Hur kan det redan vara Valborgsmässoafton i morgon?

Jag förstår det inte alls. Ett år går fort nuförtiden, väldigt fort... Hur tar jag tillvara på tiden egentligen? Tänker på den där lilla kortdikten som fanns i poesiboken vi fick i gymnasiet. Den har hängt med mig genom åren.

Var och en står ensam på jordens hjärta

genomborrad av en solstråle -

och plötsligt är det afton

Det är Salvatore Quasimodo, det är briljant och det är Nobelprisvarning ... Eller förresten, han fick väl Nobelpriset? Måste kolla...

Jodå, 1959...