Nu är det operativa ingreppet gjort, (Med viss katthistorik)

nödvändigt antar jag, om man (utan att bli tokig i huvudet av regelbundna kåtskrik) ska kunna umgås med två katthonor i ett antal års tid, men samtidigt lite jobbigt. Jag bestämmer något som inte naturen har gjort, lite "play God" känns det som... Å andra sidan blev de födda utan mig och utan något annat hem och de har en oförskämt bra tillvaro i det Sandbergska hushållet så vad sjutton, lite får de väl offra.. Nej jag vet inte...

Det var ett rätt massivt ingrepp de blev utsatta för, och det var fascinerande att se dem vakna upp och vara så pass pigga som de ändå var. Då menar jag inte de första timmarna (när de raglade runt likt fulla små råttor, kissade på sig och kräktes när de kom åt) utan när exempelvis Mikki lyckades hoppa upp i mitt knä ett par tre timmar efter sitt uppvaknande. Det var nog en kraftansträngning utan dess like, för sen sov hon i två timmar och jag kom ingenstans.

Nu är bägge två på benen emellertid, går hyfsat rakt och både äter och dricker.

Lustigt ändå hur fäst man kan bli vid små djur och hur mycket det kan kännas i hjärtat att tänka på dem. Men jag har ju nästan alltid haft katt så jag är väl präglad kanske...

Rikard först, sen Missan, Jamas, Scooter och (Ra)Balder. Dessa var katterna vi haft innan jag flyttat hemifrån.

Så hade jag en underbar liten hona som hette Lizzie (in the spirit of Phil så klart...) innnan Maja (kovskij) kom in i mitt liv. Efter Maja (saligen avliden och fortfarande förvarad som aska i en kartong ute i stugan eftersom jag inte förmår mig att gräva ner henne) Elsa.

Elsas vägar och mina delades när hon blev kvar vid separationen. Nu är hon död.

Isak gjorde ett snabbt inpass. Mikki och Mika har snart varit här i ett halvår. Jag hoppas de får stanna länge.

This was the story of my cats. So far.