Ett av de mest underliga telefonsamtal jag mottagit under mina år i skolledarbranschen utspelade sig ungefär så här:
”Håkan Sandberg.”
”Brs-brs-brs-brs-brs-brs.”
”Förlåt jag hörde inte riktigt…”
”Brs-brs-brs-brs-brs-brs.”
”Jag är jätteledsen men jag hör inte vad du säger.”
”Vänta lite, jag boschtar tänderna.”
”Borstar du tänderna? Men du ringde ju upp mig. Då kan du väl inte borsta tänderna samtidigt?”
”Ja men jag trodde ju inte du skulle schvara.”
”Men det gjorde jag. Så nu får du nog lägga ifrån dig tandborsten.”
”Lugna dig lite. Jag är schnart klar. Brs-brs-brs-brs-brs…”
”Jag tänker så sjutton heller. Lite respekt får du väl visa mig. Jag har ingen lust att lyssna på när du borstar tänderna.”
”Men nu ska jag bara skölja munnen…”
”Du, ring när du är klar.”
Tre minuter senare ringer hon igen. Nygurglad och kvittrande undrar hon om jag ordnat någon förskoleplats till hennes barn än. Inte ett ursäktande ord, inte ett ”det blev ju lite konstigt förut”, inte ett ”du förstår jag hade fått in hela frukosten mellan framtänderna”. Ingenting.
Jag möter henne på stadens gator ibland, brukar tänka; ”hon har en del grundläggande brister i sin sociala kompetens.” Det ska mycket till innan hon förmår ändra på den bilden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar