En av Tuvas bästa kompisar gjorde sin sista dag i klassen igår, hon ska flytta till en kristen friskola i Örebro efter lovet. Tuva var genuint bedrövad över att mista sin kamrat, samtidigt som hon verkligen försökte förstå och söka efter mening med det som skedde.
"Hon vill ju flytta lite i alla fall, och hennes mamma säger att det är lugnare på den andra skolan. Hennes syskon går där också. Men hon ska vara med på mitt och Tuvas kalas och jag måste få hennes telefonnummer."
Jag ska förstås varken döma eller ha någon åsikt. Kompisens föräldrar gör ett aktivt val och de har säkert fler bevekelsegrunder än de som Tuva har fått sig till livs och jag kan ha en aning om. Men någonstans inne i mig så bubblar det lite ändå. Jag tänker att det - i alla fall när det kommer till religions- och värdegrundsfrågor - borde kunna gå att ha sitt barn i vilken skola som helst. Min Tuva och hennes kompis har lekt bra i många år, trots det faktum att Tuvas pappa - petit moi - är förvirrad inför trosbegreppet överhuvudtaget och att den andra flickans föräldrar är bekännande kristna. Jag tänker att det snarare borde vara berikande för alla parter.
I svensk förskola och skola bör vi hålla oerhört högt i tak, det är rent av vårt uppdrag.
Jag avslutar denna lilla betraktelse med att länka till en artikel från den "nationalistiska" hemsidan Nationell idag. Där ger man sig på en hbt-certifierad förskola genom att använda sig av någon slags bakvänd ironi. Jag skulle vilja att varje förskola var hbt-certifierad i stället. Och öppen för olika religiösa riktningar. Leve mångfalden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar