Jag tror att min pappa har kommit på en strategi för hur han ska kunna rensa sitt eget hem på saker och förbereda sig på ett annat boende men samtidigt se till att allt bevaras och inget får förfaras. Han ger bort saker till mina barn. Mina saker! Som tydligen förvarats i något källarvalv i allt mellan 35 och 43 år. Helt utan min vetskap. Varför gör föräldrar så?
Min gamla nalle har kommit hem. Öronlös och utsliten, lagom källardoftande. Fast det var ändå ett trevligt återseende. Så har det kommit cowboys och indianer, krigsgubbar, ett halvt zoo, gamla bebiskläder som jag en gång i tiden burit men som nu pryder Tuvas babyborndocka, serietidningar av märket Fantomen och Buster. Med mera.
Det är ju inte så att det inte är kul att se sina gamla saker igen, men vi har ju ingen plats heller och jag börjar få panik. Mitt hem kan inte förvandlas till ett upplag för gamla utrangerade saker.
Fast i går blev jag glad, för då kom det hem en koffert med gamla böcker och när jag hittade de där fyra gamla "det-bästa-utgåvorna" av klassisk ungdomslitteratur så blev jag nostalgisk och mindes när jag var tio år och fick 50 kronor av min pappa, dedicerade för ett besök på bokrean vid Dohlwitz boklåda (Köpmangatan 16), hur jag hittade de där böckerna och hur lycklig jag var när jag gick hem med dem.
Jag vet inte hur många gånger jag läst dem, men när jag bläddrade i dem insåg jag att jag kunde en del partier utantill. Visst, det var ju förkortade utgåvor, men de räckte i alla fall till för att väcka en läsglädje som hållit i sig sen dess. Vilka titlar. Ivanhoe, Robin Hood, Den siste Mohikanen, Gamle Yeller, Sällsamma historier, Robinson Crusoe, Skattkammarön...
Ikväll ska jag ta en av de där böckerna och en ficklampa, sen ska jag lägga mig under överkastet och minnas hur det kändes att bara vara tvungen att läsa "en sida till".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar