Som Tomas Andersson Wij sjunger. Det går väl inte att beskriva på något annat sätt när ens mamma försvinner fort och livet plötsligt förändras.
Det är bara att acceptera det man inte kan förändra, men det är ändå en märklig känsla.
Det hände bra saker också, absolut, resan till New York till exempel. Men på något sätt är det ändå inget som uppväger det andra.
Nu får vi hoppas på ett bättre 2018. Gott nytt till den som läser, om nu någon läser...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar