Vet inte riktigt vad det var som fick mig in i den känslan, det kanske var för att jag pratade med min pappa om gravsättningen som ska bli av på onsdag. Sen tittade jag på lite bilder. Sen grät jag en skvätt.
Hon blev ju så skröplig de sista åren. Jag hade svårt att acceptera det, ville ju att hon skulle vara som hon alltid varit. Det gjorde ont i mig när hon trillade och slog sig, när människor utnyttjade henne, när hon for illa.
Jag var inte där så mycket som jag hade velat vara. Det känns inte bra. "Du kommer väl opp någe tag" sa hon ofta. Och jag gick dit, men jag skulle gått oftare. Inget att göra åt nu, men ändå. Det gnager i mig.
Agnes är på väg att lämna mig, klart hon vill bo själv, hon är 20 snart, själv flyttade jag när jag var 18. Det är förståeligt, men känns ändå svårt. Hoppas jag inte blir sittande här som pensionär, hoppas jag inte ska behöva säga "du kommer väl opp någe tag". Det älskar jag henne för mycket för.
Hon blev ju så skröplig de sista åren. Jag hade svårt att acceptera det, ville ju att hon skulle vara som hon alltid varit. Det gjorde ont i mig när hon trillade och slog sig, när människor utnyttjade henne, när hon for illa.
Jag var inte där så mycket som jag hade velat vara. Det känns inte bra. "Du kommer väl opp någe tag" sa hon ofta. Och jag gick dit, men jag skulle gått oftare. Inget att göra åt nu, men ändå. Det gnager i mig.
Agnes är på väg att lämna mig, klart hon vill bo själv, hon är 20 snart, själv flyttade jag när jag var 18. Det är förståeligt, men känns ändå svårt. Hoppas jag inte blir sittande här som pensionär, hoppas jag inte ska behöva säga "du kommer väl opp någe tag". Det älskar jag henne för mycket för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar