Normaltiden är här, leve normaltiden...

Men är det inte märkligt så säg, att när jag för en gångs skull verkligen kan sova hur länge jag vill, ja då vaknar jag till liv hur tidigt som helst. Huvudet fullt med märkliga drömbilder, en del bara förvirrade, andra lite läskiga. Från att knappast ha kommit ihåg mina drömmar alls under många års tid kan jag nu vakna och minnas hela sekvenser. Som sagt, ibland är det roligt, ibland inte. Men det är väl som det sägs, att man bearbetar sitt kaotiska inre under natten.

Annars då? En promenad, lite städning, Per Hellström kom över på en kopp kaffe. Det var väl det hela tror jag.

Jag har varit i Viby. Nu är jag hemma igen.

Vilken höjdare, det var verkligen roligt att få vara med och spela, dessutom skönt att bara "få sitta i kompet" och njuta av dessa fiolekvilibrister. Nuförtiden är det ju inte så ofta jag spelar offentligt alls, men när jag gjort de har jag nästan alltid varit "mannen i mitten". Den rollen hade jag definitivt inte ikväll och tur var väl det, jag kunde bara hälften av låtarna...

Roligt att få spela tillsammans med Agnes också. Hon är verkligen duktig på fiol.

Grundlurad...

...men det gjorde inget. Agnes fiollärare Lisa och jag har en tradition av att en gång om året mötas i en ohelig allians mellan amatörism och professionalism. Skolavslutningen i Hardemo kyrka. Dagen före bestämmer vi låt och så träffas vi fem minuter innan och prövar tonart och kanske hinner vi också repa en gång. Det är väldigt roligt och det brukar uppskattas av de närvarande. Lisa tycker att det är kul just därför att det får vara spontant. I hennes värld är offentliga framföranden oftast en frukt av åtskilliga repetitioner och ganska allvarliga saker.

Nu har hon pratat med mig om att det vore kul om jag hängde med till den här folkmusikgruppen som hon håller i och som Agnes också finns med i. Agnes ringde i onsdags och sa "i morgon får du följa med pappa". Jag hade inget särskilt för mig och svarade "självklart".

I går var det dags, vi kom dit vid fem, jag trodde att det var Lisa och det vanliga gänget från Kumla, men det var en hel sal full med musikanter, Lisas hela familj (vilket innebär att Lisas make Christy var med, multiinstrumentalist från Irland, han hanterar både Uilean pipes, Tin whistles och det mesta däremellan), Isak, fiollärare från Hallsberg, Tuvas cellolärare, ett gång ungdomar i de något övre tonåren, och så vi då...

Fattade ingenting men det var bara att stämma gitarren och försöka hänga på. Jag hade vansinnigt roligt i ett par timmar och det var först när vi skulle hem som Lisa lät mig förstå att det här var det enda reptillfället inför en ljusfestkonsert i Viby nu på lördag. Hoppsan.

Jag kände mig nog inte alls redo egentligen, men det är bara att hänga på. Har jag glömt bort ackorden får jag väl spela med dämpade strängar. Det ska bli riktigt roligt.

Som sagt, det blev radio även dagen efter.

Trevligt samspråk, frågesport, lite sång till och med. Bilder och diverse ljudinslag här.

Dagens radio

handlade bland annat om om nya läroplaner och filmsamlarmani. Du kan lyssna här. Börjar vid 16.50.

Hektisk radiovecka denna, för i morgon bitti bär det av in till Radio-Örebro-studion för mingel med de andra korrarna. Det håller på mellan 07.30 och 08.30 mom jag förstått det hela rätt.

Vanvård på Kungsgården,

skriver Kumlanytt om i dag, som vanligt först ut med "stora" nyheter i Kumla. Ingen rolig läsning alls, förskräckligt rentav. Men händer det i andra kommuner så händer det väl dessvärre också här. Jag undrar vilka mekanismer som drar igång när man börjar behandla hjälplösa människor så illa.

Burr!

Hur kallt får det bli egentligen? Ska ta en värmande snabbdusch innan det är dags att åka till Conventum och delta i konferens om ny läroplan.

Helgen då allt gick sönder...

Sängen lagades visserligen av Bertil i fredags, men den lilla skruven har redan släppt. Får se om jag kan få hit Berra en gång till, och om det finns något annat han kan göra. Annars blir det till att investera i en ny säng.

Brillorna har jag precis hittat nermosade i soffan. Högerögat låg löst, men det räknar jag med att optiker Sundberg fixar i morgon. Han brukar vara bra på sånt.

Sen ringde Agnes och berättade att det var en stor spricka på skärmen på hennes lilla dator. Lät inte bra. Hon skulle ta med den hit i morgon så får vi se om det är reparerbart eller inte.

Passerade 1500-blog-inläggsgränsen igår. Vid 2000, i Februari-Mars 2011 kan det komma en förändring...

...Vi är många som behöver omställningstid när det gäller design-nyordningar...

Söndag morgon. Jag har varit ute och hämtat morgontidningarna. Den här helgen fick jag både DN och NA. Bra det. Brukar annars bli utan DN minst en dag på helgen. Ibland kommer den dagen efter, men inte alltid. Stort reportage från Sri Lanka i DN-söndag.

Oktoberlördag...

Så gick en dag till... Lite mat, lite tv, lite det jag förväntat mig, När man lever väntar man på döden, när man känner livet i sig gör man det. I dag var en grå dag. Sådana ska också finnas. Jag har nog läst för mycket Torgny Lindgren...

Minnen

Jag köpte den igår, läste ut den precis nu. Jag har skrattat och gråtit, Torgny Lindgren är den främste av författare, han går på djupet varje gång, får mig att fundera, ställa de eviga frågorna. Varför? Varthän? Efter detta?

Jag är liksom uppfylld av Torgny. Ingen kan liksom han beskriva ett ögonblick. Jag har försökt men jag kan inte. Inte som Torgny. Jämförelsevis är jag så här stor. Hur stort är det?

Kära barn,

det svider lite i hjärtat när barnaveckan är slut, det ska erkännas... Men jag får se det från den ljusa sidan, tänka att jag har en hel dag för mig själv. Jag ska fylla den med bubbelbad, Spotifyundersökningar och ett par bra filmer kanske...

Berra is the shit, min Gud, han has the borrmaskin. Och sakkunskapen.

Sängen är återupprättad. Jag är forever tacksam. Det är inte kul att inte ha en säng att lita på. Den som är intresserad av det Svenska språket konstaterar att jag åstadkommit en dubbel negation. Snarare är det såklart kul att ha en säng att lita på!

Jag är med Spotify, äntligen!!!

Som jag väntat på den inviten... Tack Bertil! Nu har jag lyssnat på allt från "Radar Love" till "Tårar över city", "Seasons in the sun" och "Rhinestone Cowboy" med Glen Campbell. Den sistnämnda fyllde jag ett helt C-60-band med när jag blev med kasettbandspelare 1976 eller så. Vansinnigt vacker uppgång, stråkarna virvlar, basen klättrar så fint, klart jag blev tagen... Musikaliskt schizofren har jag varit eversince, men det ser jag mest som en tillgång. Just nu rullar "In kommer Gösta" med Träd, Gräs och Stenar från Gärdesfestivalen... Bara det...

Fredagskväll i Kumlahallens bastu...

Fantastisk social mötesplats måste jag säga, medelålder 70 kanske, men i alla fall... Träffar Kristinas pappa Erik och en man som tidigare jobbat som pastor i Fylstakyrkan och har massor att berätta om Västernorrland där han också tjänstgjort. Jag får erkänna min okunskap och säga att det är en resa jag tänkt göra innan jag dör, men lite har jag ändå att tillföra, jag kan ju min Torgny Lindgren gubevars, så Myggvattnet vet jag en del om. Så kan jag en del om Pölsa också.

Ungarna badar tillsammans med Hillevi och Filippa medans jag bastar, men jag plaskar såklart med dem en stund också. Det är nästan bara vi i bassängen, märklig känsla...

Jag konstaterar att Kumlahallen funnits så länge jag kan minnas och att det kommer att kännas märkligt när den tjänat ut om ett år eller två. Jag har så många minnen därifrån, lärde mig simma där, höll på att drunkna under trappan i lilla bassängen men överlevde uppenbarligen, första "skolsimmet" sedan, tävling på den tiden, skola mot skola, jag kom säkert sist men jag deltog i alla fall, känslan av att få gå dit "själv" sedan, utan mamma eller pappa. Så småningom en lång period av "Turkbastu" på lördagarna, det höll på i många år. Återkomsten med Agnes och babysimmet... Ett badhus är en fantastisk tillgång för en kommun. Må det nya bli lika långlivat och välbesökt. I så fall kan jag tycka att mina skattepengar gått till något vettigt.

Hem till Idol sedan och lite Biff och potatisgratäng. Skön fredag.

Snön föll, jag med...

Oopsi Daisy... Klockan är tre på morgonen, er förvirrade skribent vaknade just av att sängen höll på att falla samman, det var fruktansvärt obehagligt. Inga brädor som gått av vid närmare undersökning, men hela ribb-botten hade förflyttat sig och det var kanske därför jag vaknade av att jag och min madrass snabbt närmade mig golvet. Kanske var det just därför jag hade en "fallande-mardröm" samtidigt. Fick väcka Agnes för att få hjälp med att få madrass och ribbor på plats igen, nu ska jag kasta mig i bingen för andra gången. Ute faller snön. Tungt.

Undercover boss...

...skulle jag aldrig kunna bli. Jag är bara en liten mellanchef, min organisation är alldeles för liten, det fonkar inte helt enkelt.

Det är en skum sorts reality-tv detta "Undercover-boss". VD:ar för jättestora företag "förklär sig" för en vecka, tv-teamet är med under förevändning om att "detta-är-en-story-om-en-man-som-försöker-hitta-ett-jobb-reality-såpa". Så hittar man tre stackars människor som jobbat rumpan av sig för detta företag och som nu får credit för det och en mellanchef som misskött sig och måste förödmjukas offentligt. Alltid proportionen 3:1.

Jag grinar varje gång. Det är alltid en cancersjuk medarbetare som får hjälp med sin sjukdom, eller en ensamstående morsa som får fast jobb i företaget så hon kan trygga sina barns försörjning. Väldigt rörande. Och förskräckligt. Om inspelningsplatsen är England eller USA är ovidkommande.

Jag kan aldrig bli en "Undercover-boss", men ska det verkligen behövas? Borde man inte kunna sätta sig in i andra människors livsvillkor ändå? Och också låta denna kunskap/vetskap/empati påverka ens vardag och ens val här i livet?

Jag känner människor som är jätteoroliga för sin akuta hälsa men som säger "jag får pengar nästa vecka, då går jag till doktorn". Då handlar det om åttio kronor som inte finns. Jag känner mammor som ringer och ber om anstånd med fruktstundsavgiften till förskoleklassen för sina barn. Den där 50-lappen vi har rätt att ta per termin.

Jag kan och vill hjälpa till, jag gör det också. Det spelar ingen roll. Det som upprör mig är är att vårt samhälle låter människor förödmjukas på det viset. Ingen människa i vårt land skulle behöva vara beroende av allmosor. Så enkelt är det. I teorin.

När såg du en fattig i ögonen senast?

Hamnar efter hockeyn hos SVT24 och en repris på debatt från igår tror jag...

Skitprogram måste jag säga, nästan oavsett vilket ämne som avhandlas. Det blir snuttifierat, banalt, svart mot vitt. Den här gången var frågan huruvida Jackie Arklöv eventuellt skulle få möjlighet till ett tidsbestämt straff.

Bland tyckarna; J.A:s advokat Ulf Durling, Astrid Gladh, mamma till mördad polis, Benniett, kollega till mördad polisman, fängelsepastor, journalist av skjutjärnkaliber och sen... ...pampampam... Liam Norberg. Skådis och exrånare.

Klart det blir pannkaka. Klart ingen orkar höra på vad någon annan säger. Klart alla har rätt, från sin sida sett. Bra tv? Nope.

Liam N kunde ha gjort ett klockrent tv-framträdande med sina tankar om förlåtelse som ett hopp för mänskligheten, men han föll igenom fullständigt när han kom med fnoskler som "klart man måste ha respekt för brottsoffers känslor och sådana grejer"...

Vad jag själv tycker: Klart J.A ska ha en chans att få sitt straff tidsbegränsat och få veta hur länge han ska sitta. Det är inte alls samma sak som att säga att det är dags att komma ut än på ett bra tag. Men det höll ju advokaten själv med om så...

Hemma igen efter 1-5 mot Vita Hästen...

Jag är ändå inte så besviken. VH är sannolikt seriens överlägset bästa lag, vi kan ha en chans mot dem en gång på fem kanske, om alla puckar studsar rätt. Det gjorde de inte idag. Det stretades emot i nästan två perioder i alla fall. Gott så. Nya tag nästa match.

Superenkel superpasta...

...för den som likt oss kommit hem med en kassse full med trattkantareller och tröttnat (kan man göra det?) på att bara käka svampmackor...

Tag en rejäl kastrull trattisar, förväll dem så nästan all vätska kokat bort. Tag undan.
Fräs 3-4 hekto lammfärs (finns bra fryst sådan, föredömligt billig på Lidl) med salt och peppar. Tag undan.
Fräs ett par hackade vitlöksklyftor och 3-4 finhackade schalottenlökar till de blivit mjuka och gyllengula, häll sedan på trattisarna och fortsätt steka en stund till.
Fyll därefter på med lammfärsen, lagom mycket grädde av (samvets)lagom fetthalt (3-4 dl kanske) och färsk eller torkad Timjan. Lite mer salt och peppar till såsen. Låt puttra till den färska pastan kokat färdigt, blanda ihop och servera.

Mycket gott, man kan dricka vatten, öl eller mjölk till, eller en smarrig Valpolicella kanske... 6010 Allegrini exempelvis.

Söndag i kringflackandets tecken...

Det finns dagar när jag upplever att föräldrarollen nästan mest består av skjutsande till diverse aktiviteter. I går var en sådan dag.

Först iväg med Agnes till innebandymatch, under hennes värmning och taktiksnack iväg med Tuva för att köpa present till Hugos kalas, sedan tillbaka till matchen. (3-1 mot Askersunds ibk, gratttis tjejer!) Efter matchen lämna av Tuva hos Lise där hon och Agnes skulle plocka ved en stund. Så hem igen, sedan hämta Tuva och köra henne till Hallsberg och bowlingkalas och sedan hem igen. Sedan hämta Agnes hos Lise och åka till Hallsberg för att hämta upp Tuva igen. Sen var det faktiskt inget mer.

Datastrul x 2 = fredagskvällskatastrof in extremis

Kvällen började så bra, vi käkade de där snudd på traditionella fredagstacosen framför teven och hade trevligt i varandras sällskap, men så ville inte Agnes kolla färdigt på Idol utan gick och hämtade laptopen för att se en film i stället. Det visade sig att Tuva bytt lösenord på egen hand och att hon numera inte alls kom ihåg vad hon bytt till. Detta har nu hänt två gånger i rad ska tlläggas. Skamsen gömde hon sig under filten och surade. Vi försökte få fram henne med alla upptänkliga metoder. Allt från lock och pock, till "kom igen nu då, försök minnas", till (så småningom) hot om våld och slutligen rent fysiska påtryckningar. Då sprang hon in på sitt rum och somnade och sen var den datorn ute ur räkningen.

Det rök ur öronen på mig kan jag säga. Sen inträffade katastrof nummer två, Agnes satte sig vid stationära datorn för att se sin film i stället, men dvd-skivan halkade liksom ur hållaren och in i datorn. (Det borde inte vara möjligt, men det är det. Det är en sån där liten HP med "stående" lucka.) Hon pillrade en bra stund själv (tror jag) innan hon kom till mig och berättade vad som hänt. Det var mitt i upplösningen av Idol och jag blev fruktansvärt arg, slet ur alla sladdar och började ruska på datoruslingen. Det hjälpte inte alls. Vi fick fram en liten stjärnmejsel och började demontera datorn och när vi fått loss skalet visade det sig att dvd-spelaren liksom satt inkapslad och att skivan i alla fall inte gick att få loss. Svordomarna haglade.

Datorn skruvades ihop igen och så hämtades nätsladden fram för att vi i alla fall skulle kunna få upp luckan igen och fortsätta pillra med någon brödkniv eller annat vasst föremål.

När vi startade om datorn och öppnade luckan så låg skivan plötsligt fint och prydligt på plats. Fan vet hur det gått till, men det gjorde den i alla fall. Vi var lika förvånade bägge två. Slutet gott allting gott om man undantar laptopen, men Tuva kanske minns lösenordet när hon sovit på saken.

Bra idé det här att gå och simma på torsdagarna,

lite stillsamt "röra-på-sig" och så lite snack om ditten och datten. Emellertid störde jag mig på de två äldre herrar som tog hela bastun i anspråk för sin "Marsstrands-konversation". Nå, de hade väl lämnat hörapparaterna i omklädningshytterna tänker jag. Men de kunde väl i alla fall ha suttit bredvid varandra.

Min pappa ska få en permobil förresten, apropå tekniska hjälpmedel för funktionshinder, den snabba varianten, den som kan göra upp till 10 kmh. Han kommer att bli livsfarlig.

Svårt att låta bli att vara känslosam idag...

TV-bilderna på de instängda gruvarbetarna i Chile som en efter en firas upp till marknivå och får möta sina anhöriga igen är så starka, jag har gråtit glädjetårar flera gånger. Fullt i klass med den första månlandningen om du frågar mig. Då har jag ändå upplevt den "live". Så gammal är jag.

Fysiska sviter efter gårdagens lunch...

Jag trodde knappt inte det var sant när jag igår beställde en wokad biff med ingefära hos "New Tokyo". Det stod visserligen något om "hot pasilika" på menyn, men det fäste jag ingen större betydelse vid. Dum jag var.

Jag svettades floder. Linda, Jörgen och Hasse skrattade gott åt mig när jag försökte få bort svettrännilarna från ansikte och hårbotten. Det gick åt 30 servetter och då var jag ändå inte helt torr. Så drack jag en cola och fyra glas vatten men det fick inte heller bort chilismaken från munnen. Det var (såklart) gott i alla fall och jag skulle inte ha beklagat mig om jag inte vaknat upp idag med brännsår på läpparna. Det är sant, jag har blåsor på läpparna och de kan bara komma från gårdagens wokade biff. Tar nog något mindre "hot pasilika" nästa gång.

Vi mötte Holland i fotboll...

och det blev ingen lustig historia... Vi krossades med 4-1 och det kunde ha blivit mer. Kanske kom vi ner på jorden igen. Där kan man ju behöva landa ibland. Fast jag satt mest och muttrade.

Närkes bästa Kumlavatten från Hallsberg

pratade vi om i radion igår. Och en del annat. Du kan lyssna här. Börjar vid 17.10 cirkus.

Härligt med klarblå himmel och sol,

men också alldeles outhärdligt när solen skiner in genom fönstren och obarmhärtigt avslöjar dammlagren i hela huset. I kväll blir det till att ta fram både dammsugare och trasa.

Jag mötte B idag,

I en affär inte allt för långt ifrån mig stod han plötsligt där, platsen före mig i kön. Det var nog ett par år sedan jag träffade honom sist. Jag hade hand om två av hans pojkar när jag jobbade i förskolan, de var viktiga för mig, hela familjen kom med tiden att bli det. Vi kämpade på något sätt tillsammans.

B och hans fru drack alldeles för mycket, det var uppenbart. De tillhörde nog socialgrupp 4 om man ska försöka kategorisera människor på det sättet, arbetslösa, aldrig haft "riktiga" jobb, fattiga, inget som helst stöd från vare sig familjer eller vänner. Första gången jag blev hembjuden till dem blev jag faktiskt chockad. Jag trodde nog inte att människor kunde bo så torftigt. Där fanns sängar till alla, ett köksbord med stolar, en liten tv, men bortsett från detta, ingenting... Inga tavlor på väggarna, inga berg av leksaker, inga "myslampor", det fanns liksom ingenting utom det allra mest basala. Fattigdomens nakenhet blev så uppenbar.

Men de brydde sig om sina pojkar och de försökte verkligen göra rätt för sig och vi var aldrig någonsin på någon kollisionskurs utan det kändes som om vi gjorde så gott vi kunde ihop. Vi satt i otaliga möten med socialassistenter och ekonomihandläggare. När det behövdes så hjälptes vi åt med att få i B:s fru hennes Antabus och när minsta killen blev väldigt sjuk så tog min kollega och jag hem varsin av de bägge stora grabbarna och lät dem bo hos oss i några nätter.

Så slutade jag på Norrgården och började jobba som rektor. Jag har träffat både B och hans pojkar emellanåt, men nu var det som sagt längesen. Sista gången jag pratade ordentligt med honom hade hans fru precis dött, då var han förtvivlad och ledsen.

"Hej B", sade jag, "det var ett tag sen. Hur har du det?"

Han vände sig om och tittade på mig och han var definitivt inte riktigt nykter, men när han såg vem jag var sken han upp. "Nej men hej på dig. Vad roligt att se dig."

Så blev vi sådär lite tafatta, men B fann sig först. "Du blev rektor va?"

"Ja. Jag blev ju det."

"Ja du blev ju rektor." Så försvann han in i den tanken en stund innan han fick fatt i nästa: "Ja pojken (J, den yngste av de tre) är nitton år nu och han går i skolan och det går så bra för honom."

"Vad roligt att höra. Det var ett tag sen jag såg honom nu."

B tittade på mig och fick en tår i ögat och så gjorde han något jag aldrig skulle trott; han gav mig en plötslig men ganska bestämd kram och sade "du är en fin människa"...

Jag såg hur människor hajade till inför denna plötsliga ömhetsyttring, någon log lite grann, någon annan undrade säkert varför det lilla fyllot i sin trasiga täckjacka vågade sig på att trakassera en någorlunda hedervärd samhällsmedborgare.

Det var bland de finaste kramar jag fått i hela mitt liv. Jag blev så glad, så väldigt. Finare betyg kan man nog inte få.

Trevlig hockeymatch i går kväll.

Jag var faktiskt i valet och kvalet. Första veckofinalen i Idol eller fredagsmatch i Hockey; "Möter vi Tranås, nja, det blir säkert stryk och sen går jag hem och är på dåligt humör och vem sjutton vill vara det en fredagskväll..."

Men jag gick iväg i alla fall och fick se ett riktigt bra Kumla göra processen kort med Tranås AIF. 5-0 slutade matchen och det var inte alls orättvist. Jag gick hem med lätta steg.

Svarta döden...

Jag tror faktiskt att Sean Bean snott med sig hela riddarstället från "Sagan om Ringen", han såg precis likadan ut i "Black death" som han gjorde hos Peter Jackson nämligen, coolt sätt att använda gammalt uttjänt kostymmaterial i så fall, att låta Gondors vita träd återfödas i 1300-talets England...

Bortsett från detta så tycker jag mig ha sett en snyggt gjord liten thriller-rysare i medeltidsmiljö, jag vet inte varför jag refererar till M. Night Shyalaman, men antagligen har det någonting med "The village" att göra, fast det är ganska långsökt.

Nå men, lite spooky, lite skuld, skam och religion, lite intressant faktiskt. 3,5 hedningahäxor av 5.

Om jobb och lön och... ja...

Vi har precis avslutat årets löneförhandlingar för skolledarna i Kumla. Utfallet blev väntat, ett par procent generellt, precis som för de flesta andra löntagare i kommunen. Inte mycket att säga om kan man ju tycka, 2010 års löneökningar blev historiskt låga om man ser det i ett nationellt perspektiv, med avtal ingångna mitt under finanskriser och annat elände. Jämför man oss med andra grupper i kommunal verksamhet så har vi dessutom också förhållandevis höga löner, så ur det perspektivet kan det kännas förmätet att klaga.

Å andra sidan finns det ganska många undersökningar som visar att rektorsjobbet är det klart mest "utsatta" av alla jobb som finns i offentlig sektor, vår psykosociala arbetsmiljö är eftersatt och vi granskas och utsätts för "korstryck" från alla möjliga håll, från statsmakten till den lokala politiken, media, föräldrar, medarbetare e.t.c...

Det fanns en tid när jag själv tyckte att löneskillnaden mellan ett chefsjobb och den förskollärarlön jag för tillfället uppbar var omotiverad, men därvidlag har jag faktiskt tänkt om. Elva år senare inser jag hur mycket större det här ansvaret faktiskt är och vad det ibland kostar en, hur mycket mer utsatt man faktiskt är och hur ont det kan göra ibland. Tänker man så är de där tusenlapparna i löneskillnad motiverade flera gånger om. Själv har jag varit rektor så pass länge att jag faktiskt tjänar lite mer än mina medarbetare, men det är ingen självklarhet. Jag har kollegor som kommit in i arbetet på senare år och som har medarbetare som tjänar mer än de själva. Visst kan sådant hända när vi har fri och individuell lönesättning, men när det är oftare än undantagsvis kan man ju fundera på hur arbetsgivaren värdesätter våra tjänster.

Nå, jag läste en intressant artikel i förra veckan, om "lycklighets-spannet" vad gäller inkomster. Tjänar man mellan 25.000 - 40.000 kronor i månaden så mår man som allra bäst skrev artikelförfattaren. Då har man (under normala omständigheter) tillräckligt mycket pengar för att inte behöva oroa sig för mat och boende, och också lite extra för att kunna sätta guldkant på tillvaron. Tjänar man mindre så får man problem med det basala och tjänar man mer så blir man lätt orolig för hur man på bästa sätt ska kunna förmera sitt kapital.

Jag ligger där i spannet och ska förmodligen vara nöjd med det. Hej hopp falleralla.

Vardagarna går för otäckt fort,

jag får nästan hjärtklappning, bara av att tänka på dem... Först är det vakna vakna vakna, få i två morgontrötta ungar lite frukost och hinna duscha och dricka kaffe själv, sen är det jobba, jobba jobba och det känns verkligen som om det händer saker hela tiden just nu, sen är det skjutsa, skjutsa, skjutsa, för det är idrotts- och musikaktiviteter för två barn under veckans alla dagar känns det som, både i Kumla och i Hallsberg. Sen ska det lagas lite mat och sen är det dags att försöka sova lite innan nästa dag kommer med i stort sett identiskt innehåll. Är det vettigt egentligen?

Sur gubbe

Jag är en sur gubbe. En sur hockeygubbe som känner att jag har magsyra ända upp i halsen efter att ha bevittnat ännu en förlust för mitt kumla hockey. Sämst när det gäller - eller... Hur kan man följa upp en så fin försäsong med fiasko efter fiasko? Mjölby kom hit med 0 poäng efte fyra matcher. Åkte hem med en trepoängare som inte ens kändes orättvis, även om domare Suomela blundade för allt vad grishockey hette från de där otäcka Västgötarnas sida. Östgötarnas? Strunt samma... Vann gjorde de i alla fall.

Barnadag

Det var lördag och dags för Tuvas 8-årskalas, i år skulle det utspelas i Hallsbergs simhus. Agnes och jag åkte dit och mötte upp med Tuva och Lise och snart nog kom gästerna, inte riktigt så många som väntat, men det blev bra ändå. Lek och sim och lite frågesport om Tuva, så var det korv och glass och godispåse. Tuva fick fina presenter och jag tror både hon och hennes kompisar var nöjda.

Så fick vi med oss Hillevi och Hedvig hem och så småningom slutade det hela med att Tomas dök upp med Kinamat och att vi "lite större" såg "Hajen"tillsammans. Dessutom en dubbelövernattning. I morse såg det ut som sju svåra år här och jag hoppas innerligt att Agnes uppfyller sitt löfte om att hjälpa till att göra i ordning.

Nu är barnen med H & H en stund och jag passar på att vila mitt trötta huvud.

Bokat biobiljetter till kvällen...

"Tusen gånger starkare" ska vi se, jag tror den kan vara bra både för mig och Agnes Pagnes. Skönt att det är fredag och ledigt några dagar.