Ohälsorapport

Jag måste alltid tänka på vad jag skriver och delar med mig av här. Varför jag gör det och i vilket syfte. Om det är för min egen skull eller för någon annans. Om jag ens ska skriva det. Till vilken nytta? 

Det här är ett inlägg jag tänkt på rätt länge. Jag blir inte riktigt klok på varför, men nu har jag ändå bestämt mig för att publicera det. Jag tror kanske att det kan ha en viss allmängiltighet. Vi blir alla skröpliga någon gång. Lite små. Lite känsliga. Vi behöver nog prata om sånt här också, även om livet är en fest för det mesta. 

Det är nog bara Benjamin Button som lyckats med att födas gammal och dö ung. 

Själv blir jag äldre och äldre dag för dag, det är bara att inse, om än jag känt mig lyckligare och gladare under det här året än jag gjort på många år.

Nu har jag mött svensk sjukvård på nära håll i ett par tre månaders tid, först för hålet i foten (det har jag redan berättat om) och sedan när jag fått ont i pungen och i snoppen och börjat kissa blod.

Iväg till doktorn för vilken gång i ordningen? Provtagning. Infektion igen, fast i urinvägarna den här gången. Ny antibiotika. Akut kissnödig hem med informationslapp om vad som händer med män i 57-årsåldern som kissar blod. Potentiell prostatacancer. Magnetröntgen. Kamera genom snoppen. Ha telefonen påslagen om de ringer från röntgen, nu ska det jäklar i mig gå undan, sjung hoppfadderallanlej. "Men det  behöver ju förstås inte vara cancer, det bara KAN vara det". Lilla fåniga AT-doktor. Ta en grundkurs i psykologi innan du känner dig klar för tjänstgöring. Jag tror att jag ska dö i akutcancer innan jag kommit hem. 

Iväg till röntgen ett par dagar senare. Det är den enkla delen. Dricka 1,5 liter vatten, få urindrivande medel, kontrastvätska. Nemas problemas. Förutom att jag knappt hann hem till toan, fast jag kissat flera liter innan jag åkte från USÖ. Jaja. Gick bra.

Sen kommer kallelsen till cystoskopin. Då får jag ångest på riktigt. Både för undersökningen i sig och för vad den eventuellt ska visa. Lång väntan innan. Löjligt, men jag vill verkligen inte visa snoppen för människor jag inte känner. Jag vill inte ha en kamera uppstoppad i mitt urinrör, trassla sig runt i mitt inre. Det är mycket jag inte vill. 

Det där är förstås bara blyghet. Framför allt vill jag inte ha cancer. I prostatan. Eller någon annanstans. Fåniga skrämsna tankar. Jag vill inte dö vid 57. Inte nu, när jag har det så bra, när jag hittat en livskamrat, mått gott, när jag blivit vän med mig själv igen. 57 är ett skräckår för mig. Så många fina människor jag känt har dött vid 57. 

Jag ber Marcia följa med på undersökningen. Jag känner att jag vill ha någon som håller mig i handen. 

Sjuksköterskan och läkaren på urologen är trevliga, empatiska, känner säkert av min obehagskänsla, berättar hur det ska gå till, skojar lite; "du vet ju hur den ser ut utanpå" säger doktorn till Marcia, "men nu ska du få se hur den ser ut inuti också, det är väl spännande?" 

Sjuksköterskan lägger lokalbedövning. En STOR spruta rätt in i urinröret. Det domnar på en gång. Jag känner omedelbart att jag inte har någon koll på de nedre regionerna. "Det var den första", säger hon uppmuntrade. Men GUD, hur många sprutor ska jag få? En till bara. Tack. Mitt underliv är totalförlamat. Jag vet inte om jag kissar på mig eller om det är bedövningsvätskan som rinner ut. Kanske lite av varje. 

Sen kommer doktorn med stora kameraslangen. "Det kan kännas lite obehagligt" säger han och siktar in sig. Sjuksköterskan greppar snoppen och jag rodnar och undrar om man kan få en ofrivillig erektion när man är totalbedövad. Tjoff. Det gör inte ont, men det är extremt intimt, sårbart. Jag kramar Marcia hårt. Försöker tänka på något annat än det som händer. 

Bilderna är ändå fascinerande. Upp i urinröret, det ser bra ut, sen in i urinblåsan, fortfarande kraftigt infekterad, "du måste ha mer antibiotika", prostatan ser bra ut, han vrider och vänder, små partiklar simmar runt i kisset, jag frågar vad det är, får för mig att det är spermier, det är det ju såklart inte, det är slem från infektionen. Jag tror han håller på i en kvart. Så kommer röret ut och det är klart. 

Den optiska inspektionen visar att jag har kvar infektionen i urinblåsan. Inget annat. Så berättar han att magnetröntgen visat att jag har ett "romtum" på ena njuren. Det är sannolikt en cysta, två och en halv centimeter ungefär, men den vill man titta vidare på så det inte är något elakare. "Romtum?" frågar jag. Tänker på The Shining. TEDROM TEDROM "Menar du inte tomrum?" Det gör han såklart. Han är från Egypten. Och en underbar människa. Vi skrattar lite. 

Jag är glad att det är över. Känslig. Vet inte om jag vill gråta eller skratta. Kramar Marcia. Säger "Tack för att du var med". 

"Du kanske ska ha den här i byxan ett tag." Sjuksköterskan kommer med en blöja. Det känns lite obekvämt, men jag inser att det kanske är en bra idé. Stoppar ner den  i kalsongen. Känner mig dum. 

Sen åker vi hem. Jag är lättad. Bekymrad över romtummet i njuren såklart, men ändå glad för att det inte var något med prostatan. 

Nu väntar jag på magnetröntgen av vänster njure. Den får jag i veckan. Jag kissar som jag ska nu. Normal stråle. Inget blod. Hoppas det är ok. 

Tillbaka till första frågan. Varför berättar jag ens om det här? Jag gör det inte för att det är synd om mig, även om jag tyckt det själv ibland. Jag gör det inte för att berätta en "rolig historia". Jag gör det för att jag inser att jag är dödlig, att vi alla är det, för att jag vill berätta om hur viktigt det är att bli bemött med värdighet, empati, respekt och förståelse när man befinner sig i en utsatt situation, för att det är allmängiltigt och generaliserbart och för att nu var det jag, men nästa gång kan det vara du.