Tror du på Gud pappa?

frågar Agnes en dag, mycket allvarligt.

Hon har frågat förr, men då har jag lyckats klara mig undan genom att antingen fråga vad hon själv har trott (och det har varierat lite) eller genom att humma något obestämt. Har väl inte velat ta ifrån henne barnatron. Eller vad det nu har berott på.

Men den här gången kändes det inte som om det skulle fungera.

"Vad undrar du för?"

"Nej men vi har religion i skolan och vi har pratat om det och jag undrade. Idas mamma och pappa jobbar ju till och med i kyrkan."

"Okej."

Jag funderade lite på hur jag skulle formulera mig men så tänkte jag; "det är väl bara att säga som det är."

"Agnes, jag tror inte att det finns någon Gud som styr och ställer med oss eller som man kan be om hjälp eller som tar hand om en när man dör. Ibland tänker jag att det måste ha funnits en kraft som skapade allt men jag vet inte vad det var eller var den är idag."

"Tror du inte det finns någon himmel heller?"

"Jag tror att vi har det här livet och att vi får jobba på att göra det så bra som möjligt."

Vi pratade länge sen, om andra religioner med många gudar, om varför det kan kännas skönt att "tro på något", om att man kan tycka kyrkan är vacker och fin att gå till fast man inte är bekännande kristen, om en massa saker. Det var ett gott samtal. Och hon blev inte ett dugg störd över att ha en otroende pappa, som tur väl var.