Vi var hemma hos mångåriga arbetskamraten igår. Hon har sökt och fått ett nytt jobb. Önskar henne allt gott såklart, vet att det kommer att funka.
Det talas lite här och det talas lite där, det ges en massa positiva bilder. Gott. Det äts cateringpaj. Också gott. En del mer eller mindre nära arbetskamrater "framträder" med det de har att bidra med, Det "koms ihåg", det skrattas och det känns jättebra. S och M gör en jättekul grej om fågelskådning.
Men.
Själv är jag putt för att mina närmaste kollegor heligt har lovat att bidra med ukulelelir men plötsligt har hittat tusen anledningar för att slippa (inte närvara men) bidra.
Vi hade kunnat göra något superlätt men uppskattat där på kvällen men fegheten tog överhand. Jag skickar påminnelsemail dagen före men ingen tar med sig ukken till träningen. Så slutar det med att vi gör... ...ingenting...
M stöter på mig i lokalerna emellanåt och viskar "du kan väl ta nåt?!" men då är jag rättframt avvisande och säger "You´ve had your chance´n´you´ve lost it".
Och nu skriver jag med små bokstäver för jag vill ju inte förminska någon enda människa, men när EA går fram och läser upp sin kollegas poetik om objektet ifråga, när hon skickar runt W:s skaldande i fyrfärgstryck och säger "det är fina bilder till", då blir jag både rörd, fylld av beundran för EA s positiva känslor för sin arbetskamrat och lycklig för att det finns människor som inte längre håller perfektionismen som ledstjärna för sitt skaldande.
Vi saknar dej du är en cool bra tjej
som aldrig säjer nej
he-he-he-jej-ej-ej
Ja men, det hade vi väl också fixat? Om vi velat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar