29/2

Skottdagen, detta småunika fenomen... Fantastiskt hur vi människor "fixar till det" när verkligheten inte riktigt stämmer överens med de föreställningar vi har. En extra dag vart fjärde år bara och vips så funkar det igen.

I dag ska jag följa med Agnes till skolan. Det ska bli riktigt kul.

Samma sak varenda år...

Bokrean börjar dagen innan jag får lön. Hur kan det vara så beskaffat? Antingen får jag anstränga mastercardet eller ge mig till tåls till i morgon. Bäst med det sista antagligen. Och bokrean är i alla fall inte som den var förr i världen när boklådorna verkligen såg över sitt lager och sålde hyllvärmarna till kanonpriser. Nuförtiden är det mesta nyproducerat och centralstyrt och det känns inte riktigt lika roligt faktiskt. Men det är klart, något ska man ju ändå ha. Såklart. "1001 filmer du måste se innan du dör" till exempel. "Folkhemmets reklam" är också en sån där snygg liten bläddrabok jag är sugen på.

Nästan vår i luften, vi tog en promenad vid Scoutstugan

Tuva skrek av trötthet efter 59 meter. "Jag är inte van att gå! Mamma säger att jag måste träna!!!"

"Men då kanske det här är ett bra tillfälle att träna..."

"Inte nu, jag orkar inte gåååååå!!!"

Fast det gjorde hon ju. Och det var riktigt skönt.

Curlingpappan

Kort rapport om slutresultatet av gårdagens familjedrama. Agnes och hennes kompis Wilma släpptes av vid Marieberg, Tuva och jag gick på "Alvin och gänget" på bio. Av skogsvistelsen blev intet. Sådan är den moderne pappan år 2008.

Amadeus 019

Playing some bridge over to troubled waters...

Samma kväll som Amadeus genomgick sin existentiella botgöring satt den pensionerade syokonsulenten Håkansson i en väl inrökt kortspelslokal och agerade träkarl i ett av de många pågående bridgepartierna. Den som kände Håkansson kunde direkt ana att det var någonting särskilt med honom. Det var alldeles uppenbart att han hade tankarna på helt annat håll, för även om kvällen ditintills varit mycket lyckad för Håkansson och hans kompanjons del så visade han ändå ingen större entusiasm för spelet. Spelföraren fick flera gånger påminna Håkansson om att han skulle lägga ut det kort han redan tidigare blivit tillsagd om och Håkansson mumlade bara till svar. (Naturligtvis satt han och tänkte på de högar av pengar som skulle hålla hans kortspel flytande på ålderns höst. De pengar han helt skrupelfritt tänkte pressa av den arme Amadeus.)
När brickan var slutspelad kollades resultatet mot de tidigare spelen. Håkansson och hans spelkamrat hade fått en topp och det fick Håkansson att piggna till. Det innebar faktiskt en del spänning inför den sista brickan. Om de bara klarade medel på den också så hade de en god chans att vinna.
Hoppas det går bra nu, tänkte Håkansson. Det var så länge sedan jag vann och jag skulle verkligen behöva en vinst för mitt självförtroendes skull.
Med fumliga fingrar fick han fram sina tretton kort ur den gula plastbrickan. Han sorterade upp dem och ljusnade mer och mer allteftersom han plockade med korten. Snart sken han som en sol. Han hade varenda ess, och varenda kung. Han satt med sju sang på hand. De kunde inte göra sämre än medel. I samma stund som han fick den insikten började hjärtat dunka hastigare och hastigare i hans bröst. När han skulle ta upp budgivningslappen ur lådan, sjönk han ihop över bordet.

Förre syokonsulenten Håkansson dog med sju sang på hand. Om Gud hade sitt finger med i spelet eller inte vet vi inget om. Vi vet bara att Amadeus B. Nilsdotter-Stenström aldrig mer skulle besväras av orimliga penningkrav från den girige gamle mannen.

Han är så söt förstår du - lite blyg så där.

De befann sig i de mörkaste och mest svårtillgängliga delarna av göingeskogarna - någonstans utanför Osby, det lilla samhälle som ligger i Skånes nordöstra hörn alldeles vid Smålandsgränsen, känt för omvärlden bara för den försupne prästen fader Gunnar och för sitt träleksaksföretag. Dagen var varm och skön och Lena och hennes mamma hade redan tidigt bestämt sig för att återuppliva lite gamla minnen från den tid då Lena ännu var en snäll liten flicka som älskade att följa med sin mamma till svampskogen. De packade kaffekorgen vid tiotiden och nu hade de irrat runt i nästan en timmes tid utan att hitta en enda svamp. Det kanske var därför som Lena ropade högt av förtjusning när hon under en mycket gammal och storväxt gran äntligen lyckades finna ett bestånd av brungula trattkantareller.
"Titta mamma! Vad mycket svamp." Sprittande av glädje över sitt fynd utförde hon en liten indiandans runt bytet. "Det piggade upp. Jag visste det. Det är faktiskt riktigt roligt att plocka svamp."
Lenas mor - Eva Andersson - log varmt mot sin dotter. "Precis så där sade du när du var liten. Det piggar upp sade du och så lös det om hela ansiktet på dig även fast du varit jättesur alldeles före. Och det piggar faktiskt upp. Vänta så ska jag hjälpa dig."
De föll ner på knä och började plocka.
"Man måste lyfta på mossan", sade Eva Andersson. "Annars är det lätt att missa dem. Och det är alltid de bästa man får leta längst efter."
Precis som med Amadeus tänkte Lena. Hon fnittrade till när hon insåg att hon jämfört Amadeus med en trattkantarell. "Har du sett herr Kantarell, står i enebacken" gnolade hon, med ett förnöjt leende strålande över hela ansiktet.
"Vad är det med dig egentligen?", frågade mamma. "Du har varit som en annan människa sen du kom hit. Har du vunnit på tipset?"
Lena kunde inte hålla sig längre. Hon måste få berätta hur himlastormande lycklig hon var. Hon måste få dela sin lycka med någon. Och att denna någon skulle bli just mamma var skönt. Mamma som varit orolig för Lena så länge. Mamma som varnade Lena för Stanislaw Molinowski så fort hon såg hans lömska nuna.
"Vet du mamma - jag är kär." Lena ställde ifrån sig svampkorgen och gav sin mamma en kram. "Och det är underbart, och den här gången är det på riktigt, och han är så söt förstår du - lite blyg så där."
"Nej men vad säger du. Och vad heter föremålet för denna heta låga då?" Mamma såg uppriktigt glad ut, men så mulnade hon plötsligt till. "Det är väl ingen sån där utlänning igen? Som han den där Stanivadhannuhette..."
"Stanislaw. Nej det är det inte. Men så där ska du inte säga. Bara för att Stanislaw var dum behöver inte alla andra som inte kommer från Sverige vara det."
Mamma såg ut att skämmas lite grann. "Nej, det har du rätt i. Men jag tycker i alla fall att det skulle kännas bättre om jag fick en äkta svensk till svärson."
"I så fall kan jag ju glädja dig med att den här unge mannen är en tvättäkta svensk medborgare. Amadeus heter han. Amadeus B. Nilsdotter-Stenström."
"Det var inte illa. Låter som en liten borgarbracka tycker jag."
"Det är nog bara som det låter. Men han är jättesnäll och jättetrevlig. Vänta bara till du får träffa honom. Du kommer att bli överförtjust."
Eva log mot sin dotter. "Det tror jag alldeles säkert. Det måste vara något särskilt med honom om blotta tanken på hans uppenbarelse kan få dig på det där humöret. Men kan du inte bjuda hit honom så jag får bilda mig en egen uppfattning?"
"Jo visst. Vilken bra ide. Det ska jag göra. Men nu letar vi rätt på lite mer svamp tycker jag. Det här räcker ju knappast till ett par limpsmörgåsar ens en gång."
"Okej."
Svamp hittade de så småningom i överflöd. Den smakade mycket bra, när de tagit hem den och gräddstuvat och pepprat den ordentligt.

Lena försökte ringa hem till Amadeus flera gånger under kvällens lopp. Något svar fick hon inte. (Hur skulle hon ha kunnat fått det? Amadeus höll ju som bäst på med att göra upp räkningen med Gud.)

Hot om vräkning.

När Amadeus återvände från sin inre rening mådde han riktigt bra. (Han hade ju varit med om ett mirakel gubevars.) Han hade lite ont i näsan bara, och tummen var lite svullen, och pissmyrorna hade bitit honom i ögonlocken (och säkerligen hade han ådragit sig en kraftig förkylning under natten i skogen), men allt det där var bara ovidkommande petitesser. Har man mött Gud i Viaskogen så bryr man sig inte om små smärtförnimmelser. Amadeus brydde sig inte ens om att han inte kom in i lägenheten. Det skulle säkert också ordna sig, det som allt annat.
Dagen var varm och ljuv och Amadeus slängde sig vällustigt i den vita plastsoffa som placerats utanför huset av hans skohandlande granne. Ett kort ögonblick funderade han på att gå till tant Waldenborg och köpa sig en öl men så bestämde han sig för att vänta lite. Det var skönt att bara sitta och låta solen bestråla ansiktet. Han sände en tacksamhetens tanke till sin fete granne. En sak måste han i alla fall erkänna att gubben hade lyckats med; han hade köpt sköna och sittvänliga utemöbler.
Amadeus lutade sig lojt tillbaka och riktigt njöt av solvärmen. Så fick han syn på en parant kvinna i röd klänning som kom promenerande förbi huset. Damen tittade intensivt på husnumret och gick in genom ytterdörren. Amadeus undrade vem hon skulle besöka. Han funderade på om hon kanske skulle träffa skohandlaren men hon såg nog lite för bra ut för att besöka gubbtjyven.
Efter en stund kom damen ut igen och gick fram till Amadeus. "Hej", sade hon. "Bor du här i huset?"
Fastän damen säkerligen med god marginal passerat femtioårsstrecket såg hon ändå väl bibehållen ut.
"Jo", svarade Amadeus.
"Vad roligt", sade damen. "Då blir vi grannar. Jag har nämligen hyrt en tvåa här på hörnet." Hon pekade. "En möblerad. Du har inte sett till hyresvärden? Han skulle komma med nyckeln."
"På hörnet?" Amadeus satte sig omedelbart upp. "Det måste vara fel. Det är min lägenhet. Jag kommer bara inte in just nu. Nyckeln kommer med posten om en liten stund."
"Fel och fel, det vet jag inte. Adressen stämmer allt." Damen tog upp ett papper ur handväskan. "Solhemsgatan sex står det. Det måste väl vara här."
"Får jag titta", bad Amadeus oroligt och nappade åt sig papperet.
Mycket riktigt. Nog stod det Solhemsgatan sex alltid och nog var det hans lägenhet det handlade om och nog hade husägare Björklund skrivit under. Amadeus kände ilskan stiga. Han visste att han varit sen med hyresinbetalningarna ett par gånger men det var väl ingen anledning att vräka honom. Jävla Björklund! Det måste finnas en lag som skyddade hyresgästen när sådana här obehagligheter inträffade. Amadeus kände sig mycket rådvill. "Du", försökte han. "Lugna dig lite. Det måste ha blivit ett missförstånd. Lägenheten som du tänker flytta in i är nämligen min. Om du följer med bort till telefonkiosken så ringer vi Björklund och klarar upp alltihop. Jag är säker på att han har skrivit fel lägenhetsnummer på den blankett som du innehar och som jag just fått ta del av." Amadeus reste sig upp och började gå mot den orangefärgade telefonkiosk som stod ungefär hundra meter från hans hus.
"Vänta ett tag. Du behöver inte ringa. Han är på väg hit. Därborta kommer han."
Mycket riktigt. Långt borta vid horisonten syntes Björklund strutta fram med samma spattiga gångart som alltid. Amadeus tyckte att Björklund såg fjompig och töntig ut. Han var säkert homosexuell.
Någon minut senare nådde Björklund fram till de väntande två. Han hälsade artigt på damen och nickade mot Amadeus. "Du är kvar än, ser jag. Jag trodde att du hade flyttat."
Amadeus kände sig hätsk. Hyreshusinnehavare Björklund hade uppenbarligen inga som helst skrupler. Gubbtjyven låtsades inte ens om att han var medveten om den besvärliga belägenhet som han av rent profitintresse försatt Amadeus i. Alldeles oavsett det faktum att han nyss varit med om ett under kände Amadeus att han var tvungen att protestera. "Hörru Björklund", sade han därför och lät mycket uppretad. "Vad menar du med det här egentligen?"
Björklund såg oförstående ut. "Vad då?"
"Tror du verkligen att jag flyttar utan att säga upp kontraktet? Hur kan du ens komma på tanken att hyra ut min lägenhet utan att fråga mig först?" Amadeus visade tänderna och försökte se hotfull ut. "Jag har inte hört ett ljud från dig", morrade han. "Visserligen var jag lite sen med aprilhyran - det vet jag - och den här månaden har jag inte hunnit betala än men för den sakens skull kan du väl inte ställa ut mig på gatan? Jag måste väl få en varning först. Du brukar vara en reko kille - men det här är inte schysst av dig."
Nu var det Björklunds tur att se förbryllad ut. "Vad pratar du om? Det är du som har gjort fel. Ingen ska komma och säga att jag inte sköter mitt fastighetsägande som man ska. Nu blir jag nästan förbannad."
Amadeus förstod ingenting. "Vad har jag gjort? Jag satt ju helt fredligt i min solstol när den här kärringjäveln - förlåt damen menar jag naturligtvis - kom och berättade att hon skulle flytta in i min lägenhet. Vad har jag med det att göra? Jag har väl inte gjort något?"
"Om du hyr ut din lägenhet i andra hand utan att prata med mig först så har jag faktiskt rätt att lägga mig i saken. Inte för att jag hade något särskilt emot de där herrarna, men det finns faktiskt en hel radda med människor som står i kö för att få bo här. Karin har köat i flera år för att få en lägenhet. Förresten spelar det väl ingen roll vem som bor här om du ändå ska flytta. Jag kan i alla fall trösta dig med att dina vänner inte verkade särskilt sorgsna."
Vilka vänner? Amadeus kände sig förvirrad. Var det här en prövning som Gud sänt honom för att se om han verkligen var ren till ande och kropp?
"Nej inte alls", flikade Karin in. "Och möblerna de köpt av dig, köpte jag i min tur. De sade att de förstod att det blivit ett missförstånd, och att de skulle kunna skaffa en annan lägenhet."
"Köpt av mig? Mina vänner? Mina möbler?" Amadeus förstod mindre och mindre av diskussionen.
"Dina kompisar nästan tvingade mig att köpa möblerna för att inte sätta dig i en taskig sits", förtydligade sig Karin.
Det hela måste vara ett ovanligt dåligt skämt. Men varför skulle Björklund vilja driva med honom? Ville han ge honom en näsbränna för att hyran kommit lite sent? I så fall tyckte Amadeus att det var ett väl drastiskt sätt att göra det på.
Varken Björklund eller Karin tycktes fästa någon notis vid Amadeus förbryllade ansiktsuttryck.
"Vi var här med herrarna Karlsson och Nilsson och gjorde en värdering på möblerna i går kväll", sade Björklund. "Men varför sålde du möblerna så billigt? Har du hamnat i knipa?"
"Du driver med mig", svarade Amadeus. "Törs man inte lämna sin egen lägenhet för en enda natt utan att riskera att bli avhyst? Ska man behöva vakta sina ägodelar med hagelbössa och rävsax? Vad är det för tjuvsamhälle vi lever i?"
Nu började Amadeus bli riktigt orolig. Han kände inga Karlsson och Nilsson. (Och även om han nu hade gjort det så hade de i alla fall ingen rätt att gå in i hans lägenhet när han var borta. Och vad menade Björklund med att de värderat möblerna?)
Björklund tog ett lätt tag i Amadeus arm. "Vi kan väl gå in och prata istället", sade han.
Amadeus ryckte armen åt sig. Nu var han arg. "Släpp mig", röt han. "Annars ska du få en fetsmäll över ögat." Så kom han till sans igen. Det var nog lika bra att inte bli aggressiv om det skulle finnas någon chans att reda ut den här röran. "Javisst", sade han därför med ett förbindligt leende på läpparna. "Ursäkta mig så jättemycket. Låt oss genast gå in i min lägenhet och klara upp alltsammans."
"Min lägenhet", sade Karin med eftertryck.
De lämnade utemöblemanget och gick mot ytterdörren. Karin var lätt rosig om kinderna och såg ut att tycka att alltsammans var ganska obehagligt. Amadeus var mörkröd i ansiktet av återhållen ilska och frustration. Bara Björklund såg kontrollerad och sval ut, precis som vanligt.
Amadeus visste att han hade rätten på sin sida. Björklund hade absolut ingen rätt att hyra ut lägenheten, i alla fall inte utan att tala med honom. Han bestämde sig för att snarast möjligt ta ett snack med hyresgästföreningen.
När de kommit in i lägenheten satte de sig ned i soffan. Björklund tog fram en samling dokument ur kavajfickan, och lade dem på bordet. Till sin fasa såg Amadeus sin namnteckning längst ner på ett av papperen som i övrigt såg helt obekanta ut.
"Titta här", sade Björklund. "Här står det uttryckligen att du hyrt ut lägenheten till Wilbert Karlsson och att han har köpt dina möbler."
Amadeus häpnade. Wilbert Karlsson. Var Wilbert och Graham inblandade i det här? Mormonerna? Jovisst - skrev han inte på något papper när de var här? "Får jag titta?" Amadeus tog pappershögen och ögnade igenom dokumenten. När sanningen gick upp för honom bleknade han av fasa. I den paragraffyllda texten stod att läsa att han sålt sitt bohag till Wilbert för en krona och dessutom till hyrt ut lägenheten i andra hand till densamme. "Men vad fan", mumlade Amadeus och skakade på huvudet.
"Du tycks inte vara särskilt bevandrad i hyreslagen." Björklund stirrade stint på Amadeus. "Du får absolut inte hyra ut lägenheten i andra hand utan att fråga mig först."
Amadeus stönade. "Jag är lurad! De har lurat av mig allt. Vad ska jag ta mig till? Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?"
"Jag ser ingen annan möjlighet än att flytta hit", sade Karin och såg bestämd ut. "Även om det nu har blivit något fel."
"Ja men jag bor ju här", försökte Amadeus. "Vart ska jag ta vägen då?"
"Det bryr jag mig inte om. Jag har ett skrivet kontrakt så jag flyttar inte på mig. Är det där min CD-spelare förresten? Kan du visa mig hur den fungerar? Jag har aldrig haft en sån mackapär förut men nu har jag varit iväg och köpt en jättebra platta med James Last."
"DU RÖR INTE MIN CD! Den exploderar om man försöker spela James Last på den. Det har jag programmerat den till."
"Kan man göra det?", frågade Karin oroligt.
"Lugna ner er." Björklund avbröt dem. "Låt oss få klarhet i vad det är som har hänt. Vad är det egentligen du har råkat ut för Amadeus?"
"Det började med att det ringde på dörren för ett tag sedan..."

Amadeus berättade hur det gick till när mormonerna kom hem till honom. Han förklarade hur väl de lagt sina ord och hur de till slut fått Amadeus att själv vilja bli missionär. Vidare berättade han med darrande röst om hur beroende han var av sin lägenhet. Han försökte kort sagt göra allt för att beveka Björklund. Amadeus var villig att lämna ut hela sitt privatliv för att få bo kvar.
"Stackars krake", sade Karin vänligt när hon hört vad som hänt. "Du kan få bo hos mig tills du hittar ett eget ställe."
"Vart ska jag ta vägen då? Du vet lika väl som jag att det råder akut bostadsbrist i Kumla och att alla mina möbler blivit sålda. Jag måste få polishjälp. Jag kan helt enkelt inte flytta." I ett sista desperat försök att beveka sina bödlar började Amadeus att gråta. Han märkte att han fortfarande tänkte på lägenheten som sin och på besökarna som besökare trots att en av besökarna var värd och han som varit värd nu var besökare. Usch vad virrigt alltihop var. "Jag är inte värd det här", snyftade han. "Jag är värd att vara värd!"
Björklund reste sig upp. "Det här får du fixa bäst du vill", sade han. "Visst är det synd om dig men du har faktiskt varit mer än måttligt klantig. Det enda råd jag kan ge dig är att kontakta polisen. De där mormonerna är antagligen inte kristnare än vad min gamla mormor var på sin tid."

Resultatet av hela palavern blev att Karin åkte efter sitt sänglinne och lite kläder. Amadeus städade sovrummet under tiden och rev upp sina sängkläder. I brist på andra och bättre alternativ bäddade han åt sig själv i soffan.

Den natten sov Amadeus oroligt. Det så kallade miraklet förkastade han helt och hållet. Om det funnits en Gud skulle han inte ha burit sig åt på det här viset.

Ut-tråke-tråkad

Så är jag ledig ett par dagar och det är skönt förstås, längtar efter frisk luft och uteliv. Frågar Agnes om hon vill hitta på något, får svaret "Jag vill gå på Marieberg!"

"Marieberg??? Vad ska vi dit och göra?"

"Jag vill köpa grejor."

"Vad då för grejor?"

"Vet inte. Köpa nåt bara."

"Du vet att jag får panikångest av planlösa vandringar genom köpcentrum, kan vi inte gå ut i skogen i stället?"

"Skogen??? Nä. Då vill jag åka till leklandet."

Försöker med Tuva istället. "Du Tuva, ska vi inte gå ut i skogen?"

"Nä jag vill gå på bio."

Kampen fortgår, och livet känns bara boring.

Så otroligt mycket sjukdom runt omkring mig just nu,

men svärfar Bruno ringde i alla fall igår och gav glada besked om att han svarat bra på behandlingen. Hoppas vi väl att det får fortsätta på det viset såklart.

Ett filmtips mitt i natten...

Konsten att gråta i kör... Jag skrattade och grät, först trodde jag att det var en komedi om en dysfunktionell familj, sedan dök "allvaret på mig". Minns ni festen med sina skruvar? Den här var bättre.

Happy Valentines day...

Oerhört Amerikanskt påhitt såklart, genomkommersialiserat och tramsigt, men allt som gör människor snälla mot varann måste väl vara av godo? Får se om skrivbordet är fyllt av hjärtan och brev när jag kommer till jobbet. *S* Det är nog tveksamt.

Stegräknare

Årets friskvårdshit i Kumla kommun. Alla har en. Alla räknar steg. Alla är förbannade för att den inte gör jobbet ordentligt. "Den börjar inte räkna innan sex steg" sade Raggan i Hardemo och lät jättearg. "Det känns så himla orättvist. Jag som hela tiden tar ett steg hit och ett stg dit. Då räknas det inte ens."
"Jättedumt..."
"Så nu får jag hela tiden ta några extrasteg för att det ska räknas. Det är ju löjligt att man måste trippa runt tre steg extra bara för att få in dem på mätaren."
"Men kan du inte bara stampa lite med foten då?"
"Då ser jag ju ännu dummare ut..."
"Men strunta i småstegen då..."
"Aldrig!!! Jag ska ha dem!!!"

Jag var tveksam först men lät mig övertalas. 10.000 steg om dagen ska man ta om man ska förbättra sin hälsa och sin kondition. Jag verkligen supergår, men även om jag tar min långa runda på kvällen så kommer jag inte upp i de eftersträvansvärda stegen. Jag har nog för långa ben. I den här matchen skulle det vara en fördel att se ut som en tax.

När det riktigt krisar, vad gör man då?

När världen liksom vältrar sig över en med tyngd och kraft, vad har man då egentligen? Att vila i?

Nej då, jag håller inte på att dö eller så. Men jag känner att jag behöver ställa mig själv den frågan. Jag har slutat vara Stålmannen nämligen, jag är känslig för fler saker än Kryptonit.

Är det inte det jag alltid har sagt, i förskolan uppmuntrar vi barns naturliga nyfikenhet...

Kolla bara här vad den innovativa förskolläraren hittade på för kul när man hade "tema Katt" på en förskola i Alingsås... Inte nog med att barnen fick se Pelle Svanslös, de fick käka kattmat också. Förvaltningschefen dömde ut "pröva-på-pedagogiken" som omdömeslös. Det kanske den var, men det var i alla fall rätt påhittigt och nytänkande.

Jag kan inte låta bli att le lite grann. Både Agnes och Tuva har käkat kattmat kan jag väl avslöja, men det har mer handlat om "olycksfall i arbetet" än om att jag direkt har bjudit dem på det. Det var några år sedan och de lever än.

Anna & Idde

har gjort det igen - en fantastisk platta, bitterljuvt vacker, röster i samklang, vill ni kan ni lyssna här.

Vi i den Närkingska periferin kan glädja oss åt ett besök på "Mitt andra hem", 2/3, 21.00.

Jag satt på första parkett när de spelade i Stadsparken 2006, hade tårar i ögonen mest hela tiden för att det var så himla vackert och när "Bröllopsdag" spelades så sjöng jag med lite för intensivt tror jag. "Den kunde du", sade Anna och log mot mig. Bara det... *rodnar*

Mardrömmarnas mardröm

Nu kan det inte bli värre. Jag vaknade 04.30, genomsvettig, bilden inristad på insidan av ögonlocken. Hur jag än blinkade så satt den kvar. Jag var tvungen att gå upp och dricka vatten, kissa och röka för att inse att det inte var på riktigt.

Vilken skräckvision jag såg?

Mig själv i blå klänning med flaggor på kjolen, plymer i handen, vippande runt på Scandinaviums scen, fånigt leende mot... Christer Sjögren... Umpa-umpa-trumpeter, min mamma var också där och skrålade "aj lavv ajropa".

Jag har knappt inte hämtat mig än. Vad är det för land jag lever i?

Varning Varning!!!

Nu är det fara på färde. Nu måste konsumentombudsmannen hoppa in i närmaste telefonkiosk och dra på sig KO-trikåerna.

Det finns de som undrar; "vad har hänt?" Jag ska inte bli svaret skyldig.

Fairwiev finns numera i två olika varianter, på etiketten fullt möjliga att missta från varann. Den ena flaskan innehåller fortfarande det rena Pinot Noir-vinet och kostar fortfarande strax över hundralappen. Det är fortfarande lika gott får man också förmoda. Men sedan har det också kommit ett blandvin som har 96% Pinot Noir och 4 % Viognier och det har inte alls samma kompakta smak som det oblandade vinet. Jag sitter här och känner mig jättebesviken efter att ha insett detta faktum, för jag tyckte att den där futtiga 20:an det handlade om i pris berövade mig på hela smakupplevelsen. Och då hade jag inte ens varit dumsnål, utan bara handlat "i god tro".

Nå, gott var de ju såklart i alla fall och för den som är på väg till Sydafrika rekommenderar Janne & Thomas gladeligen ett besök på Fairview-vingården... Det kan man ju kosta på sig när man bara har sig själva att försörja. Lyckliga you. Äh, det är såklart prisvärt att ha barn också...

Fredag igen

dom rullar på, veckorna... Nästa vecka börjar våren "officiellt" hörde jag någon säga. Skönt om det blir så också.

Sitter här med lite "pirr i magen" för jag ska alldeles strax åka till Stadshuset och möta Skolverkets representanter. Kumla Kommun ska inspekteras gubevars. Nå, det blir säkert bra. Och det här är bara en upptakt.

Amadeus 018

Kontemplation.

Ute på Närkesslätten - mellan OBS varuhus och avfarten till Mosjö kyrka för att vara exakt - fattade han sitt beslut. Nu var han tvungen att börja ett nytt liv. Ett liv som till sin karaktär var helt väsensskilt från de ynkliga ansatser till livsuppehållande åtgärder han nu befann sig mitt uppe i. Ett liv som skulle vara fyllt av kvalitet och värdighet. Ett liv fyllt av sanning och renhet. (Förhoppningsvis också ett liv tillsammans med Lena Molinowski.)
Det måste ske. Han kunde inte ha det så här längre och om sanningen skulle fram så kunde han inte alls förstå vilken soppa han hamnat i. Det var som om en ond makt plötsligt börjat spela sitt spel med Amadeus som en maktlös bricka på brädet. Sjukhusbesök. Mystiska intriger. Religiösa omvändelser. Tvångsarbete. Förödmjukelser. Utpressning. Elände och åter elände.
Det var inte klokt så dåligt det gick för honom nuförtiden och det var helt oförståeligt att turen så plötsligt hade lämnat honom. Det var ju inte alls särskilt länge sedan som han i stort sett gått i land med vad som helst. Han drog sig till minnes sina ungdomsår, den tid när han varit djärv och oförvägen och utan att tveka det minsta vågat stjäla halva Eric Ericssons öllager. (Tyvärr råkade han i första vändan stjäla lättöl och fick därför göra ett försök till, varpå han blev upptäckt och hotad med polisanmälan och på detta sätt avskräckt från vidare stöldraider, men i alla fall. På den tiden kunde inget stoppa honom men nu gällde minsann andra lagar. Närhelst han försökte sig på något som inte var alldeles ärligt så barkade det ofelbart åt skogen.)
Det slog honom att hans misslyckanden kanske var ett slags fingervisningar från en högre makt. Gud kanske ville visa honom att det var dags att bli vuxen? Eller var det helt enkelt så att han kommit i kontakt med det abstrakta begrepp som kallades moral? Det var i vilket fall som helst dags för honom att ta sig en ordentlig funderare på vilken riktning han ville att hans liv skulle ta.

När han kom hem spolade han upp ett varmt bad åt sig. Vattnet var på gränsen till skållhett och dessutom oerhört väldoftande eftersom han hällde i nästan en hel flaska med grönskimrande tallbarrsskum.
Plaskandet i det heta vattnet fick honom att känna sig avslappnad och faktiskt nästan välmående. Det var trevligt att leka av sig en stund. Det behövdes efter allt elände som varit. Han jobbade ivrigt med att dränka sin gummianka, men det gick inte alls eftersom den lille rackaren envisades med att flyta upp hela tiden, så efter ett tag gav han upp och roade sig istället med att leka rysk attackdykare på uppdrag i Karlskrona skärgård. Det var inte så tokigt det heller.
Så fick han plötsligt en vision. Efteråt skulle han minnas den som "uppenbarelsen i badkaret" och referera till den som den mest avgörande stunden i hans liv. Hela situationen framstod med ens som fullständigt klar. Det var bara genom enskild meditation i skogens skyddande hägn som han skulle kunna nå själens innersta gömmen och få den rening som han bevisligen behövde. Han var inte längre den son som en mor kunde vara stolt över, han var inte längre en rättrogen vandrande mormon med ädel och klar blick. Han var bara en vandrande skithög till bedragare och han insåg att Lena Molinowski omöjligt skulle kunna vilja leva ihop med honom om han inte drastiskt ändrade livsmönster. Visserligen trodde han att hon tyckte om honom men om hon fick veta hur fånigt och dumt han burit sig åt så var risken stor att det skulle visa sig att han trott fel.
Amadeus blundade och tänkte på Lena och kände hur snoppen växte där nere i tallbarrsskummet. Han viskade hennes namn några gånger och höll på att hamna i såväl andlig som fysisk extas av att tänka på hennes vackra utseende och hennes väna sätt. Han fick anstränga sig för att inte låta sina köttsliga lustar ta överhanden. Tankarna på Lena fick ABSOLUT INTE fläckas av några syndiga onaniorgier. Nu skulle här bli andra bullar! Genom att meditera i skogen endast iförd tagelskjorta (och kanske ett Hellyhansonställ) skulle han göra upp med sitt gamla jag och bli en ny människa. Långt bort skulle han fara, så långt bort hans länskort kunde ta honom. Kanske till Degerforsskogarna eller till Laxå.
Där skulle han leva ett eremitliv ända tills han var säker på att han kommit till insikt och klarhet. Han skulle bara äta rötter och vilda bär och inte dricka något annat än det skogsbäcksvatten som han kunde finna. Bara en svart sopsäck skulle han ta med sig att sova på och huka under om det började regna. Med hjälp av ett asketiskt vildmarksleverne skulle han kunna bryta med sitt gamla liv, det var han säker på.
Amadeus reste sig snabbt från badkaret och torkade av sig med den beige frottehandduken, ivrig att komma iväg med en gång. Han skyndade sig att ta på ett par fodrade jeans och en bomullsundertröja som han ärvt efter farfar. Vidare iklädde han sig den rutiga flanellskjorta som morbror Arne gett honom när han skulle hjälpa till med bröschlingen, dubbla långkalsonger och slutligen en jeansjacka. Stövlarna var av rejält märke och gröna och väl ingångna. De var lite trånga där fram, för de var också ärvda efter farfar, men det spelade ingen roll. Han skulle bara sitta stilla i skogen och meditera och inte gå långt alls. En sopsäck letade han fram ur garderoben. Så var han färdigutrustad, i alla fall till ytan.
Han var ändå lite tveksam över sin egen moral och själsliga styrka. Tänk om det blev kallt i skogen, tänk om vilda djur hotade honom, och morrade elakt. Tänk om han inte skulle kunna härda ut. Det var nog bäst att företa vissa försiktighetsåtgärder. Om han skulle börja ett nytt liv, så kunde han inte gå hem för att det blev lite kallt om fötterna. Men om han lade portnyckeln i ett kuvert och adresserade det till sig själv. Då skulle han vara tvungen att vara ute till posten kom morgonen därpå. Gud så smart!
Han satte sin plan i verket och flinade glatt under tiden. Han var verkligen en skärpt kille. Inte ens Joe Cool i Snobben skulle kunnat planera det bättre. Påklädd och klar tog han brevet i handen och gick ut. Med ett belåtet leende stoppade han det i brevlådan utanför tant Waldenborgs kvartersbutik och gick sedan iväg för att ta bussen till Degerfors.

Det visade sig att det inte skulle komma någon buss på flera timmar men han fann snabbt en alternativ utväg. Djupt inne i den uråldriga Viaskogen skulle han finna sitt rätta jag om det inte kom några motionärer och störde honom. Risken var ganska stor med tanke på att stadens enda elljusspår låg där. Han fick köpa ett par öronproppar innan han började meditera.
Så slogs han av en insikt och förstod att det nog ändå inte varit så klokt att adressera nyckeln till sig själv.
Hur dum får man bli, tänkte han ilsket. Och jag som tyckte att jag var smartare än Joe Cool.
Nå, nyckeleländet fick lösa sig när han kom hem. Mamma hade en reservnyckel och om inte hon var hemma så fick han väl ringa efter låstjänst. Han stövlade iväg mot Viaskogen, och såg till att efter vägen passera Cesars diversevarubutik där han inhandlade ett par öronproppar i äkta skumplast för tretton kronor och sjuttiofem öre.
"Årets modell, fjolårets pris", påpekade butiksinnehavaren Cesar när han stoppade ner öronpropparna i en brun papperspåse. (Så var det med alla varor hos Cesar. De var av årets modell, men prissatta efter fjolårets prislista. Så hade det varit allt sedan 1932, när Cesar öppnade sin lilla fyndhörna.)

Amadeus hade verkligen bråttom och eftersom han dessutom var försjunken i djupa tankar märkte han inte alls att en man följde efter honom på cirka hundra meters avstånd. Inte heller lade han märke till att mannen ibland stannade till och mumlade något i innerfickan på sin svarta skinnrock. Amadeus hade alltså ingen aning om att Nils Messer var honom hack i häl. Icke heller visste han att Nils Messer var utrustad med walkie talkie och stod i direktkontakt med sin poliskollega Bertil Schmidt. Det var säkert lika bra att han var lyckligt ovetande om förföljelsen.
"Jag vet inte riktigt vad han gör", viskade Messer in i walkie talkien. "Men det ser ut som om han är på väg mot skogen."
"Kan du hänga på utan att bli sedd?", frågade Schmidt exalterat.
"Jag ska försöka. Fast du ska veta att det är jävligt svårt att förfölja någon utan att bli upptäckt om man är mitt ute på Närkesslätten. Här finns inte tillstymmelse till träd att gömma sig bakom."
"Kan du inte maskera dig?"
"Till vad då? Kanin kanske???"
"Det där var ingen dum idé. Håll koll på vart han tar vägen så kommer jag över. Möt mig vid omklädningshytten om en kvart."
"Men..."
"Gör som jag säger bara. Over and out."
Nils Messer kände sig förbryllad men gjorde ändå som han blivit tillsagd. När Amadeus gick in på uppfarten till motionsspåret kom Messer smygande strax efter. Amadeus verkade veta exakt vart han skulle gå. Utan att tveka traskade han iväg till vänster åt den gamla skottvallen till. Det var inte mer än ungefär femhundra meter dit.
Han såg beslutsam ut när han klättrade de två meterna upp på vallens krön. Men så ändrade han sig plötsligt för uppe på skottvallen skulle han vara exponerad för alla som kom förbi och det kanske inte var så lämpligt om han nu skulle kontemplera i avskildhet. I stället gick han in i skogens skyddande grönska.
En halv minut senare smög sig Messer fram och såg sig omkring. Han noterade två underligt formade stenar som på marken precis där Amadeus försvunnit in i skogen. Så bra. Då visste han ungefär vart de skulle ta vägen när han hämtat upp sin kollega.
Amadeus kände direkt att han nått sitt mål. En liten skir glänta öppnade sig framför honom och han kände en stor vördnad inför det vackra han såg. Det var som en gammal hednisk kultplats. Här hade nog vikingarna hållit midvinterblot för något tusental år sedan. Det kändes på något sätt passande att han stannade just här.
Amadeus stoppade in sina öronproppar och lade sig på knä för att börja be. Han hade lite svårt att bestämma sig för vilka gudar han skulle åkalla eftersom han trott på så många i sina dagar så till slut beslöt han sig för att blanda och ge. Det var nog säkrast.
"HAAARREEEE! HAAARRREEE! HAAARE RAAAMA, HAAAREEE KRISHNA", kvad han ljudligt där han stod på knä på sin svarta sopsäck. "Hör mig Krishna! Ohm say ram, ohm say ram! Jesus, se din ödmjuke tjänare på knä, väntande på ett statement. HHAAAARRRE RRRAAAMA! Allah Akbar. Mighty Buddha! Mormon! Ron Hubbard! Hilfe hilfe."

"Här ska du se", sade Bertil Schmidt till sin kollega och lyfte en stor kartong ur folkvagnens baklucka. Han slet upp emballagetejpen och fick fram ett oformligt brunt bylte. "Direkt från maskeringsdetaljen." Han var tydligt nöjd med sig själv. "Aldrig använt ens en gång."
"Så bra då", sade Nils Messer förvirrat. "Men vad är det egentligen?"
"Ser du inte det?"
"Nej, faktiskt inte."
"Men nu då?" Schmidt vecklade upp det bruna byltet och fick fram ett par älghorn.
"Du kan ju inte vara klok. Menar du att vi ska älga in i skogen i det där?"
"Så vitsigt... Jag tänkte faktiskt det. En älgmaskering måste vara bland det säkraste man kan ha i skogen."
"Men här finns väl inga älgar..."
"Tror du han vet det?"
"Nej - det är klart förstås."
"Vad väntar du på då? Börja klä dig. Du får vara bakdel."
Messer orkade inte protestera. Med en djup suck kröp han in i älgkostymens bakdel. "Jag kommer att få skoskav av klövarna", sade han uppgivet. "Dom är alldeles för små."
"Lite får du offra för att få fast den vidrigaste våldtäktsman som någonsin trampat Örebro läns marker. Kom hit nu."
Det tog en bra stund innan de lyckades koppla ihop sig med varann. Det var ett trögt blixtlås.
"JAG SER INGENTING!", sade Messer förtvivlat.
"Men det gör jag" svarade hans kollega, totalt okänslig inför sin kamrats ångest. "Kom så går vi. Håll takten bara, så kommer det här att gå jättebra. Ett två, ett två..."
Polisälgen marscherade iväg.

Under tiden hade Amadeus nästan lyckats skrämma en dagisgrupp från vettet med sina religiösa åkallanden. Personalen rusade ut ur skogen i vild panik och barnen sprang efter så fort de kunde.
"IIHHH!!!", skrek fröknarna.
"Stick du stygga spöke, för du finns inte", ropade barnen - för att försöka exorcera det mystiska väsen de stött på. (Det lyckades inte riktigt och efter den dagen vägrade barnen närma sig det tidigare mycket populära utflyktsmålet. Det gick inte ens att locka dem med varm choklad och mariekex.)
Totalt ovetande om den existentiella ångest han skapat hos delar av den kommande generationen ylade Amadeus på. Nu hade han verkligen kommit i stöten. "KKRRRRRIIIIIIISSSSSSHHNNNAAAA. Jag ber dig, ge mig frid och ro. Ge mig lugn i sinnet, utsläck min ångest, led mig in på rätta vägar. HHHAAARRREEEE RRRRAAAAMMMAAA. Thank You Jesus. Praise Fari - Hailisselassi." Det funkade visst. Kände han sig inte lite bättre redan? Såg han inte olika alternativa handlingsmönster som han inte ens reflekterat över för bara en kort stund sedan? Jo då. Men det kanske krävdes något mer för att sanningen helt skulle uppenbaras för honom. Ett blodsoffer. Han skulle skära sig i fingret och låta blodet droppa ned på den heliga platsens heligaste plats. Det var bara en sak som var lite problematisk. Han hade ingen kniv med sig. Drabbad av religiös fanatism löste han även det problemet. Han bet sig i tummen.

"Vad är det som händer?", frågade Nils Messer förtvivlat.
"Tyst - han kan höra dig." (Det kunde han egentligen inte alls för Amadeus öronproppar slöt tätt och var utan tvekan värda sitt fjolårspris. Men det kunde inte Schmidt veta.)
"Du kan väl viska. Jag står inte ut med det här längre. Jag har anlag för klaustrofobi. Det har jag haft ända sedan jag var en liten parvel och blev inlåst på folketshustoaletten när HSB hade julfest. Fred Åkerström släppte ut mig och han var full och luktade illa ur munnen."
"Det där får du berätta om i memoarerna. Håll käften nu."
"Men jag tycker faktiskt att det här är otäckt."
"Om du så gärna vill veta det, tror jag att vi har kommit något på spåren. Det verkar som om han håller på med något rituellt. Det skulle inte förvåna mig om han är sinnessjuk och hör inre röster. Han pratar visst med sig själv. Nu vill jag inte höra ett ljud till från dig vekling."

Vad ont det gjorde - men det kanske var meningen att det skulle göra ont. Det kanske var genom smärta han skulle renas. Det trodde han nog vid närmare eftertanke. Alltså lät han blodet droppa från tummen - och inte nog med det - han började också rycka sig i näshåren. "Och inled oss icke i frestelse utan fräls oss i från ondo... Ohm say ram", fick han fram genom tårarna. Det hjälpte faktiskt. Ju hårdare han drog i näshåren, desto större frid kände han.

"Psst, Nisse, Psst", sade Bertil Schmidt plötsligt.
"Vad är det?", frågade hans numera uppgivna arbetskamrat.
"Kommer du ihåg om älgmaskeringen var en tjur eller en kviga?"
"En kviga tror jag. Varför undrar du?"
"Fy fan", viskade Bertil Schmidt, med desperation i rösten.
Nils Messer började vakna till liv igen. "Men vad är det med dig? Hörru, vad är det? Va?"
"Sade inte du att det inte fanns några älgar i Viaskogen?"
"Vad då då?"
"Det finns det. Det står en stor jävla artontaggare tio meter ifrån oss, och han tittar hitåt. Lystet!"
"SPRING FÖR HELVETE!!!", vrålade Messer. "DET ÄR JAG SOM ÄR BAKDELEN!!!"
Schmidt följde omedelbart uppmaningen.

Dagen efter stod följande notis att läsa i ortstidningen;

Älskog i älgskog.

En naturintresserad läsare meddelar att en brunstig älgtjur i går sågs förfölja en troligen skadad älgkviga, strax intill Kumla mekaniska verkstad. Observatören grundar sin uppfattning om att kvigan var skadad på att hon "mer eller mindre hasade sig fram på frambenen". Bakdelen verkade som förlamad och hängde slappt efter. Det finns således skäl att tro att kvigan redan blivit utsatt för en del våldsamma närmanden från tjurens sida. Viltvårdsmyndigheterna har vidtalats och håller utkik efter djuren. Allmänheten varnas. Kärlekskranka älgar gör man bäst i att se upp med. Lika djur leka som bekant bäst.

Det höll Messer med om där han låg på mage i sin säng och läste. Han tackade ändå sin lyckliga stjärna för att älgkostymeringen varit gjord av ett sådant hållbart plyschmaterial. Den motstod tjurens vilda penetreringsförsök. Messer klarade sig undan med blotta förskräckelsen - och med arton stycken kraftigt blå kontusioner i ändalykten.

Eftersom Messer och Schmidt bröt upp så hastigt, missade de miraklet, om det nu var ett mirakel.

(Här kära läsare kommer vi till romanens känsligaste och mest mystiska fråga. Författarna tvekar inte ens att kalla den för den centrala punkten. Frågan vi måste ställa oss är följande; Var det verkligen ett mirakel? Fick Amadeus B. Nilsdotter-Stenström se Gud i hans förkroppsligade gestalt? Eller rörde det sig om smärthallucinationer? Författarna anser att var och en måste söka svaret i sitt inre. För en läsare med stark gudstro kommer svaret måhända att bli ett, nämligen "Ja självklart, visst var det Gud han mötte". För den agnostiske läsaren blir svaret måhända ett annat; "Jag vet inte". Och för den övertygade ateisten kanske ännu ett annat; "Gud? I helvete heller." Sådant är livet faktiskt. Ibland finns inga givna svar...)

Det som hände var följande: När Amadeus ryckt i sina näshår en längre stund kom plötsligt ett stort lugn över honom och ur smärtcentrat vid näsroten svällde en andligt upphöjd (om än något dimmig) figur fram.
"AMADEUS!", ropade den. "HÖR MIG! JAG ÄR GUD!"
"Va?", sade Amadeus skeptiskt. "Vem? Vad?"
"JAG ÄR GUD SADE JAG! NU SKA DU LYSSNA, DITT KRYP!"
"Jaha", sade Amadeus förvirrat.
Den dimmiga gestalten svävade uppretat fram och tillbaka. Än slank den hit och än slank den dit. (Fast aldrig ner i diket.) "JAG VET VARFÖR DU ÄR HÄR!", mullrade den. "OCH JAG ÄR BEREDD ATT GE DIG SYNDERNAS FÖRLÅTELSE OCH ABSOLUTION."
"Är du?", frågade Amadeus tveksamt.
"JAJAMENSAN!", svarade Gud. "MEN BARA OM DU HÖR MITT ORD OCH LYDER!"
"Ja för fan", sade Amadeus. "Jag gör vad som helst för att få börja ett nytt liv."
"DU SKALL ICKE SVÄRJA!"
"Nä visst. Är det något mer?"
"OM DU VILL HA SYNDERNAS FÖRLÅTELSE SÅ MÅSTE DU SOVA I SKOGEN I NATT!"
Amadeus pustade ut. Var det inget värre så. Han hade ju faktiskt tänkt sova över i skogen i vilket fall som helst.
"OCH DU SKA SOVA MED HUVUDET I EN PISSMYRESTACK!!! BARA GENOM SMÄRTA KAN DU RENAS!!! HELA TIDEN MÅSTE DU PILLRA DIG PÅ NÄSHÅREN!!!"
Det var värre det. Men Amadeus var stark i tron. Hade han bestämt sig för att börja ett nytt liv så hade han. "Är jag förlåten sen då?", frågade han.
"JA! SEN ÄR DU FÖRLÅTEN!", bölade Gud med sin mäktiga stämma.
"Ja men då tror jag att jag tar och gör det då", sade Amadeus hurtigt.
"GÖR DET DU!", röt Gud och slank tillbaka in i Amadeus näsborre.
Han gjorde det faktiskt.

Tuva - Nyordens häxmästare!

Nu har hon gjort det igen, hittat på ett nytt ord. Jag är imponerad, hon kanske har lite islänning i sig i alla fall?!

"Titta pappa, det har snöat."
"Ja kolla."
"Jag ser att man kan åka i pulkabacken."
"Kul."
"Men det är inigen snö på vägen."
"Nej just det."
"Då har det nog kommit en skot."
"En skot?"
"Ja en sån som skrapar bort snön från marken."
"Du menar inte en plog? Eller kanske en skoter?"
"Nej. En skot."

Söndag 14.55

Hemma igen efter promenad till föräldrarna för att hämta upp barnen som sovit över. Blöt om fötterna och lite frusen, snön som föll så fint igår håller redan på att smälta bort. Skitväder...

En timma kvar till det som kan vara säsongens sista lokala hockeymatch med någon som helst spänning i. Spöar vi inte Sunne idag så är de kvarvarande matcherna av noll och intet intresse, för då kan vi varken komma vidare eller trilla ur. Får se vad som förmås.

Nyligen hemkommen från en supertrevlig kväll

hos Ylva och Bertil konstaterar jag följande:

man kan sannolikt inte äta godare mat än en riktigt vällagad "beef burgundy".

Man kan sannolikt inte drabbas av mer dansbenägenhet än man en kväll som den här gör till låtar som "Papa was a rolling stone", "Play that funky music white boy", "Boogie wonderland" och "That´s the way (I hope I like it)"... Far och flyg John Travolta, här kommer discokungen...