Ett skitår är slut

Som Tomas Andersson Wij sjunger. Det går väl inte att beskriva på något annat sätt när ens mamma försvinner fort och livet plötsligt förändras.

Det är bara att acceptera det man inte kan förändra, men det är ändå en märklig känsla.

Det hände bra saker också, absolut, resan till New York till exempel. Men på något sätt är det ändå inget som uppväger det andra.

Nu får vi hoppas på ett bättre 2018. Gott nytt till den som läser, om nu någon läser...

Var och hämtade mitt nya pass

Det tråkiga med nya pass är att de är så tomma. Det roliga med nya pass är att de inger förväntningar om nya spännande resmål. Till 15/2 går det fort. Härligt!

Det här med "gamla" vänner...

Om en vänskap överlever sju år blir den med största sannolikhet livslång sägs det. Jag är rätt övertygad om att det stämmer. Jag har några - få - stycken jag varit vän med länge. Människor man inte behöver förklara så jäkla mycket för. Människor som vet hur det är. Människor man kan ta upp en konversation med fast man påbörjade den för 20 år sen och ingen minns hur den började och vem som visste vad.

Två av dem var här och käkade ikväll. Det blir ingen namedropping. Jag vet och de vet. Men jag är tacksam. Det är så jäkla svårt att hitta nya vänner.

New day new way

Slutar vara bitter från och med idag. Livet är en märklig resa. Det är nog bara att flyta med strömmen. Jag har ändå två fina döttrar, tre katter och en lånekatt och jag har läst en jäkla massa böcker. Jag kan också skriva helt grammatiskt fel. Sån är jag. :) Ikväll börjar j-VM i hockey. Om Kumla har en skitsäsong så kanske småkronorna lyckas bättre.

12:e gången svarar han

"Nej jag hade ju glömt telefonen i sovrummet... Och förresten har jag varit så ledsen idag. Har du varit ledsen nån gång?"

"Vad menar du?"

"Tänker du på henne nån gång?"

"Ja, varje dag."

Idiot. Jag vet snart inte vad jag ska göra. Jag orkar inte starta en svart blogg med jävulstyg, jag får pysa lite här. Och skratta och le på Facebook.

Nu är jag så trött på det här.

Jag HATAR att han inte svarar när jag ringer. Jag HATAR att han inte kan tänka "jag kanske skulle höra av mig och säga tack för igår. Jag fick ju ändå mat och sprit och blev skjutsad hit och dit och jag blev ju fjäskad för till 100 %., jag kanske skulle ringa och säga något i alla fall. "

I morgon kommer han att ringa och klaga på att jag inte hört av mig. Och jag HATAR det. Gubbjävul.

Man vet aldrig hur det blir

Men det blev bra. Vi åt god mat, Lise hade fixat det mesta. Alla fick paket i år, vi var ju en färre än vanligt så det kändes rimligt. 

Jag begåvades med; örngott (handtryckt) gottkorg med ost och lokala öl, toasits, en slant från pappa, ett set med tändstickor (?), en låda att ha bredbandsmodemet i och flera festligheter.

Själv skänkte jag bort (bland annat) följande;

En av Abbas bästa sånger

får vi nu höra många gånger

Inget krångel, inga appar

Den har bara fyra knappar

Handikappmobil

En duktig och flitig nursingstudent

Behöver ju ha en lyxig present

Från spindelmannens alter ego

Kommer denna som ej är av Lego

Det är inte heller en morrisbil

Men den kan hjälpa dig med din skrivstil

Parkerpenna

Till det blivande hemmet

Får du något fint

Som fylles med vin

Men ej med absinth

Behöver läsas på Närkingska för att bli kul.

Men det var ju såklart inte det viktigaste. Det viktigaste var nog att vi fick en bra stund tillsammans, att min pappa inte hade dött som jag trodde igår kväll och att stillheten fick råda en stund. 

God jul!

Dan före dan

Det är grönt ute. Eller grått. Eller vad man nu ska säga. Nu ska skinkan griljeras. Musten mustas. Köttbullarna trillas. Prinsarna malas till korv. Mat ska vi inte behöva sakna.

God jul!

Julledig

Jag vet inte riktigt hur det känns. Har varit dassig i en hel vecka, kan vara så att det tar på det goda humöret och på julanden. Eller också är livet bara trögt emellanåt.

Det blir första julen utan mamma inser jag, det känns väl sådär, pratade med Karin och Marita om det på jobbet idag, de har ju också mist sina mammor i år. Det är tillräckligt klurigt att inse att ens mamma är borta i vardagen, men när de där speciella tillfällena kommer blir det ännu tydligare. Hon har alltid gjort revbensspjällen, Janssons, frågat mig om jag vill ha en bit skinka av henne eftersom hon köpt för stor. Hon har funnits där så länge jag minns, gett mig de där julklapparna jag längtade efter när jag var liten, fortsatt att ge så mycket hon kunnat, varit rolig att ha med vid julbordet för att hon uppskattat allting. Nä fan, det blir tomt i år. Men det får ju gå.

Nä nu...

Hmm, Tuva, vad är det jag hittar på Kumlanytt.se? Jag, kräsen? Säger inte vad jag vill ha?

Jag är inte kräsen, jag tar vad jag får. Så länge det är bra grejjer.

Jag önskar mig fotvård hos Malena Bäckström eller en byrå att ställa modemet på/i eller pilledutter till toastolarna eller hemkokt knäck eller ett presentkort på häckklippning i vår eller en fin röd tröja eller nåt annat. Fred på jorden. Men mest av allt önskar jag mig glada barn.

Vinterförkylningen slog till med all kraft

Nu har jag legat hemma sen i torsdags, och då menar jag bokstavligen legat hemma. Jag har pallrat mig ut och handlat en gång. (Idag) Annars har jag hostat och stirrat på katterna och nu håller det här på att gå mig på nerverna. Inga ungar hemma heller. Telefonledes osams med min pappa som jag ibland funderar över om han inte är dement på riktigt. Han hör saker som inte sägs. Obehagligt.

Missade dessutom att hjälpa Maud och särskolan med ukulelelektion ikväll. Och Tuvas julcellospelning. Life sucks. Men det går väl över. Hoppas jag.

I morgon ska jag försöka åka iväg. Har ett möte med en förälder som redan blivit ombokat för många gånger.

Det blev inte Jordanien...

...men väl Argentina och Chile, avresa 15/2. Buenos Aires, Pampas, Mendoza, Santiago de Chile, Valparaiso. Blodiga biffar, gott vin, en massa spännande att se hoppas jag på. Tuva ska med,men stackars (?) Agnes har ju precis börjat sjuksköterskeutbildningen då så det funkar inte. Vi får resa någonannanstans när det passar.

God asiatisk julmat på Wongs ikväll

Crispy duck gick inte av för hackor. Inte den koreanska oxfilén heller. Ingen behövde gå hungrig från bordet!

Kan det vara så att det här är nästa resmål?

Petra i Jordanien har jag velat se i så många år. Kanske kan det bli verklighet i vår? Det vore ju underbart.

Vi har blivit med fiber

Idag fick vi vårt blixtsnabba fiber installerat. Tack för det Televerket. Tänkte omedelbart ringa Bredbandsbolaget, be dem fara och flyga och säga upp det abonnemang som plågat oss med sitt icke fungerande i flera års tid. Då funkar inte deras datasystem. "Jag kan tyvärr inte registrera din uppsägning, kan du återkomma på måndag..." Bara Bredbandsbolaget kan vara så U.S.L.A. :(

Fastnade framför tv:n - orkade inget annat

Såg "min sanning" med Sara Danius. Klok kvinna. Hon har min respekt. Men vilket skitjobb hon har att reda upp i akademins trassel nu. Det kan inte vara någon höjdare.
Och i fotbollsvärlden rök det en höjdare i svenska fotbollsförbundet idag. Det tar nog aldrig slut med #metoo Bra det.

Söndagshockey

Kumla - Vik Västerås. Förlust, men en riktigt bra match. Mest oflyt att det inte blev poäng.

Icona pops dag på så mycket bättre

Inte dumt, inte dumt alls. Eller en del var ju dumt, som Eric Saade, men annat var riktigt bra. Anders Wendin sjöng nästan hjärtat ur kroppen. Jag tycker det har varit en ganska bra säsong. Detta trots att en del klagat,

Klantjag

Fick slut på medicin alldeles insåg jag. Gjorde en snabb beställning på internetapoteket, det brukar komma dagen därpå. Fast nu gjorde det inte det. Och sen blev det helg. Och jag tror inte man kan hämta ut på vanligt apotek om man lagt en beställning, i alla fall inte utan att betala en jäkla massa pengar. Jag dör väl inte av att vara utan betablockerare ett par dagar, men det känns inte riktigt bra i alla fall. Shit happens...

Novembermörkret är kompakt, både morgon och kväll

Det är den här tiden på året jag verkligen längtar "någonannanstans". Jag vet inte vart, bara bort. Kanske behöver lite lyckopiller eller nåt. Om nu det skulle hjälpa...

Det kanske bara är att inse att det är så här livet är i perioder. Jämngrått, genomtrist, kallt och blött. Antingen får man värma sig med något eller så får man frysa.

Usch vad deppigt det där lät. Men jag tror många känner ungefär likadant. När jag själv bar liten fanns ju alltid julen att längta till. När barnen var små kunde man längta tillsammans med dem. Men nu?

Årets julfest 28/11 2017?!

Känns lite konstigt att gå på julfest i November, men när arbetsgivaren bjuder tackar man såklart inte nej. Maten var jättegod och de små flickorna och pojkarna sjöng fint till förinspelade bakgrunder och glittrade ikapp. Skämten om #metoo var däremot inte ens kul någonstans. Zorry Eztrad. Slutbetyg; 2,5 av 5. Det var skämten som var skämda.

Köldrapport

Kommer hem, genomfrusen. Tappar upp ett bad. Tinar. Kollar kalendern och njuter av att inse att det INTE är någon hockey idag. Tänker på varma saker. Solen. Irish Coffee. Stark tacosås. Helvetets sjunde krets. Juli. Då kommer glassbilen körande utanför. Tutar sin fåniga melodi. Allt är förstört. Jag HATAR kyla

Den här är faktiskt riktigt bra och jag försöker...

Lyckas förstås inte jämt men...

Nu har det FORSAT snor ur näsan sen i morse klockan åtta

Det är 11,5 timme det. Det blir mycket snor. Klart, rinnande, som vatten nästan. Undrar hur mycket mer SNOR det kan finnas i min skalle. Kan det bli värre? Eller bättre? Hoppas förstås på det senare.

Agnes och Tuva och Lise har målat om Agnes rum idag. Av någon anledning ville hon byta sina mörkt cerisa väggar mot något mer neutralt. Och okej, det blev mycket finare. Det är skillnad på att vara 10 och 20 år.

Helvetes hockeylag...

Katastrofsiffror. Sju spelade hemmamatcher, en poäng. Det värsta är att det inte ens finns hopp om att det ska vända. Idag kom Kumla knappt över halva plan. Grums hade bud på fler mål än de två de gjorde. Tränar-Mattias står med armarna i kors. Spelare skickar puckar planlöst och passar fel så det sjunger om det, är tvåa in i de flesta situationer. Någon blir frustrerad och slår sönder båsdörren när Grums gör mål så vi får sitta och vänta på den ska bl lagad så att förnedringen ska fullbordas. Kanske kunde materialförstöraren ha tacklat nån i stället, det hade varit bättre. Så här illa har det inte sett ut på 15 år, inte ens på Åhlunds tid. Man måste väl i alla fall kämpa. Det är fan skamligt. #nyahungrigakumla #kumlahockey #pinsamt #fyfan #varfinnsglöden #gemigterapi #tainenpsykolog #helvetesjävlaskit

Tänk att jag har en dotter som är 20 år

Gränsen till vuxenlivet är passerad. Inte tonåring längre. Konstigt det känns. Grattis min lilla stora Agnes. Jag är så glad för dig.

Jag är inte överförtjust i fotboll

Och brukar inte applådera 0-0-matcher. Men ikväll får jag ge mig. 0-0 borta mot Italien räcker för att ta oss till VM. Det är hedervärt. Och man får konstatera att Sverige utan Zlatan klarar det som Sverige med Zlatan inte klarade. Kollektivets seger över individualismen. Grattis Sverige.

Fantastiskt fin spelning med Louise Hoffsten

Det är svårt att gå och lägga sig när hjärtat är fullt av musik och känslor. Jag har varit på en fantastisk konsert med Louise Hoffsten, en av Sveriges finaste sångerskor, låtskrivare, bluesartister, vistolkare. Hennes kropp må vara skör, men hennes röst är det inte. Den är hjärta, smärta, blues, nakenhet, känsla. Fantastiska musiker hade hon också med sig.

Man måste älska East West för deras livescen. Det är en ynnest att gång efter annan få njuta alla dessa fina artister i ett så intimt sammanhang. Ett privilegium.

Nu sitter jag och lyssnar på ”Röster ur mörkret” och inser att det är en jättefin sångsamling.

Nu ligger hon bra

Så. Stenen blev fin. Det känns okej.

När vi satt på Lill-Annas och fikade efteråt kom den gamla begravningssången till mig:

I dag ska Gunvor i jorden
Se på de dukade borden
Åh vilken glädje
Ack vilken fröjd
Å få vi int brännvin
Så få vi nog plättar
Å få vi int plättar
Så få vi nog bullar
Men det gör detsamma
Blott själen är nöjd

Man kan sjunga den och minnas med glädje. Hon gillade bullar. Och hon tyckte inte om ledsamheter.

Fattar inte hur fort åren går

Tuva tog moppekort i fredags. Varje gång hon kommer in genom dörren med skinnjacka och svart integralhjälm tror jag att det är Lisbeth Salander som hälsar på. Tuva är ju liksom fyra år... Eller var alldeles nyss i alla fall... Jaja, grattis i alla fall

I dag saknade jag mamma

Vet inte riktigt vad det var som fick mig in i den känslan, det kanske var för att jag pratade med min pappa om gravsättningen som ska bli av på onsdag. Sen tittade jag på lite bilder. Sen grät jag en skvätt.

Hon blev ju så skröplig de sista åren. Jag hade svårt att acceptera det, ville ju att hon skulle vara som hon alltid varit. Det gjorde ont i mig när hon trillade och slog sig, när människor utnyttjade henne, när hon for illa.

Jag var inte där så mycket som jag hade velat vara. Det känns inte bra. "Du kommer väl opp någe tag" sa hon ofta. Och jag gick dit, men jag skulle gått oftare. Inget att göra åt nu, men ändå. Det gnager i mig.

Agnes är på väg att lämna mig, klart hon vill bo själv, hon är 20 snart, själv flyttade jag när jag var 18. Det är förståeligt, men känns ändå svårt. Hoppas jag inte blir sittande här som pensionär, hoppas jag inte ska behöva säga "du kommer väl opp någe tag". Det älskar jag henne för mycket för.

Alias Grace

http://www.imdb.com/title/tt1034007/?ref_=nv_sr_1

Jag inbillar mig att de flesta har Netflix nuförtiden. Annars kan man ju fundera på att ha. Enormt mycket bra utbud för en hundring i månaden.

Favoritförfattaren Margaret Atwood (A handmaids tale till exempel) har skrivit boken varpå den här serien baseras. Rekommenderas varmt. En fascinerande historia, välspelad, ett feministiskt perspektiv, långsam spänning, drama. Go for it. 

För elva år sedan idag

Var jag inte 54 år, snart 55. Jag var 43 år. Jag var inte gråhårig. Jag var inte så tjock. Jag bodde på Baldergatan, hade jobbat som rektor i Stene Hardemo i fem år. Tuva var inte 15 år och på väg att ta moppekort. Hon var fyra år och hade stödhjul på cykeln. Agnes var nyss snart nio. Det var en annan tid.

För elva år sedan idag skrev jag det första inlägget i den här bloggen. Jag är lite stolt över att jag hållit liv i den så länge, trots att jag skriver mer på Facebook nuförtiden och nog har gjort det i sex-sju år.

Till slut blir det ändå nån slags berättelse om ett liv. Mitt liv. Rapsodiskt och kort, men ändå. För vad nu det är värt.

Det var iskallt och måne för elva år sedan. Det är det idag också. November är ändå november.

En kväll framför teven

Agnes och jag käkade tacos. Fredagsmys på en måndag!? Sen hamnade vi framför teven och såg ett par avsnitt av Stranger things andra säsong. Humoristisk skräckmys med svår 80-talskänsla. Kan bara älskas. Bara musiken är värd Netflix-avgiften. Devo. Scorpions. Duran Duran. Mycket genuint. Och ungarna som spelar är fenomenala.

Hemma igen

Himla fin stad Budapest. Pampig. Skabbig också bitvis. En del kulhål kvar i fasaderna från alla möjliga årtal. Pissväder hade vi, rutten i kistan var jag en dag, ryggen var inte i bästa form. Men det var ändå kul att komma iväg. Bra hotell, mycket gott käk, bra ungerska viner. Kul att åka med Agnes och Tuva. Jag klagar inte.

God mat på det

Pampas steakhouse, fantastiskt gott kött. Bland det bästa jag ätit i grillväg faktiskt. Saluhallen var däremot stängd, men Agnes gick och hämtade Langos till oss på kvällen, så det löste sig ändå.

Godfrukost och utebad i oktober

Sämre kan man ha det. Ärevördigt gammalt termalbad mitt i stadsparken :)

Bra och inte bra

Käkar sen frukost. Jag mår bra. Sen plötsligt, magknipet från hell. Ankan igår? Frukostmackan? Spykänslor i vilket fall som helst. Agnes och Tuva stannar kvar på stan men för mig blir det taxi hem till hotellet. Sover 5 timmar. Sköter en del toalettbestyr. Inte så kul. Nu känns det lite bättre. Får se om det går att få ner lite mat. Shit happens. 

På plats i Budapest

Jättemysigt hotell. Trevlig första kväll. Allt väl.

Precis så är det

Jag vet inte ens om det är bra eller dåligt. Man får nog bara försöka förhålla sig till det. Min rygg känns som om den är hundra år i alla fall.