var värdig nog eftersom jag inte skulle köpa någon bok just då, men gjorde det ändå till sist, lite knäsvag var jag när jag kom fram. Då plirade T.L bakom sina uggleglasögon, tog mig i handen och sade "Tack för att du var här ikväll".

Lilla moi, vad menade han egentligen? "Nej men det är ju jag som ska tacka, du läste så fantastiskt fint".

"Jo men jag jag såg bara en som var så med hela tiden..."

Åh T.L, jag älskar dig...

Annars var väl litteraturåret 2007 Stieg Larssons år och visst plöjde jag "Luftslottet som sprängdes" på någon slags rekordtid. Med behållning också, vilket får anses vara MVG eftersom jag annars är "döden-döden-trött" på svenska kriminalromaner.

NA vs DN

Fick ett erbjudande om att pröva DN en månad för en hundralapp, tog det, får nu två tidningar varje morgon och inser att DN är överlägsen NA i allt utom en sak, det där lilla lokala man behöver för att hålla sig a jour. Skit också. Två tidningar har jag inte råd med, hur gärna jag än skulle vilja.

Edit 5/1 2008. Gick väl på en prenumeration i alla fall... Ett kvartal till att börja med... 40:- i veckan, det är ju bara så BILLIGT.

Så hade pappa redan betalt NA för året så det var inte mycket att snacka om heller.

Riktig mellandagsmellandag idag. (det var väl en "skarp" titel?)

Lise åkte och jobbade, Agnes försvann till simhallen med Wilma. Kvar blev Tuva och jag. Tuva längtade intensivt efter någon att leka med och vi försökte hitta en kompis men lyckades inte så bra. Vi fick ge oss ut på Kumla och äta lunch och byta en och annan julklapp i stället. (Exempelvis fick jag byta ut ett ex av Torgny Lindgrens fantastiska "Norrlands akavit" mot "Illustrerad världshistoria". Så skulle vi lyxa med varsin bakelse till fikat och träffade Tomas Borg som tipsade oss om att Hedvig var hemma. Lycka! Både för Tuva och mig vill jag påstå. Nu kan jag kanske få ägna en liten stund åt någon av julklappsböckerna.

Amadeus 013

På spaning.

Messer och Schmidt satt i sin hemliga polisbil - en knallröd Wolkswagen av nittonhundrafemtionioårs modell med delad framruta och blinkerspilar vid dörrarna - och bidade sin tid utanför Amadeus lägenhet. Kvällen hade ditintills varit mycket lugn. Den misstänkte dök upp vid sextontiden med en vacker kvinna i sitt sällskap. Paret såg ut att stå på god fot med varandra eftersom de skrattade och verkade ha trevligt i största allmänhet så den unga kvinnan var med största sannolikhet inget potentiellt våldtäktsoffer. En korpulent äldre man gick in i huset någon halvtimma senare men försvann ut igen efter bara tio minuter. Messer noterade att han hunnit byta skor. En snabbkoll med registret gav vid handen att den äldre herrn direkt kunde avföras från misstankar. Han visade sig vara en välrenommerad skohandlare med oklanderligt rykte. Sedan över trettio år tillbaka bodde han i staden och under hela den tiden hade han aldrig gjort något brottsligare än att gå mot röd gubbe. Han hade nog ingenting med våldtäkterna att göra.
Vid niosnåret avbröt de spaningarna för att åka till korvkiosken och köpa varsin tunnbrödsrulle. Messer tog korv i sin medan Schmidt lyxade till det hela lite och avnjöt sin tunnbrödsrulle med lövbit och gurktrams.
När de sedan återvände till Solhemsgatan fick de efter ytterligare ett par timmars långtråkig väntan se en parant kvinna i punkutstyrsel glida in i huset. Detta väckte polisernas intresse. Kanske det äntligen började röra på sig.
"Smyg efter", sade Bertil Schmidt till sin kollega. "Jag håller ställningarna här."
Messer väste fram ett okej och gled ut ur bilen likt en svart skugga. Tio sekunder senare kom han tillbaka.
"Jag glömde walkie-talkien", sade han. Han tog med sig sin japansktillverkade radiosändare och smet in i huset igen.
Bertil Schmidt plockade under tiden fram en infraröd kikare, och började spana mot Amadeus B. Nilsdotter-Stenströms lägenhet. Efter någon minut hörde han Messer anropa honom på radion.
"LA åtte PV transmitting on the shortwaweband on fifteen meters."
"Sluta fåna dig. Har det hänt något?"
"Jag vet inte. Det är i vilket fall som helst ett jävla liv därinne. Kan du se något?"
"Inte ett skit. Gardinerna är fördragna..."
"Det låter som om dom håller på att slå ihjäl varandra därinne. Vänta ett tag - nu kommer det någon. Jag gömmer mig så länge. Kolla vem det är."
"Okej. Over and out"
Beatrice Ericsson kom i samma ögonblick gråtande ut ur lägen­heten. Messer hann precis smyga sig undan i källarnedgången och undvek på det viset att bli sedd.
"Hallå", lät det sekunden senare ur hans walkie-talkie. "Messer - hör du mig? Hann du undan?"
"Ja för fan. Såg du vem det var?"
"Det var kvinnan som kom hem med Stenström. Han har säkert spöat upp henne för hon såg alldeles förstörd ut."
"En sån jävel... Vänta, nu kommer det visst någon mer."
Med steg lika graciösa som en gravid flodhästhonas, dundrade Amadeus mamma ut - också hon i tårar.
Messer kastade sig än en gång ner i källarnedgången. Dessvärre råkade han halka till och störtade handlöst nerför den dryga tre meter långa trappan. Han förlorade omedelbart medvetandet och hörde därför ingenting av sin kollegas upprörda skrik från walkie-talkien.
"NISSE! NISSE? VAD FAN HÄNDE? MESSER!!! HÅLL UT MESSER! JAG KOMMER IN!"
Bertil Schmidt drog sitt tjänstevapen ur hölstret och rusade likt en skållad utter in i huset för att bistå sin kollega. Han hittade honom någon minut senare, fortfarande medvetslös och med ett stort sår i bakhuvudet. För ett ögonblick övervägde Schmidt att gå in i lägenheten och arrestera Amadeus för dubbel våldtäkt och grovt våld mot polisman men när han insåg att hans arbetskamrat behövde komma under medicinsk behandling så fort som möjligt lät han det hela bero. I stället lyfte han upp sin skadade kollega och bar honom uppför trappen och in i bilen. Han fick vika honom dubbel för att få in honom i baksätet. Ett portabelt blåljus placerades sedan på bilens tak och med en hastighet av dryga sjuttio kilometer i timmen körde den lilla bilen med tjutande däck mot sjukhuset.
"Din jävel", morrade Bertil Schmidt med sammanbitna tänder. "Vi ska nog ta dig."
"Ajajaj", gnydde Nils Messer från sin ihopvikta position i baksätet. "Ajajaj..."
"HUR ÄR DET NISSE?", ropade Schmidt oroligt, och höll på att trampa gaspedalen genom golvet. "VI ÄR FRAMME SNART NISSE!!! HÅLL DIG VID LIV BARA! POLARN SKA FIXA DET HÄR!!!"
Hastigheten ökade som genom ett mirakel till sjuttiotre kilometer i timman.

Messer, Schmidt och Molinowskis bröst.

"KOM FORT! MIN KOLLEGA ÄR SÅRAD!!! NI MÅSTE TA HAND OM HONOM..." Bertil Schmidt skrek som en mistlur när han dundrade in på akutmottagningen.
En ung mor, som höll sin tolvmånaders öroninflammerade bebis på armen såg plötsligt för sin inre syn hur hon skulle få vänta i ytterligare ett par timmar om den här skrikande galningen skulle få sin vilja igenom. Antagligen tänkte hon sig inte riktigt för eftersom hon vågade sig på en liten protest. "Hallå där", sade modern milt. "Vi har faktiskt väntat länge redan och min pojke har så ont..."
Bertil Schmidt reagerade blixtsnabbt. Han ryckte upp sin niomillimeters automatpistol och riktade den mot den häpnande mamman. "HÅLL KÄFTEN!", skrek han hysteriskt. "JAG ÄR POLIS! HÅLL KÄFTEN INNAN JAG SKJUTER!" Ögonen snurrade runt i huvudet på honom och för ett kort ögonblick syntes bara vitorna.
Mamman insåg att det var bäst att tiga still och satte sig ned igen.
Lena Molinowski som kom springande för att se vad som stod på, kände genast igen den skrikande mannen som den ene av de två poliser som kommit till sjukhuset den dag hon för första gången träffade Amadeus. Med den auktoritet som bara en van akutavdelningssköterska kan uppbringa stegade hon fram till Bertil Schmidt. "Stoppa ner den där ärtbössan", sade hon och pekade på pistolen. "Det här är faktiskt ett sjukhus. Här kan man inte stå och vifta med pistoler hur som helst."
"JAG SKJUTER! MIN KOLLEGA HÅLLER PÅ OCH DÖR! RÄDDA HONOM..."
Här räckte det tydligen inte med en vänlig men bestämd tillsägelse. Schmidt befann sig uppenbarligen i ett chocktillstånd. Lena kavlade upp den vita rockärmen och satte sin knytnäve mitt i Bertil Schmidts ansikte. Poff sade det och Schmidt for en bra bit bakåt av smällen.
"Stoppa ner pistolen sade jag", sade Lena lugnt.
Äntligen verkade det som om han kom till sans, och hörde vad hon sade. Schmidt lydde förvirrat hennes order.
"Min... Äh, min kollega. Därute... Medvetslös."
"Vi ska ta hand om honom. Var bara lugn. Men du kan inte hålla på och pistolhota dig fram i vårdkön. Vad tror du medborgarna säger om statsmaktens garanter för rättvisa och ordning tar sig till med sådana fasoner?"
Det hade Bertil Schmidt inte tänkt på. Han brukade till och med ha med sig pistolen till korvkiosken när han var riktigt hungrig. (Vad fanns det för mening med att vara polis, om man inte fick utöva makt?) "Äh... Nja det förstås. Men Nisse..."
"Om du hämtar in Nisse så ska jag se till att doktorn tar en titt på honom. Det är bättre att vi får något vettigt gjort än att stå här och käbbla."
Bertil Schmidt rusade iväg.
Lena gick och letade reda på ett ledigt undersökningsrum. När hon kom tillbaka till väntrummet hade Bertil Schmidt baxat in sin skadade vän.
"Följ mig", sade Lena och gick före till rummet.
Nils Messer hängde som en lealös kasperdocka i Bertil Schmidts starka armar - men han började tydligen ändå återhämta sig lite grann. "Jävlar vilken smäll", sade han och ruskade på huvudet.
"Han lever", utropade Bertil Schmidt. "Ett mirakel! Halleluja!"
Lena tyckte inte att Messer såg särskilt svårt skadad ut. Ett litet sår i bakhuvudet var väl ingenting att hetsa upp sig för. Det behövde knappast sys ens en gång. "Det här tror jag att jag kan ta hand om", sade hon. "Jag tror inte doktorn behöver komma hit." Hon plockade fram några kompresser och lite sårrengöringsvätska och började pillra i Messers hårbotten. Nils Messer var en storvuxen karl. Han var dryga en och nittio lång och vägde strax över hundra kilo. Måhända var det därför som Lena fann det svårt att förstå hans reaktion, när hon började göra rent såret.
"DET SVIDER!!!", skrek han. "AJ VAD ONT DET GÖR. AJ AJ AJ!!!"
"Ska du ta livet av honom", sade Schmidt upprört. "Du ska vara jävligt rädd om min kollega, annars..." Han klappade på hölstret för att visa att han menade allvar med vad han sade.
"Försök inte med mig", svarade Lena. "Mig skrämmer du inte. Men om du vill att han ska få en infektion i såret så ska jag naturligtvis låta bli att tvätta det."
"Det var inte så jag menade", sade Schmidt ångerfullt.
Lena tog en pincett och plockade ut några gruskorn ur såret. Messer skrek som en vansinnig. "DET GÖR SÅ ONT!!! ÄR DET INTE FÄRDIGT SNART? JAG TROR JAG DÖR!!!"
"Men det tror inte jag", sade Lena och satte på ett plåster. "Det är färdigt nu och bara för att du har varit en sådan duktig liten ponke som inte varit rädd och skrikit alls så ska du få välja en leksak ur den snälla doktorns låda."
"Då vill jag ha en vattenpistol."
"Messer för fan!", sade Schmidt. "Du är faktiskt trettioåtta år."
"Men det gjorde faktiskt väldigt ont", sade Messer sårat och kände sig på den omplåstrade skulten.
"Vad var det som hände?", frågade Lena. "Ramlade du av gunghästen?"
"Våld mot tjänsteman", svarade Messer kort. "Eller hur Schmidt."
Schmidt nickade instämmande. "Från det ena till det andra", sade han sedan. "Kommer du ihåg den där killen som vi var här och hälsade på? Han med tanden..."
Lena mindes honom bara allt för väl. Hon skälvde till i hela kroppen när hon tänkte på hur avskyvärt avsnoppad hon blivit av Amadeus. Fast det hade hon inte för avsikt att berätta för de här två poliserna. Ett sådant genant misslyckande ville hon helst behålla för sig själv. "Nja, vem då menar du?", sade hon därför.
"Din chef ringde oss och berättade att han trodde att han hade våldtäktsmannen här - en långhårig kille... Han hade visst sin morsa med sig också."
"Ja nu tror jag att jag kommer ihåg. Vad var det med honom?"
"Jag bara undrade om du träffat honom igen."
"Nä varför skulle jag ha gjort det?" Lena skakade ivrigt på huvudet. Kanske lite för ivrigt för att det inte skulle väcka misstankar.
"Är du säker på att du inte har sett honom sedan dess?"
"Absolut." Nu nickade hon med samma intensitet.
"Är du riktigt säker?"
"Ja säger jag ju."
Messer och Schmidt tittade på varandra. Här låg en hund begraven. Messer var fortfarande arg på Lena för att hon gjort sig rolig över honom när han lidit av sådana fruktansvärda plågor. Det var säkert därför som han tillgrep den häftiga polisbrutalitet som genast följde på replikskiftet. Han ryckte tag i Lenas hår och tryckte upp henne mot väggen. Så boxade han till henne i magen så hårt att hon för ett ögonblick tappade luften.
"Uh! Host!" Lena hostade till och kippade efter andan.
"Är du alldeles riktigt precis jättesäker?"
Om inte Amadeus varit så otrevlig mot henne när de träffades sista gången skulle hon kanske ha kunnat stå ut med en hel del smärta för hans skull. Hon ville visserligen inte trassla till det för honom nu heller men hennes motståndskraft var försvagad. Tre hårda boxar i magtrakten senare berättade hon gråtande om hur Amadeus nypt henne hårt i tutten.
"Jävla svin", sade Messer med avsmak. "Ge sig på en värnlös kvinna så där..."
"Jag kan ge mig fan på att det är han", instämde Schmidt. "En sån bestialisk typ!" Han rynkade på näsan. "Svin som inte kan hålla fingrarna borta från kvinnor skulle man tammefan lära veta hut."
"Det är rätt Bertil", sade Messer. "Eller hur gullstumpan?", fortsatte han och daskade till Lena hårt i baken.
"Aj! Jo."
"Tack för hjälpen" sade Messer och Schmidt och gick. De lämnade Lena Molinowski liggande kvar på golvet.

Traditionsenligt besökte vi Gustavsvik igår

Juldagen är bästa dagen på året att åka dit, man slipper köa till åkattraktionerna och man behöver inte oroa sig för att tappa bort barnen. Så det var riktigt trevligt.

Det där jag häromdagen inte kunde skriva om pga Agnes läskunnighet

...var ett Playstation 2 med tillhörande singstarspel...

Först var jag på ICA Maxi i Kumla där de skulle sälja ps2 för 990:- Slut såklart. Då fick jag ge mig iväg till Marieberg och verkligen trängas med alla andra idioter som måste julhandla i sista stund. På Elgiganten hade de ett rosa limited med 2 handkontroller och minneskort för 1498:- Dock inga singstarmickar för de var slut. Då sade jag nej tack och åkte till Onoff. Där hade de singstarmickar med "singstar legends" för 600:- men inget ps2 kvar. Agnes ville ju ha ett singstar med svenska låtar men jag tänkte att det var bäst att gardera upp mickarna så jag köpte det ändå. (Där fanns kul låtar för mig och andra vuxna i alla fall.) Så åkte jag tillbaka till Elgiganten och skulle rycka åt mig det där rosa limited. Då var det slut. De hade heller inte några ps2 basenheter kvar utom de som låg i ett fördyrat paket med ett annat spel. Blev jag tvungen att köpa ett sådant. 1800:- Sen visade det sig att singstar inte funkade utan ett minneskort och ett sådant fanns bara att få i ett kit med en extra handkontroll för 300:-

Det blev en dyr resa och än har hon inte kunnat pröva det eftersom hon inte kan låtarna på "singstar legends". Så idag ska vi ge oss ut och försöka få tag i ett singstar med svenska hits. Oj oj oj.

Själv trodde jag däremot att jag kunde sådana klassiker som "Sweet home Alabama" och "Life on Mars" och nu skäms jag ögonen ur mig för att jag inser att vi inte hade ett rätt när vi satt och tog ut texterna på de där låtarna för 30 år sedan. Då har jag alltså sjungit helt fel offentligt hundratals gånger. OCH INGEN HAR SAGT NÅGOT!!! Usch!

Påminner mig om en kompis jag hade. (Han är död sedan många år, mördad och inrullad i en orientalisk matta av några knarkarkompisar, så det här kan jag väl berätta utan risk för hämnd.)

K kom hem till mig och berättade att han fått en ny skiva i julklapp.
"Cool. Vilken då?"
"Fylledriver med Stäjtus Kvidd. Dom är skitbra!!!"
"Fylledriver?"
"Ja det är väl om nån som kör bil full..."
"Okej."

Piledriver hette skivan. En klassiker.

En riktigt God och Glad Jul önskar jag alla läsare

Tim Burtons "A nightmare before Christmas" ser vi varje år. Det är en riktig julsaga det. "This is Halloween, This is Halloween..." Och Pumpakungen som far iväg med sina renskelett... Och Tomtens fajt med Oogie Boogie... Kan inte bli bättre...

Annars är det lugnt och stilla här i Kumla, och alldeles grönt ute. I går låg det lite frost på marken, men i dag finns den inte kvar. Men vi är vid gott mod i alla fall. Snart kommer föräldrarna och sedan vidtar festiviteterna. Tomten har nog inte med så mycket till mig i år, för jag har inte varit så snäll, men de andra kanske får något i alla fall...

Hoffa och Janne har kommit hem från Sydafrika

De ringde igår, sprängfyllda av intryck och goda Sydafrikanska viner. Måste ta mig dit någon gång. Jag verkligen vill.

Såg förresten Bille Augusts "Farväl Bafana" häromkvällen. Inte den bästa film om Sydafrika jag sett, men ändå värd att ödsla ett par timmar på. Joseph Fiennes spelade konverterande rasistisk plit med sin vanliga bravur. Sen undrade jag om de fått Nelson Mandela själv att dubba Dennis Haysbert för rösten var otäckt lik...

Dan före dan

och jag ska väl inte säga att alla julbestyr är över, men jag har i alla fall kämpat mig fram genom Marieberg för att handla julklappar till barnen.(Kan inte beskriva den resan i detalj just nu eftersom i alla fall ett av barnen är mycket läskunnigt, men jag får återkomma till det. Det var ett helvete i alla fall. Och dyrt dessutom.) Glögg och julöl finns hemma, en gran likaså. Den var naturligtvis jätteful i Lises ögon, det är alla granar jag köper, men vafan, gör det bättre själv då. Den blir säkert fin med lite glitter på. Ikväll ska vi steka köttbullar och griljera skinka och så blir det nog julafton i morgon i alla fall...

Nu ska jag bara leta upp min favoritjulmusikcd och lyssna på Pogues och Kirsty McColl och the Greedies. (Tänk att BBC verkligen ville censurera Fairytale of New York i år, engelsmän är inte kloka.) Sen tror jag den riktiga julstämningen kommer.

Jag gamla skruttiga människa...

Jag har fått åldersnoja. Det är säkert. Senaste veckan har jag tänkt oerhört fabulöst jättemycket på att jag alldeles snart kommer att fylla 45 och det känns inte alls bra. Jag är skitledsen för att mitt studielån kommer att vara färdigbetalt om fem år, jag ser att mitt en gång så vackra långa halvblonda hår numera har fastnat i en Bobby Ewing-frilla av fullständigt obestämbar längd och att det dessutom är mer grått än blont. Jag har 20 år kvar till pensioneringen. 20 år går ju skitfort. Jag minns precis hur det var för 20 år sedan, då hade jag precis "blivit vuxen", gått ut alla skolor och fått jobb. Det var ju nästan igår. Nu är jag 45 och om fem år är jag 50 och jag minns när min pappa fyllde 50 och jag tänkte "stackars gamle man".

Konstigt det är, jag hade en stark 30-årskris, funderade mycket på mitt liv, vad jag gjort, vad jag skulle göra, sedan kändes det bara bättre och bättre och att fylla 40 var en baggis. Och nu kommer det alltså tillbaka till mig igen.

Ni ska veta att ni talar med en man som haft svår dödsångest genom åren, jag tror inte ens jag var 25 när jag skrev "min tid är min" som hade rader som:

"Död ska du komma

och hämta mig med

så kom när min dag är förbi

när allting är gjort

när drömmarna flytt

när allt blivit som det skulle bli

(...)

Jag vet jag kan inte värja mig

och inte heller besvärja dig

den dag som du vill snärja mig

men du ska inte få härja mig

för min tid är min

och din tid är din

och när dom möts får det bli som det blir"

Det var ju kaxigt och såklart inte alls sant och egentligen visste jag nog det eftersom hjärtat slog så hårt varje gång jag tänkte på döden. Nuförtiden är döden (min egen i alla fall) faktiskt inte lika skrämmande. Jag tror det är genom att prata med barnen jag bearbetat den ångesten, när de frågar och undrar så måste man ju faktiskt vara sann och ärlig, både mot dem och mot sig själv.

Andras dödar är mycket värre att fundera över. Jag har insett att jag hatar begreppet cancer till exempel, för nu tycker jag snart att var och varannan människa i min omgivning har fått den där vidriga sjukdomen.

Men att fylla 45 och må dåligt över det har egentligen ingenting med omedlebar dödsångest att göra, det handlar mer om att ha ångest över att inte ha gett sig tid att känna hur fort det här livet egentligen går, över att att känna att man missat en massa glädje och lycka bara för att man inte förmått hålla sig i den känslan. Jag får väl ägna nästa del av mitt liv åt att bli bättre på det. Typ.

Grundserien avspelad

en sjundeplats för Kumla Hockey. Inte riktigt så bra som jag hade hoppats på men det finns ju ett liv efter jul också. Det som var tråkigt var att spelet på hemmaplan så ytterst sällan fungerade. Det måste ju komma publik till Moab-ladan för att det ska vara roligt att gå dit, och när man (oftast) får stryk så sviker många. Upp till bevis efter jul Custemo. Ni kan bättre.

Julbordsrecension nummer 2 & 3

Il bosso bjöd på Julbord i Skogstorpssskolan igår. Rätt traditionellt men ändå fräscht, liten (men inte graverande) skolmatskänsla (köttbullarna i första hand, på ett julbord måste köttbullarna vara handtrillade) men ändå helt godkänt. Trevligt med de "lättare" inslagen, salladen med bönor var riktigt god.

Jomen man får vara nöjd. Tre pluttar på fiaspelet.

På kvällen for Stene skola och fritids till B.A.C. - beläget i länsmuseets lokaler vid Svartån i Örebro - för att undfägnas ett mixat italienskt-svenskt julbord. Crossover, eller möjligtvis "det bästa från två världar"... Man kunde ju gått två gånger men i min iver blandade jag det mesta på samma tallrik. Julskinka med fetaost och soltorkade tomater, sill och pesto, lufttorkad skinka med varm leverpastej, grissini med skånsk senap och köttbullar med marinerade kronärtsskockor. Det blev ju hur gott som helst. 4 canneloni av fem.

Fast nu blir det bra att vänta till julafton med mer julmat känner jag. Man blir lätt bukstinn.

Amadeus 012

Messer och Schmidt tar sig en funderare.

I ett kontorsrum i polishuset i Örebro satt Nils Messer och Bertil Schmidt och penetrerade de mystiska våldtäktsfallen för ungefär tusende gången. Gärningsmannen hade slagit till i går kväll igen och Messer och Schmidt kände sig vanmäktigt förvirrade. De hade varit inkopplade på fallet ända från början och det enda de visste nu som de inte visste redan från början var att det hela var långt mer komplicerat att klara upp än de från början kunnat föreställa sig. Gärningsmannen var snabb i vändningarna, och hans handlingsmönster följde inga logiska lagar. Ena gången gav han sig på en underskön miss Örebrokandidat och andra gången kunde det vara en sjuttiofemårig tant som var ute på kvällspromenad med sin lilla pudel som utsattes för hans råheter.
I går kväll var det en transvestit vid namn John Edvardsson som blivit överfallen. Edvardsson passerade Sagabiografen precis när halvniofilmen slutade och biografbesökarna kom ut. På sina sylvassa klackar vinglade han vidare utan att märka att en av besökarna tog upp förföljandet. Edvardsson gick ner mot det gamla posthuset och följde sedan svartåns kant på väg till gångtunneln som ledde till vasatorget. Nere i tunneln slog gärningsmannen till.
(Edvardsson hade snyftande berättat för poliserna hur han känt en hand på sin axel och vänt sig om bara för att finna sig själv stirrande på en väldig man med svart zorromask för ansiktet. Zorrogestalten tog stryptag på transvestiten Edvardsson och väste fram en befallning om absolut tystnad om livet var Edvardsson kärt. Så drog han med sig Edvardsson upp ur tunneln och in på en mörk bakgård där han stönande började krafsa innanför Edvardssons knäkorta volangklänning. Eftersom Edvardsson klätt sig till fest och under klänningen bar en vippig tyll­underkjol med många lager spets tog det en bra stund innan våldtäktsmannen lyckats hitta det han sökte efter. (Rättare sagt så hittade han något som han inte alls sökte efter.) Mannen i zorromasken började plötsligt skrika otidigheter riktade mot Edvardsson. Bland kallade han Edvardsson för "din jävla äckliga transa" och "äckliga bögäckel". Hade han nu nöjt sig med detta så skulle Edvardsson kanske bara ha gått hem och gråtit en skvätt - för han var van vid att trångsynta människor trakasserade honom - men det blev dessvärre inte så. I stället fick Edvardsson se en djävulsk glimt tändas bakom den svarta masken.
"Du ska få för kortkort du!", sade våldtäktsmannen och drog upp Edvardssons klänning.

Det var bara någon timme sedan Messer och Schmidt besökt Edvardsson i hans lägenhet och fått sig hela historien till livs. Edvardsson satt på en badring och berättade om sina traumatiska upplevelser och när han följde de båda polismännen till dörren så gjorde han det med markerat bredbent gång. Men nu var de alltså tillbaka på sitt tjänsterum och gjorde sitt bästa för att hitta någon liten tråd att nysta vidare på. Edvardssons signalement av gärningsmannen var inte mycket att hänga i julgranen. Det enda intressanta var den här Zorromasken - för den knöt utan tvivel ihop intermezzot med de andra attacker som förekommit. Någon Zorromask hade de inte hört talas om förut men däremot diverse andra olika maskeringar - från plutokostymer till spindelmannendräkter. I det interna polissnacket gick våldtäktsmannen under arbetsnamnet "superhjälten".
"Vad tror du?", sade Messer till Schmidt.
"Det är utan tvivel vår man som slagit till igen. Vi måste hitta den jäveln snart - innan det blir panik ute på stan. Vanligt folk törs ju snart inte visa sig ute längre."
"Mmm, du har rätt. Men vi har ju ingenting att gå efter. Vi vet inte ett dugg mer än vi gjorde för ett halvår sedan." Nils Messer skakade på huvudet.
"Vi måste ju börja någonstans", sade Schmidt bestämt. "Kommer du ihåg den där idioten som vi träffade på sjukhuset?"
"Du menar killen med läppen? Han som sade att han hade slagit i ett bord så att tänderna rök."
"Precis..."
"Vad är det med honom?"
"Jag undrar bara om vi inte släppte honom lite för lättvindigt. En kollega såg honom smyga omkring ute på stan i rosa klänning häromdagen."
"Jamen det borde väl diskvalificera honom i så fall. Då skulle han väl inte bli så upprörd över att hitta en transakompis att han halvt knullade sönder aschlet på den stackaren."
"Säg inte det du. Han kanske är nån jävla psykopat. Han kanske inte ens vet vad han gör."
"Ja jag vet inte."
"Har du något bättre uppslag då?"
"I och för sig inte."
"Då så. Då spanar vi ut den jäveln. Är det han så lär vi få veta det - och är det inte han så märker vi väl det i så fall."
"Okej då. Det är i alla fall bättre än att sitta här och göra ingenting."
De reste på sig och lämnade kontoret.

Ett än mer oväntat möte.

Det började riktigt trevligt. När Amadeus och Beatrice kom hem till Amadeus så slog de sig ner i soffan. Amadeus dämpade belysningen i rummet och knäppte kapsylen av det spanska lantvin som de införskaffat.
"Una vino rosso", sade han beskäftigt och hoppades på så sätt kunna imponera på Beatrice. "Rioja tror jag rent av", fortsatte han sedan. "Grand reservé. Möjligtvis kan det komma från Kataloniens bördiga vindistrikt."
"Tänk att du kan så mycket om vin", sade Bea imponerat. "Själv kan jag knappt känna skillnad på Dom Perignon och Gula änkan."
Det kunde egentligen inte Amadeus heller men han var å andra sidan en hejare på att läsa Expressens vinspalter - och med tiden hade han lärt sig en hel del fackuttryck. Han agiterade vinet med en mästares vana rörelser. "Nä, vin är svårt", fortfor han. "Att bli vinkännare kräver år av träning. Men bara genom att se på färgen på detta fantastiska årgångsvin kan jag konstatera att det är jordigt till sin karaktär. Vidare kan jag berätta för dig att den spanjor som trampat dessa druvor, hette Jose Ferreiras och att han har omkring fyrtiotre i skonummer."
"Åh." Beatrice var mycket tagen av den fackkunskap som Amadeus stoltserade med.
Amadeus stack in näsan i glasets välvda kupa, och sniffade in det purpurröda vinets arom. "Jag tror", sade han kunnigt, "att han föredrar espandrillos framför andra skodon. Men det är jag inte riktigt säker på..."
"Nä men Amadeus vad du är duktig", sade Bea hänfört.
Amadeus kände sig glad och nöjd. Det som för några timmar sedan verkade utveckla sig till en riktigt tråkig dag hade med tiden förändrats till något helt annat. Han kanske inte var en sådan misslyckad figur trots allt. Han kanske rent av hade något speciellt som apellerade till kvinnor. Med tanke på hur både Lena och Beatrice visat sin tydliga dragning till honom så verkade det inte helt otroligt. Han tyckte om tanken.

Framemot tiosnåret var Amadeus full. Närheten till Beatrice hade stegvis ökat hans kroppstemperatur med minst ett par grader och törsten steg med fysikalisk lagbundenhet i precis samma takt som värmen. Beatrice var däremot fortfarande i stort sett nykter eftersom Amadeus själv konsumerade det mesta av innehållet i de båda vinflaskorna utan att visa någon som helst hänsyn till sitt kvinnliga sällskap. Han skyllde det på sin nervositet och på sin heta vilja att äntligen på ett seriöst och allvarligt sätt kunna betyga Beatrice sin kärlek. Inte för att vinet hjälpte. Snarare blev han mer och mer tillknäppt ju lägre nivån sjönk i flaskorna. Det var som om allt det där vackra som ville komma ut i stället kröp längre och längre in. Till slut blev det totalt otillgängligt och han gav upp.
När de så var mitt uppe i en förvirrad debatt om huruvida människan kunde sägas vara en förnuftsvarelse eller inte, ringde det i hans telefon.
"Ringer det schå här dags", sade Amadeus förvånat. "Jag tror jag schvarar i schovrummet."
Han vinglade iväg. Beatrice hörde honom lyfta luren och pladdra otydligt en stund. Så blev det plötsligt tyst. Hon blev lite orolig och gick in för att se vad som hade hänt.

Två timmar senare vaknade Amadeus till. Vilken huvudvärk han hade. Han tordes knappt öppna ögonen av rädsla för att huvudet skulle sprängas i bitar och att hans hjärnsubstans skulle spridas ut över sovrumstapeterna.
"Amadeus, är du vaken?", hörde han någon säga. Han var nog tvungen att öppna ögonen i alla fall.
"Va? Beatrice? Jag somnade visst?" Amadeus satte sig upp i sängen. Plötsligt var han klarvaken och tittade med stora ögon på Beatrice som låg bredvid honom, lika naken som den dag hon kommit till världen. Amadeus såg panikslaget ner mot sina fötter och märkte till sin förskräckelse att inte heller han hade några kläder på sig.
"Men..." Amadeus drog snabbt upp täcket över snoppen som börjat expandera på ett mycket irriterande sätt.
"Det var första gången som någon av mina pojkvänner somnat ifrån mig", sade Bea och log skälmskt. "I alla fall när vi precis skulle till att älska."
"Somnat ifrån?" Amadeus förstod ingenting.
"Kommer du inte ihåg? Du gick in i sovrummet för att svara i telefonen och när jag gick in till dig så hade du somnat. Du snarkade som en liten gris."
"Kan inte ha varit jag", konstaterade Amadeus pyrt. "Jag snarkar minsann inte." Han såg sur ut.
"Johodå. Men jag klädde i vilket fall som helst av dig kläderna och då vaknade du till en liten stund och så pussades vi lite och så där."
"Gjorde vi?!"
"Ja. Fast sen hände det inte mycket mer för du lyckades inte hålla dig vaken. Jag kämpade och kämpade men du bara låg där som en liten limpa. Jag försökte med massor av tricks - men ingenting hjälpte."
En elakartad panikångestattack drabbade Amadeus. Han kände att han inte för ett ögonblick till kunde stanna kvar i rummet.
"Vänta ett tag jag måste kissa", sade han och reste sig upp. Amadeus rusade iväg till toaletten uppfylld av en konstig känsla. Vad var det egentligen hon hade sagt? Hon kämpade och kämpade och försökte med massor av tricks. Vad betydde det? Hade han blivit våldtagen? Nesligen förförd under sin djupa sömn? Det kändes ytterst obehagligt tills det plötsligt slog honom att vad det än var hon hade gjort så hade hon gjort det för hans skull. Hon tyckte om honom. Så mycket att hon ville älska med honom. WOW! Han kissade klart och rusade tillbaka till sängen. Självförtroendet hade plötsligt växt betydligt. Passionerat kastade han sig över Beatrice och kysste hennes våta läppar.
"Alialia!!!", skrek han (för han kände sig med ens lika viril och stark som Tarzan) och sänkte sitt ansikte mot hennes bröst. Några lätta drag med tungan fick hennes vårtor att styvna. Så var det stjärtens tur. Han kände dess mjuka rundning mot sin handflata och smekte den med fingrar lika känsliga som fjädrar. Hon reagerade omedelbart och smekte tillbaka samtidigt som hon viskade sockersöta ord i hans öra. Amadeus trodde att han var i sjunde himlen. Med en suck av lycka sjönk han in i Beatrices famn. Hans euforiska tillstånd var till och med av den karaktären att han tyckte sig höra klockor ringa.
Klockor?! Var det någon som ringde på dörren? Jo. Plötsligt öppnades ytterdörren och de hörde hur steg började närma sig sovrummet. Amadeus reste sig för att se vad som stod på.
"TJOHO!!! AMADEUS!!!", lät det utifrån hallen. "AMADEUS, VAR ÄR DU?"
Åh nej. Bara det inte var... Men om det inte var hon - vem skulle det annars vara? Han kände ingen annan som stövlade in på det där sättet. Det var inte första gången det hände. "Det måste vara morsan", viskade Amadeus förtvivlat till Bea. "Kärringen har nyckel."
Sovrumsdörren slets upp med ett brak. "AMADEUS, TJOHO!!! HÄR KOMMER MAMSEN!!! Vad tycker du om..." Mamma tvärstannade innanför dörren till det mörka sovrummet. Hon avtecknade sig som en spolformad silhuett mot den ljusa dörröppningen. "AMADEUS, VAD GÖR DU??? VEM ÄR DET DÄR???" Den skrikande kvinnan gapade som en nyfångad braxenpanka och stegade bestämt fram mot sängen. Väl framme tände hon sänglampan och avslöjade sig därigenom i all sin prakt.
"MAMMA, VAD HAR DU GJORT???", skrek Amadeus. Han fick en chock. Där stod mamma i stubbat illrött hår och en kortkort tight läderkjol. Vidare hade hon lila mascara och grönt läppstift och de åderbråcksmärkta benen var dolda av sönderslitna nätstrumpor.
"VEM ÄR DET DÄR FRÅGADE JAG!", skrek mamma.
"VAD I HELVETE HAR DU GJORT FRÅGADE JAG!", skrek Amadeus tillbaka.
"DU SKA SVARA MIG FÖRST DIN JÄVLA SPOLING!!!", kontrade mamma.
"SÅ FAN JAG SKA. DU KAN GOTT TALA OM VAD DU MENAR MED DET HÄR FÖRST!!!"
"Kan ni inte sluta skrika åt varandra?", pep Beatrice Ericsson ängsligt.
"NEJ DET KAN VI INTE!!!", vrålade de båda antagonisterna samfällt. "HÅLL KÄFTEN!!!", skrek de sedan, för att visa Beatrice att hon minsann inte skulle lägga sig i deras interna uppgörelse. De fortsatte att skälla okontrollerat på varandra i närmare tio minuter. Ingen anklagelse var för neslig för att användas i argumentationen - och inget påhopp var för illasinnat. Bea kröp skrämt ihop under täcket och hoppades att stormen skulle lägga sig snart.
Amadeus var helt enkelt rasande. Här kom hans egen mor och förstörde hans livs chans och om han kände henne rätt så gjorde hon det bara för att jävlas med honom. Han visste inte vart han skulle ta vägen. Det enda som avhöll honom från att ta till fysiskt våld var den rädsla han kände för att bli slagen tillbaka. Men något måste ske och det måste ske i detta nu. Han orkade helt enkelt inte mer.
"DIN JÄVLA SKITKÄRRING", skrek han. "HÄR HAR DU INGENTING ATT GÖRA!!! FÖRSVINN MED DIG!"
Det tog skruv. Mamma reagerade. "Vad sade du?", sade hon, betydligt tystare än tidigare.
"JAG SA FÖRSVINN!!! JAG VILL INTE SE DIG MER. DU HAR JU FÖR FAN FÖRSTÖRT HELA MITT LIV!!! VAD MIG ANBELANGAR SÅ KAN DU..." (Amadeus hejdade sig, men inte för att han kommit på andra tankar utan enbart därför att han ville försöka lägga så mycket kraft som möjligt bakom de kommande orden. Han hävde sig upp ur sängen och ställde sig upp i hela sin längd framför mamma. Med största sannolikhet utgjorde han en långt mer imponerande anblick än vad han ens kunnat föreställa sig - för hon ryggade tillbaka en hel meter.) "DRA ÅT HELVETE!!!"
Mamma verkade med ens ha kommit på nya och mer försonliga tankar än tidigare. "Men Amadeus... Är du arg på mig?"
"DET KAN DU GE DIG FAN PÅ ATT JAG ÄR..."
"Men lilla gubben... Varför då?"
"DÄRFÖR ATT DU INTE LÅTER MIG VARA IFRED, DÄRFÖR ATT DU KOMMER HIT OCH SER UT SOM OM DU VARIT STATIST I ROCKY HORROR PICTURE SHOW, DÄRFÖR ATT JAG PRECIS LÅG OCH KYSSTES MED DEN HÄR UNGA DAMEN OCH INTE HADE NÅGON SOM HELST LUST ATT TRÄFFA DIG, DÄRFÖR ATT JAG ÄR TRÖTT PÅ MUSSEPIGGKALSONGER OCH TRÖTT PÅ ATT BLI TVINGAD ATT KÖRA TIDNINGAR FAST JAG INTE VILL!!! RÄCKER DET?"
Beatrice hade under Amadeus monolog tagit sig upp ur sängen och börjat klä sig. Nu petade hon Amadeus på axeln.
"VAD I HELVETE!!?"
"Jag går nu", sade Beatrice tyst. "Det är nog bäst att ni får klara ut det här själva."
"DU STANNAR HÄR! JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD!!!"
Det var försent. Beatrice tog sin handväska i ena handen och jackan i den andra. Hon grät tyst när hon gick. Den här kvällen slutade inte alls som hon hade tänkt sig.
"DÄR SER DU VAD FAN DU HAR STÄLLT TILL MED", skrek Amadeus åt sin mamma. "DU KAN FARA ÅT HELVETE DU OCKSÅ!!!"
"Men snälla Amadeus..."
"GÅ NU FÖR FAN INNAN JAG SLÅR IHJÄL DIG!!!"
Mamma insåg att det här kanske inte var den rätta tidpunkten att tala Amadeus tillrätta så hon tog sin Mats ur skolan och smet iväg hon också.

När Amadeus blivit ensam ringde han Håkansson och berättade att han drabbats av en häftig magsjuka som definitivt förhindrade honom från att bära ut några tidningar nästa morgon. Håkansson grymtade besviket men lovade ändå att se till att någon fick ta hand om Amadeus distrikt. Fast Amadeus skulle se till att tillfriskna snarast möjligt. Det lovade Amadeus. Så lade han sig på sängen och grät hysteriskt.

New Jersey har som första amerikanska delstat äntligen återavskaffat dödsstraffet.

Jamen det är klart, allt gott kommer från New Jersey. Dödsstraffsavskaffande, Bruce Springsteen och Tony Soprano. Allt hänger ihop.

Sulmare Lucia!!!

I den här kommunen gasar vi och bromsar samtidigt

eller vad det nu var han skrev i senaste "Kumlan", kommunalrådet Moberg. Här syns en bild av gasandet. Bromsandet har jag ännu inte lyckats dokumentera på bild, men det kommer väl, det också.

Med andakt och med andan i halsen

har jag just sett färdigt säsong två av "Dexter" nu. Det måste vara världens bästa tv känns det som. Jag satt som på nålar. Och avslöjar ingenting för er lyckliga människor som har något att se fram mot.

Världspremiär på Arn i går kväll

4 tuppar i Nerikes Allehanda. Det ska verkligen bli kul att se filmen, för att jag verkligen lät mig uppslukas av böckerna och för att jag vill se vad H.G lyckats åstadkomma med Guillous ibland väl träiga dialog. Jag tror att det blir kanon!

Sjösidan serverade oss ett Libanesiskt julbord i går kväll

Det var riktigt gott, ett välkommet avbrott i det sill-, skink- och köttbullefrosseri som annars gärna vidtar vid den här årstiden.

Falafel, taboulé, hoummus, kebbe trabolisie, de där supergoda små spenatpirogerna. Och en massa annat. Mums! Baklava efteråt.

Hon gör det riktigt bra, mamma Kamel. Kul att det finns utrymme för ett Libanesiskt kök i lilla Kumla.

Så har man varit på julfest med kollegorna

och det var så trevligt så. Kul att alla är så sköna kamrater. Sjöng gjorde vi också. Hallabaloo.

Tillbaka från Danmark

Det var jättetrevligt i Skagen men just nu är det lite för bråda dagar för att jag ska kunna göra någon större resebeskrivning. Men några bilder kan man ju alltid lägga upp. Återkommer med text.

Amadeus 011

Familjegräl och mammagråt.

"Men snälla Amadeus vi kan väl gå på bio?! Varför går vi aldrig på bio nuförtiden?" Mamma såg alldeles uppriven ut. "Jag har ju frågat dig minst tio gånger under de senaste veckorna. Varför svarar du mig inte när jag talar till dig? AMADEUS!!!"
"Sade du något?" Amadeus såg upp från tidningen. Han satt vid mammas köksbord och försökte äta lite mat. Det var svårt att få ner något för även fast mamma gjort falukorv och stuvade makaroner - något som Amadeus tyckte om - så hade hon ändå inte lyckats så bra med själva tillagningen som han skulle ha önskat. Korven var knagglig och svartbränd i kanten och makaronerna var mer än måttligt klistriga. Det var svårt att särskilja de enskilda makaronrören från den stenhårda mjöliga stuvningen. Kväljningarna kom och gick med jämna mellanrum men eftersom han visste att fast föda ändå var nödvändigt för själva överlevandet så kämpade han vidare så gott det gick.
"Du vill ju aldrig följa med på bio längre. Vad är det med dig egentligen? Kramer mot Kramer går i repris på Avenyn. Kan vi inte gå och se den? Vi såg ju den tillsammans förra gången och det är den bästa film jag har sett i hela mitt liv."
Kramer mot Kramer - jo pyttsan! Den filmen hade inte precis hjälpt honom hemma hos Lena. Amadeus var extremt skeptisk mot hollywoodindustrin nuförtiden. Vilken hopplös morsa, tänkte Amadeus. Hon bara tjatar och tjatar. Ska det vara så svårt att förstå att jag vill leva mitt eget liv. Han kände att han var tvungen att göra något åt situationen om han inte skulle bli psykiskt sjuk på kuppen, men just den här dagen orkade han inte ta den argumentation och det gräl som ofelbart skulle komma om han tog upp saken på allvar.
"Nej, jag är upptagen i kväll", sade han därför bara.
Amadeus förlorade sig i drömmar om Utahöknen och möjligheten att bli missionerande Mormon. Tänk att få vandra runt i Brickebacken iklädd svart kostym och vit skjorta med långa kragsnibbar och vara en äkta vandrande Mormon. Och tänk vad mycket snygga brudar han skulle träffa under sina hembesök. Lika snygga som Lena eller Beatrice. Han insåg att det sista var en hädisk tanke och ångrade den omedelbart.
Alltsedan mötet med Mormonerna kände Amadeus att det var svårt att koncentrera sig på annat. Svårt var det också att följa med i ett normalt samtal när Ågren klättrade tung på ryggen på honom. Han hade svårt att förstå vad som höll på att hända med hans liv. Hans tankar bara flöt iväg.
Mamma mumlade något men Amadeus ignorerade henne.
"Amadeus, nu lyssnar du i alla fall inte på mig. Kan du inte höra på din lilla mamma?"
"Vadå?"
"Du är ju helt omöjlig."
"Förlåt så mycket då. Men jag mår faktiskt inte bra. Jag undrar om jag inte borde gå hem och lägga mig."
"Så stingslig man kan vara då. Jag frågade om du inte tyckte att vi skulle ta och resa bort ett tag, bara du och jag. Vi skulle kunna bo på hotell och gå på dans tillsammans och ha det riktigt trevligt. Du behöver vila upp dig lite som du sliter med dom där tidningarna på morgnarna."
Vad sade hon egentligen? "Dans? Du och jag? Är du inte riktigt klok?"
"Men Amadeus - vad är det med dig? Tycker du inte om din lilla mamsigamsi längre?"
Amadeus suckade djupt och såg upp mot den gula funkislampa som hängde ovanför matbordet. "Men mamma, det vet du väl att jag gör. Kommer jag inte och hälsar på dig nästan varje dag? Tror du att jag skulle göra det om jag inte tyckte om dig?" Amadeus hoppades att mamma inte skulle tänka på att han alltid kom när det var matdags.
"Förr brukade du alltid vilja följa mig på bio", sade mamma och lade sig till med "åh vad det är synd om mig som är så ensam i hela världen minen".
"Ja men det är ju så mycket nu för tiden."
"Jag vet nog. Det är en massa flickor. De där små ludren betyder mer för dig än vad jag gör!"
"Nu är du oschysst. Du vet ju att du betyder mycket för mig. Jag måste bara få en chans att växa upp."
Tårar började trilla nedför mammas kinder. Gode Gud nu grinar hon igen tänkte Amadeus. Fattar hon inte att jag inte kan tillbringa all min tid här?
"Snälla mamma gråt inte. Du måste faktiskt förstå att jag vill leva mitt eget liv. Det är nog inte så bra för någon av oss att du hänger upp hela din tillvaro på mig. Du behöver en man i ditt liv och jag måste få en chans att lära känna mig själv."
"Och dig ska man ordna tidningsutkörarjobb åt. Du tycker alltså inte om mig längre."
"Mamma vi kan väl prata om det här en annan dag? Jag orkar inte just nu."
Mamma slog händerna för ansiktet i en teatralisk gest. "Gå då", grät hon fram. "Gå hem Amadeus - jag vill vara ensam."
Amadeus stönade inombords. Varje gång han kom hem till mamma så blev det samma visa. Aldrig någonsin fick han känna sig nöjd med sig själv eller för den delen känna att de kom bra överens och kunde umgås i en normal relation. Alltid skulle det tjatas om hur trevligt det var förr och hur illa han bar sig åt nuförtiden. Trevligt, tänkte Amadeus svårmodigt. Jag fick ju inte ens ett eget rum förrän jag var sjutton år. Och tänk alla gånger när morsan ville att jag skulle ligga i hennes säng när jag var sjuk. Jag har väl gjort allt för att ställa upp - och ändå tjatar hon på mig. Amadeus kände antipatin mot mamma växa sig allt starkare.
För att inte totalt bryta förhållandet och därigenom bränna alla broar till eventuella kommande mattillfällen reste han sig upp. "Jag går väl då. Hej då mamma. Vi ses väl i morgon?"
"Jag kanske inte lever i morgon" svarade mamma och lät som om hennes replik vore hämtad ur ett klassiskt grekiskt drama.
"Det gör du nog", svarade Amadeus surt. "Jag kan inte tänka mig något annat."
"Var inte så säker på det du..."

När Amadeus lämnade sin mammas lägenhet var han på ett uruselt humör. Något måste göras. Han kände att han var tvungen att hitta på något trevligt, för att muntra upp sig. Det enda roliga han kunde komma på var att åka in till Folkbiblioteket i Örebro. Där skulle han sätta sig i läsesalen och studera sina ryska favoritfilosofer. Han hade för avsikt att kolla upp om också de haft problem med sina mödrar.

Mamma tänker efter.

Så fort Amadeus lämnat mamma för att åka till biblioteket slutade hon att gråta. Det fanns liksom ingen anledning att hålla på med det när ingen såg det och tyckte synd om henne. I stället började hon att tänka. Vad är det för fel på mig funderade hon, samtidigt som hon klappade den spräckligt fete perserkattshane som understundom fick fungera som substitut för Amadeus. (Den levde uteslutande på leverpastej och lax och hade en matchvikt på lite över tretton kilo. Gullstumpen som katten hette tackade i motsats till Amadeus inte nej när det vankades godsaker.)
Frågorna malde frenetiskt i hennes hjärna. Varför ville inte hennes egen son umgås med henne? Hon kunde inte för sitt liv förstå vad hon egentligen hade gjort för fel. Var det verkligen för mycket begärt att han följde med henne på bio en enda kväll, när hon slitit och släpat i hela sitt liv för att han skulle kunna ha det bra?
Nej, hon kunde inte komma på ett endaste litet fel hos sig själv. Alltså var alltihop den där drasuten till pojkspolings fel och alltså måste hon på något sätt överlista honom. Mamma började fundera ut en strategi. En plan.
"Ja jämrans anamma!", utropade hon plötsligt högt. Så enkelt det var i själva verket. Amadeus tyckte så klart inte att hon var häftig nog. Men det gick ju att råda bot på. Nu skulle han få se.

Ett oväntat möte.

Amadeus mådde nästan lite illa när han klev av bussen på hållplatsen vid Storgatan i Örebro. Weidermanschaufförerna hade alltid så bråttom och Amadeus hade faktiskt lite anlag för åksjuka. Han vinglade sig på lätt ostadiga ben förbi Krämarhuset och upp över Näbbtorget. Utanför medborgarhuset fick han se en skymt av teaterdirektören Lis Vibeke-Kristensen iförd hemmastickad toppluva. Vad roligt med en kulturell upplevelse. Han kände sig genast mycket piggare.

Elegant tryckte han på den automatiska dörröppningsknappen och skred in i folkbibliotekets läsvänliga miljö. Med raska steg travade han fram till den bokbeströdda informationsdisken.
"God eftermiddag", sade han vänligt till den glasögonprydda bibliotekarien. "Jag söker avdelningen för ryska filosofer."
"Vi har ingen speciell avdelning för ryska filosofer", svarade bibliotekarien och såg lite frågande ut. "Men om du..."
"Skall jag kanske gå till fäbiblioteket?" Amadeus fnittrade till. Han ansåg nämligen att han i just det ögonblicket varit alldeles otroligt kvick och elegant. En moderna tiders Oscar Wilde rent av.
"Förlåt?"
"Jag menar att om ni inte har ryska filosofer i folkbiblioteket, så kanske det i fäbiblioteket åtminstone kan finnas någon enstaka liten exilryss."
"Skämta inte om bibliotekets namn är ni snäll. Vi tycker att det är illa nog som det är." Bibliotekarien eldade upp sig under tiden hon pratade och såg mycket förargad ut. "Jag är förresten glad över att det inte kallas för kamratbiblioteket. Det vore väl! Inget att förvåna sig över! Annars!" Hon nästan spottade fram orden. "MEN DU KAN HURSOMHELST FINNA DINA JÄVLA RYSKA FILOSOFER BREDVID PSYKOLOGIAVDELNINGEN - FÖRSTA TILL HÖGER. BOLSJEVIKJÄVEL!!!"
"Tack så mycket", sade Amadeus och slank iväg. Någonstans inom sig kände han att han kanske var tvungen att förändra sitt förhållningssätt till andra människor om han inte ville fortsätta att leva på kant med hela världen. Fast det fick bli en senare fråga. Han tog sig igenom biblioteket och fram till filosofiavdelningen där han genast började botanisera bland böckerna i hyllorna.
Se där - en Babotskij som han aldrig sett förut. Modulmänniskan och modernismen. Den verkade spännande. Precis när han fått upp källhänvisningarna och börjat ögna igenom dem hörde han en röst bakom sig.
"Amadeus! Hej!"
Till sin stora förvåning och upphetsning såg han att det var Beatrice Ericsson som satt lättjefullt uppkrupen i en av de två skinnstolar som stod i läshörnan på filosofiavdelningen. Amadeus rodnade av exaltation. "Beatrice? Hej! Sitter du här?"
"Tänk vilket sammanträffande. Men det är faktiskt din förtjänst att jag är här. Jag tänkte jag skulle kolla upp den där boken du pratade om."
"Vilken bok? Jag kommer inte ihåg så här på rak arm."
"Dödsförnekelsens allmängiltiga mänsklighet. Marinovskij du vet."
"Ja den var det ju. Kul. Jag började precis i den här." Han höll upp modulmänniskan och visade henne. "Att studera ryska filosofer är ett mycket bra sätt att lugna ner en upprörd själ" fortsatte han sedan förvirrat, när han till sin förskräckelse insåg att han stod och erigerade. (Hon var ju så vacker där hon satt. Så nordiskt skön att själve Nietsche skulle ha förälskat sig i henne. En überfräulein utan tvekan.) Han önskade att han druckit ett par öl innan han åkt till biblioteket. Om han gjort det så skulle det nog ha gått lättare att tala med Beatrice.
"Vi kanske skall låna boken och läsa den tillsammans i eftermiddag", sade Beatrice plötsligt och log inbjudande mot honom.
Amadeus drabbades av talfel. "Va? V-v-v-vill du det? V-v-v-v-vill du l-l-l-läsa den ihop med mig?"
"Men Amadeus varför stammar du så där? Vad är det med dig? Det är väl klart att jag vill läsa Babotskij tillsammans med dig. Jag tycker ju om dig. Och så är du så bra på att förklara när jag inte förstår."
Hon tyckte han var bra på att förklara. Hon tyckte om honom. Wow! "Men kom då så går vi", sade han ivrigt. (Det var bäst att skynda på innan hon kom på andra tankar). "Vi lånar boken på en gång. Så kan vi gå till Lindbergs konditori och läsa där. Och kanske dricka choklad med vispgrädde och ta en bananbakelse och..."
Beatrice såg lite besviken ut. "Skulle vi inte kunna åka hem till dig i stället?", sade hon. "Det är så svårt att hålla isär begreppen när man diskuterar filosofi på ett konditori."
Ha! Det här skulle Berra och Gurra minsann få höra. Fortsatte utvecklingen lika strålande som den hade börjat så skulle Amadeus snart kunna ge dem på moppo för deras otrevliga trakasserier.
"Okej! Kom så går vi. Vi tar vägen förbi bolaget. Babotskij kräfva dessa drycker."

Det blev Beatrice som fick låna boken eftersom bibliotekarien fortfarande var djupt upprörd över Amadeus tidigare skämtsamheter och helt sonika vägrade ta emot hans lånekort när han höll fram det.
"Nej tack din jävla kommunistlakej", fnös hon. "Lånar jag ut boken till dig så säger du väl att den tillhör det förslavade trasproletariatet och konfiskerar den."
Amadeus blev sur. Han hade ju bara skojat lite med henne. Så allvarligt var det inte. Men han kunde nog svara med samma mynt. "Tillhör den trasproletariatet så går dom väl kapitalets vägar som vanligt och lämnar tillbaka den i så fall. Jag har min lagliga rätt att låna den här boken. Ge hit!"
"Aldrig i livet! Inte ens om du kommer hit med KGB lämnar jag ut den här boken till dig. Du kan skicka mig till Sibirien eller placera mig på mentalsjukhus eller göra vad du vill - jag står ändå fast i mitt beslut."
"Går det bra med mig då?", frågade Bea försiktigt. "Jag ska rösta på miljöpartiet."
Det passade bibliotekarien betydligt bättre. Hon hade faktiskt själv övervägt att låna sin röst åt miljöpartiet. Det där lilla provröret Schlaug eller vad han nu hette var ju så söt. Han hade ett gulligt skägg, tyckte bibliotekarien.
Nöjda och glada vandrade sålunda Amadeus B. Nilsdotter-Stenström och Beatrice Ericsson ut från biblioteket.

Jag tystnar ett par tre dagar

Jag ska med Lärarförbundet till Skagen och det ska verkligen bli megasupernice. Sista resan jag var med på dit var det där året när hela Göteborg snöade inne. Då var det kris i butiken om vi överhuvudtaget skulle ta oss hem från Danmark. Men något sådant elände tror vi inte på i år. Nu kommer allt att flyta så friktionsfritt så.

Julmarknad i Kolja

Låter som sardiner i tomatsås ungefär... Jag som trodde Kolja var en fisk eller en Dostojevskisk romanfigur... Så visar det sig att det är en gård mellan Glanshammar och Rinkaby och att det fanns en jättefin liten julmarknad där. Elin som är lärare i Stene tipsade oss. Hon och hennes man Mattias hade en del prylar med till försäljning. Jättefina saker var det.

Uppom och nerom Stockholm

Klev väl upp 05.40 för att ha gott om tid på mig, inkallad som jag var för att följa med till ett möte med myndigheten för skolutveckling, en konferens där människor från Kalix till Simrishamn skulle ha tankar runt sin studie- och yrkesvägledarverksamhet.

Kaffe dracks, tidning lästes, sen gick jag och duschade. Kom ut från duschen och insåg att alla klockor gått fel. Jag hade tio minuter på mig till tåget skulle gå. Strumpor i min hand, en tröja, inga kalsonger.

"Lise", skrek jag, "det är kris, ge mig kallingar och min tandborste".

Jag fick på mig kläderna, inner- som ytter-, borstade håret, tog rock och ryggsäck och hann köra ned till stationen så jag kom med tåget. Mina resekamrater (vars tågbiljetter jag hade) hann inte ens förstå hur krisigt det verkligen var.

Förra gången jag var så stressad inför en resa var när jag kom på att jag glömt både pass, pengar och biljetter hemma när jag skulle till London 1988. "Åk ni så kommer jag" sade jag till Joppe och Johan vid Hallsbergs station. Sen tog jag taxi hem till Solhemsgatan, hämtade de saknade artiklarna och fick tag på Anders E för att höra om det var möjligt att ta sig ner till Göteborg med tåg innan färjan skulle gå eller om jag skulle behöva förödmjuka mig och be mamma om hjälp med snabbtransport. Med hjälp av ett par "specialstopp" skulle det faktiskt ändå kunna funka.

Jag fick byta i Alvesta, Nässjö och - tror jag - Partille, Joppe väntade på mig med taxi vid Göteborgs central, vi svängde upp vid färjan, klev på och såg bogvisiret stängas bakom oss. Allt var perfekt. Jag fick skaka hand med Gary Moore i baren på Marquee när vi tittade på Bernie Marsden och Mickey Moody en kväll, vi hann med det hela. När vi kom hem fick jag akut hjärtångest och fick åka ambulans till USÖ med presumtiv hjärtattack. Det var inget fel på mig mer än ångesten fick jag reda på sedan, och det var säkert en eftersläpandereaktion på eländet jag upplevt någon vecka tidigare. Fullständigt vidrigt, men ganska nyttigt så här "ett liv i efterhand". Nu vet jag i alla fall hur allvarligt mitt psyke kan reagera om det vill sig illa.

Exponerade dessutom en hel kodachrome 64 med inställningar för 200 asa och alla bildbevis är därför mycket märkliga, men det kanske är lika bra det. Sånt skit skulle inte kunna hända i denna digitalkamerans dag. Men tänk att förr betalde man för kamerahus och objektiv. Nu betalar man för efterdigitalisering. Adobe tar 7725:- för photoshop cs3. Det är väl rätt dyrt? Men då kan man göra mycket. Men som dom säger på http://www.bildbehandla.se/: Photoshop elements kan nästan lika mycket, 80-85% av allt som stora photoshop kan, resten kan man leva utan om man inte är proffs, och det är jag ju definitivt inte...

Men det jag önskar mig i julklapp är en scanner som klarar diapositiv så jag kan rädda alla gamla bilder till eftervärlden. Det vore ju förskräckligt om de bara "ruttnade bort" i garaget.

Elsa vet var hon har sin trygghet

Kryper numera upp i mitt knä varje kväll, väl medveten om att det är jag som håller henne vid liv med mitt envetna försvar av hennes kattliga rättigheter. Skönt att det finns någon man kan solidarisera sig med i alla fall. Jag menar, vem har inte bajsat på golvet någon gång? (Inte jag i och för sig, mig veterligen i alla fall, men jag har i alla fall kräkts okontrollerat. Sånt händer den bäste.)

Här är en annan katt som säkerligen haft det jobbigt med sina människor:

Makrobilder på mikroorganismer

Det är roligt med ny kamera. Och visst har naturen fantastiska former?!

Styckmordsläkarna talar ut

skriver aftonbladet på sin websida. Man vet såklart aldrig, men jag läste Per Lindbergs bok "Döden är en man" för ett par år sedan och blev mycket konfunderad. Om hans teorier håller har ett justitiemord blivit begånget och de här två männens liv blivit fullständigt förstörda. Jag som bara hade "kvällstidningsbilden" innan fick i alla fall klia mig i huvudet ett antal gånger under läsningen.

Julen är här, tralalalalalalala

...eller julmånaden i alla fall, men det kan man ju inte ana när man tittar ut och ser hällregnet. Och vi som ska ha övernattningskalas för Agnes i Scoutstugan, det får bli idel inomhusaktiviteter...

Ja ja, ordnar sig till det bästa.