Jag säger bara B.K! Idag har vi raka i ryggen som pinnar sakta fått gunga fram och tillbaka på sittknölarna i rumpan. Mycket meditativt, mycket "själv-vaggande". Påminner mig om damen jag mötte på vårdboendet, hon gungade precis likadant som oss, men i stället för "mmm-ljudet" vi gör på utandningen sade hon "sjöfåglarna, sjöfåglarna..."
Lustigt hur det är, men det kanske finns en logik i att en gravt dement kvinna också blir basal och monoton i sina kroppsrörelser...
Vi människor tycks gilla det där repetitiva, att gunga när vi är små (och sen också kanske), muslimernas ödmjuka pannor mot bönemattorna, de dansande dervischerna i Turkiet, rejvarna, qui-gong-utövarna... Måhända tillfredsställer det vårt behov av trygghet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar