Summeringen

Nyårsafton. På väg in i 2020.

Jag minns hur vi stod nere vid i hamnen i Askersund 1999, vakade in millennieskiftet. Agnes var nyss fyllda två. Tuva var inte ens tilltänkt. Herregud, det är tusen år sen, det går inte ens att tänka sig ett liv utan Tuva. Hur skulle det se ut?

Vi visste inte om världen skulle gå under, millenniebuggen skrämde oss på riktigt; kunde alla datorer låsa sig, våra sparade slantar försvinna, skulle det gå att boka ett tåg, skulle flygen gå ner? Europes "The final countdown" spelades på alla radiostationer. Men allt gick bra. Så klart.

Retrospektivitet är ett äventyr och ibland kostar det på att se tillbaka. Det har varit lite skröpligt ett tag. De sista åren har jag citerat Tomas Andersson Wij på nyårsafton inser jag.

..."och ett skitår är slut, och huden kring hjärtat är tunn..."

Dödsfall. Mamma. Pappa. Ohälsa. Allmänna jävligheter.

I år blir det inte så. I år kommer jag att avsluta med en annan T.A.W-sång.

2019 är inte alls likt de senaste åren. 2019 är året när jag återfunnit min mänsklighet igen, på många olika sätt. 2019 är ett lyckans år.

24/12 2018 fick jag en julklapp av mina döttrar. En middagsbiljett och ett besök på bio. Jag blev glad såklart. 4/1 gick vi på Chandani. Det var gott. Tuva blev lite svett efter att ha ätit chicken Vindaloo. Jag hade varnat henne, men hon lyssnade inte. Jag åt lamm. Sen kom mitt wakeupcall. Jag kunde knappt ta mig till bion, från restaurangen till Filmstaden. Jag var helt slut. Min kropp var slut. Jag var tvungen att göra något. Viktväktarna. Det har gått bra. -25 kilo på ett år. Jag kan gå ett par kilometer igen. Jag kan till och med träna lite grann. Det känns stort.

Sen kom Marcia. Mitt hjärta. Min skatt. Vi har tagit oss igenom ett år som varit stort, kärleksfullt, insiktsfullt, glädjefyllt, någon gång ibland också sorgesamt. Det är inte alltid så lätt med skilsmässor, barn, andras reaktioner. Men mest av allt har det varit ett år fyllt av kärlek, gemensamhet, skratt, värme, lycka. Att få dela. Jag är så tacksam för det. Jag älskar dig Marcia. Incondicionalmente.

Agnes, Tuva och jag åkte på vårt livs resa i juli, till Singapore och till Nya Zeeland. I Nya Zeeland kuskade vi runt i en husbil i flera veckor. Det var stort, för mig i alla fall, för dem också tror jag. Tack pappa Arne, det var farsarvet som förslösades där. Jag vet att du hellre velat att jag skulle lagt om taket på huset, men nu bestämde jag själv och det kändes bra. Vi fick se så mycket. Hobbiton, Wellington, Mount Cook. Vi åt getragu vid Franz Josephs glaciär. Vi såg regnbågar.

Jag lämnade Marcia vid Arlanda i förrgår. 12/1 åker jag till henne. Till Brasilien. Det är en dag att längta till. Det blir mitt sjuttioförsta land. Jag har nog alltid längtat bort. När jag sätter mig på planet till Natal blir det både som att åka bort och att komma hem. Vilken härlig känsla.

T.A.W sjunger;

Vi är alltid på ett berg när vi faller
Vi är alltid på ett hav när åskan går
Och den är skör den här tråden
som gudarna sytt i oss
som de sytt i oss

Men vi får dö en annan dag
Vi får dö en annan dag

För nu dröjer ljuset längre om kvällarna
Nu dammar gatorna av vår
Och nästan allting är möjligt
nästan allt är vårt
att leva av

Vi får dö en annan dag
Vi får dö en annan dag

Alla haters
all denna bitterhet
De vill få dig skämmas
de vill få dig tyst
Men ingenting svart
inget av hat
kan leva nån längre tid
Nej ingenting svart
inget av hat
ska släcka oss

Nej vi ska dö en annan dag
Vi ska dö en annan dag
En annan dag
En annan dag

Vi får dö en annan dag. Gott nytt år. Gott slut. God början.