Man vill ju inte förminska någon...

Vi var hemma hos mångåriga arbetskamraten igår. Hon har sökt och fått ett nytt jobb. Önskar henne allt gott såklart, vet att det kommer att funka.

Det talas lite här och det talas lite där, det ges en massa positiva bilder. Gott. Det äts cateringpaj. Också gott. En del mer eller mindre nära arbetskamrater "framträder" med det de har att bidra med, Det "koms ihåg", det skrattas och det känns jättebra. S och M gör en jättekul grej om fågelskådning.

Men.

Själv är jag putt för att mina närmaste kollegor heligt har lovat att bidra med ukulelelir men plötsligt har hittat tusen anledningar för att slippa (inte närvara men) bidra.

Vi hade kunnat göra något superlätt men uppskattat där på kvällen men fegheten tog överhand. Jag skickar påminnelsemail dagen före men ingen tar med sig ukken till träningen. Så slutar det med att vi gör... ...ingenting...

M stöter på mig i lokalerna emellanåt och viskar "du kan väl ta nåt?!" men då är jag rättframt avvisande och säger "You´ve had your chance´n´you´ve lost it".

Och nu skriver jag med små bokstäver för jag vill ju inte förminska någon enda människa, men när EA går fram och läser upp sin kollegas poetik om objektet ifråga, när hon skickar runt W:s skaldande i fyrfärgstryck och säger "det är fina bilder till", då blir jag både rörd, fylld av beundran för EA s positiva känslor för sin arbetskamrat och lycklig för att det finns människor som inte längre håller perfektionismen som ledstjärna för sitt skaldande.

Vi saknar dej du är en cool bra tjej
som aldrig säjer nej
he-he-he-jej-ej-ej

Ja men, det hade vi väl också fixat? Om vi velat...

Telefonfundering

Ett av de mest underliga telefonsamtal jag mottagit under mina år i skolledarbranschen utspelade sig ungefär så här:

”Håkan Sandberg.”
”Brs-brs-brs-brs-brs-brs.”
”Förlåt jag hörde inte riktigt…”
”Brs-brs-brs-brs-brs-brs.”
”Jag är jätteledsen men jag hör inte vad du säger.”
”Vänta lite, jag boschtar tänderna.”
”Borstar du tänderna? Men du ringde ju upp mig. Då kan du väl inte borsta tänderna samtidigt?”
”Ja men jag trodde ju inte du skulle schvara.”
”Men det gjorde jag. Så nu får du nog lägga ifrån dig tandborsten.”
”Lugna dig lite. Jag är schnart klar. Brs-brs-brs-brs-brs…”
”Jag tänker så sjutton heller. Lite respekt får du väl visa mig. Jag har ingen lust att lyssna på när du borstar tänderna.”
”Men nu ska jag bara skölja munnen…”
”Du, ring när du är klar.”

Tre minuter senare ringer hon igen. Nygurglad och kvittrande undrar hon om jag ordnat någon förskoleplats till hennes barn än. Inte ett ursäktande ord, inte ett ”det blev ju lite konstigt förut”, inte ett ”du förstår jag hade fått in hela frukosten mellan framtänderna”. Ingenting.

Jag möter henne på stadens gator ibland, brukar tänka; ”hon har en del grundläggande brister i sin sociala kompetens.” Det ska mycket till innan hon förmår ändra på den bilden.

Litteraturnostalgi

Jag tror att min pappa har kommit på en strategi för hur han ska kunna rensa sitt eget hem på saker och förbereda sig på ett annat boende men samtidigt se till att allt bevaras och inget får förfaras. Han ger bort saker till mina barn. Mina saker! Som tydligen förvarats i något källarvalv i allt mellan 35 och 43 år. Helt utan min vetskap. Varför gör föräldrar så?

Min gamla nalle har kommit hem. Öronlös och utsliten, lagom källardoftande. Fast det var ändå ett trevligt återseende. Så har det kommit cowboys och indianer, krigsgubbar, ett halvt zoo, gamla bebiskläder som jag en gång i tiden burit men som nu pryder Tuvas babyborndocka, serietidningar av märket Fantomen och Buster. Med mera.

Det är ju inte så att det inte är kul att se sina gamla saker igen, men vi har ju ingen plats heller och jag börjar få panik. Mitt hem kan inte förvandlas till ett upplag för gamla utrangerade saker.

Fast i går blev jag glad, för då kom det hem en koffert med gamla böcker och när jag hittade de där fyra gamla "det-bästa-utgåvorna" av klassisk ungdomslitteratur så blev jag nostalgisk och mindes när jag var tio år och fick 50 kronor av min pappa, dedicerade för ett besök på bokrean vid Dohlwitz boklåda (Köpmangatan 16), hur jag hittade de där böckerna och hur lycklig jag var när jag gick hem med dem.

Jag vet inte hur många gånger jag läst dem, men när jag bläddrade i dem insåg jag att jag kunde en del partier utantill. Visst, det var ju förkortade utgåvor, men de räckte i alla fall till för att väcka en läsglädje som hållit i sig sen dess. Vilka titlar. Ivanhoe, Robin Hood, Den siste Mohikanen, Gamle Yeller, Sällsamma historier, Robinson Crusoe, Skattkammarön...

Ikväll ska jag ta en av de där böckerna och en ficklampa, sen ska jag lägga mig under överkastet och minnas hur det kändes att bara vara tvungen att läsa "en sida till".

Vad ska man med en 42-tums plasma till?

Film ses ändå bäst under köksbordet, på 7-tums lcd.

Ensam är du ingen, men tillsammans är ett sätt att finnas till.

Ekorrhjul

Det är ju inte det att det inte händer saker, för det gör det. Det är bara det att det känns som om det är samma saker som händer hela tiden. Måndag-fredag, jobba jobba, rådda i någon annans konflikter, svara på telefonsamtal från missnöjda människor, räkna pengar som inte riktigt finns, motivera beslut som inte alltid är positiva för alla inblandade och som får reaktioner därefter, så hem, laga mat, försöka hålla ordning, läsa lite? Nej jag är för trött. Får bli en film i stället. Oj, somnade jag i fåtöljen ikväll igen... Sen kommer helgen och då ska barn köras hit och dit på kalas och aktiviteter och så ska det förhoppningsvis lagas lite god mat och hejsan hoppsan så var den helgen också förbi och sen är det måndag-fredag, jobba jobba...

Jag vet inte riktigt vad jag längtar efter men jag tror att det är något annorlunda, något som bryter av lite grann. Jag skulle vilja spela musik tillsammans med goda medmusikanter tror jag, skulle vilja att livet svängde lite, skriva lite låtar, ge mig ut på resa med bara en ryggsäck, en gitarr och ett fritt sinnelag.

Man vill så jäkla mycket.

Ah! Vackra instrument! Titta!

http://www.jamshop.se/html/eagle_uk45.htm

Jag är så lycklig!!!

Tror du på Gud pappa?

frågar Agnes en dag, mycket allvarligt.

Hon har frågat förr, men då har jag lyckats klara mig undan genom att antingen fråga vad hon själv har trott (och det har varierat lite) eller genom att humma något obestämt. Har väl inte velat ta ifrån henne barnatron. Eller vad det nu har berott på.

Men den här gången kändes det inte som om det skulle fungera.

"Vad undrar du för?"

"Nej men vi har religion i skolan och vi har pratat om det och jag undrade. Idas mamma och pappa jobbar ju till och med i kyrkan."

"Okej."

Jag funderade lite på hur jag skulle formulera mig men så tänkte jag; "det är väl bara att säga som det är."

"Agnes, jag tror inte att det finns någon Gud som styr och ställer med oss eller som man kan be om hjälp eller som tar hand om en när man dör. Ibland tänker jag att det måste ha funnits en kraft som skapade allt men jag vet inte vad det var eller var den är idag."

"Tror du inte det finns någon himmel heller?"

"Jag tror att vi har det här livet och att vi får jobba på att göra det så bra som möjligt."

Vi pratade länge sen, om andra religioner med många gudar, om varför det kan kännas skönt att "tro på något", om att man kan tycka kyrkan är vacker och fin att gå till fast man inte är bekännande kristen, om en massa saker. Det var ett gott samtal. Och hon blev inte ett dugg störd över att ha en otroende pappa, som tur väl var.

Mona...

Jag kan nog tycka att det är bra för det politiska klimatet i Sverige att Mona Sahlin blir socialdemokratisk partiordförande. Och det är lite häftigt att tänka sig att vi faktiskt kan få en kvinnlig statsminister nästa vända.

Min mamma däremot, socialdemokrat sedan urminnes tider, är inte alls förtjust. "Nu röstar jag på vänstern nästa gång" säger hon. Och det gör väl inget...

Vi ska till Afrika!!!

säger Tuva till Birgitta när vi kliver in på förskolan. Och hon har ju faktiskt rätt även om Tunisien är jäkligt mycket Nordafrika och mycket litet djungel, lejon och elefanter... Hoppas hon inte blir besviken när hon inser att det inte är så exotiskt som hon kanske trott, fast det är nog inte så stor risk. Förra året längtade hon hem från Kreta efter två dagar - hon "saknade akvariefiskarna".

Själv tycker jag att det ska bli jätteskönt. Man behöver ett break ibland.

Älskade vår

Jag har känt mig riktigt lycklig i ett par tre dagar. Lite sol, lite värme, snön snabbt bortsmältande. Det är allt som behövs. Jag verkligen hatar vintern. Man får nariga händer och fryser rumpan av sig. Vad är det för mening med det?

Får lust att tralla en snutt:

"Vackra sol är det du

jag har glömt hur du ser ut

men värmen väcker en aning

wou-wou"

(Dan Hylander, 21/3)

Hannibal Rising

Det var en dum film. Det dummaste var nog att man blandade in element från de andra filmerna på helt fel sätt.

Masken Hannibal bär i "När lammen tystnar", den har han knappast för att han vill det själv (då) utan för att han inte ska kasta sig fram och vällustigt bita sina fångvaktare i struphuvudet. Men här, 30 år tidigare, så får han på sig något snarlikt av egen fri vilja för att han vill vara en cool samuraj. Det är dumt. Precis som det är dumt att det kommer en massa vildsvin och skräms hela tiden. Hannibal har inget emot vildsvinen i "Hannibal". Det är vildsvinen som har tränats för att äta upp honom bit för bit. Men de stackarna har ju ingen historia ihop med Hannibal.

Nä, det var ingen bra film. Gaspard Ulliel gjorde sig mycket bättre i alla tiders bästa film "En långvarig förlovning". Se den i stället.

Internationella kvinnodagen

Vet inte vad jag ska tycka om fenomenet, egentligen borde väl varje dag vara en "man- och kvinnadag".

Fast så är det ju inte. När jag jobbade i förskolan brukade jag komma med rosor till alla kvinnliga kollegor den 8/3. Jag har för mig att de tyckte om det men det kanske också var ett uttryck för patriarkaliskt förtryck? En härskarteknik?

Äh. Grattis i alla fall!

Vilken kontaktsugen kille

Internet är verkligen ett ställe vad som helst kan hända. Man kan stöta på en "kontaktannons" som den här till exempel:

"...Jag föredrar kvinnor men kan tänka mig även män sexuellt dock så är jag mest intresserad av kvinnor inom det sk kärleks livet. Jag föredrar blonda dock är detta inget måste och inte häller rasistiskt menat. Tycker dock inte bruneter är avtändande absolut inte men tänder lite extra på blondiner dock finns det ju såklart bruneter som är hetare än blondiner och tvärt om men jag menar om två personer ser likadana ut (en äggs tvilingar) Och den ena skulle ha blonderat håret skulle jag föredra hon ;) Jag föredrar rakade framför buskar detta är häller inget måste. Dock så tycker jag det är mer okej att kvinnor inte är helt rakade men på män så tycker jag inte det ska vara någon alls..."

Stackars lille Lasse, han försöker verkligen helgardera sig. Man är väl inte rasist bara för att man föredrar blondiner före bruneter. Man är väl inte bög bara för att man kan tänka sig en kille om det inte finns någon intresserad kvinna inom det sk kärleks livet. Är man tillräckligt upphetsad är det väl som det gamla ordspråket säger; "Anything goes". Med eller utan buske.

Lycka till Lasse, i värsta (bästa) fall får du väl ta en manlig brunet.

Det finns en liten affär på Hagendalsvägen

ett hål i väggen som säljer tidningar och tobak och en och annan glass. En och annan gång "måste" jag gå in där. Jag blir alltid lika förvånad.

Hur kan man få för sig att idka näringsverksamhet om man inte har ens en gnutta servicekänsla i kroppen, vad är det som får en att tro att kunderna vill komma tillbaka när man fyller sin butik med små lappar av karaktären "SLICKA inte på GLASSEN innan den är DIN", "läs tidningen EFTER du betalt den", "förfalskningsrisken är MYCKET stor varför vi LYSER ALLA sedlar så kom inte hit med falska sedlar för då får du STRYK", "stör inte BUTIKSINNEHAVAREN med dumma frågor för hon har det MYCKET jobbigt" och så vidare.

(Jag kan inte garantera att alla citat är helt korrekta men ni förstår nog andemeningen.)

Och när jag ber om en hård John Silver så säger hon samma sak varenda gång. Hon tittar strängt på mig och säger: "Det är tre för hundratjugofem kronor". (Det betyder "Är du helt dum i huvudet, fattar du inte att du tjänar en och femtio på att köpa tre paket i stället.")

"Men jag nöjer mig nog med ett paket i alla fall."

"Jaha." (Det betyder, "skyll dig själv då, idiot".)

Så slänger hon fram paketet och när jag lämnar fram tre tjugor så tittar hon strängt på mig igen och säger "Du har inte jämna pengar?" (Det betyder "Jag har väl ingen lust att gå till banken och hämta växelpengar för din skull, pucko".)

"Nej tyvärr."

Då lyser hon mina tjugor för att se att de inte är förfalskade. Sen får hon gå bakom skynket för att hämta växelpengar ur sin privata portmonnä och sedan släpps jag iväg.

"Välkommen åter", skriker hon efter mig. (Det betyder "kom aldrig mera hit igen om du inte tänker köpa minst ett trepack och betala med jämna pengar".)

Hukande springer jag ut och tänker "Jag måste sluta röka." Hon kanske är med i VISIR eller nåt. Men det är ju i så fall som att vara ordförande i "Abolish the death penalty" och chefsbödel samtidigt.

Nej annat var det när Linda och jag var i Stockholm och jag fick skoskav akut varför vi tvingades uppsöka en sjukvårdsaffär och be om skoskavsplåster. Den butiksinnehavaren var serviceminded. Han lämnade visserligen inte sin plats bakom disken men han ledsagade mig i alla fall fram genom butiken med hurtiga tillrop.

"Andra hyllan!" "Där bredvid stödstrumporna!" "Höger höger höger!" "Så ja!" Nej inte bland gummina!" "Back back!" "Nu börjar du närma dig!" "Stopp nu är du bland inkontinensblöjorna!" "Rakt fram!" "Neråt!" "Så ja." "Där!!!"

Det är vad jag kallar service det.

Skadeglädjen är den enda sanna...

Fast jag är ju inte sån. Jag måste säga att jag känner den största sympati med Örebro ishockeyklubb och dess supporters. Jag menar, vad är väl Torsk mot Pitepalt?

Allvarligt, det är ju jättesynd att man inte tar sig till allsvenskan med ett så dyrt och fint ishockeylag, så omsorgsfullt ihopköpt som det måste anses vara.

Jättesynd.

Synd om R också. Han som ägnat hela säsongen åt att berätta för mig hur bra ÖHK är. Så mycket väsen för ingenting.

Nej det var verkligen synd.

Keeping my fingers crossed, keeping my fingers crossed. Keeping my fingers crossed.

Ukuleleglädje

Två dagar tillsammans vid Bastedalens herrgård. Från fullständig renons till "det här instrumentet stämmer inte riktigt ihop med er andra".

Innan skoltorg 2007 har vi 2 veckor på oss. Det är oceaner av tid när alla vill. Gud vilken bra grupp, Sweet Mary Jones vilken medvetenhet.

R, som haft en stroke och i alla fall borde kunna ha lite problem med finkoordinationen, han lägger dit pekfingret och kör C -dur som en riktig rockhjälte, lika cool som Keith Richards. STORT.

Mahalo, we thank U.

M fyllde år,

fick detta klart för mig strax innan vi skulle ge oss iväg på två "tänkaredagar" tillsammans, varför jag köpte en liten butelj med "Tommasi" (22350) till henne och dessutom brände av en film som jag tror kan passa.

Det var igår det. Ikväll kom det ett sms där jag kunde förstå att hon prövat vinet och funnit det gott. Det gladde mig såklart fast jag inte blev så förvånad. I Tommasin är så mycket smak att nästan alla som smakar det jublar... Fatigt som en "Rioja alto" fast det inte är det, med den där riktiga vaniljiteten, kakao, körsbärskärnor, nästan som ett sötvin... JAG VILL OCKSÅ BLI 49:ÅRING.

L fick också en sådan flaska av mig för ett tag sedan. Både hon och A var glada efteråt.

Själv har jag till biffen druckit en Graham Becks Pinotage och tyckt att den var helt okej för sina 75 kronor (12821). Jag tänkte "tobak".